yttr 1979/80 au5y y

Yttrande 1979/80:au5y

AU 1979/80:5 y

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1979/80:5 y

över propositionen 1979/80:150 jämte motioner såvitt gäller förslag
om extra starthjälp och om arbetsmarknadsfond

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig
över propositionen 1979/80:150 och med anledning av den väckta motionen i
frågor som faller inom arbetsmarknadsutskottets beredningsområde.
Arbetsmarknadsutskottet avger med anledning härav yttrande över två
avsnitt i propositionen, nämligen de som gäller extra starthjälp för vissa
byggnadsarbetare resp. finansieringen av vissa arbetsmarknadspolitiska
åtgärder från en gemensam arbetsmarknadsfond.

Extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare

Propositionen

Regeringen begär i propositionens bilaga 1 efter föredragning av statsrådet
Bohman att riksdagen skall godkänna vad som har anförts i propositionen om
extra starthjälp om 15 000 kr. till vissa byggnadsarbetare.

I propositionen anförs i den aktuella frågan följande (s. 22):

Vi har f. n. betydande överhettningstendenser på byggarbetsmarknaden i
Stockholmsområdet. De medför förseningar och fördyringar av pågående
byggen, inte minst bostadsbyggandet i regionen. Samtidigt kvarstår trots
konjunkturuppgången en avsevärd arbetslöshet bland byggnadsarbetare i de
fyra nordligaste länen och i Värmlands län. Det är därför motiverat att en
extra starthjälp på 15 000 kr. under en 24-månadersperiod fr. o. m.den 1 maj
1980 skall få beviljas personer från dessa län som tar byggnadsarbete i
Stockholms län och i övrigt uppfyller villkoren för flyttningsbidrag enligt
arbetsmarknadskungörelsen. Syftet är sålunda att motverka både arbetslösheten
i skogslänen och överhettnings- och inflationstendenserna i Stockholmsregionen
och att främja bostadsbyggandet. Regeringen bör begära
riksdagens godkännande av denna temporära insats. Utgifterna för den extra
starthjälpen skall belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
B 1. Arbetsmarknadsservice, anslagsposten Flyttningsbidrag.

Motioner

Det av regeringen begärda godkännandet behandlas i fyra motioner. I
samtliga motioner yrkas att regeringens begäran skall avslås.

1979/80:2063 yrkande 4 av Olof Palme m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Yttr. nr 5

AU 1979/80:5 y

2

införande av särskilt förhöjd starthjälp till byggnadsarbetare i de fyra
nordligaste länen samt Värmlands län som flyttar till Stockholm.

Byggnadsarbetarkårens storlek har anpassats till den byggnadsverksamhet
som varit möjlig och nödvändig i olika delar av landet. Vad som anförs i
propositionen kan enligt motionärerna inte uppfattas på annat sätt än att
regeringen nu ger upp tanken på att inom överskådlig tid ge byggnadsarbetarna
sysselsättning genom att bygga upp näringsliv, bostäder, kommunikationer
och service i sina hemlän. Motionärerna pekar vidare på att principen
bakom det flyttningsbidragssystem som har byggts upp är att gottgöra den
enskilde för kostnader vid frivillig flyttning för att få arbete. Denna princip
förutsätter att systemets uppbyggnad och stödbelopp fortlöpande ses över.
Den kraftiga höjning av flyttningsstödet som regeringen nu förordar synes
emellertid ha utformats med andra syften och bör därför avslås.

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar avslå propositionen 1979/80:150 i
vad avser införande av särskild starthjälp för byggnadsarbetare i de fyra
nordligaste länen och Värmlands län.

