yttr 1979/80 sou1y y

Yttrande 1979/80:sou1y

SoU 1979/80:1 y

Socialutskottets yttrande
1979/80:1 y

över propositionen 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m. m.,
såvitt avser vissa anmälningar om barnmisshandel m. m.

Till konstitutionsutskottet

Socialutskottet får härmed avge yttrande över propositionen 1979/80:2
med förslag till sekretesslag m. m., såvitt avser frågan om rätt för
myndigheter och befattningshavare inom hälso- och sjukvård och inom
socialtjänsten att göra polisanmälan om brott mot någon som inte fyllt 18
år.

Det nu framlagda förslaget till sekretesslag innebär i många hänseenden
viktiga förändringar i förhållande till gällande rätt. Några av dessa kan
komma att spela stor roll för handläggningen av vissa ärenden inom sjukvård
och socialvård. Sålunda kommer sekretessreglerna att gälla även i förhållandet
mellan myndigheter. För sjukvårdens del försvinner den särskilda
regleringen för uppgifter som lämnats i förtroende till läkare m. fl. och
ersätts av en enhetlig reglering för alla uppgifter i verksamheten. Samtidigt
försvinner den möjlighet till intresseavvägning som tidigare funnits inom
såväl sjukvård som socialvård beträffande uppgifter som inte omfattas av
sådan s. k. förtroendesekretess.

7 kap. förslaget till sekretesslag innehåller regler om sekretess med hänsyn
främst till skyddet för enskilds personliga förhållande Enligt 7 kap. 1 §
gäller med vissa undantag sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift
om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Enligt 7 kap. 4 § gäller en på samma sätt utformad
sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden.
Skaderekvisitet enligt dessa båda lagrum omfattar således inte endast
den som är aktuell för åtgärder inom sjukvård eller socialvård utan även
dennes anhöriga. Denna förändring jämfört med gällande rätt innebär
emellertid vissa problem i fall när det finns en intressemotsättning mellan ett
barn och dess vårdnadshavare. Att men för närstående hindrar uppgiftslämnande
till annan myndighet kan nämligen här innebära att möjligheterna att
tillvarata barnets intressen försämras.

Särskilt tydligt blir detta i fall när fråga uppkommer om att göra anmälan
till polismyndighet om att ett barn utsatts för misshandel eller annat straffbart
övergrepp. Sådan anmälan är, bortsett från förtroendesituationerna, tillåten
enligt gällande rätt inom såväl sjukvård som socialvård. Dylika uppgifter
omfattas visserligen av de nu gällande särskilda tystnadspliktsbestämmelserna.
Dessa bestämmelser är emellertid genomgående konstruerade så att
undantag medges för sådant uppgiftslämnande som inte framstår som

1 Riksdagen 1979180. 12 sami. Yttr. nr 1

SoU 1979/80:1 y

2

obehörigt. En polisanmälan i barnets intresse anses inte obehörig i denna
bemärkelse. Denna möjlighet till intresseavvägning faller för sjukvårdens
och socialvårdens del bort i det nu framlagda förslaget till sekretesslag.

Undantagsbestämmelserna i 14 kap. i förslaget till sekretesslag är inte
möjliga att tillämpa på detta slag av uppgiftslämnande från sjukvård och
socialvård. Någon skyldighet att polisanmäla brott mot barn finns sålunda
inte. Visserligen följer viss anmälningsskyldighet av brottsbalken, som i detta
hänseende får anses ta över sekretesslagens regler (se t. ex. 3 kap. 10 §
brottsbalken). Denna omfattar dock endast brott som är ”å färde” och gäller
dessutom bara beträffande vissa angivna grova brott. Misshandel som ej är
grov, de olika sedlighetsbrotten m. fl. brott faller utanför. Att utöver dessa
brottsbalkens regler konstruera en generell anmälningsplikt beträffande
brott förövade mot barn ter sig dock förenat med betydande svårigheter. På
sjukvårdens och socialvårdens område finns starka skäl som talar mot att
införa en sådan anmälningsskyldighet. Utskottet anser det därför tveksamt
om det är möjligt eller lämpligt att i lag eller förordning formulera en sådan
allmän anmälningsplikt för det sociala området. I vart fall kräver denna fråga
närmare överväganden. Av detta följer att 14 kap. 1 § i förslaget till sekretesslag
inte för närvarande kan erbjuda någon lösning på problemet.

Förslaget till sekretesslag innehåller inte heller någon hänvisning till någon
lag eller förordning på sjukvårds- eller socialvårdsområdet, som skulle
möjliggöra att undantagsbestämmelser togs in i en sådan lag i enlighet med
vad som sägs i 1 kap. 3 § i förslaget.

