yttr 1978/79 ku2y y

Yttrande 1978/79:ku2y

KU 1978/79:2 y

Konstitutionsutskottets yttrande
1978/79:2 y

över propositionen 1978/79:9 med förslag till fondkommissionslag,
m. m.

Till näringsutskottet

Näringsutskottet har hemställt om konstitutionsutskottets yttrande över
propositionen 1978/79:9 med förslag till fondkommissionslag. Enligt en
promemoria, fogad till näringsutskottets framställning, skall yttrandet i första
hand omfatta i förslaget till fondkommissionslag intagna tystnadspliktsbestämmelser.
Vidare kan konstitutionsutskottet, om utskottet finner anledning
därtill, kommentera det i 18 § andra stycket i förslaget till fondkommissionslag
intagna bemyndigandet till regeringen.

Vad först angår de av näringsutskottet föreslagna ändringarna i 44 §
förslaget till fondkommissionslag finns ingen erinran mot dessa från de
synpunkter konstitutionsutskottet har att företräda.

Ett uppsåtligt åsidosättande av en tystnadsplikt kan beträffande den i 7 kap.
3 § första stycket tryckfrihetsförordningen (TF) angivna personkretsen (bl. a.
meddelare till tryckt skrift) endast föranleda ansvar om tystnadsplikten
särskilt angivits i lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens
område för brott mot tystnadsplikt. Denna lag tar bl. a. sikte på sådant som
någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. Om
avsikten är att den i 44 § andra stycket förslaget till fondkommissionslag
föreskrivna tystnadsplikten för befattningshavare vid bankinspektionen
också skall omfatta meddelande till tryckt skrift eller annat i 7 kap. 3 § första
stycket TF angivet förfarande måste tystnadsplikten särskilt anges i nämnda
lag. Så har inte skett i propositionen. Enligt vad som anförs i näringsutskottets
promemoria innebär propositionens förslag därigenom en förändring av det
nuvarande rättsläget som inte torde vara avsedd.

Om näringsutskottet beslutar att tystnadsplikten skall ha den i det
föregående angivna omfattningen bör 1 § lagen (1977:1035) om ansvar på
tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt ändras på sätt
som anges i bilaga 1 till detta yttrande.

Konstitutionsutskottet tar även till bedömning upp frågan, om det
bemyndigande till regeringen att utfärda kapitaltäckningsreglersomgesi 18 §
andra stycket förslaget till fondkommissionslag står i överensstämmelse med
regeringsformen (RF).

Enligt 8 kap. 2 § RF är det två slag av föreskrifter, för vilka lagformen är
obligatorisk och det inte är tillåtet med delegation till regeringen. Det gäller
dels föreskrifter om enskildas personliga ställning, dels föreskrifter om
enskildas personliga och ekonomiska förhållanden inbördes. Stadgandet

1 Riksdagen 1978/79. 4 sami Yttr. nr 2

KU 1978/79:2 y

2

innehåller en exemplifiering av vad som skall hänföras dit. I denna
uppräkning nämns föreskrifter om bolag. 8 kap. 3 § RF åter behandlar
föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller
åligganden för enskilda och i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga och
ekonomiska förhållanden. Även detta stadgande innehåller en exemplifiering.
Sådana bestämmelser är således bland andra föreskrifter om brott och
rättsverkan av brott, om skatt till staten, om rekvisition och annat sådant
förfogande. Också för dessa fall skall lagformen i första hand användas. Här
öppnas emellertid en möjlighet för riksdagen att efter bemyndigande i lag
överlämna normgivningsmakten till regeringen. Detta gäller för en rad i
grundlagen uppräknade sakområden, däribland näringsverksamhet.

Enligt förarbetena till 1974 års RF avsåg man att till 8 kap. 2 § RF i
huvudsak hänföra vad som i praxis bedömts tillhöra det civilrättsliga området
och att på motsvarande sätt hänföra den offentligrättsliga lagstiftningen till 8
kap. 3 § RF. Det framhölls emellertid att praxis beträffande denna indelning
av lagstiftningen knappast varit entydig. Man valde därför en lagteknisk
lösning som klarare än i 1809 års RF skulle ange kompetensfördelningen
mellan riksdag och regering. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att den
nuvarande fondkommissionslagstiftningen - lagen (1919:240) om
fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet - i praxis hänfördes till
lagstiftning enligt 87 § 1809 års RF (se t. ex. prop. 1947:228).