Sysselsättningen för byggnadsarbetare i Värmland är, sägs det i motionen,
långt ifrån tillfredsställande. Därför har i den tidigare väckta motionen
1979/80:1457 aktualiserats frågan om statligt stöd till tidigareläggning av
landstingskommunal investeringar. Vidare har länsstyrelsen i länet för
regeringen presenterat ett program omfattande bl. a. skol- och vägbyggnader.
Om en fortsatt tillbakagång för länet skall kunna motverkas krävs
nyinvesteringar inom industrin och andra för länet viktiga sektorer. Detta
blir svårt att genomföra om länet förlorar kunniga byggnadsarbetare.

1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c)

I motionen yrkas att riksdagen avslår förslaget om extra starthjälp till vissa
byggnadsarbetare.

Motionärerna anför bl. a.:

Situationen på byggarbetsmarknaden är i många fall besvärlig. Det hänger
samman med att stora investeringsprojekt dragits i gång i vissa regioner, där
brist på byggarbetskraft därigenom har uppstått. På grund av en ogynnsam
ekonomisk utveckling i vissa regioner finns en regional arbetslöshet bland
byggnadsarbetarna. Denna situation är inte tillfredsställande. Detta måste
främst mötas med offensiva insatser i de sysselsättningssvaga regionerna.

Mot denna bakgrund är det enligt vår mening olämpligt att genom en
extraordinär insats - om än temporär - ytterligare stimulera byggarbetskraft i
utflyttningslänen att flytta till den överhettade Stor-Stockholmsregionen.
Riksdagen bör av denna anledning avvisa regeringens förslag om extra
flyttningsbidrag.

1979/80:2066 yrkande 2 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att avslå förslaget i den reviderade

AU 1979/80:5 y

3

finansplanen till extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

Vpk förkastar av regionalpolitiska skäl regeringens förslag som enligt
motionärerna har innebörden att avfolkningen av glesbygden stimuleras.
Inriktningen av politiken måste vara den omvända. Det gäller att skapa
arbetsplatser i de fyra nordliga länen och i Värmlands län. Motionärerna
tillägger att riksdagen skulle verkningsfullt kunna bidra till att lindra bristen
på byggnadsarbetare i Stockholm genom att avbryta ombyggnaden av det
gamla riksdagshuset.

Gällande bestämmelser om flyttningsbidrag

Arbetstagare som är eller löper risk att bli arbetslösa kan få flyttningsbidrag
enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, senast omtryckt 1979:528
och även därefter ändrad). De allmänna förutsättningarna för flyttningsbidrag
är dels att sökanden inte kan få arbete på eller i närheten av hemorten,
dels att det finns behov av arbetskraft på den ort till vilken flyttning skall ske.
Anställningen på inflyttningsorten skall ha tillkommit genom arbetsförmedlingens
medverkan. I vissa fall kan flyttningsbidrag beviljas personer som
varken är arbetslösa eller löper risk att bli det.

Flyttningsbidragen är av tre slag: respenning, traktamente vid dubbel
bosättning och starthjälp.

Respenningen utgörs av resekostnadsersättning och traktamente för
arbetstagaren och dennes närmaste anhöriga och utgår vid resor både för att
söka och att tillträda en ny anställning. Vid tillträdet av anställningen ges
dessutom bidrag med belopp som motsvarar skäliga kostnader för flyttning
av bohag. Respenning kan under vissa förutsättningar numera även beviljas
vid återflyttning till hemorten för att börja en anställning där.

Traktamente vid dubbel bosättning beviljas arbetstagare som på grund av
den nya anställningen får kostnader för egen bostad i två orter. Detta
traktamente får inte utgå samtidigt med traktamente som betalas av
arbetsgivaren. Kungörelsens traktamentsbelopp är f. n. 50 kr. per dag
(räknat på femdagarsvecka) och utbetalas under sex månader, en tid som kan
förlängas till nio månader.

Under den tid som traktamente vid dubbel bosättning utgår är arbetstagaren
berättigad till ersättning för kostnaderna för två hemresor i månaden.

