yttr 1979/80 lu1y y

Yttrande 1979/80:lu1y

LU 1979/80:1 y

Lagutskottets yttrande
1979/80:1 y

med anledning av motion om översyn av reglerna om godtrosförvärv Till

justitieutskottet

Efter samråd med justitieutskottet har lagutskottet beslutat att till
justitieutskottet överlämna motionen 1979/80:274 av Jan Bergqvist m. fl. (s)
om översyn av reglerna om godtrosförvärv. Lagutskottet avger följande
yttrande.

Motionsyrkande

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lag
om godtrosförvärv av lösöre att den ursprungliga ägaren får starkare skydd
samtidigt som häleri försvåras.

Gällande rätt

I svensk rätt har sedan länge gällt att i god tro gjorda förvärv av lösöre från
den som har egendomen i sin besittning blir gällande även i vissa fall då
överlåtaren inte var egendomens ägare eller eljest hade rätt att disponera
över den. Med god tro avses att förvärvaren varken insåg eller bort inse att
överlåtaren saknade befogenhet att företa rättshandlingen. En förutsättning
för att godtrosförvärv skall vara giltiga är att överlåtaren uppträtt som om
han ägde rätt att förfoga över egendomen. Vidare skall förvärvaren kunna
stödja sig på ett laga fång, dvs. köp, byte eller gåva. Även pant- och
retentionsrätt kan grundas på godtrosförvärv. Slutligen gäller att förvärvaren
måste ha fått egendomen överlämnad till sig.

Om förutsättningarna för ett godtrosförvärv är uppfyllda anses äganderätten
till egendomen ha övergått till förvärvaren. Han blir därmed skyddad
mot anspråk från den ursprunglige rättsinnehavaren på att återfå egendomen.
Dennes rätt utslocknar helt; dock har han i allmänhet rätt att lösa till sig
egendomen. Nuvarande ordning innebär vidare bl. a. att om förvärvaren i sin
tur överlåter egendomen blir den nye innehavaren skyddad även om han känt
till de faktiska förhållandena vid godtrosförvärvet, exempelvis att förvärvet
avsåg stöldgods.

Reglerna om godtrosförvärv har i huvudsak utbildats i praxis och är
tillämpliga i många olika typer av situationer, t. ex. vid tvesalu, vid
disponerande över egendom som åtkommits genom ett civilrättsligt ogiltigt
fång och vid förfogande över lösöre, som stulits från ägaren.

1 Riksdagen 1979180. 8 sami Yttr. nr 1

LU 1979/80:1 y

2

Principen att den godtroende förvärvarens intresse har företräde framför
den ursprunglige ägarens kallas exstinktionsprincipen. I Danmark tillämpas
en motsatt princip, vindikationsprincipen, som innebär att den ursprunglige
ägaren har rätt att få tillbaka egendomen från den godtroende förvärvaren
utan att betala någon ersättning till denne. Den finska rätten och en i Norge
nyligen antagen lag om godtrosförvärv bygger liksom den svenska rätten på
exstinktionsprincipen. I både Finland och Norge gäller emellertid att
godtrosförvärv inte äger rum i lösöre som frånhänts den rätte ägaren genom
stöld eller vissa andra förmögenhetsbrott.

Som framgår av motionen har frågan om förvärv av lösöre, som frånhänts
ägaren genom brott, också en straffrättslig aspekt. Den som i ond tro
förvärvar stöldgods och annan egendom som åtkommits genom brott kan
ådra sig ansvar för häleri enligt 9 kap. 6 § brottsbalken. För att straff skall
kunna ådömas förvärvaren krävs bl. a. att han känt till att egendomen
frånhänts ägaren genom brott. Är förhållandena sådana att förvärvaren inte
insett men väl haft skälig anledning anta att brott förelåg kan han straffas för
häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken. Att förvärvaren saknat sådan
god tro som skulle ha gjort hans förvärv till ett godtrosförvärv är inte i och för
sig tillräckligt för straffbarhet. För att ansvar för häleriförseelse skall
ifrågakomma ställs högre krav på förvärvarens oaktsamhet. Utanför det
straffbara området faller den ovan berörda situationen då lösöre blivit
föremål för godtrosförvärv och sedan övertas av en person som känner till
eller har anledning misstänka att egendomen frånhänts ägaren genom
brott.

