yttr 1978/79 au3y y

Yttrande 1978/79:au3y

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

AU 1978/79:3 y

1978/79:3 y

över propositionen 1978/79:145 om åtgärder för tekoindustrin jämte
motioner

Till näringsutskottet

Näringsutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig
över propositionen 1978/79:145 och de i anslutning därtill väckta motionerna
1978/79:2244, 1978/79:2257, 1978/79:2258, 1978/79:2302, 1978/79:2303,
1978/79:2429-2431.

Utskottet kommer i sitt yttrande forst att ta upp en del allmänna
synpunkter på sysselsättningsutvecklingen inom tekoindustrin och går
därefter över till bilagan 2 till propositionen som rör det s. k. äldrestödet.

Nedgången i sysselsättningen inom tekoindustrin har under 1970-talet
varit utan motstycke. Antalet sysselsatta, som även under 1960-talet
minskade kraftigt, har från 1970 nästan halverats och understiger i dag 38 000.
Samtidigt är det så att branschen genom sin koncentration fortfarande
dominerar industrisysselsättningen på vissa orter. Detta belyses bl. a. av
tabellen på s. 16 i propositionen, där dock siffrorna är från 1976. Ett annat
utmärkande drag för tekoindustrin är det jämfört med annan industri stora
antalet anställda kvinnor. 1 det hänseendet innehåller f. ö. den nämnda
tabellen en felaktig siffra. År 1976 var det totala antalet kvinnor i tekoindustrin
29 729 (62,5 % av samtliga anställda) och inte som uppges 12 940.

I propositionen läggs fram vad som sägs vara en övergripande plan för
tekoindustrin budgetåren 1979/80-1981/82. Utgångspunkten är därvid den
försörjningsberedskap som kan behövas om en kris av en beräknad längd av
tre år skulle uppstå. När det gäller kläder anses i propositionen att
produktionskapaciteten knappast riskerar att under den perioden nå under en
kritisk nivå utom beträffande strumpor. Man har därvid räknat med att
äldrestöd kommer att utgå t. o. m. 1981. Till grund för bedömningen ligger
bl. a. en av industriverket gjord prognos om sysselsättningsutvecklingen.
Enligt prognosen kommer under perioden 1978-1981 ytterligare bortåt 6 000
arbetstillfällen att försvinna i tekoindustrin.

I propositionen sägs att den faktor som kan motivera att produktionen
bibehålls på en viss nivå är hänsynen till försörjningsberedskapen. Samtidigt
bestrids att man från industripolitiska och regionalpolitiska utgångspunkter
bör göra insatser för att upprätthålla viss produktionsnivå i branschen. De
åtgärder av arbetsmarknadspolitisk! slag som satts in har närmast haft till
syfte att dra ned takten i strukturomvandlingen för att därigenom underlätta
omställningen för personalen.

1 Riksdagen 1978/79. 18 samt. Yllr. nr 3

AU 1978/78:3 y

2

Utskottet har inte sett som sin uppgift att bedöma propositionen från
försörjningsberedskapssynpunkt, men utskottet har inte kunnat undgå att
notera att sådana avvägningar bygger på en mängd antaganden av svårbedömbart
slag. Även om det skulle vara riktigt att vi ännu inte nått den kritiska
nivån för olika varuslag är det otvivelaktigt så att vi ligger mycket nära den
nivån för de flesta delbranscher. Med hänsyn härtill och till de nämnda
bedömningssvårigheterna framstår propositionens förslag på åtgärdssidan
som inte tillräckligt kraftfulla.

Utskottet kan heller inte acceptera resonemanget att man inte skulle
anlägga regionalpolitiska skäl för att upprätthålla produktionen och därmed
sysselsättningen. Redan den påtalade koncentrationen till vissa regioner och
orter gör det självklart att regionalpolitiska hänsyn måste tas. Propositionen
innehåller f. ö. en motsättning på denna punkt då det uttalas att man skall
kunna sätta in försörjningsberedskapslån av arbetsmarknads- och regionalpolitiska
skäl även i fall då man inte nått en ur beredskapssynpunkt kritisk
nivå. Utskottet delar denna uppfattning i propositionen och vill allmänt uttala
att stödåtgärderna bör ha en sådan storleksordning att man undviker en
ytterligare krympning av branschens produktionskapacitet. Regeringen bör
därför på nytt överväga vilka medel som lämpligen bör sättas in för att
bibehålla branschen på ungefär nuvarande nivå. Sådana överväganden
behövs även av det skälet att det s. k. äldrestödet, som utskottet återkommer
till, på sikt bör avvecklas och ersättas av någon annan stödform.

Det är också nödvändigt att få fram ett stöd av mera långsiktig karaktär för
att öka tilltron till branschens framtid och utvecklingsmöjligheter. Svårigheterna
att få ungdomar att utbilda sig i branschen är redan påtagliga, och detta
är desto allvarligare som goda yrkeskunskaper är nödvändiga för att bibehålla
den höga kvalitet som utmärker svensk tekoproduktion och som resulterat i
avsevärda exportframgångar.

Med det anförda ansluter sig utskottet i princip till de synpunkter i fråga om
produktionsvolym m. m. som förs fram i partimotionerna 2303 från socialdemokraterna
och 2429 från centerpartiet.

