yttr 1978/79 ku1y y

Yttrande 1978/79:ku1y

Konstitutionsutskottets yttrande

KU 1978/79:1 y

1978/79:1 y

beträffande tillämpningen av 10 kap. 5 § andra stycket regeringsformen
vid riksdagens ställningstagande till propositionen 1978/
79: 3 om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har beslutat inhämta konstitutionsutskottets yttrande
beträffande propositionen 1978/79: 3 om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet såvitt avser frågan om den i 10 kap. 5 §
andra stycket regeringsformen (RF) angivna beslutsordningen skall tilllämpas
vid riksdagens avgörande av ärendet.

Till besvarande av justitieutskottets framställning får konstitutionsutskottet
anföra följande.

Genom bestämmelserna i 10 kap. 5 § RF har öppnats möjlighet att
i viss utsträckning överlåta svenska offentliga organs uppgifter till internationella
organisationer, främmande stater och andra icke svenska
samfälligheter. För sådana beslut uppställer RF särskilda formföreskrifter,
olika beroende på i första hand digniteten av de uppgifter som
skall överlämnas. Är det således fråga om beslutanderätt som tillkommer
riksdag, regering eller annat i RF angivet organ skall enligt paragrafens
första stycke riksdagen besluta därom i den ordning som är
föreskriven för grundlag eller, om beslut i sådan ordning ej kan avvaktas,
genom beslut som fattas med en majoritet av minst fem sjättedelar
av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna. Är det däremot
fråga om rättskipnings- eller förvaltningsuppgift, där beslutanderätten
inte ligger hos något av nyssnämnda organ, måste riksdagsbeslutet
omfattas av minst tre fjärdedelar av de röstande eller fattas genom beslut
i den ordning som gäller för stiftande av grundlag (andra stycket).

Propositionen 1978/79: 3 syftar bl. a. till att möjliggöra att till främmande
stat överlåta verkställigheten av dels dom på skyddstillsyn, dock
ej såvitt avser behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, dels
dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering, sedan den dömde
enligt beslut här i landet har frigivits villkorligt eller överförts till vård
utom anstalt. Den grundläggande förutsättningen för att ett överlämnande
skall kunna ske är att den dömde har eller tar hemvist i den
främmande staten. Frågan om överlämnande skall från fall till fall prövas
av kriminalvårdsstyrelsen eller, under vissa förutsättningar, av regeringen.

Två former av överlämnande skall vara möjliga, nämligen antingen
att den främmande staten anordnar kriminalvård i frihet enligt domen
(begränsad verkställighet) eller att den främmande staten helt övertar
verkställigheten av domen. I det förra fallet ankommer det på den

1 Riksdagen 1978/79. 4 sami. Yttr. nr 1

KU 1978/79:1 y

2

främmande statens myndigheter att utöva den faktiska övervakningen.
Formellt skall emellertid ärendet inte avslutas i Sverige förrän prövotiden
eller verkställighetstiden gått till ända. Med de avvikelser som
beror på att den faktiska övervakningen har överflyttats skall således
brottsbalkens regler fortfarande vara tillämpliga. Detta innebär bl. a.
att påföljden kan undanröjas av svensk domstol, om den dömde övertygas
om nytt brott i Sverige. Är det åter fråga om fullständig verkställighet
i annan stat får påföljden inte längre verkställas i Sverige. Den
främmande staten förutsätts omvandla påföljden i enlighet med sin egen
lagstiftning och svara för en fullständig tillämpning av domen som om
den hade meddelats av någon av dess egna domstolar. Påföljden skall
därför inte heller kunna undanröjas av svensk domstol ens vid lagföring
för nya brott. Avsikten är att denna form för överlämnande av verkställighet
skall vara den vanligaste.

Frågan om tillämpningen av den i 10 kap. 5 § andra stycket RF föreskrivna
beslutsordningen tas i propositionen upp såväl av lagrådet som
departementschefen. Lagrådets övervägande leder till slutsatsen att denna
beslutsordning bör iakttas. Departementschefen är i sitt slutliga ställningstagande
mera tveksam och anser vissa skäl tala mot lagrådets bedömning.

Vad först angår frågan om räckvidden av 10 kap. 5 § andra stycket
RF ger enligt utskottets mening lagtext och motiv till stadgandet inte
anledning till någon tvekan om att rättskipnings- och förvaltningsuppgifter
av den storlek som avses med propositionen är hänförliga till
stadgandet i den mån de är att betrakta som svenska uppgifter. Samma
slutsats har lagrådet och departementschefen kommit till.