Nordiskt lagstiftningsprojekt angående godtrosförvärv

I en skrivelse till de nordiska ländernas regeringar 1959 hemställde
Nordiska rådets presidium att dessa skulle inleda gemensamt utredningsarbete
i syfte att nå fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande
verkan av god tro vid förvärv av lös egendom i de fall ursprunglige ägaren
eller innehavaren gör anspråk på att återfå egendomen.

Med anledning av framställningen från Nordiska rådet tillkallades i
Danmark, Finland, Norge och Sverige särskilda sakkunniga med uppdrag att
kartlägga gällande regler samt att åtminstone i princip föreslå de lagändringar
som lämpligen kunde anses böra komma i fråga för att uppnå rättslikhet i
de nordiska länderna på området.

Efter några års utredningsarbete lades betänkanden fram i Danmark,
Finland och Sverige. Det svenska betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv
av lösöre innehöll ett lagförslag som nära överensstämde med
motsvarande förslag från de danska och finska utredningarna. Förslaget
byggde på exstinktionsprincipen. Huvudregeln var att den som i god tro
förvärvat lösöre och fått det i sin besittning fick full äganderätt till
egendomen. Denna huvudregel kompletterades med särregler för två olika

LU 1979/80:1 y

3

fall. Den ena av dessa gällde egendom som frånhänts den ursprunglige
ägaren genom stöld eller rån. För att godtrosförvärv skulle komma till stånd i
ett sådant fall krävdes att förvärvaren kunde visa att han med skälig
noggrannhet hade undersökt överlåtarens åtkomst. Den andra särregeln var
tillämplig vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljs på kredit med
äganderättsförbehåll och innebar att förvärvaren skulle ha en viss plikt att
undersöka säljarens rätt att överlåta egendomen. Lagförslaget upptog vidare
regler om rätt i vissa fall för den ursprunglige ägaren att återlösa egendom
som varit föremål för godtrosförvärv.

Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för åtskillig
kritik i de olika länderna.

Karakteristiskt för kritiken var att remissinstanserna i vart och ett av
länderna ansåg där gällande rätt vara tillfredsställande och motsatte sig
ändring samt fann att de sakkunnigas förslag innebar en olämplig kompromiss.
Särregeln för stöldgods mötte hårt motstånd hos de svenska remissinstanserna,
som ansåg att den på ett betänkligt sätt luckrade upp exstinktionsprincipen,
eftersom förvärvaren inte hade någon möjlighet att i
förvärvsögonblicket avgöra om egendomen var av det slag som särregeln var
tillämplig på. I Danmark och Finland ansågs det å andra sidan inte
acceptabelt att gå ifrån vindikationsprincipen när det gällde stöldgods.

Sedan det visat sig att någon samnordisk lagstiftning på området inte skulle
komma till stånd, ansågs från svensk sida något behov av att gå vidare med
detta lagstiftningsärende inte föreligga. Kungl. Maj:t beslöt därför 1973 att
avskriva frågan från vidare handläggning. Dessförinnan hade emellertid
ärendet framskridit så långt att man inom justitiedepartementet utarbetat ett
utkast till lagrådsremiss med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre.
Lagförslaget innebar närmast en kodifiering av gällande rätt. Det saknade
motsvarigheter till de i utredningsförslaget intagna särreglerna om förvärvarens
undersökningsplikt. Lagrådsremissen skilde sig från innehållet i
gällande rätt på i huvudsak två punkter. För det första begränsades rätten för
den som blivit frånhänd egendom genom brott att lösa till sig egendomen till
de fall där frånhändandet skett genom stöld eller annat tillgreppsbrott. För
det andra slogs fast att lösenbeloppet skulle fastställas enligt vederlagsprincipen,
dvs. skulle motsvara vad förvärvaren utgett för egendomen. I denna
del innebar lagrådsremissen närmast ett klarläggande. Enligt gällande rätt är
det nämligen osäkert om lösenbeloppet skall beräknas enligt vederlagsprincipen
eller om det skall motsvara egendomens värde vid inlösningstillfället
(värdeprincipen).

