yttr 1977/78 lu1y y (Yttrande 1977/78:lu1y)

LU 1977/78:1 y

Lagutskottets yttrande
1977/78:1 y

med anledning av motion om ersättning för vissa fordonsskador vid
olycksfallstransporter

Till socialförsäkringsutskottet

Efter samråd med socialförsäkringsutskottet har lagutskottet beslutat att
till socialförsäkringsutskottet överlämna motionen 1976/77:668 av Svea
Wiklund (c) och Ella Johnsson (c). Lagutskottet avger följande yttrande.

Motionen

I motionen yrkas att riksdagen uttalar att i motionen berörda kostnader
skall täckas av trafikförsäkringen.

Motionärerna framhåller att det vid hastigt påkomna sjukdomsfall inte
alltid ges tillfälle att invänta ambulans för transport till läkare utan att taxibil
eller privat bil får ombesörja transporten. Enligt motionärerna förekommer
vid akuta sjukdomstillstånd och plötsliga dödsfall ofta blodflöde, kräkning
m. m. vilket kan tränga in i fordonets dynor och stoppning på säten och
dörrar. Rengöringen av fordonet måste handhas av fackman och är både tidsoch
kostnadskrävande. Härtill kommer att fordonsägaren inte kan disponera
fordonet under den tid rengöringen tar, ca en vecka. Kostnaden härför kan
uppskattas till 700 - 1 000 kr.

Enligt motionärerna kan ersättning för de berörda kostnaderna utgå ur
trafikförsäkringen då transporten gällt en person som skadats vid trafikolycka.
I andra fall åter får fordonsägaren själv svara för kostnaderna eftersom
trafik-, vagnskade- och ansvarighetsförsäkringar inte täcker dessa.

Gällande ordning

Den som tillfogas skada till person eller egendom kan under vissa
omständigheter få skadestånd av annan. För skadeståndsansvar i allmänhet
gäller i svensk rätt den s. k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap.
1 S skadeståndslagen (1972:207), innebär att skadan skall ersättas av den som
har vållat den uppsåtligen eller av vårdslöshet.

På trafikskadeområdet gäller emellertid särskilda regler i trafikskadelagen
(1975:1410) som är fördelaktigare för den skadelidande än de allmänna
bestämmelserna i skadeståndslagen. Enligt trafikskadelagen skall den som
äger ett motorfordon ha trafikförsäkring. Från ett fordons trafikförsäkring
utgår trafikskadeersättning för person- eller sakskada som uppkommer i följd
av trafik med fordonet. Ersättningen utgår utan att någon behöver göras

1 Riksdagen 1977/78. 8 samt. Yllr. nr I

LU 1977/78:1 y

personligen skadeståndsansvarig. Ersättningssystemet enligt lagen har alltså
frikopplats från skadeståndsreglerna och omvandlats till ett fristående
försäkringssystem. Trafikskadelagen bygger på principen att skadeersättning
skall utgå direkt ur fordonets trafikförsäkring på rent objektiv grund, dvs.
oberoende av om någon kan anses vållande till olyckan eller ej. Trafikskadelagens
objektiva ansvar gäller bara vissa skador, nämligen personskador
som drabbar forare eller passagerare i fordonet eller personer utanför fordonet
samt sakskador som drabbar annan egendom än själva fordonet eller
egendom som befordras med detta. Som personskador anses bl. a. sjukvårdskostnader
och andra utgifter.

För skador på motorfordon och därmed befordrad egendom kan trafikskadeersättning
endast utgå när de uppkommer vid kollision med annat
motorfordon. Vid sådana kollisionsskador skall ersättning utgå från det andra
fordonets trafikförsäkring, om skadan har orsakats genom vållande i
samband med förandet av detta fordon eller genom bristfällighet på det
fordonet.

Beträffande motorfordon som saknar föreskriven trafikförsäkring eller vars
identitet inte kunnat fastställas svarar samtliga trafikförsäkringsanstalter
solidariskt för trafikskadeersättningen. Försäkringsanstalterna företräds
härvid av Trafikförsäkringsföreningen.

Trafikförsäkringen täcker inte skador på det egna fordonet. Bilägaren är för
sådana skador hänvisad till förefintlig vagnskadegaranti eller till den
möjlighet till ersättning som följer av den frivilliga kaskoförsäkringen som
bl. a. omfattar vagnskadeförsäkring. Vagnskadeförsäkringen täcker skador
som uppkommit vid trafikolycka, skadegörelse av tredje man och annan yttre
händelse. All kaskoförsäkring meddelas med viss självrisk. Även vagnskadegarantier
är förenade med villkor om självrisk.