Starthjälpen är ett kontantbelopp som betalas ut vid tillträdet av en
anställning som - liksom när det gäller traktamente vid dubbel bosättning -skall beräknas vara minst sex månader. Beloppet har från den 1 april i år höjts
från 2 500 till 3 000 kr. för arbetstagare som - här förenklat uttryckt - är
ensamstående och från 5 000 till 6 000 kr. för övriga arbetstagare.

Första kvartalet i år beviljades ca 5 700 personer starthjälp.

AU 1979/80:5 y

4

Regionala omflyttningar

De regionala omflyttningarna har under 1970-talets lopp gått ned i
betydande omfattning jämfört med förhållandena under 1960-talet. Detta
framgår av nedanstående diagram som hämtats ur propositionen (bilaga 1:1
s. 105):

Inrikes flyttning över lansgräns 1961-1979

1000-tal

230

220

210

200

190

180

170

160

150

140

130

J I I I

I I l

1961 63 65 67 69 71 . 73 75 77 79

Källa: Statistiska centralbyrån.

Arbetsmarknadsutskottet

I den föreliggande propositionen 150 föreslås att riksdagen skall godkänna
att regeringen får möjlighet att höja flyttningsbidragen för byggnadsarbetare
från de fyra nordligaste länen och Värmlands län, om de tar anställning vid
byggen i Stockholms län. Höjningen är konstruerad som en extra starthjälp,
vilken skall utgå med 15 000 kr. Åtgärden är tänkt att vara temporär under en
24-månadersperiod räknat från den 1 maj i år. Dess syfte anges vara att
motverka arbetslösheten bland byggnadsarbetare i de nämnda länen
samtidigt som byggarbetsmarknaden i Stockholmsområdet, där det finns
betydande överhettningstendenser, får ett motsvarande tillskott.

I de tidigare refererade motionerna från socialdemokraterna, centern och
vpk yrkas att riksdagen skall avslå propositionen i den del som nu är
aktuell.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen finns inom arbetsmark -

AU 1979/80:5 y

5

nadspolitikens ram ett etablerat system av flyttningsbidrag avsett att stödja
arbetstagare som söker och tillträder anställning på annan ort när arbete inte
står att finna på hemorten eller i dess närhet. Systemet introducerades under
den senare delen av 1950-talet och det har under årens lopp modifierats i
olika avseenden. Sålunda gjordes år 1977 en rad ingripande förändringar som
föregicks av ett omfattande utredningsarbete med ingående ekonomiska
analyser. Därutöver har beloppen fortlöpande justerats. Den ordinarie
starthjälpen har sålunda i år höjts med 20 % som en anpassning till
förändringarna i prisläget.

Motiven för flyttningsbidragen har växlat. Till att börja med såg man
bidragen som ett led i strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig
anpassning mellan arbetsmarknadens olika delmarknader. Bidragen
benämndes talande nog rörlighetsstimulerande åtgärder. Sedan den aktiva
lokaliseringspolitiken inleddes vid mitten av 1960-talet har regionalpolitiska
synsätt börjat tillmätas allt större vikt - något som f. ö. återspeglas i de
föreliggande motionerna. Detta har i sin tur lett till en ändrad inställning till
flyttningsbidragens funktion. Uppgiften är inte längre att stimulera till en
totalt ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Bidragen skall i stället vara ett
medel för samhället att gottgöra enskilda arbetstagare för de kostnader de får
vidkännas när de trots de regionalpolitiska strävandena av sysselsättningsskäl
måste lämna hemorten. Bidragen är lika för arbetstagare med olika
yrkes- eller utbildningsbakgrund. Någon skillnad med hänsyn till vilken del
av landet den flyttande bor i görs numera inte heller.