Förslag angående godtrosförvärv från brottsförebyggande rådet

Frågan om godtrosförvärv av egendom som frånhänts ägaren genom brott
har tagits upp i en promemoria från brottsförebyggande rådet, (BRÅ PM
1978:1) Sakhäleri m. m. I promemorian, som BRÅ överlämnat till justitie 1*

Riksdagen 1979180. 8 sami. Yttr. nr 1

LU 1979/80:1 y

4

departementet, framlades förslag till lagstiftning som syftade till att försvåra
avsättningen av stöldgods. Förslagen innebar att det nuvarande kravet på
styrkt förbrott vid häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken skulle slopas
samt att en följdändring skulle ske i lagen (1974:1065) om visst stöldgods
m. m. I promemorian rekommenderades också att statsmakterna förutsättningslöst
skulle pröva frågan om en inskränkning av möjligheterna till
godtrosförvärv beträffande stöldgods. Enligt promemorian skulle en försiktig
nedtoning av exstinktionsprincipen i vissa fall kunna förstärka den
allmänpreventiva effekten av de föreslagna ändringarna i brottsbalken och
stöldgodslagen. Det framhölls att den som tvekar om ett ”förmånligt
erbjudande” får ytterligare anledning att avstå från affären, om han vet att
han inte kan göra ett godtrosförvärv utan måste lämna ifrån sig egendomen,
om det visar sig vara fråga om stöldgods. Vidare anfördes att man vid en
lösning av frågan om godtrosförvärv av stöldgods kan välja mellan en rad mer
eller mindre långtgående alternativ. För statsmakternas ställningstagande
skulle enligt promemorian en remissbehandling av 1973 års utkast till
lagrådsremiss vara av värde.

Promemorian har remissbehandlats, varvid yttranden även inhämtats över
utkastet till lagrådsremiss.

Tanken att i brottsbekämpningens intresse modifiera möjligheterna att
göra godtrosförvärv av stöldgods har fått stöd av åtskilliga remissinstanser.
Röster som är kritiska mot lagstiftning i ämnet saknas dock inte. Av de
instanser som intar en positiv hållning uttalar sig några till förmån för
innehållet i utkastet till lagrådsremiss, andra ansluter sig till principerna i
betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre och en tredje grupp
anser att den nya norska lagstiftningen i ämnet utgör en lämplig förebild.
Även andra lösningar förordas. Huvuddelen av de positivt inställda
remissinstanserna begränsar sig dock till att instämma i rekommendationen
att ändra reglerna så att de bidrar till att motverka stöld- och häleribrottslighet.

På grundval av BRÅ-promemorian har i propositionen 1979/80:66
framlagts förslag till ändringar i bl. a. brottsbalkens bestämmelser om häleri.
I propositionen tar departementschefen också upp frågan om godtrosförvärv
av lösöre (s. 9). Enligt departementschefen står det klart att en ändring av
rättsläget i enlighet med utkastet till lagrådsremiss knappast skulle få någon
kriminalpolitisk effekt. Vidare uttalas att tillräckligt underlag saknas för att i
lagstiftningsärendet föreslå några ändringar efter den norska förebilden eller
i enlighet med 1965 års betänkande och att frågan om godtrosförvärv får
övervägas vidare i lämpligt sammanhang. Enligt departementschefen kan
erfarenheterna av den norska lagstiftningen i ämnet också ge anledning till
nya nordiska överläggningar.