Enligt av Trafikförsäkringsföreningen fastställda regler kan i vissa fall
ersättning utgå för s. k. samaritskador. Ersättningen utbetalas från trafikförsäkringen
då motorfordon tas i anspråk för att forsla en vid ett trafikolycksfall
skadad person till läkare och skada därvid åsamkas fordonet eller de
medföljandes kläder genom blodflöde e. d. Ersättningen kan omfatta ersättning
för avhjälpande av skadan, stilleståndsersättning enligt de i skadeståndsfall
tillämpade grunderna och gottgörelse för samaritkörningen enligt
tillämplig taxa då det är fråga om trafikbilägare.

Ersättning utgår inte om transporten skett med ambulansbil eller med
motorfordon, som saknat föreskriven trafikförsäkring.

Om det från början är uppenbart att skadeståndsskyldighet för personskadan
åvilar viss trafikförsäkringsgivare och om ersättningsanspråket riktas
mot honom direkt, bör han enligt reglerna reglera samaritskadan. I övriga fall
utbetalas ersättningen genom Trafikförsäkringsföreningen.

I fråga om kostnader för sjuktransporter i allmänhet gäller enligt sjukvårdslagen
(1962:242) att landstingskommun skall tillse att det finns en organisation
för ambulanstransporter inom sjukvårdsområdet. Sker en sjuktransport

LU 1977/78:1 y

med annat fordon än ambulans kan ersättning i vissa fall utgå ur den
allmänna försäkringen.

Enligt 2 kap. 5 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) har försäkrad
som åtnjutit läkarvård, tandvård och sjukhusvård rätt till ersättning för
utgifter i anledning av resor till och från läkaren, tandläkaren eller vårdinrättningen.
Närmare bestämmelserom reseersättning finns intagna i sjukreseförordningen
(1975:964). Ersättning kan dock inte utgå för kostnader av den
art som berörs i motionen.

Vid arbetsskada gäller enligt 3 kap. 2 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
att den sjuke får rätt till förmåner från arbetsskadeförsäkringen i
enlighet med vad som skulle ha utgått om 2 kap. AFL varit tillämplig på
honom.

Remissyttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från riksförsäkringsverket, Landstingsförbundet,
Försäkringsbranschens serviceaktiebolag, Motormännens
riksförbund samt Svenska taxiförbundet.

Riksförsäkringsverket anför att verket inte har att administrera trafikförsäkringen.

Landstingsförbundet finner det i sig motiverat att ersättning kan lämnas för
rengöring av fordon i de situationer som motionärerna angivit. Enligt
förbundet framstår det som skäligt att den som på grund av sjukdom eller
skada ofrivilligt förorsakar materiell skada inte drabbas av de kostnader det
här gäller. Detsamma gäller den person som frivilligt åtar sig att köra den
sjuke till sjukhus. Landstingsförbundet hänvisar till att resekostnadsersättning
från den allmänna försäkringen omfattar ersättning för utgifter för
följeslagare, vårdare, övernattning, gottgörelse för förlorad arbetsinkomst
m. m. Landstingsförbundet anser att det därför ligger nära till hands att
överväga om inte den allmänna försäkringen skulle kunna utvidgas till att
omfatta även andra kostnader som kan uppkomma vid sjuktransporter såsom
kostnader för avhjälpande av sådana skador som beskrivs i motionen.

Landstingsförbundet anser att även om förevarande fråga inte är av någon
större omfattning det ändock finns skäl att stödja motionsyrkandet. Enligt
Landstingsförbundet bör det prövas om den avsedda kostnaden kan regleras
genom den allmänna försäkringen.

Försäkringsbranschens serviceaktiebolag framhåller att reparations- och
rengöringskostnader av ifrågavarande slag mera sällan torde överstiga något
hundratal kronor. Om t. ex. vagnskadeförsäkringen skulle omfatta sådana
skador som beskrivs i motionen skulle de regelmässigt falla inom självriskbeloppet,
som är lägst 600 kr.

Motormännens riksförbund uttalar sitt stöd för det i motionen framförda
förslaget.

Svenska taxiförbundet framhåller att förbundets medlemmar yrkesmässigt

LU 1977/78:1 y

bedriver olycksfallstransporter med taxibilar, sjukbilar, dvs. bårutrustade
personbilar, samt ambulanser. Taxiförbundet uppger att sedan sjukvårdslagen
kommit att omfatta kravet på tillfredsställande sjuktransportorganisation
genom sjukvårdshuvudmannens försorg så har ersättningsfrågorna till
ambulansföretag helt reglerats genom avtal med resp. landsting eller
motsvarande.