Vid en genomgång av de olika stadgandena i förslaget till fondkommissionslag
kan man enligt utskottets mening konstatera att här finns bestämmelser
hänförliga såväl till 8 kap. 2 § som till 8 kap. 3 § RF. Till det förra
området kan klart räknas vissa av stadgandena i kapitlet om fondkommissionsbolags
verksamhet. Således innehåller 13 § regler som rör förhållandet
mellan bolaget och dess kunder, t. ex. att bolaget får lämna kredit mot
säkerhet, mottaga fondpapper och andra värdehandlingar till förvaring eller
förvaltning samt lämna råd om placering av medel i värdepapper. Däremot
kan 14 § sägas ha närmast offentligrättslig innebörd genom att stadga förbud
för fondkommissionsbolag att utfärda obligationer. Om relationerna mellan
bolaget och dess kunder handlar vidare 22 §, vari stadgas att fondkommissionsbolag
skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i viss omfattning
ej lämnas till t. ex. samma kredittagare. Reglerna under rubriken Tillsyn över
fondkommissionsbolag synes å andra sidan ha övervägande offentligrättsligt
innehåll. Hit hör således bl. a. reglerna om vad som åligger bankinspektionen
med avseende å fondkommissionsbolag och under vilka förutsättningar
tillstånd att driva verksamheten kan återkallas.

Den nu aktuella bestämmelsen - 18 § - har fått sin plats under rubriken
Fondkommissionsbolags verksamhet. Den innehåller i första stycket en
bestämmelse om att fondkommissionsbolag till uppdragsgivarens skydd
skall ha eget kapital till visst lägsta belopp i förhållande till bolagets tillgångar.
I andra stycket lämnas ett bemyndigande till regeringen att meddela
föreskrifter om vad som vid tillämpningen av första stycket skall anses som

KU 1978/79:2 y

3

eget kapital eller får likställas därmed samt om beräkningen i övrigt av
kapitalkravet.

Enligt propositionen (s. 145) har med den omfattning fondkommissionsverksamheten
fått under senare år det egna kapitalets viktigaste uppgift blivit
att skydda firmornas kunder och andra långivare mot de risker av olika slag
som är förenade med fondkommissionsverksamhet. Det egna kapitalet kan
alltså betraktas som en buffert som skall fånga upp firmornas eventuella
förluster och därmed skydda kundernas och andra långivares medel. För
bankerna finns således detaljerade regler i banklagstiftningen om krav på det
egna kapitalets storlek. Föredragande statsrådet anför avslutningsvis följande
beträffande kapitaltäckning:

Jag delar uppfattningen att det bör finnas särskilda kapitaltäckningsregler
för fondkommissionsbolagen. I fråga om banker som driver fondkommissionsrörelse
är det tillräckligt med de kapitaltäckningsregler som finns i
banklagarna. Dessa regler ses f. n. över av banklagsutredningen. Enligt
direktiven har utredningen bl. a. att undersöka om det går att finna en
lösning, där värderegleringsreserverna kan jämställas som täckningskapital.
Det problem banklagsutredningen har att behandla är således detsamma som
det flera remissinstanser har tagit upp och som har ansetts särskilt betydelsefullt
från konkurrenssynpunkt. Det är möjligt att man med ledning av
banklagsutredningens förslag kan konstruera från konkurrenssynpunkt
lämpligare kapitaltäckningsbestämmelser för fondkommissionsbolag än dem
fondbörsutredningen har föreslagit. Som bankinspektionen har påpekat bör
under alla förhållanden den nuvarande ordningen övergångsvis behållas.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det lämpligast att avvakta
banklagsutredningens förslag innan definitiv ställning tas till de föreslagna
kapitaltäckningsreglerna för fondkommissionsbolagen.

Även om jag inte vill föreslå att kapitaltäckningsregler f. n. förs in i
fondkommissionslagen, finner jag med hänsyn till vikten av att fondkommissionsbolagen
har en tillräcklig kapitaltäckning att regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer får möjlighet att fastställa bindande
kapitaltäckningsregler för fondkommissionsbolagen. Härvid utgår jag från att
de föreskrifter som kommer att utfärdas till sitt innehåll i huvudsak kommer
att överensstämma med de anvisningar som bankinspektionen f. n. har
lämnat. Jag vill dock framhålla att fondkommissionsbolagen bör planera sin
verksamhet så att de har en god beredskap om något strängare kapitaltäckningskrav
skulle komma att gälla i framtiden.

