yttr 1980/81 au6y y

Yttrande 1980/81:au6y

AU 1980/81:6 y

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1980/81:6 y

över motioner om slopande av rätt till avdrag vid inkomsttaxering för
s. k. allmänna skadestånd enligt arbetsrättsliga lagar

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att avge
yttrande över motionerna 1980/81:344 av Gunnar Nilsson m. fl. (s) och
1980/81:1529 av Elis Andersson (c). Båda motionerna går ut på att man skall
avskaffa rätten till avdrag för s. k. allmänna skadestånd som utgår enligt
arbetsrättsliga lagar. I den socialdemokratiska motionen föreslås en omedelbar
lagändring medan Elis Andersson vill att riksdagen skall begära att
regeringen lägger fram förslag därom.

Utgångspunkten i båda motionerna är en dom i regeringsrätten (RÅ 80
1:12). Målet gällde om en arbetsgivare hade rätt att göra avdrag vid
taxeringen för allmänt skadestånd som han betalt till en facklig organisation.
Grunden för skadeståndet var att arbetsgivaren underlåtit att förhandla
enligt medbestämmandelagens regler vid anlitande av en entreprenör.
Regeringsrätten, som avgjorde målet i plenum, ansåg med 20 röster mot 4 att
skadeståndet var en avdragsgill omkostnad i arbetsgivarens rörelse. Minoriteten
framhöll att den såsom skadestånd betecknade ersättningen avser att
inskärpa nödvändigheten av att arbetsgivare iakttar sin förhandlingsskyldighet
och att det inte rimligen kan anses utgöra ett normalt led i arbetsgivarens
verksamhet att denne .sätter sig över eller försummar denna skyldighet.
Skadeståndet var därför enligt minoritetens uppfattning inte sådan driftkostnad
som enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen får dras av från
bruttointäkt av rörelse eller på annan grund avdragsgillt.

Motionärerna åberopar som stöd för yrkandena om lagändring de skäl som
minoriteten i regeringsrätten anfört. Regeringsrättens prövning omfattar
enbart allmänna skadestånd enligt medbestämmandelagen. Motionärerna
går längre och föreslår att lagändringen skall omfatta allmänna skadestånd
även enligt andra arbetsrättsliga lagar.

Arbetsmarknadsutskottet vill först framhålla att rätten till avdrag för
allmänna skadestånd som betalas till följd av överträdelser av arbetsrättslig
lagstiftning måste bedömas med utgångspunkt i skatterättsliga principer mot
bakgrund av hur liknande ersättningar behandlas i skattesammanhang.
Därvid är även frågan om skattskyldighet för mottagaren av skadeståndet av
intresse. Regeringsrätten har således i ett annat plenimål (RÅ 801:10) funnit
att skattskyldighet föreligger, när mottagaren är en enskild arbetstagare.
Däremot saknas något avgörande rörande skattskyldigheten för en facklig
organisation. Arbetsmarknadsutskottet har inte sett som sin uppgift att ta

1 Riksdagen 1980181. 18 sami. Yttr. nr 6

AU 1980/81:6 y

2

ställning till de skatterättsliga frågorna utan söker i detta yttrande belysa
problemen från arbetsrättsliga utgångspunkter.

Det arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger nästan uteslutande på
användningen av skadestånd som påföljd. I medbestämmandelagen (55 §)
och i flera andra arbetsrättsliga lagar föreskrivs därvid att vid bedömande om
och i vad mån skada har uppkommit hänsyn skall tas även till den
förfördelades intresse av att lagens eller kollektivavtalets bestämmelser
iakttas och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
För ersättningar av detta slag använder arbetsdomstolen beteckningen
allmänt skadestånd. Bestämmelserna har sitt ursprung i 1928 års lag om
kollektivavtal. Det framhölls då den lagen infördes att en förfördelad part,
dvs. motparten i kollektivavtalsförhållandet, borde kunna få gottgörelse för
den ideella skada som bestått i att avtalet inte ”hållits i helgd”. Sedermera
har regler av liknande innebörd tagits in i ett stort antal lagar och kommit att
omfatta förutom avtalsbrott även lagbrott. Det har hela tiden stått klart att
reglernas huvudsyfte har varit att upprätthålla respekten för lag och avtal.
Denna s. k. preventiva funktion hos det allmänna skadeståndet kan sägas
vara av samma slag som hos exempelvis böter och kontraktsviten.
Utgångspunkten vid bestämmande av skadeståndets storlek blir därför
förseelsens art. Domstolarna har vida möjligheter att bestämma skadeståndets
storlek inklusive att låta det helt bortfalla. Den här redovisade
karaktären av det allmänna skadeståndet framgår klart av förarbetena till
medbestämmandelagen. Principen kan emellertid sägas gälla även för andra
arbetsrättsliga lagar. I en del fall framträder dock även ett syfte att mera
direkt kompensera för en liden oförrätt. Det gäller främst ideella skadestånd
till enskilda personer enligt lagen om anställningsskydd. I det sammanhanget
kan alltså noteras att regeringsrätten förklarat att sådana allmänna skadestånd
utgör skattepliktig inkomst för den enskilde arbetstagaren.

