yttr 1979/80 nu6y y

Yttrande 1979/80:nu6y

NU 1979/80:6 y

Näringsutskottets yttrande
1979/80:6 y

över viss del av propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om
ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m., jämte
motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel, m. m., i vad avser avsnitten 2.5, 3 och 4, jämte
motioner rörande dessa avsnitt.

Näringsutskottet får anföra följande.

Propositionen

Förslag

I propositionen föreslås, såvitt här är i fråga, att riksdagen antar
dels (2) förslag till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kontoköp,

dels (3) förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

Huvudsakligt innehåll

Föreskrifter på grundval av det föreslagna bemyndigandet skall kunna
riktas mot en säljare eller mot ett kontokortsföretag som står som
kreditgivare. Föreskrifterna kan i första hand tänkas avse krav på viss
amortering av utnyttjad kredit eller krav på en kontantinsats eller en
kombination av sådana krav. En förordning i ämnet förutsätts komma att
innehålla bestämmelser om straff i form av böter för den som överträder
bestämmelserna.

Syftet med den föreslagna ändringen i konsumentkreditlagen är att det
skall undvikas att likartade krav ställs i fråga om kontohandeln med stöd av
denna lag och med stöd av den föreslagna bemyndigandelagen.

Motioner

Yrkanden

Näringsutskottet tar i detta sammanhang upp följande motioner:

1979/80:2010 av Wiggo Komstedt (m) och Allan Ekström (m), vari
hemställs att riksdagen upphäver lagen (1975:90) med bemyndigande att

1 Riksdagen 1979180. 17 sami Yttr. nr 6

NU 1979/80:6 y

2

meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar i den mån samma effekt kan uppnås genom den föreslagna regleringen
av finansbolagens verksamhet,

1979/80:2011 av Olof Palme m. fl. (s), såvitt gäller hemställan att
riksdagen

2. ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av
kontantinsats samt reglering av betalningsvillkor vid kontoköp,

3. ger regeringen till känna vad som anförts om behovet av åtgärder för att
begränsa det totala antalet kontokort som en och samma person kan
inneha.

Motivering

I motionen 1979/80:2011 framhålls att regeringen i propositionen inte tar
ställning till om det föreslagna bemyndigandet i dagens läge behöver
utnyttjas. Motionärerna menar att problemen på kontokortsområdet är så
akuta att regeringen omedelbart efter att ha fått bemyndigandet måste
utnyttja detta. Den bör då ställa krav på kontantinsats och även i övrigt
reglera betalningsvillkoren vid kontoköp. Det är, säger motionärerna, alltför
lätt för personer med svag ekonomi att via kontokort ytterligare försämra
denna. En förnedrande handläggning, som ibland slutar med utmätning av
egendom, kan bli följden. Motionärerna vill också att regeringen skall
uppmärksamma de risker som ligger i att en person kan skaffa sig ett stort
antal olika kontokort och därigenom på kort tid ådraga sig stora skulder.

En sådan utlåningsreglering som möjliggörs genom den i propositionen
föreslagna ändringen i lagen om kreditpolitiska medel blir, anförs i motionen
1979/80:2010, giltig för merparten av de finansbolag som är anknutna till
billeverantörer. Motionärerna erinrar om att kontantinsatsens storlek och
kredittidens längd vid avbetalningsköp av bilar sedan länge regleras genom
förordningen (1959:575, omtryckt 1976:63) med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, en förordning som
numera är baserad på ett i lag (1975:90) lämnat bemyndigande för regeringen
att meddela föreskrifter i ämnet. Under den tid som denna reglering har
funnits har, uppger motionärerna, avbetalningsköpens andel av bilhandeln
sjunkit från ca 75 % till ca 15 %. Bland omständigheter som kan ha bidragit
till denna utveckling nämner motionärerna införandet av dels leasing av
bilar, dels vissa nya låneformer. De påminner också om bestämmelserna i
konsumentkreditlagen om kontantinsats vid kreditköp. Motionärerna hävdar
att den angivna regleringen av betalningsvillkoren inte är konkurrensneutral
och att den alltför lätt kan kringgås. I mindre grad än andra
konsumentkapitalvaror, t. ex. fritidsbåtar, representerar bilarna en lyxkonsumtion,
säger motionärerna. De åberopar miljöskäl, t. ex. krav på bättre
avgasrening, för att bilparken bör förnyas relativt snabbt. Som grund för sitt

NU 1979/80:6 y

3

yrkande anför de betänkligheter mot att staten i fråga om krediter för förvärv
av bilar har två olika styrmedel med samma syfte.

