yttr 1980/81 fiu1y y

Yttrande 1980/81:fiu1y

FiU 1980/81:1 y

Finansutskottets yttrande
1980/81:1 y

om den ekonomiska brottsligheten

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har genom beslut den 13 maj 1980 berett finansutskottet
tillfälle att yttra sig över motionerna 1979/80:1120 och 1979/80:1864 om
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten jämte inkomna remissyttranden
däröver i de delar som ärendet kan hänföras till finansutskottets
beredningsområde. Finansutskottet inskränker sin behandling dels till frågor
om den ekonomiska brottslighetens totala omfattning och dess betydelse för
den ekonomiska politiken, dels till frågorna om valutakontrollen och
samhällets kontroll över kreditströmmarna.

Utskottet vill anföra följande.

Allmänt

Genom beslut den 8 december 1977 uppdrog regeringen åt Brottsförebyggande
rådet (Brå) att företa en övergripande översyn av lagstiftningen mot
organiserad och ekonomisk kriminalitet. I samband med beslutet anfördes:
”Frågan om den organiserade och den ekonomiska brottsligheten har på
senare tid tilldragit sig allt större uppmärksamhet i den kriminalpolitiska
debatten. Det rör sig här naturligtvis inte om någon ny företeelse. Men dessa
arter av brottslighet torde fortlöpande växa i omfattning och bedrivas i

alltmer utstuderade former. Den organiserade och den ekonomiska

brottsligheten måste utan tvekan ges hög prioritet i den brottsbekämpande
verksamheten. Den organiserade brottsligheten både ger upphov till och
underlättar olika allvarliga former av konventionell brottslighet. Ett särskilt
oroande moment är den tilltagande internationaliseringen av denna brottslighet,
vilket gör den mera svåråtkomlig för det svenska rättsväsendet. Vad
härefter gäller den ekonomiska kriminaliteten står det klart att den kan
medföra allvarliga störningar i samhällsekonomin, leda till en orättvis
fördelning av skattebördorna och luckra upp de etiska normer som måste
finnas i samhället

Utskottet anser att denna beskrivning av det allvarliga läget tyvärr äger full
tillämpning även i dag.

1 Riksdagen 1980181. 5 sami. Yttr. nr 1

FiU 1980/81:1 y

2

Den ekonomiska brottslighetens omfattning

Det är svårt att i kvantitativa termer ange hur omfattande den ekonomiska
brottsligheten är. Det beror bl. a. på att det inte finns någon allmänt
accepterad indelning av vilka brott som skall sammanföras under beteckningen
ekonomisk brottslighet. I en nyligen utkommen rapport från Brå
redovisas några internationella studier som belyser problemets totala
omfattning (Magnusson D: Omfattningen av den ekonomiska brottsligheten.
Brottsutvecklingen - lägesrapport 1980). I rapporten redovisas ett par
undersökningar i USA som uppskattat den s. k. underjordiska ekonomin till
ett värde motsvarande 5-10 % av bruttonationalprodukten. Dessa undersökningar
innehåller många osäkra moment, och uppgifterna går naturligtvis
inte omedelbart att översätta till svenska förhållanden. De torde likväl ge en
uppfattning om problemets vidd.

Vad gäller en form av ekonomisk brottslighet, skattebrottsligheten, har
rikspolisstyrelsen försökt uppskatta denna. I en rapport som presenterades
1977 (AMOB-rapporten) uppskattades skattebrottsligheten, beroende på
vilka olika antaganden som gjordes, uppgå till mellan 5 och 20 miljarder kr.
motsvarande mellan 1 och 5 % av BNP.

En annan form av ekonomisk brottslighet, s. k. svartjobb, har också varit
föremål för undersökning. Ett försök att mäta omfattningen av illegalt
bygghantverk finns redovisad i ovannämnda Brå-rapport (Myrsten K: Det
illegala bygghantverket). Undersökningen tyder på att de s. k. svarta jobben
i denna sektor uppgår till ca 27 000 årsarbetare eller ca 4 miljarder kr. Det bör
betonas att också denna beräkning innehåller flera möjliga felkällor.