Den om straff påminnande karaktären av de allmänna skadestånden
framträder tydligt i bl. a. arbetstidslagstiftningen. Lagreglerna på det
området är i stor utsträckning dispositiva och kan ersättas av kollektivavtal.
Det innebär att för brott mot en övertidsbestämmelse kan påföljden bli
skadestånd, om frågan är kollektivavtalsreglerad, medan det kan bli aktuellt
med böter för samma typ av förfarande om sådan reglering saknas. I
anslutning härtill kan nämnas att en utredning nyligen föreslagit att
bötesstraffet skall kunna förenas med övertidsavgifter för företagen i syfte att
göra sanktionen jämbördig i ekonomiskt hänseende med skadestånd (SOU
1981:5).

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet har liknande
parallella sanktionssystem. Om kollektivavtal träffats om aktiva åtgärder för
att främja jämställdheten på en arbetsplats är sanktionen skadestånd vid
överträdelse av avtalet. På arbetsplatser, där sådant avtal saknas, kan ett
straffrättsligt betonat vite användas för att driva fram föreskrivna åtgärder av
samma slag som ett kollektivavtal innehåller.

AU 1980/81:6 y

3

Som framgår av det anförda är det väsentligt från arbetsrättslig synpunkt
att skadeståndssanktionen får en sådan utformning och tillämpning att den
blir ett effektivt instrument för att upprätthålla respekten för lagar och avtal
liksom att dess reparativa funktion upprätthålls, där detta också har varit
lagstiftarens syfte med sanktionen. Det är arbetsdomstolens uppgift att se till
att nivån på de allmänna skadestånden anpassas så att dessa syften uppnås.
Därvid kan självfallet även skattemässiga konsekvenser vägas in.

Arbetsdomstolens skadeståndsbedömning enligt medbestämmandelagen
och några av de andra arbetsrättsliga lagarna, främst lagen om anställningsskydd,
har från olika utgångspunkter varit föremål för debatt. Reglernas
utformning och tillämpning är också uppe i utredningssammanhang. Nya
arbetsrättskommittén, som har till uppgift att följa tillämpningen av
medbestämmandelagen, har bl. a. tagit upp skadeståndsfrågorna. Kommittén
beräknas avsluta sitt arbete i år. Mot bakgrund härav och vad i övrigt
anförts finns det från de utgångspunkter utskottet granskat problemen inte
anledning för riksdagen att i dag ta något initiativ som påverkar skadeståndens
nivå.

Slutligen noterar utskottet att det - utöver de i den socialdemokratiska
motionen nämnda lagarna - finns ytterligare arbetsrättsliga lagar som
innehåller regler om allmänna skadestånd. Det gäller lagen (1939:727) om
förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av
värnpliktstjänstgöring, lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid
deltagande i svenskundervisning för invandrare, lagen (1976:280) om rätt till
föräldraledighet och lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa
föreningsuppdrag inom skolan, m. m. Från lagtekniska utgångspunkter bör
det framhållas att vid en ändring i skattereglerna bör även dessa lagar tas
med.

Stockholm den 12 mars 1981

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors
(m), Arne Fransson (c), Bernt Nilsson (s), Frida Berglund (s), Pär Granstedt
(c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Marianne Stålberg (s), Eva
Winther (fp), Börje Hörnlund (c), Lahja Exner (s), Bengt Wittbom (m) och
Nils-Olof Grönhagen (s).

AU 1980/81:6 y

4

Avvikande mening

Anna-Greta Leijon, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Lars Ulander,
Marianne Stålberg, Lahja Exner och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar ”Sorn framgår” och slutar
”skadeståndens nivå” bort ha följande lydelse:

Reglerna om skadestånden bör mot den angivna bakgrunden utformas så
att de framstår som rättvisa. Det är viktigt att lika fall behandlas lika.
Eftersom skadestånden bestäms med utgångspunkt i det begångna felets art
bör den reella effekten inte vara beroende av faktorer som är hänförliga till
exempelvis i vilken form arbetsgivaren bedriver sin verksamhet eller vilka
avdragsmöjligheter som föreligger till följd av företagets ekonomiska
ställning. Man bör därför i det nu aktuella hänseendet betrakta allmänna
arbetsrättsliga skadestånd på samma sätt som böter och vitén. Från de nu
angivna utgångspunkterna synes det mest ändamålsenligt att i enlighet med
motionerna ändra skattereglerna så att avdragsrätt i samband med taxering
inte föreligger.

GOTAB 66664 Stockholm 1981