LU 1979/80:1 y

5

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner angående skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv av
stöldgods behandlades av riksdagen 1974 och 1977. Vid båda tillfällena
avslogs motionerna på hemställan av lagutskottet (LU 1974:3 och 1976/
77:16). 1977 framhöll utskottet att kraven på den goda tron avsevärt skärpts i
rättspraxis under senare år när det gäller förvärv av egendom som frånhänts
annan genom brott. Det var sålunda vanligt att domstolarna krävde en
särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt
visat sig särskilt ”känslig”. I vissa fall hade enligt utskottet praxis
trots bristen på uttryckliga bestämmelser härom infört en tämligen långtgående
undersökningsplikt. Tendensen framträdde med särskild styrka i ett
antal avgöranden av högsta domstolen beträffande förvärv av begagnade
bilar.

Mot bakgrund av den utveckling, som reglerna om godtrosförvärv under
senare år genomgått, ansåg utskottet att förvärv på gator eller i offentliga
lokaler av sådan egendom, som inte vanligen brukar utbjudas på dylika
platser, endast undantagsvis torde kunna bedömas ha ägt rum i god tro.
Åtminstone gällde detta när överlåtaren var okänd för köparen. Om
egendomen dessutom utbjöds till påfallande lågt pris, fortsatte utskottet,
torde regelmässigt anledning till stor försiktighet från köparens sida anses
föreligga. I nu berörda fall syntes ofta förutsättningarna för inträdande av
straffansvar för häleri eller häleriförseelse vara uppfyllda.

Den skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv som ägt rum
innebar enligt utskottet att den som frånhänts egendom genom brott hade
möjlighet att i större utsträckning än tidigare hävda sin rätt gentemot den
som förvärvat egendomen. Utvecklingen på området hade härigenom i
praktiken medfört ett visst närmande till vad som gällde i övriga nordiska
länder.

Vid en bedömning av spörsmålet måste, framhöll utskottet, hänsyn vidare
tas till föreliggande försäkringsmöjligheter för den som berövas egendom
genom stöld och för den som förvärvar sådan egendom. Den förstnämnde
har regelmässigt möjlighet att försäkra sig mot egendomsbrott och därigenom
få ersättning för vad han förlorat. Någon motsvarande möjlighet att
skydda sig försäkringsvägen ansåg utskottet inte finnas för den som i god tro
förvärvar stöldgods och sedan blir tvungen att avstå godset till dess rätte
ägare.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att häleribrottsligheten i vårt land är rikt förgrenad,
välorganiserad och svårupptäckt. Åtskilligt tyder på att den också är i starkt
växande. Både samhället och många enskilda drabbas enligt motionärerna av
stora förluster på grund av denna brottslighet. Häleri är ofta förbundet med

LU 1979/80:1 y

6

andra brott som t. ex. stöld, rån, bedrägeri, skattebrott, osant intygande,
urkundsförfalskning. Även narkotikabrottsligheten är nära lierad med
hälerimarknaden. Därför anser motionärerna det helt nödvändigt att häleri
och därmed förknippad brottslighet bekämpas med effektivare metoder än
för närvarande. En viktig punkt i ett program mot häleribrottsligheten är
enligt motionärerna en skärpning av den lagstiftning som rör befattningen
med stöldgods.

Det framhålls att Sverige intar en särställning när det gäller rätten att få
behålla stöldgods som förvärvats ”i god tro”. Det står i dag klart att det starka
godtrosskyddet i vårt land bidragit till att öka stöldbrottsligheten. Motionärerna
anser vidare att reglerna inte innebär en rättvis avvägning mellan de
motstridande intressen som gör sig gällande vid godtrosförvärv av stulen
egendom. Att den ursprungliga ägaren till skillnad från godtrosförvärvaren
delvis kan skydda sig genom försäkringar ändrar enligt motionärerna inte
denna slutsats. Detta har övertygande visats i remissvar över BRÅ:s
promemoria från polisen och från försäkringsbranschen.