Trots att det sålunda kan vara svårt att ange någon mer exakt totalsiffra för
den ekonomiska brottslighetens omfattning torde det enligt utskottets
uppfattning vara ställt utom allt tvivel att den har en mycket stor omfattning
även i vårt land. Förutom de skadeverkningar för enskilda personer, företag
och samhälle som denna brottslighet medför har den också betydelse för den
ekonomiska politiken. Antag t. ex. att den ekonomiska brottsligheten i
Sverige ”omsluter” ett belopp motsvarande 5 å 10 % av BNP. Detta
motsvarar i 1980 års penningvärde 25-50 miljarder kr. Detta betyder bland
många andra ting att hushållens disponibla inkomster är högre än vad som
officiellt registreras. Prognoserna för den privata konsumtionen blir i
motsvarande mån osäkra med följd att uppskattningarna av inhemsk
produktion och import blir mindre säkra. Även sysselsättningen totalt och i
olika branscher blir underskattad.

Utan att göra betydligt mer djupgående analyser vill inte utskottet försöka
dra några mer preciserade slutsatser av vad som här redovisats om effekterna
av den ekonomiska brottsligheten för den ekonomiska politiken. Dylika
brister i ett beslutsunderlag medför ökade risker för att vidtagna ekonomiskpolitiska
åtgärder kan få en felaktig inriktning och omfattning med icke
avsedda konsekvenser som följd.

FiU 1980/81:1 y

3

Valutakontrollen ra. ra.

I motion 1120 (s) anförs att valutakontrollen är otillfredsställande. Enligt
motionärernas uppfattning är möjligheterna för stora att genom löpande
betalningar föra valuta ur landet för icke godtagna ändamål och att via
utländska bolag låta tillgångar som rätteligen hade bort tas hem stanna i
utlandet. I syfte att komma till rätta med dessa problem efterlyser
motionärerna såväl omedelbara förbättringar av valutakontrollen som
ändrade direktiv till den kommitté som f. n. arbetar med att utreda
valutaregleringen (dir 1977:85).

Fullmäktige i riksbanken redovisar i sitt yttrande över motionerna 1120
och 1864 det samarbete som riksbanken har med övriga myndigheter i syfte
att bl. a. bekämpa valutabrott. Fullmäktige framhåller att samarbete mellan
olika myndigheter är nödvändigt för att samhället effektivt skall kunna
bekämpa ekonomisk brottslighet, som bl. a. kännetecknas av att den är
komplicerad och svårutredd. Lagstiftning eller andra föreskrifter utgör
emellertid i vissa fall hinder för sådan samverkan, framhåller fullmäktige.
Det gäller bl. a. möjligheterna för myndigheter att fritt utbyta handlingar och
muntliga uppgifter med varandra.

Fullmäktige framhåller i likhet med motionärerna i motion 1120 att
valutaregleringen f. n. är föremål för översyn. Till de frågor som kommittén
skall överväga hör just frågan om överträdelser och kringgående av
valutaregleringen.

I avvaktan på kommitténs förslag och regeringens och riksdagens
ställningstagande anser inte fullmäktige att det nu finns skäl för en mer
väsentlig förstärkning av riksbankens resurser för valutakontrollen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att valutabrottsligheten är ett
allvarligt problem. Det är mycket angeläget att valutabrott förebygges och
beivras. Detta får dock inte undanskymma det faktum att hur stora
kontrollinsatser som än görs så är brotten svåra att upptäcka. Detta beror
bl. a. på att kontrollen måste ta hänsyn till att den legala valutatrafiken inte
onödigtvis får försvåras. De löpande betalningarna över våra gränser, som
får genomföras genom valutabank utan riksbankens tillstånd, utgör ca 85 %
av samtliga utlandsbetalningar. Häri innefattas bl. a. företagens betalningar
för export och import av varor och tjänster.

Enligt utskottets uppfattning är det inte nu påkallat att meddela ändrade
direktiv till den kommitté som utreder med valutaregleringen sammanhängande
spörsmål. Utredningen har till uppgift att överväga de problem i
valutaregleringen som motionerna tar upp. Utskottet förutsätter att regeringen
och fullmäktige i riksbanken i avvaktan på utredningsresultaten följer
utvecklingen och är beredda att ta de initiativ såväl vad gäller resursförstärkningar
som ändrade lagregler som erfordras.