För att bedöma frågan om det i 18 § andra stycket föreslagna bemyndigandet
står i överensstämmelse med grundlagens normgivningsregler är det
av vikt att först klargöra innebörden av stadgandet. Den sakliga betydelsen av
kapitaltäckningsreglerna för anses vara, att bolag för att få driva fondkommissionsrörelse
måste till skydd för sina kunder ha visst eget kapital. Uppfylls
inte detta krav kan bolaget av bankinspektionen förbjudas att fortsätta med
verksamheten. Är då en regel av denna innebärd hänförlig till bolagets
ställning som enskilt rättssubjekt-enskildas personliga ställning-eller är det
fråga om förhållandet mellan bolaget och dess kunder eller, slutligen, avser

1* Riksdagen 1978/79. 4 sami. Yttr. nr 2.

KU 1978/79:2 y

4

föreskriften att reglera förhållandet mellan bolaget och det allmänna, på sätt
som anges i 8 kap. 3 § RF?

Utskottet gör i dessa hänseenden följande bedömning:

I lagstiftning om näringsverksamhet uppställs ofta olika villkor för tillstånd
från det allmännas sida att bedriva verksamheten. Underlåtenhet att uppfylla
sådant villkor kan leda till att tillståndet dras in eller att man från det
allmännas sida meddelar förbud mot fortsatt verksamhet. Enligt utskottets
mening är Föreskrifter av denna natur normalt att hänföra till offentligrättslig
lagstiftning enligt 8 kap. 3 § RF. Är det emellertid fråga om verksamhet som
är förbehållen en speciell kategori av juridiska personer, vilka endast får utöva
just denna typ av verksamhet, är bedömningen svårare. Detta är t. ex. fallet
med bank- och försäkringsverksamhet. Föreskrifterna har då avgörande
betydelse inte bara med avseende på tillståndet att driva verksamheten, utan
underlåtenhet att följa dem kan också få till följd att den juridiska personen
måste upplösas. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, om inte sådana
föreskrifter bör hänföras till 8 kap. 2 § RF. En sådan tolkning skulle dock leda
till att möjligheten att reglera näringsverksamhet genom regeringsförordning
blev i hög grad begränsad.

Nu angivna problematik ställs emellertid inte på sin spets i fråga om
fondkommissionsverksamhet. Tillstånd att driva fondkommissionsrörelse
skall nämligen enligt 3 § förslaget till fondkommissionslag endast kunna
meddelas svenskt aktiebolag och svenskt bankinstitut. För bankerna är
reglerna om det egna kapitalets storlek noggrant reglerade i banklagstiftningen.
Det är således endast för aktiebolag som de aktuella kapitaltäckningsreglerna
gäller. Genom att tillstånd att driva verksamheten meddelas ett
redan bestående bolag påverkas enligt utskottets mening inte den juridiska
personens ställning av tillståndsbeslutet. På motsvarande sätt medför ett
förbud att fortsätta att bedriva fondkommissionsverksamheten inte att
bolaget upphör att vara en självständig juridisk person. Aktiebolaget består
alltjämt och kan i denna sin egenskap ägna sig åt annan verksamhet.
Utskottet anser således inte att uppfyllandet av kapitaltäckningsreglerna
berör enskildas personliga ställning på sätt avses i 8 kap. 2 § RF.

Inte heller kan man enligt utskottets mening uppfatta stadgandet som en
reglering av förhållandet mellan enskilda. En överträdelse av kapitaltäckningskravet
inverkar inte på bolagets förpliktelser mot sina kunder eller på
delägarnas eller bolagsledningens ansvar för bolagets åtaganden.

Det anförda lederenligt utskottets bedömning fram till att föreskriften klart
måste bedömas som en förpliktelse för bolaget gentemot det allmänna,
avsedd att ge det allmänna erforderlig kontroll över verksamheten. Utskottet
anser därför att de i 18 § föreslagna reglerna skall hänföras till sådana för
enskild betungande offentligrättslig reglering som avses i 8 kap. 3 § RF. Med
hänsyn till att det är fråga om näringsverksamhet kan riksdagen med stöd av 8
kap. 7 § RF ge ett bemyndigande av det slag som föreslås i propositionen.