Utskottet vill här också ta upp frågan om räckvidden av det resonemang
som förs i propositionen rörande tillämpligheten av 1 kap. 5 § i här aktuella
fall (s. 123). Enligt det angivna lagrummet gäller att sekretess inte utgör
hinder mot att uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande
myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. I propositionen hävdas att
socialnämnds polisanmälan av barnmisshandel skulle gå in under denna
bestämmelse. Det anförs sålunda att det ligger i socialnämndens intresse att
få utrett huruvida misshandel verkligen har förekommit och i vissa fall måste
nämnden se till att brottet beivras.

Av dessa uttalanden drar utskottet slutsatsen att man inte haft för avsikt att
inskränka nuvarande möjligheter att göra polisanmälan om misshandel och
andra allvarliga brott mot barn. Emellertid finns det åtskilliga situationer när
det måste anses ytterligt tveksamt om det går att göra gällande att en sådan
polisanmälan är nödvändig för socialnämndens verksamhet. Det är ju
nämligen ingen förutsättning för åtgärder från nämndens sida att en eventuell
misshandel blir utredd och beivrad. Situationen kan vara sådan att det även
med bortseende från misshandeln finns tillräckliga skäl för att t. ex.
omhänderta barnet för samhällsvård eller besluta om vård enligt den
föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det kan
också vara så att det över huvud taget inte erfordras några åtgärder från
nämndens sida, t. ex. om barnet och gärningsmannen flyttar ifrån varandra i

SoU 1979/80:1 y

3

samband med skilsmässa eller på grund av att vårdnaden överflyttas. Det ter
sig i sådana situationer främmande att söka finna laglig grund för en
polisanmälan i att en sådan skulle vara nödvändig för nämndens verksamhet.
För sjukvårdens del ter sig ett sådant resonemang än mer långsökt.
Uppenbarligen är det huvudsakligen andra skäl som motiverar att man oftast
önskar polisanmäla åtminstone allvarligare brott mot barn. Det skulle t. ex.
te sig egendomligt om sådana brott inte beivrades trots att de kommit till
myndigheternas kännedom.

Sammanfattningsvis lämnar förslaget ett mycket begränsat utrymme för
socialvården att göra polisanmälningar om olika brott mot barn, och för
sjukvårdens del knappast något.

Utskottet anser att riksdagen bör rätta till denna tveksamhet i förslaget.
Det vore stötande om sekretessregler i vissa fall skulle kunna tvinga
socialvård och sjukvård att medverka till att dölja även allvarliga brott som
barn utsatts för av sina vårdnadshavare eller andra familjemedlemmar.
Lagtexten bör därför utformas på ett sätt som ger de berörda myndigheterna
frihet att själva bedöma vad som är lämpligast i varje särskilt fall med hänsyn
främst till barnets bästa. Utskottet vill här också nämna att det i allmänhet ju
föreligger vittnesplikt beträffande detta slag av uppgifter. Endast i den mån
de omfattas av en på särskilt sätt angiven förtroendesekretess för läkare
m. fl. bryts den allmänna vittnesplikten. Det är naturligt om rätten att göra
polisanmälan utan hinder av tystnadsplikt utformas så att den inte blir mera
inskränkt än vittnesplikten.

Det kan också erinras om det nyligen antagna förslaget till ändring i
föräidrabalken, varigenom aga blivit formellt förbjuden. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1978/79:11 anförde lagutskottet därvid bl. a. att
det trots viss oklarhet om bestämmelsens räckvidd fick anses värdefullt att
lagtexten gav uttryck för att hänsyn måste tas även till barns integritet och
egenvärde (s. 6). Samma betraktelsesätt kan anläggas på den här aktuella
frågan. Utskottet anser det således inte minst värdefullt att lagtexten ger
uttryck åt att samhället inte accepterar misshandel och andra övergrepp mot
barn och vid behov är berett att ingripa häremot.

Med hänvisning till det anförda får socialutskottet föreslå att konstitutionsutskottet
utarbetar och förelägger riksdagen förslag till sådan ändring av
den i propositionen föreslagna sekretesslagen att möjligheterna att polisanmäla
brott mot någon som inte fyllt 18 år inte begränsas jämfört med gällande
rätt. Enligt socialutskottets mening bör en sådan ändring kunna göras genom
en ändrad formulering av 14 kap. 3 § sekretesslagen.

Stockholm den 11 december 1979

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1979/80:1 y

4

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Rune Gustavsson (c), Anna-Greta Skantz (s), John Johnsson (s), Ivar
Nordberg (s)*. Blenda Littmarck (m), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz
(fp), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s). Karin Israelsson (c), Lena
Öhrsvik (s) och Sigvard Persson (c).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

GOTAB 64133 Stockholm 1V79