Ett framgångsrikt bekämpande av valutabrott är som när det gäller all
annan kvalificerad brottslighet ofta en fråga om samordnade insatser ifrån

FiU 1980/81:1 y

4

olika myndigheter. Användningen av ADB-teknik torde underlätta dylika
insatser. Hithörande frågor är f. n. föremål för översyn. Brottsförebyggande
rådet fick den 28 juni 1979 i uppdrag av regeringen att se över bestämmelserna
om informationsutbyte m. m. mellan myndigheter och föreslå erforderliga
lagstiftningsåtgärder. Brå skall också utarbeta förslag till bestämmelser
som kompletterar den nya sekretesslagen avseende sekretessen mellan
myndigheterna. Enligt vad utskottet erfarit pågår detta arbete och beräknas
avslutas innan 1980 års utgång.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker finansutskottet yrkandena i
motionen 1120 i vad gäller valutafrågorna.

Samhällelig kontroll över kreditströmmarna

I motionen 1120 (s) anförs i fråga om kreditmarknaden att när ekonomisk
kriminalitet riktas inte mot det allmänna utan mot enskilda personer sker
detta inom ramen för en svart lånemarknad som är mycket svår att
överblicka. Genom att offren även har normala krediter torde i en del fall
banker dock kunna få en inblick i affärer av detta slag och därmed på olika
sätt kunna stoppa lånekarusellen på ett tidigt stadium. Det finns också
anledning anta, anför motionärerna vidare, att banker ibland har medverkat
till spekulationsaffärer med fastigheter. En bättre samhällelig kontroll över
kreditströmmarna bör vara ägnade att motverka ekonomisk brottslighet.
Motionärerna kräver därför att samhällets inflytande i bankerna bör
ökas.

Fullmäktige i riksbanken framhåller att själva lånetransaktionerna även i
sådana fall som avses i motionen kan vara helt lagliga. I strikt mening olagliga
transaktioner inom banksystemet, dvs. i strid med speciellt för banker
gällande lagstiftning, är enligt fullmäktiges uppfattning sällsynta. I en
ekonomi av Sveriges typ sker kontrollen över kreditgivningen med huvudsakligen
generella medel, anför fullmäktige vidare. En styrning av enskilda
lånetransaktioner genom myndigheternas försorg är knappast förenlig med
ett sådant system. Överhuvud är det förenat med betydande svårigheter för
en bank att fastställa det egentliga syftet med alla lån som förmedlas,
framhåller fullmäktige.

Bankinspektionen anför i sitt yttrande att det i bankernas kreditprövning
ingår att granska det av lånesökanden angivna ändamålet med en sökt kredit.
Bankinspektionen granskar vid sin tillsyn av bankernas kreditgivning att
beviljade krediter går till ändamål som är godtagbara från samhällelig
synpunkt och sålunda förenliga med en sund utveckling av bankens rörelse.
Därvid har inspektionen, framhåller man, i ett stort antal fall reagerat mot
krediter som synts tillgodose spekulativa syften av olika slag. Så har kanske i
särskild grad varit fallet med krediter till spekulationsaffärer med fastigheter.
Bankinspektionen uppmärksammade sålunda denna fråga särskilt sedan
uppgifter framkommit om den spekulativa handel med hyresfastigheter som

FiU 1980/81:1 y

5

numera motverkas genom lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet
m. m. Inspektionen har även ingripit i vissa affärer med t. ex. affärsfastigheter.
Om de principer som inspektionen anser böra gälla vid dylika affärer
har bankledningarna fått kännedom genom upprepade meddelanden i den
serie om banketiska frågor som inspektionen utfärdar. Hithörande frågor
uppmärksammas sedan mitten av 1970-talet regelbundet vid inspektionens
kreditundersökningar, anför inspektionen.

Utskottet instämmer i fullmäktiges i riksbankens och bankinspektionens
synpunkter. En ökad samhällelig kontroll över bankerna torde knappast i sig
medföra att enskilda låneärenden granskas bättre. Det åligger bankinspektionen
att utöva denna tillsyn över bankerna. Som framgår av inspektionens
yttrande har man också i flera fall ingripit mot oiika typer av spekulativa
affärer. Man bör också observera att en mycket betydande del av
kreditgivningen inom samhällsekonomin sker utanför kreditinstituten och
att denna förmedling ingalunda är mindre laglig än den som sker via
kreditinstituten, även om den kan utgöra ett stort problem ur kreditpolitisk
synvinkel. Denna kreditgivning är naturligtvis mycket svår att kontrollera
utifrån de aspekter som motionärerna har. Förekommer det brottslighet i
dessa sammanhang så skall givetvis detta med kraft beivras.