KU 1978/79:2 y

5

Utskottet tar därmed inte ställning till lämpligheten i detta speciella fall av
ett sådant bemyndigande. Denna bedömning får enligt utskottets mening
ankomma på näringsutskottet.

I sammanhanget bör enligt utskottets mening även frågan om regeringens
rätt att utfärda verkställighetsföreskrifter beröras något. Denna rätt som är
förankrad i 8 kap. 13 § RF avser hela lagstiftningsfältet. Beträffande vad som
skall anses som verkställighetsföreskrifter uttalade departementschefen i
grundlagspropositionen bl. a., att i första hand borde därmed förstås tillämpningsföreskrifter
av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning torde det
emellertid vara ofrånkomligt att tillåta att regeringen med stöd av sin
behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt hänseende
”fyller ut” en lag även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom det
obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen skall få göra
detta måste enligt departementschefen vara, att den lagbestämmelse som
skall kompletteras är så detaljerad att stadgandet inte tillförs något väsentligt
nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. 1 verkställighetsföreskriftens
form får således inte beslutas om något som kan upplevas som ett
nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare
ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

Mot bakgrund av detta uttalande bör enligt utskottets mening reglerna om
kapitaltäckning inte hänföras till verkställighetsföreskrifter. Däremot får
regeln i 34 § förslaget till fondkommissionslag om att regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur
fondkommissionsbolags räkenskaper skall föras och hur värdehandlingar
skall förvaras och inventeras närmast anses vara av verkställighetsnatur.

Stockholm den 7 februari 1979

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Bertil
Fiskesjö (c), Lars Schött (m), Hans Gustafsson (s), Yngve Nyquist (s). Britta
Hammarbacken (c), Karl Erik Olsson (c)*. Wivi-Anne Cederqvist (s), Kerstin
Nilsson (s), Esse Petersson (fp), Lars-Ingvar Sörenson (s)*, Stig Josefson (c)*
och Åke Wictorsson (s)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

KU 1978/79:2 y

6

Avvikande mening

av Karl Boo (c), Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Lars Schött (m). Britta
Hammarbacken (c), Karl Erik Olsson (c) och Stig Josefson (c) vilka ansett att
utskottets yttrande från och med orden på s. 2 ”Den nu aktuella bestämmelsen”
till yttrandets slut bort ha följande lydelse:

Reglerna under rubriken Fondkommissionsbolag anger i huvudsak förutsättningarna
för att ett fondkommissionsbolag skall komma till stånd -konstitueras. Enligt utskottets mening får regler med denna innebörd anses
hänförliga till bolagets ställning som enskild juridisk person och tillhör
således lagstiftningen enligt 8 kap. 2 § RF.

Den nu aktuella bestämmelsen - 18 § - har fått sin plats under rubriken
Fondkommissionsbolags verksamhet. Den innehåller i första stycket en
bestämmelse om att fondkommissionsbolag till uppdragsgivarens skydd
skall ha eget kapital till visst lägsta belopp i förhållande till bolagets tillgångar.
I andra stycket lämnas ett bemyndigande till regeringen att meddela
föreskrifter om vad som vid tillämpningen av första stycket skall anses som
eget kapital eller får likställas därmed samt om beräkningen i övrigt av
kapitalkravet.

Enligt propositionen (s. 145) har med den omfattning fondkommissionsverksamheten
fått under senare år det egna kapitalets viktigaste uppgift blivit
att skydda firmornas kunder och andra långivare mot de risker av olika slag
som är förenade med fondkommissionsverksamhet. Det egna kapitalet kan
alltså betraktas som en buffert som skall fånga upp firmornas eventuella
förluster och därmed skydda kundernas och andra långivares medel. För
bankerna finns således detaljerade regler i banklagstiftningen om krav på det
egna kapitalets storlek. Föredragande statsrådet anför avslutningsvis följande
beträffande kapitaltäckning:

