yttr 1978/79 sou8y y

Yttrande 1978/79:sou8y

SoU 1978/79:8 y

Socialutskottets yttrande
1978/79:8 y

över propositionen 1978/79:182 om försöksverksamhet med s. k.
kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har begått brott jämte
motioner

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 8 maj 1979 beslutat inhämta yttrande från
socialutskottet över propositionen 1978/79:182 om försöksverksamhet med
s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har begått brott jämte
följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen motionen
1978/79:2671 av Karl Boo m. fl. (c) och motionen 1978/79:2677 av Lars
Werner m. fl. (vpk).

Socialutskottet har med anledning av propositionen och motionerna hållit
hearing i vilken har deltagit representanter för socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
det s. k. Ulleråkersprojektet och Riksförbundet för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare (RFHL).

Utskottet

1 propositionen föreslås en tidsbegränsad lag enligt vilken domstol i mål om
ansvar för brott på vilket kan följa fängelse under vissa förutsättningar kan
förklara målet vilande i avbidan på att den tilltalade har undergått narkomanvård
enligt särskild behandlingsplan. Lagen avses ge stöd för en
försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som
har begått brott, vilken skall bedrivas på Ulleråkers sjukhus. Lagen föreslås
träda i kraft den 1 september 1979 och gälla till utgången av augusti 1982.

Försöksverksamheten syftar enligt propositionen till att bereda vård åt en
del av de narkotikamissbrukare som har övertygats om brott och väljer
vården i stället förden frihetsberövande påföljd som annars kunnat påräknas.
Missbrukaren skall frivilligt åta sig att undergå vården och skall av
psykologiska skäl underteckna ett s. k. vårdkontrakt. Behandlingen skall
inledas med en vistelse på narkomanvårdskliniken vid Ulleråkers sjukhus
under sex-åtta veckor. Under denna vård period sker inledningsvis medicinsk
hälsokontroll och behandling av missbrukaren. Vidare planeras verksamhet
med terapeutiskt syfte som t. ex. gruppsamtal, fysisk träning och åtgärder för
att få med missbrukaren i olika sociala sammanhang. Efter sjukhusvistelsen
förs patienten över till öppen vård. Patienten skall tillsammans med
sjukhusets eftervårdsgrupp försöka skaffa arbete och bostad. Flan får.bo i sitt
hem men skall två gånger varje vecka infinna sig vid sjukhus i regionen för

1 Riksdagen 1978/79. 12 sami. Yltr. nr 8

SoU 1978/79:8 y

2

rådgivning och kontroll av att han är drogfri. Vid misskötsamhet anses
kontraktet ”brutet” och det vilande målet vid domstolen skall då återupptas.

Utskottet har tidigare i olika sammanhang framhållit vikten av att
kraftfulla åtgärder vidtas för att begränsa narkotikamissbruket i samhället
och för att narkotikamissbrukare ges möjlighet till vård och rehabilitering.

Det nu framlagda förslaget syftar till att bereda vård åt en avgränsad grupp
missbrukare, nämligen vissa av de missbrukare som på grund av begångna
brott riskerar att tas in på kriminalvårdens anstalter. Inom kriminalvårdens
anstalter utgör narkotikan ett stort problem. Under senare år har olika
ansträngningar gjorts för att komma till rätta med problemet, bl. a. har
inrättats en frivillig drogfri behandlingskedja vid tre anstaltsenheter, det s. k.
Österåkerprojektet. Systemet med narkotikafria avdelningar har efter hand
införts även vid andra anstalter i landet. Ett stort antal intagna på
kriminalvårdens anstalter har med stöd av 34 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt beretts tillfälle att på behandlingshem försöka bli kvitt
sitt narkotikamissbruk.

Enligt utskottets mening är det angeläget att alla framkomliga vägar för att
begränsa narkotikamissbrukets utbredning i kriminalvårdens anstalter
undersöks. Den nu föreslagna försöksverksamheten kan-om behandlingen
lyckas - ge den dubbla effekten att antalet missbrukare som är intagna på
anstalterna begränsas samtidigt som den enskilde missbrukaren bereds
behövlig vård. Vårdformen, som har utländska förebilder, äremelletid inte ur
alla synpunkter invändningsfri. Det kan erinras om att flera remissinstanser
liksom lagrådets ledamöter uttryckt principiella betänkligheter från rättslig
synpunkt mot förslaget. Utifrån de synpunkter socialutskottet primärt har att
beakta - vårdens innehåll och organisation - har utskottet, som finner det
angeläget med erfarenheter av olika vårdformer, inte något att erinra mot en
försöksverksamhet av det slag som redovisas i propositionen. Utskottet
förutsätter att den sociala uppföljningen ägnas stor uppmärksamhet vid
genomförandet av projektet.

I motionen 1978/79:2671 av Karl Boo m. fl. (c) hävdas att försöksverksamheten
bör ledas av en särskild ledningsgrupp med parlamentariskt inslag och
med tillgång till juridisk och medicinsk expertis. Som bakgrund till behandlingen
av detta yrkande finns skäl att ytterligare anföra följande beträffande
försöksverksamheten.