Det förslag som nu läggs fram om ett särskilt bidrag till vissa byggnadsarbetare
passar - som framgår av det anförda - mindre väl in i det nuvarande
systemet för flyttningsbidrag. En del frågor, såsom de skattemässiga
konsekvenserna av förslaget, är inte heller närmare belysta. Utskottet är inte
främmande för att det från tid till annan kan finnas anledning att ompröva de
arbetsmarknadspolitiska medlens utformning. Det gäller självfallet även
flyttningsbidragen. Omprövningar av detta slag bör emellertid göras på ett
mera fullständigt underlag än det som presenterats i propositionen. Enligt
utskottets uppfattning är det naturligt att i samband med de pågående
övervägandena om den framtida sysselsättningspolitiken ta upp flyttningsbidragen
till prövning. Härtill kan fogas att arbetsmarknadsstyrelsen i sin
senaste anslagsframställning föreslog ett flertal ändringar i reglerna för
flyttningsbidrag. Med anledning härav anmälde arbetsmarknadsministern i
årets budgetproposition (bilaga 15 s. 50) att han avser att återkomma till
dessa förslag i samband med att han behandlar sysselsättningsutredningens
slutbetänkande Sysselsättningspolitik för arbete åt alla (SOU 1979:24).

Det ovan anförda innebär att utskottet avstyrker vad som anförts i den
aktuella punkten i propositionen 150.

AU 1979/80:5 y

6

Fondfinansiering av vissa arbetsmarknadspolitiska utgifter

Propositionen

Genom propositionens bilaga 2, som har föredragits av statsrådet
Mundebo, bereds riksdagen tillfälle yttra sig över vad som anförts om en
sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken existerande fonder.

Vissa utgifter inom arbetsmarknadspolitiken finansieras helt eller delvis
från tre skilda fonder som tillförs medel genom särskilda arbetsgivaravgifter.
De utgiftsändamål som finansieras på detta sätt är den statliga lönegarantin
vid konkurser (avgift 0,2 %), arbetsmarknadsutbildningen (avgift 0,4 %)
samt statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna och det kontanta
arbetsmarknadsstödet (avgift 0,4 %). Arbetsmarknadsutbildningen och
utgifterna för arbetslöshetsersättningarna bekostas även av medel från
statsbudgeten.

En interdepartemental arbetsgrupp har utrett vissa frågor kring den
framtida finansieringen av vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder och har
redovisat resultatet av sitt arbete i en promemoria (Ds A 1980:1). Denna har
remissbehandlats. Med anslutning till vad som förordas i promemorian
uttalar statsrådet Mundebo att de tre nuvarande fonderna bör slås samman
till en gemensam arbetsmarknadsfond. Vissa i huvudsak tekniska frågor bör
övervägas ytterligare liksom frågan om vilka utgifter för arbetsmarknadsutbildningen
som bör finansieras över fonden.

Arbetsmarknadsutskottet

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bekostas främst av medel från
statsbudgeten men också av medel från tre fonder som i sin tur är helt eller
delvis finansierade av arbetsgivaravgifter.

En av dessa fonder har till uppgift att täcka samtliga utgifter för
arbetsmarknadsutbildningen. Den finansieras till en del av en arbetsgivaravgift
om 0,4 % och i övrigt av medel från anslaget Bidrag till arbetsmarknadsutbildning.
Det är inte särskilt bestämt vilka utgifter som skall bekostas
av intäkterna från arbetsgivaravgiften resp. av budgetmedel. Detta leder i
praktiken till att de årliga anslagen anvisas med belopp som utgör skillnaden
mellan de beräknade utgifterna för utbildningen och de arbetsgivaravgifter
som tillförs fonden.

Den andra fonden är arbetslöshetsfonden som helt är finansierad av en
arbetsgivaravgift om 0,4 %. Genom denna fond finansieras en del av statens
utgifter för bidragen till de erkända arbetslöshetskassorna och för det
kontanta arbetsmarknadsstödet. Fondens andel av dessa utgifter är fastställd
till två tredjedelar av grundbidraget och viss del av det s. k. progressivbidraget
till kassorna samt till två tredjedelar av det kontanta arbetsmarknadsstödet.
Fonden har f. n. enligt propositionen en behållning av 1 500 milj. kr.
Övriga kostnader för bidrag till kassorna och för det kontanta arbetsmark -

AU 1979/80:5 y

7

nadsstödet bestrids från anslaget Kontant stöd vid arbetslöshet.