Utskottet går härefter över till det i bilaga 2 behandlade s. k. äldrestödet.
Denna stödform har haft avgörande betydelse för att branschen trots
föreliggande svårigheter har kunnat upprätthålla den nuvarande produktionen
och sysselsättningen. Äldrestöd utgår t. o. m. juni månad i år som ett
bidrag till företag med 25 kr./tim. för anställda som är över 50 år. Dessutom
finns en maximigräns per företag som är satt till 15 % av den totala
lönekostnaden. Stödformen, som infördes den 1 juli 1977, var tänkt som en
temporär insats, och stödperioderna har därför varit korta men successivt
förlängts. Under andra halvåret 1978 utgick stöd till 650 företag, som
tillsammans representerar 75 % av sysselsättningen i branschen. Till årsskiftet
1978-1979 har ca 190 milj. kr. utbetalats i bidrag.

AU 1978/78:3 y

3

I propositionen föreslås nu att bidrag skall utgå på nuvarande nivå även
under nästa budgetår. Därefter är tanken att stödet successivt skall avvecklas,
om så kan ske utan allvarligare störning för sysselsättningen. För nästa
budgetår föreslås att anslaget Sysselsättningsskapande åtgärder skall förstärkas
med 250 milj. kr. för att täcka kostnaderna för äldrestödet.

Utskottet delar uppfattningen att äldrestödet bör finnas kvar t. v. och har
inte något att erinra mot anslagsberäkningen för nästa budgetår. När det
gäller stödformens framtida användning finns det skäl som talar för en
gradvis avveckling. Det är emellertid inte realistiskt att tänka sig att detta är
möjligt utan att andra för branschens framtida inriktning bättre avpassade
stödformer sätts in, såvida man inte accepterar en ytterligare drastisk nedgång
i sysselsättningen. Som tidigare sagts bör regeringen utan dröjsmål ta upp
frågan om stödformernas konstruktion. Det är angeläget att politiken för en
sådan inriktning att man inom branschen kan göra framtidsbedömningar för
längre perioder än som f. n. är möjligt.

Med det anförda har utskottet i praktiken tillgodosett de synpunkter på
äldrestödet för de närmaste åren som förs fram i partimotionerna från
socialdemokraterna (2303) och centern (2429) samt i motionen 2430 av Erik
Hovhammar m. fl. (m).

Utskottet tar till sist upp frågor som rör villkoren för äldrestödet. F. n. gäller
att bidrag utgår endast under förutsättning att företaget inte varslar personal
om uppsägning eller permittering. Dispens har i en del fall medgivits från
detta krav för att möjliggöra rationaliseringar som är önskvärda från industrioch
försörjningsberedskapspolitiska utgångspunkter. Med hänsyn till den
föreslagna förlängningen av äldrestödet förutses i propositionen att det kan
bli nödvändigt att vidga dispensmöjligheterna. Det föreslås därför att dispens
från varselvillkoret även skall kunna erhållas i de fall en personalminskning
bedöms vara nödvändig för att trygga företagets fortsatta existens även om
minskningen inte vidtas som en följd av statsunderstödda rationaliseringsåtgärder.
Liksom hittills bör avsteg från varselvillkoret medges endast om det
tillstyrks av berörda centrala arbetstagarorganisationer. I propositionen
föreslås dessutom att bidragets maximisumma i sådana fall skall sänkas med
5 % till 10 96 av företagets totala lönekostnader.

Utskottet tillstyrker de vidgade dispensmöjligheterna. Det får anses
naturligt att de fackliga organisationernas inflytande bibehålls på nuvarande
sätt. Därmed avstyrks yrkandet på denna punkt i motionen 2430 av Erik
Hovhammar m. fl. (m). När det gäller maximinivån för stöd till företag som
fått dispens från varselvillkoret kan det vara befogat att i princip gå ned till
10 96. Regeln bör emellertid inte vara absolut. Det bör finnas möjligheter att
om särskilda skäl föreligger-t. ex. speciella sysselsättningssvårigheter på den
berörda orten -gå upp till 15 96 även i dispensfall. Som en förutsättning bör då
gälla att de berörda centrala fackliga organisationerna godtagit den högre
bidragsnivån. Med det anförda har utskottet tillgodosett yrkandet i center -

AU 1978/78:3 y

4

partimotionen 2429 beträffande maximiregelns utformning. Även önskemålet
i motionen 2430 på denna punkt har i viss mån uppfyllts.

Stockholm den 19 april 1979

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Bengt Fagerlund (s), Alf Wennerfors (m),
Gördis Hörnlund (s), Allan Gustafsson (c), Erik Johansson i Simrishamn (s),
Filip Fridolfsson (m), Ingrid Ludvigsson (s), Arne Fransson (c), Bernt Nilsson
(s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Pär Granstedt (c), Frida
Berglund (s) och Rune Johnsson i Mölndal (c).

Avvikande mening

De fackliga organisationernas inflytande över beslut om äldrestöd

Alf Wennerfors (m) och Filip Fridolfsson (m) anför:

De fackliga organisationerna bör ha ett stort inflytande när det gäller att ge
dispens från villkoret att äldrestöd inte får lämnas om varsel utfärdats om
personalinskränkning. Det är emellertid inte rimligt att inflytandet blir så
stort att organisationen får vetorätt, som inte kan överprövas. Ett system av
detta slag kan ifrågasättas från både principiella och andra utgångspunkter. Vi
ansluter oss på denna punkt till motionen 2430 av Erik Hovhammar m. fl. (m)
i vilken yrkas att AMS skall ha det slutliga avgörandet i sin hand. Detsamma
bör gälla för den dispensmöjlighet utskottet uttalar sig för när det gäller att
bibehålla maximinivån 15 96, då varsel utfärdats.

GOTAB 62014 Stockholm 1979