Jag delar uppfattningen att det bör finnas särskilda kapitaltäckningsregler
för fondkommissionsbolagen. I fråga om banker som driver fondkommissionsrörelse
är det tillräckligt med de kapitaltäckningsregler som finns i
banklagarna. Dessa regler ses f. n. över av banklagsutredningen. Enligt
direktiven har utredningen bl. a. att undersöka om det går att finna en
lösning, där värderegleringsreserverna kan jämställas som täckningskapital.
Det problem banklagsutredningen har att behandla är således detsamma som
det flera remissinstanser har tagit upp och som har ansetts särskilt betydelsefullt
från konkurrenssynpunkt. Det är möjligt att man med ledning av
banklagsutredningens förslag kan konstruera från konkurrenssynpunkt
lämpligare kapitaltäckningsbestämmelser för fondkommissionsbolag än dem
fondbörsutredningen har förslagit. Som bankinspektionen har påpekat bör
under alla förhållanden den nuvarande ordningen övergångsvis behållas.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det lämpligast att avvakta
banklagsutredningens förslag innan definitiv ställning tas till de föreslagna
kapitaltäckningsreglerna för fondkommissionsbolagen.

Även om jag inte vill föreslå att kapitaltäckningsregler f. n. förs in i
fondkommissionslagen, finner jag med hänsyn till vikten av att fondkommissionsbolagen
har en tillräcklig kapitaltäckning att regeringen eller den

KU 1978/79:2 y

7

myndighet regeringen bestämmer får möjlighet att fastställa bindande
kapitaltäckningsregler för fondkommissionsbolagen. Härvid utgår jag från att
de föreskrifter som kommer att utfärdas till sitt innehåll i huvudsak kommer
att överensstämma med de anvisningar som bankinspektionen f. n. har
lämnat. Jag vill dock framhålla att fondkommissionsbolagen bör planera sin
verksamhet så att de har en god beredskap om något strängare kapitaltäckningskrav
skulle komma att gälla i framtiden.

För att bedöma frågan om det i 18 § andra stycket föreslagna bemyndigandet
står i överensstämmelse med grundlagens normgivningsregler är det
av vikt att först klargöra innebörden av stadgandet. Den sakliga betydelsen av
kapitaltäckningsreglerna får anses vara, att bolag för att få driva fondkommissionsverksamhet
måste till skydd för sina kunder ha ett visst eget kapital.
Uppfylls inte detta krav kan bolaget av bankinspektionen förbjudas att
fortsätta med verksamheten. Är då en regel av denna innebörd hänförlig till
bolagets ställning som enskilt rättssubjekt - enskilds personliga ställning -eller är det fråga om förhållandet mellan bolaget och dess kunder eller,
slutligen, avser föreskriften att reglera förhållandet mellan bolaget och det
allmänna på sätt som anges i 8 kap. 3 § RF?

Utskottet gör i dessa hänseenden följande bedömning.

Tillstånd att driva fondkommissionsrörelse meddelas av bankinspektionen,
som därvid har att pröva om de i fondkommissionslagen angivna
förutsättningarna för att driva sådan rörelse är uppfyllda. Den första
förutsättningen för tillstånd är att sökanden är svenskt aktiebolag eller
svenskt bankinstitut. Från den senare kategorin kan i detta sammanhang
bortses, eftersom kapitaltäckningsreglerna i förslaget till fondkommissionslag
endast tar sikte på aktiebolag. För bankerna finns det i banklagstiftningen
noggranna regler om det egna kapitalets storlek.

Bland villkoren för att ett aktiebolag skall få driva fondkommissionsrörelse
ingår kapitaltäckningskravet. Att bolaget har ett eget kapital till viss storlek
har alltså en avgörande betydelse för bolagets rätt att vara fondkommissionär.
Denna omständighet måste enligt utskottet tillmätas stor vikt när det gäller
att bedöma om kapitaltäckningsreglerna berör bolagets ställning som enskild
juridisk person. Visserligen består aktiebolaget som juridisk person även om
det fråntas rätten att vara verksamt som fondkommissionär. Det utslagsgivande
måste dock enligt utskottets mening vara bolagets möjligheter att
verka i enlighet med sin bolagsordning, som enligt aktiebolagslagen
(1975:1385) bl. a. skall innehålla uppgift om bolagets verksamhet, angiven till
sin art. Motsatt synsätt leder enligt utskottets mening till att ett fondkommissionsbolag
skulle löpa risk att få en grundläggande förutsättning för sin
fortsatta existens ändrad genom i administrativ ordning utfärdade föreskrifter.