Slutligen finns en särskild fond för utgifterna för den statliga lönegarantin
vid konkurser. Fonden tillförs en arbetsgivaravgift om 0,2 % och disponerar
dessutom en rörlig kredit i riksgäldskontoret om 200 milj. kr.

Det sammanlagda uttaget av arbetsgivaravgifter för de ovannämnda
fonderna inom arbetsmarknadspolitiken uppgår sålunda till 1 % på lönesumman.
Det är i detta sammanhang inte aktuellt att göra någon förändring
av avgiftsuttaget eller fondernas användning för helt nya ändamål. Som
framhålls i propositionen bör mer genomgripande förändringar av finansieringen
av de arbetsmarknadspolitiska insatserna prövas i en annan ordning.

Vad det här är fråga om är enbart en sammanslagning av de tre nuvarande
fonderna till en gemensam arbetsmarknadsfond, att disponeras för oförändrade
ändamål. De utgifter som nu helt eller delvis finansieras över de tre
fonderna varierar i viss utsträckning mot varandra, och det kan därför synas
rimligt att finansieringen sker från en gemensam fond. Vissa förenklingar
kan också uppnås. Detta har inte exemplifierats i propositionen, men
utskottet vill peka på att de arbetsgivaravgifter som tillförs fonderna f. n.
regleras i tre lagar. Dessa skulle kunna ersättas av en. Utskottet ställer sig
positivt till propositionens tanke på en gemensam arbetsmarknadsfond, och
riksdagen bör enligt utskottets mening kunna ansluta sig till den. Samtidigt
bör understrykas att det i detta sammanhang endast kan bli fråga om ett
principiellt ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet utgår från att
regeringen i lämpligt sammanhang efter samråd med arbetsmarknadens
parter återkommer till riksdagen när frågan om användningen av arbetsmarknadsfonden
har blivit klarlagd mer i detalj.

Ett av problemen i sammanhanget är att om arbetsmarknadsutbildningen i
fortsättningen skall delfinansieras från en gemensam fond måste man först
klarlägga vilka utgifter för utbildningen som skall täckas av medel från
fonden. Enligt propositionen avser chefen för arbetsmarknadsdepartementet
att senare återkomma i denna fråga till regeringen. Med hänsyn till att
liknande frågor tidigare har uppmärksammats i riksdagen (se InU 1974:14 s.
26) förutsätter utskottet att resultatet av regeringens överväganden presenteras
för riksdagen.

Arbetsmarknadsutbildningen och ersättningarna vid arbetslöshet finansieras
i dag till en ganska betydande del genom arbetsgivaravgifter. Utskottet
har i betänkandet AU 1979/80:21 uppskattat tillskotten till 1 500 milj. kr.
Sedan en gemensam arbetsmarknadsfond inrättats bör regeringen i kommande
budgetpropositioner ange de beräknade tillskotten från fonden.
Därigenom skulle man få en bättre bild av statens totala insatser på det
arbetsmarknadspolitiska området än vad som f. n. är fallet.

Vad arbetsmarknadsutskottet här har anfört bör, liksom vad regeringen

AU 1979/80:5 y 8

anfört i propositionen 1979/80:150 bilaga 2, i förevarande del godkännas av
riksdagen.

Stockholm den 22 maj 1980

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Arne Fransson (c),
Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m), Frida Berglund (s),
Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Margit
Odelsparr (c), Filip Fridolfsson (m), Sune Johansson (s), Nils-Olof
Grönhagen (s) och Marianne Wahlberg (fp).

GOTAB 65222 Stockholm 1980