Utskottet vill slutligen erinra om att regeringen nyligen har meddelat
direktiv dels till en utredning om översyn av kreditpolitiken och den
kreditpolitiska lagstiftningen (dir 1980:35), dels till en utredning om
kontokort (dir 1980:34).

Med det anförda avstyrker utskottet för sin del kraven i motionen 1120 om
att införa bättre samhällelig kontroll över kreditströmmarna och förstärka
samhällets inflytande i bankerna.

Stockholm den 21 oktober 1980

På finansutskottets vägnar
KJELL-OLOF FELDT

Närvarande: Kjell- Olof Feldt (s), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s),
Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c),
Anita Gradin (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson
(s), Olle Wästberg i Stockholm (fp), andre vice talmannen Thorsten Larsson
(c), Margareta Gard (m) och Kerstin Heinemann (fp).

FiU 1980/81:1 y

6

Avvikande mening

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”sorn erfordras” bort lyda:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att valutabrottsligheten är ett
allvarligt problem. Det är mycket angeläget att valutabrott förebygges och
beivras. Till fullmäktiges i riksbankens yttrande över motionerna 1120 och
1864 avgav de socialdemokratiska ledamöterna i fullmäktige ett särskilt
yttrande. I detta anfördes:

”Ett klart tecken på det nuvarande kontrollsystemets otillräcklighet fick vi
sommaren 1977. Genom oförsiktiga uttalanden kom det igång en spekulation
mot den svenska kronan som enligt riksbankens egna uträkningar fick en
betydande omfattning. Även under 1979 har det förekommit kortsiktiga
kapitalrörelser som icke kan anses stå i överensstämmelse med nuvarande
valutaregler.

De omfattande revideringar som under senare år skett av betalningsbalansstatistiken
- sammantaget uppgår dessa till 6 å 7 miljarder kr. - visar att
samhället inte har en tillfredsställande kontroll över betalningarna till och
från utlandet.

I majoritetens yttrande hänvisar man till att kommittén med uppdrag att
göra en översyn av valutaregleringen (valutakommittén) även har att ta
ställning till kontrollfrågorna. Men direktiven till denna utredning syftar
närmast till en liberalisering av nuvarande valutareglering. Vad gäller
kontrollfrågorna så lägger direktiven mycket klara begränsningar på
möjligheterna att förbättra dessa.

Enligt vår mening bör det vara möjligt att med relativt enkla medel
förbättra den nuvarande kontrollen. Den högt utvecklade datateknik som
tillämpas i banksystemet bör här erbjuda goda möjligheter. Inte minst viktigt
är det att förstärka samhällets möjligheter att få ett grepp om tjänstetransaktionerna.

Det bör enligt vår mening ankomma på riksbanksfullmäktige att vidta de
personalförstärkningar som en tillfredsställande kontroll av valutarörelserna
föranleder.”

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i det särskilda
yttrandet. Enligt utskottets mening bör därför den kommitté som utreder
med valutaregleringen sammanhängande spörsmål få ändrade direktiv i
enlighet med vad som anförs i motion 1120.

dels den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Mot bakgrund”
och slutar med ”gäller valutafrågorna” bort lyda:

FiU 1980/81:1 y

7

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker finansutskottet yrkandena i
motionen 1120 i vad gäller valutafrågorna.

dels den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”i bankerna” bort lyda:

Utskottet noterar med tillfredsställelse att bankinspektionen i vad gäller
bl. a. spekulationsaffärer med fastigheter delvis har lyckats hejda denna
verksamhet. Ett förstärkt samhälleligt inflytande i bankerna i enlighet med
vad som anförs i motion 1120 bör dock kunna göra kontrollen av bankerna än
mer effektiv. Denna fråga bör därför enligt utskottets uppfattning bli föremål
för utredning.

Med det anförda tillstyrker utskottet för sin del kraven i motion 1120 om
att införa bättre samhällelig kontroll över kreditströmmarna och förstärka
samhällets inflytande i bankerna.