Den föreslagna försöksverksamheten innebär en för Sverige helt ny
vårdform. Missbrukaren kommer att genomgå vård och behandling under
hotet av att ett misslyckande medför en frihetsberövande dom. Å andra sidan
innebär erbjudandet om deltagande i försöksverksamheten en möjlighet att
undgå en frihetsberövande påföljd som i annat fall skulle ha följt på de
brottsliga gärningar som hade begåtts. Denna möjlighet kommer dock av
praktiska skäl inte att kunna erbjudas alla missbrukare i aktuell situation utan
i praktiken endast dem som har sina rötter i Stockholms- och Uppsalaom -

SoU 1978/79:8 y

3

rådet. I behandlingen ingår kontrollmoment. Missbrukaren skall inställa sig
regelbundet vid sjukhus för att avge urinprov för kontroll av att han
fortfarande är drogfri. Behandlingen utanför sjukhus ställer stora krav på en
väl fungerande eftervårdsorganisation, bl. a. måste frågor rörande arbete,
bostad och meningsfull fritid lösas. Verksamheten kan antas fä stor betydelse
för inriktningen av andra vårdprojekt.

I överensstämmelse med vad som anförs i motionen 1978/79:2671 anser
utskottet att det är viktigt att frågan om planeringen och uppföljningen av
försöksverksamheten ägnas stor uppmärksamhet. Ulleråkersprojektet är av
den art och berör så många olika myndigheters verksamhetsområden att
starka skäl talar för att en särskild delegation med politisk förankring och med
tillgång till juridisk, medicinsk och social sakkunskap bör tillsättas för att
delta i planeringen av verksamheten, ha insyn i dess genomförande och följa
upp resultatet av projektet. Enligt utskottets mening är det av rättssäkerhetsoch
integritetsskäl viktigt med den insyn och kontroll som kan erhållas
genom en sådan delegation. En sådan är också ägnad att i viss mån undanröja
de farhågor av principiell natur mot projektets genomförande som framkommit
under remissbehandlingen. Departementschefen är som framgår av
propositionen (s. 10) inte heller främmande för att försöket, om förutsättningar
härför skulle uppstå, utökas till andra orter eller regioner. Om
verksamheten skulle utökas framstår det som än mer angeläget att en särskild
delegation deltar i planeringen och samordnar verksamheten. Delegationen
bör tillsättas så snabbt som möjligt så att planeringsarbetet kan inledas i god
tid före den tidpunkt, den 1 september 1979, då projektet är avsett att sättas i
gång.

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inte något uttalande av
socialutskottet.

Stockholm den 17 maj 1979

På socialutskottets vägnar
KERSTI SWARTZ

Närvarande: Kersti Swartz (fp). Erik Larsson (c). Evert Svensson (s),
Anna-Greta Skantz (s). Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt (c), Sven-Gösta
Signell (s), Stig Alftin (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Lena Öhrsvik (s),
Rune Gustavsson (c), Arne Magnusson (c). Blenda Littmarck (m), John
Johansson (s) och Britta Gunnarsson (fp).

SoU 1978/79:8 y

4

Särskilt yttrande

av Gunnar Biörck i Värmdö (m) som anfort:

Brottsliga gärningar som utförs av narkotikaberoende personer kan i viss
mån jämföras med brott som utförs av psykiskt sjuka personer. I det senare
fallet faller domen först och eventuell vård kommer först därefter. Detta
borde vara den naturliga tågordningen även vid brott utförda av narkotikamissbrukare
- också med hänsyn till målsägarna. Orsaken till att man i
propositionen väljer det motsatta förfarandet torde vara att en anordning med
alternativa påföljder enligt den dömdes fria val skulle innebära en alltför
revolutionerande nyhet i svensk strafflagstiftning. Man har därför valt att
föreslå en annan ordning som uppfattats som något mindre revolutionerande.

Den ringa framgång samhället hittills haft när det gällt att förebygga och
bekämpa narkotikamissbruk inbjuder naturligt till försök att angripa problemen
på ett kombinerat naturvetenskapligt och beteendevetenskap!igt sätt,
såsom att göra experiment.

Vad som här kallas ”försöksverksamhet” är i dubbla avseenden att
betrakta som experiment. Det grundläggande experimentet är att man i
praktiken låter den dömde själv få välja alternativa påföljder, av vilka den ena
är ovillkorlig och den andra villkorlig. Experimentets andra fas är den
medicinska och sociala utformningen av vården för dem, som väljer detta
alternativ. Det är denna andra fas, som den i socialutskottets yttrande
föreslagna delegationen närmast har att befatta sig med. Jag finnér det
välbetänkt att en sådan grupp tillsätts, om man accepterar det första,
grundläggande, juridiska och kriminalpolitiska experimentet.

Socialutskottet har valt att endast yttra sig om det andra experimentet på
premissen att justititeutskottet godkänner utformningen av det första. Jag
kan acceptera detta, men vid behandlingen av propositionen i riksdagen kan
man inte begränsa sin bedömning enbart till den ena aspekten av problemet.

GOTA B 62245 Stockholm 1979