Utredningsuppdrag

Regeringen har den 27 mars 1980 bemyndigat ekonomiministern att
tillkalla en kommitté för att utreda verksamheten med kontokort. Enligt de
direktiv som har angivits (Dir. 1980:24) är kommitténs huvuduppgifter att
klarlägga kontokortshandelns verkningar och betydelse dels från samhällsoch
kreditpolitiska synpunkter, dels med hänsyn till konsumentpolitiska och
sociala aspekter för den enskilde konsumenten, dels också för detaljhandeln
och servicenäringarna. Beträffande de sociala aspekterna anförs bl. a.
följande. Kommittén bör söka belysa i vad mån kontokreditgivningen har
lett till eller kan vara ägnad att leda till att kontoinnehavare tar på sig en med
hänsyn till sin långsiktiga betalningsförmåga alltför stor skuldbörda.
Omfattningen av betalningssvårigheter där kontokort har spelat roll bör
kartläggas. De sociala myndigheternas erfarenheter av kontokortssystemet
liksom också de rön som kan ha vunnits inom bl. a. konsumentverket bör
inhämtas och redovisas. Kommittén skall också bedöma om den kontroll som
f. n. utövas vid beviljande av nya kontokort och vid köp med kontokort kan
anses godtagbar.

I direktiven erinras om att näringsutskottet tidigare i år har behandlat två
motioner vari framfördes olika önskemål om utformningen av direktiven för
den kommitté som skulle utreda kontokortsverksamheten. Bl. a. nämndes
möjligheterna för den enskilde att skaffa sig flera kreditkort och de risker
som följer därav. Enligt näringsutskottets betänkande (NU 1979/80:27) över
motionerna var det uppenbart att de frågor som motionärerna hade tagit upp
skulle uppmärksammas i utredningsarbetet och att någon särskild framställning
till regeringen i detta hänseende inte var erforderlig. Det sägs nu i
direktiven att kommittén bl. a. bör bedöma de frågor och synpunkter som
har framförts i nämnda motioner och av näringsutskottet.

En uppgift för kommittén är att granska sambandet mellan konsumentkreditlagen
och den bemyndigandelag som föreslås i propositionen 1979/
80:159. Regeringen har bemyndigat ekonomiministern att även tillkalla en
kommitté för översyn av kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen.
En av uppgifterna för den kommittén är att överväga hur åtgärder av det
slag som regleras i den föreslagna bemyndigandelagen och den lag som avser
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar bör regleras. De båda
kommittéerna skall samordna sina bedömningar i detta hänseende.

Regeringen har i december 1979 uppdragit åt kommerskollegium att
utreda vissa frågor om yrkesmässig försäljning av bilar. I beslutet härom
hänvisas till att det i företag som yrkesmässigt hyr ut bilar kan förekomma
verksamhet som kan jämställas med försäljning och som därigenom kan

NU 1979/80:6 y

4

omfattas av förordningen (1959:575, omtryckt 1976:63) med föreskrifter om
vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Gränsdragningen
mellan bilförsäljning och biluthyrning är emellertid oklar och kan förorsaka
svårigheter vid tillämpningen av förordningen. Tillsynsbestämmelserna i
förordningen ger inte kommerskollegium stöd för att utöva en allmän tillsyn
av att biluthyrningsföretagen eller andra företag inte driver verksamhet som
är att anse som försäljning. Kommerskollegium skall utreda de frågor som
hänger samman med tillämpningen av de nämnda bestämmelserna och
gränsdragningen mellan bilförsäljning och biluthyrning. Kollegiet skall
vidare föreslå åtgärder i fråga om bemyndigandet för regeringen och övriga
bestämmelser i syfte att klarlägga lagstiftningens tillämpningsområde och att
tillgodose kravet på en effektiv tillsyn på området.

Näringsutskottet

Riksdagen begärde i december 1979 (NU 1979/80:24, rskr 1979/80:136) att
regeringen skulle låta en parlamentariskt sammansatt kommitté göra en
genomgripande utredning på kontokortsområdet. Direktiv för denna
utredning har nu utfärdats (Dir. 1980:24).

Vid det nämnda tillfället uttalade riksdagen också att regeringen borde
vara beredd att utan hinder av utredningsarbetet vid behov omedelbart
ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som konsumentpolitisk natur.
Med hänvisning härtill begär regeringen i propositionen 1979/80:159 ett
bemyndigande av riksdagen som ger den möjligheter att påverka de
betalningsvillkor som tillämpas vid köp med kontokort. Med stöd av detta
bemyndigande skall regeringen kunna ställa krav på viss amortering vid
utnyttjande av kontokredit och på viss kontantinsats.

Det är enligt näringsutskottets mening väl motiverat att regeringen får det
begärda bemyndigandet. Utskottet tillstyrker alltså förslaget till lag därom
och likaså det anslutande förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen.

Ett av önskemålen i den socialdemokratiska partimotionen 1979/80:2011
är att riksdagen skall uttala att regeringen omedelbart bör utnyttja det givna
bemyndigandet till att ställa krav på kontantinsats och att även i övrigt
reglera betalningsvillkoren vid kontoköp. De skäl som motionärerna anför är
i första hand av social natur.