Det har såvitt utskottet kunnat finna inte tidigare förekommit att
bemyndigande lämnats regeringen att utfärda föreskrifter av nu angivet slag.
1 banklagstiftningen finns således regler om kapitaltäckning intagna. En

KU 1978/79:2 y

8

utförlig reglering härvidlag föreslås av banklagsutredningen i delbetänkandet
Nya kapitaltäckningsregler för bankerna (DsE 1978:4). Även fondbörsutredningen,
vars betänkande (SOU 1976:54) ligger till grund för ifrågavarande
lagstiftning, föreslog att kapitaltäckningsreglerna skulle tas in i fondkommissionslagen.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet sammanfattningsvis, att
kapitaltäckningsreglerna i förslaget till fondkommissionslag berör bolagets
ställning som enskilt rättssubjekt på sätt som avses med 8 kap. 2 § RF.

I sammanhanget bör enligt utskottets mening även frågan om regeringens
rätt att utfärda verkställighetsföreskrifter beröras något. Denna rätt som är
förankrad i 8 kap. 13 § RF avser hela lagstiftningsfältet. Beträffande vad som
skall anses som verkställighetsföreskrifter uttalade departementschefen i
grundlagspropositionen bl. a., att i första hand borde därmed förstås tillämpningsföreskrifter
av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning torde det
emellertid vara ofrånkomligt att tillåta att regeringen med stöd av sin
behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt hänseende
”fyller ut” en lag även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom det
obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen skall få göra
detta måste enligt departementschefen vara, att den lagbestämmelse som
skall kompletteras är så detaljerad att stadgandet inte tillförs något väsentligt
nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. 1 verkställighetsföreskriftens
form får således inte beslutas om något som kan upplevas som ett
nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare
ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhålla'nden.

Även om man bortser från den betydelse utskottet i det föregående tillmätt
kapitaltäckningsreglerna står det mot bakgrund av det återgivna departementschefsuttalandet
klart, att reglerna om kapitaltäckning inte kan hänföras
till verkställighetsföreskrifter. Däremot får regeln i 34 § förslaget till fondkommissionslag
om att regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om hur fondkommissionsbolags räkenskaper
skall föras närmast anses vara av verkställighetsnatur.

Slutligen vill utskottet nämna att det i förevarande lagstiftningsärende
finns ytterligare en bemyndigandefråga. Det gäller 43 § förslaget till fondkommissionslag
och 34 § förslaget till lag om Stockholms fondbörs. Enligt
dessa bestämmelser skall till bestridande av bankinspektionens tillsynsverksamhet
fondkommissionsbolag och Stockholms fondbörs årligen erlägga
bidrag enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen.

Den fråga som uppkommer i sammanhanget är om bidraget skall bedömas
som en avgift eller som en skatt. 1 det senare fallet är bemyndigande till
regeringen enligt 8 kap. 7 § RF inte tillåtet.

Enligt utskottets mening ankommer bedömningen av bidragets innebörd i
nämnda hänseende inte i första hand på konstitutionsutskottet. Utskottet
finner således inte skäl att särskilt yttra sig i denna fråga.

KU 1978/79:2 y

9

Bilaga I

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens
område för brott mot tystnadsplikt

Härigenom föreskrives att 1 § lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens
område för brott mot tystnadsplikt skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §'

Den som på sätt som avses i 7 kap. 3 § första stycket 3 tryckfrihetsförordningen
uppsåtligen åsidosätter tystnadsplikt får fällas till ansvar därför endast
om fråga är om tystnadsplikt som

1. föreskrives i 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, 9 § radioansvarighetslagen
(1966:756) eller 1 § lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet
med närradio,

2. avser sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande
av tjänsteplikt samt följer av författning som har tillkommit genom samfällt
beslut av Konungen och riksdagen eller av lag som har beslutats efter den 31
december 1974 men före den 1 januari 1978,

3. följer av förordnande av domstol eller undersökningsledare i brottmål
eller av myndighets förbehåll vid utlämnande av allmän handling som ej är
tillgänglig för envar,

4. föreskrives i lagen (1978:880)om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter,

5. föreskrives i 44 § andra stycket
fondkommissionslagen (1979:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

1 Senaste lydelse 1978:898.

GOTAB 61.