Motionärerna anser att det behövs en skärpning av bestämmelserna om
godtrosförvärv av lösöre. Därvid kan man välja mellan en rad mer eller
mindre långtgående alternativ. Vid remissbehandlingen av BRÅ:s promemoria
har olika synpunkter och förslag förts fram. Men det rimligaste
förefaller motionärerna vara att rättigheterna stärks för den som blivit
frånhänd egendom såväl vid tillgreppsbrott som vid brott i övrigt, alltså även
vid t. ex. förskingring.

Under alla omständigheter, framhåller motionärerna, är det viktigt att
riksdagen snarast tar ställning till förmån för att godtrosreglerna ändras så att
stöld och häleribrottslighet motverkas och den ursprunglige ägaren får ett
ökat skydd.

Utskottet

I motionen yrkas att regeringen skall förelägga riksdagen förslag till lag om
godtrosförvärv av lösöre som innebär att den som frånhänts egendom genom
brott får ett starkare skydd samtidigt som häleri försvåras.

Utskottet erinrar om att en grundläggande princip i svensk rätt sedan länge
är att den som i god tro förvärvar lösöre av annan än egendomens ägare blir
skyddad mot anspråk från den ”rätte” ägaren på att återfå egendomen.
Genom godtrosförvärvet blir förvärvaren ägare till egendomen och den
föregående ägaren har endast rätt att lösa till sig denna. För att ett
godtrosförvärv skall bli gällande mot den ursprunglige rättsinnehavaren
krävs att överlåtaren haft egendomen i sin besittning och att denna
överlämnats till förvärvaren. Bakgrunden till rättsläget är att besittningen av
lösöre i den allmänna omsättningens intresse anses legitimera besittaren att
förfoga över egendomen.

Reglerna om godtrosförvärv är tillämpliga även på gods som frånhänts

LU 1979/80:1 y

7

ägaren genom brott. Det starka skydd som svensk rätt ger godtrosförvärvare
av stöldgods och annan egendom som åtkommits genom brott skiljer sig i
avsevärd mån från vad som gäller i Danmark, Finland och Norge. I dessa
länder kan sådan egendom inte bli föremål för godtrosförvärv och den rätte
ägaren har alltså rätt att utan ersättning återfå egendomen. Utvecklingen av
praxis i Sverige när det gäller kraven på god tro vid förvärv av stöldgods och
liknande har emellertid medfört ett visst närmande till vad som gäller i de
övriga nordiska länderna. Det är sålunda numera vanligt att domstolarna
kräver en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom, som
erfarenhetsmässigt visat sig särskilt ”känslig” eller som bjuds ut till
försäljning under ovanliga former eller till påfallande lågt pris. Denna
skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv innebär att den som
frånhänts egendom genom brott har möjlighet att i större utsträckning än
tidigare hävda sin rätt gentemot den som förvärvat egendomen.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan har frågan om en modifiering
av reglerna om godtrosförvärv av stöldgods m. m. tidigare aktualiserats i
olika sammanhang. Någon ändring av rättsläget har dock inte kommit till
stånd. En anledning härtill är att det ansetts strida mot svensk rättsuppfattning
att den som i god tro förvärvat egendom och därvid iakttagit den omsorg
som skäligen kunnat krävas av honom skall gå förlustig egendomen, därför
att det senare visar sig att den frånhänts ägaren genom brott. Vidare har det
ansetts att något behov av ändrade regler inte föreligger med hänsyn till den
utveckling beträffande kravén på den goda tron som ägt rum i praxis. En
annan synpunkt som förts fram är att den som berövas egendom genom brott
i allmänhet kan försäkra sig mot egendomsbrott medan någon motsvarande
möjlighet att skydda sig försäkringsvägen inte torde finnas för den som i god
tro förvärvar stöldgods och sedan tvingas avstå godset till rätte ägaren.