Näringsutskottet finner det inte befogat att riksdagen gör ett sådant
uttalande. Frågan om när och i vilken utsträckning reglerande åtgärder
beträffande kontoköpen bör sättas in kräver noggranna överväganden med
ett mera omfattande faktaunderlag än riksdagen nu har tillgång till. Om
riksdagen lämnar regeringen ett bemyndigande av angivet slag är det
följdriktigt att regeringen får frihet att - med sedvanligt ansvar inför
riksdagen - avgöra hur bemyndigandet skall utnyttjas. Utskottet tar i detta
sammanhang fasta på ekonomiministerns deklaration i ett interpellations -

NU 1979/80:6 y

5

och frågesvar i december 1979 (RD 1979/80:48 s. 8) att regeringen kommer
att vidta lämpliga åtgärder om det visar sig att kreditkorten i oacceptabel
omfattning medför negativa sociala och ekonomiska verkningar för den
enskilde. Sådana åtgärder behöver inte nödvändigtvis förutsätta att bemyndigandet
tas i anspråk. Som framhålls i propositionen (s. 34) kan det finnas
anledning att dessförinnan söka åstadkomma de avsedda förändringarna på
kontokortsmarknaden genom samverkan med branschen. Det kan t. ex. bli
fråga om förbättrad kreditupplysning i syfte att motverka missbruk av
kontokort eller om införande av ett system med höjningar stegvis av en från
början begränsad krediträtt.

En av avigsidorna med kontokortssystemet är, påpekas i motionen
1979/80:2011, att en person kan skaffa flera olika kontokort med stor
sammanlagd kreditvolym och därigenom ådra sig en skuldbörda som blir svår
att klara. Motionärerna vill att riksdagen skall uppmana regeringen att
överväga hur man kan begränsa det totala antalet kontokort som en och
samma person kan inneha.

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att detta problem hör till
dem som skall behandlas vid den nya utredningen om kontokorten.
Motionärernas önskemål på denna punkt kan därmed anses vara tillgodosett.

Regeringen har enligt en särskild lag (1975:90) bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Sådana
föreskrifter - med krav på en kontantinsats av 40 % och en kredittid av högst
två år - finns sedan år 1959. I motionen 1979/80:2010 begärs att riksdagen
skall upphäva den nämnda lagen ”i den mån samma effekt kan uppnås genom
den föreslagna regleringen av finansbolagens verksamhet”.

Enligt vad näringsutskottet finner är det av motionärerna angivna villkoret
inte uppfyllt. Den bemyndigandelag som utskottet har tillstyrkt avser
kontoköp och är alltså inte aktuell i detta sammanhang. Utlåningsreglering
enligt den föreslagna nya lydelsen av lagen om kreditpolitiska medel skall,
som uttryckligen framhålls i propositionen, användas i extraordinära
situationer. Förordnande därom får, enligt 3 § i lagen, meddelas endast om
synnerliga skäl föreligger. Någon fullständig ersättning för den speciella lag
som gäller betalningsvillkor vid bilförsäljning ger den nya lagstiftningen
alltså inte. Inte heller om ytterligare kreditpolitiska medel blir tillämpliga på
finansbolagen, såsom föreslås i motionen 1979/80:2011 (s), kommer den
speciella lagen att bli överflödig. Det bör här noteras att denna lag berörs av
två aktuella utredningsuppdrag (se föregående avsnitt). De frågor som skall
prövas gäller dels sambandet mellan den nu föreslagna bemyndigandelagen
och den särskilda regleringen av bilhandeln, dels de förändringar i den

NU 1979/80:6 y

6

sistnämnda regleringen som den vidgade förekomsten av leasing på
bilområdet kan föranleda.

Stockholm den 13 maj 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Lilly
Hansson (s), Thage Peterson (s), Bengt Sjönell (c), Lennart Pettersson (s),
Rune Jonsson (s), Ingegärd Oskarsson (c), Sivert Andersson (s), Sven
Munke (m) och Christer Eirefelt (fp).

Avvikande mening

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Sivert Andersson (alla s) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar med ”Näringsutskottet finner” och
slutar med ”begränsad krediträtt” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet finner det angeläget att riksdagen gör ett sådant
uttalande. De negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av kreditkortssystemet
är väl dokumenterade. Det interpellations- och frågesvar
rörande kontokorten som ekonomiministern lämnade i höstas kännetecknades,
som riksdagen kort därefter uttalade, av en anmärkningsvärd
passivitet inför de stora problem som är förknippade med kreditkortsexpansionen.
Det är tacknämligt att en utredning om kontokorten nu kommer till
stånd och att regeringen får det bemyndigande att agera omedelbart som
utskottet nyss har tillstyrkt. Bemyndigandet blir emellertid ett slag i luften
om inte regeringen beslutsamt använder det för att styra utvecklingen.
Resonemangen i propositionen vittnar inte om någon sådan beslutsamhet.
Riksdagen bör därför i samband med sitt beslut om den föreslagna
bemyndigandelagen ställa anspråk på att lagen läggs till grund för snabba
åtgärder från regeringens sida.

GOTAB 65180 Stockholm 1980