Enligt Taxiförbundet har under en följd av år ersättningsfrågor, som
uppkommit på grund av i motionen beskrivna händelser, givit anledning till
försök från trafikutövarnas sida att utfå ersättning för skador från olika
betalningsinstanser. Taxiförbundet uppger att sjukvårdshuvudmännen
vanligen frånsagt sig betalningsansvar och att den sjuke i åtskilliga fall ansett
att samhället bör vara betalningsansvarigt för kostnader i samband med
transporter av ifrågavarande slag. Denna uppfattning omfattas även av
dödsbon. Taxiförbundet uppger att hemkommunens sociala centralnämnd
sällan finnér anledning att betala skadeersättning annat än i enstaka fall då
den transporterade vid tillfället varit understödstagare. Enligt Taxiförbundet
har vidare försäkringskassorna genomgående avsagt sig betalningsansvar i
skadefallen.

Enligt Taxiförbundet har dock sjukvårdshuvudmännen med viss regelbundenhet
ansvarat för uppkomna kostnader. Härigenom har trafikutövama
i viss omfattning kunnat få ersättning efter ett mycket tidsödande förarbete.

Taxiförbundet uttalar sin tillfredsställelse över motionen men vill för sin
del framhålla att sjukvårdslagens regler bör ändras på så sätt att sjukvårdshuvudmannen
blir ersättningsskyldig för sådana skador som nämns i
motionen.

Utskottet

I motionen behandlas ett spörsmål om ersättning för skador på inredningen
i privata motorfordon och taxibilar som uppstått i samband med att fordonen
använts för sjuk- och olycksfallstransporter. Som framgår av den ovan
lämnade redogörelsen kan trafikskadeersättning för denna typ av skador utgå
endast vid transporter av trafikolycksoffer. I andra fall kan skadorna inte
ersättas från trafikförsäkringen eller från frivilliga försäkringar eller vagnskadegarantier.
Inte heller torde ersättning kunna utgå med stöd av reglerna i
skadeståndslagen eller i socialförsäkringslagstiftningen. Det bör också
nämnas att det är osäkert om den skadelidande har möjligheter att få
ersättning av den som orsakat skadan i enlighet med allmänna civilrättsliga
grundsatser.

Utskottet vill för sin del stryka under att det är angeläget att personer som
hastigt insjuknar eller skadas kan föras till sjukhus eller läkare med taxibilar
och andra fordon, när ambulanstransport inte är möjlig eller nödvändig. Det
är härvid självfallet viktigt att förarna av fordonen har sådana kunskaper att

LU 1977/78:1 y

de på ett riktigt sätt kan ta hand om den sjuke eller skadade. Enligt utskottets
mening är det också, såsom motionärerna framhåller, av betydelse att
fordonsförare, som under transporter av sjuka eller skadade får sina fordon
nedsölade av blod,kräkningare. d.,kan få ersättning härför. Om förarna inte
hålls skadeslösa för nu angivna slag av skador är risken stor för att deras
villighet att åta sig sjuktransporter kommer att minska.

I likhet med motionärerna och flertalet av remissinstanserna anser
utskottet därför att starka skäl talar för att ersättning bör kunna utgå för de av
motionärerna påtalade skadorna även när dessa inte har samband med ett
trafikolycksfall. Enligt utskottets mening är emellertid motionärernas förslag
om att ersättningen skall utgå ur trafikförsäkringen inte förenligt med de
principer på vilka trafikskadelagen bygger. Man bör därför överväga om inte
ersättningsfrågan kan lösas på annat sätt. En möjlighet härvidlag är som
Landstingsförbundet framhållit att den allmänna försäkringen utvidgas till
att omfatta också kostnader för avhjälpande av sådana skador som avses i
motionen. Svenska taxiförbundet har i sitt yttrande pekat på möjligheten till
en ändring av sjukvårdslagen. Det ankommer dock inte på lagutskottet att
pröva dessa möjligheter.

Stockholm den 22 november 1977

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist
(m)*, Stig Olsson (s). Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp),
Arne Andersson i Gamleby (s)*, Åke Gillström (s), Marianne Karlsson (c).
Owe Andréasson (s). Stina Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson (c)*,
Joakim Ollén (m) och Birgitta Johansson (s).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

GOTAB Stockholm 1977