Utskottet delar också lagrådets och departementschefens uppfattning
att stadgandet är tillämpligt även på fall där Sverige inte generellt avstår
från någon del av sin suveränitet utan endast som i det nu aktuella
ärendet möjliggör för svenska myndigheter att efter särskild prövning
överlämna uppgifter av visst slag. Som departementschefen framhåller
skulle grundlagsbestämmelsens syfte att värna om den svenska suveräniteten
och svenska intressen lätt kunna åsidosättas om inte också konstruktioner
av nu föreslagen typ skulle hänföras till stadgandets tillämpningsområde.

En fråga som såväl lagrådet som departementschefen ingående uppehåller
sig vid är om det i förevarande fall verkligen rör sig om en svensk
rättskipnings- och förvaltningsuppgift. Lagrådets resonemang leder till
att det alltid måste vara en svensk uppgift att tillse att en svensk brottmålsdom
blir verkställd. Sverige kan enligt lagrådet inte ställa sig likgiltigt
till om en svensk brottmålsdom blir verkställd eller ej. Att så sker,
inom eller utom Sverige, anser lagrådet vara ett primärt svenskt intresse.

Enligt departementschefen bör grundlagsstadgandet inte vara tillämpligt
om Sverige på ett rimligt sätt begränsar sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter
och låter ett annat land bestämma i frågor där det

KU 1978/79:1 y

3

finns en stark anknytning till det landet. Bara om anknytningen är stark
till Sverige och svag till det andra landet bör man med fog kunna hävda
att regleringen innebär ett kringgående av det skydd för den svenska
suveräniteten och för svenska intressen i övrigt som bestämmelsen i
10 kap. 5 § andra stycket RF skall utgöra. Tillämpat på detta lagstiftningsärende
innebär resonemanget att departementschefen ifrågasätter,
om det är domslandet som har det primära intresset av verkställighet
i annat land av en dom på kriminalvård i frihet. Han framhåller härvid
att syftet med övervakningskonventionen är att underlätta den dömdes
anpassning till samhället och sörja för kontroll av hans uppförande under
övervakningstiden.

I motiven till grundlagstexten berörs inte närmare vad som är att
förstå med en svensk rättskipnings- eller förvaltningsuppgift. Utskottet
instämmer i vad både lagrådet och departementschefen framhållit, nämligen
att det kan finnas fall där den uppgift som överlämnas inte kan
betraktas som berörande ett beaktansvärt svenskt intresse. I likhet med
lagrådet anser emellertid utskottet inte att ett sådant synsätt kan läggas
på det nu aktuella ärendet. Det bör som lagrådet framhållit ses som ett
övervägande svenskt intresse att tillse att en svensk brottmålsdom blir
verkställd. Särskild tyngd har enligt utskottet detta synsätt när det är
fråga om svenska medborgare som tar hemvist i annat land. En stark
svensk anknytning måste också anses föreligga, när överlämnandet av
verkställigheten endast sker i begränsad omfattning och svenska myndigheter
alltså inte avhändes all befattning med den fortsatta verkställigheten.
Vid varje form av överlämnande finns det vidare enligt
utskottets mening ett inte oväsentligt kvarvarande svenskt intresse därigenom
att resning eller nåd fortfarande skall kunna beviljas i Sverige.

Mot bakgrund av det anförda bör enligt utskottets mening den i 10
kap. 5 § andra stycket RF stadgade beslutsordningen tillämpas vid riksdagens
beslut i vad gäller förslaget till lag om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet. Av bestämmelsen i 10 kap. 2 § andra
stycket RF följer att samma omröstningsregler skall gälla i fråga om
riksdagens beslut rörande förslaget till godkännande med vissa förbehåll
av den europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning
av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer.

Stockholm den 7 november 1978

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m),
Holger Mossberg (s), Sven-Erik Nordin (c), Hans Gustafsson (s), Bengt
Kindbom (c), Yngve Nyquist (s), Britta Hammarbacken (c), Wivi-Anne
Cederqvist (s), Per Unckel (m), Kerstin Nilsson (s), Marianne Stålberg
(s) och Esse Peterson (fp).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780044

■

.