Enligt utskottets mening har de skäl som sålunda åberopats mot en ändring
av gällande ordning fortfarande bärkraft. Samtidigt måste emellertid beaktas
att det finns skäl som talar för att den rätte ägaren bör behandlas gynnsamt i
sådana fall då han förlorat sin egendom genom brott. Den som lånar ut sin
egendom eller deponerar den hos annan eller överlämnar den till en
avbetalningsköpare mot äganderättsförbehåll avstår därigenom frivilligt från
den omedelbara kontrollen över egendomen och tar en viss risk för att
mottagaren obehörigen överlåter den till en godtroende tredje man. Den
som blir bestulen framstår i jämförelse härmed typiskt sett som i särskilt hög
grad oskyldig till sin förlust och från skälighetssynpunkt kan det ligga nära till
hands att för sådana fall lägga större vikt vid ägarens intresse av att få tillbaka
den stulna egendomen än vid en godtroende förvärvares intresse av att få
behålla den. Enligt utskottets uppfattning torde mot bakgrund av det ökade
antalet tillgreppsbrott under senare år en viss förskjutning ha inträtt i den
allmänna rättsuppfattningen till förmån för den rätte ägaren. Det torde
numera inte anses lika självklart som tidigare att godtrosförvärvaren alltid
bör få behålla egendomen. Att en opinionssvängning skett belyses bl. a. av

LU 1979/80:1 y

8

de remissyttranden som inhämtades över det ovan redovisade betänkandet
SOU 1965:14 och de som inhämtats över brottsförebyggande rådets
promemoria 1978:1 om sakhäleri m. m. Vid remissbehandlingen av 1965 års
betänkande ställde sig sålunda flertalet remissinstanser negativa till en
ändring av reglerna om godtrosförvärv medan remissutfallet beträffande
BRÅ-promemorian visar att det övervägande antalet remissinstanser stöder
tanken att modifiera möjligheterna till godtrosförvärv.

I anslutning till det anförda vill utskottet även beröra de kriminalpolitiska
aspekterna på frågan om godtrosförvärv av stöldgods m. m. även om det i
och för sig inte ankommer på utskottet att behandla spörsmål angående
behovet av åtgärder mot tillgrepps- och häleribrottsligheten. Enligt utskottets
mening är det otvivelaktigt så att avsättningen av egendom som
åtkommits genom brott i viss mån underlättas av det skydd som godtrosförvärvaren
åtnjuter enligt nuvarande ordning. En modifiering av reglerna om
godtrosförvärv bör kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när
det gäller handel med egendom som utbjuds på ovanligt förmånliga villkor
och som därför kan misstänkas vara stöldgods. Som framhållits i både
BRÅ-promemorian och motionen torde därför en viss inskränkning av
skyddet för godtrosförvärvaren få betydelse för brottsbekämpningen. En
förstärkning av den rätte ägarens ställning skulle därjämte kunna medföra att
skillnaderna mellan Sverige och övriga nordiska länder på detta område
minskade och således tillgodose intresset av nordisk rättslikhet.

I enlighet med det anförda anser utskottet att det finns skäl som talar för att
en ändring av reglerna om godtrosförvärv nu bör komma till stånd. En
lagstiftning på området är emellertid förenad med åtskilliga problem inte
minst när det gäller avvägningen mellan de olika intressen som gör sig
gällande. Med hänsyn härtill förordar utskottet att frågan om godtrosförvärv
av stöldgods m. m. blir föremål för utredning. Det bör ankomma på
regeringen att bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande.
Utskottet vill dock betona vikten av att arbetet bedrivs i nordiskt
samförstånd med sikte på att få till stånd en mer enhetlig reglering
beträffande godtrosförvärv av stöldgods m. m. i de nordiska länderna.

Stockholm den 19 februari 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

LU 1979/80:1 y

9

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m),
Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Owe Andréasson (s), Marianne
Karlsson (c), Margot Håkansson (fp)*, Margareta Gard (m), Ingrid
Segerström (s) och Lars Hedfors (s)*.

*Ej närvarande vid yttrandets justering.