yttr 1977/78 juu1y y

Yttrande 1977/78:juu1y

JuU 1977/78:1 y

Justitieutskottets yttrande
1977/78:1 y

över propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst m. m. jämte motioner, såvitt gäller sanktionssystemet Till

försvarsutskottet
Inledning

I propositionen 1977/78:159 föreslår regeringen (försvarsdepartementet)
ändringar inom vapenfrilagstiftningens område. Förslagen innebär bl. a. att
möjligheten att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst blir större, att prövningsförfarandet
förenklas och att tjänstgöringsområdena för den vapenfria
tjänsten blir fler. Framlagda lagförslag ingriper inte i det nuvarande
straffrättsliga sanktionssystemet. Emellertid bör enligt vad som uttalas i
propositionen vid upprepad vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller
vapenfri tjänst lagföring ske högst två gånger. Som påföljd vid förstagångsvägran
bör enligt propositionen väljas villkorlig dom förenad med böter,
medan påföljden vid andragångsvägran bör bestämmas till fängelse, i
normalfallet minst fyra månader.

Propositionen har hänvisats till försvarsutskottet som genom beslut den 18
april 1978 hemställt att justitieutskottet avger yttrande över propositionen
jämte motioner såvitt avser sanktionssystemet vid vägran att fullgöra
värnplikt eller vapenfri tjänst.

I ärendet har väckts sju motioner, varav tre berör sanktionssystemet,
nämligen motionerna 1977/78:1921 av Bengt Gustavsson m. fl. (s), 1977/
78:1923 av Evert Svensson m. fl. (s)och 1977/78:1924 av Lars Werner m. fl.
(vpk).

Utskottets synpunkter

Till grund för de i propositionen upptagna förslagen ligger 1973 års
vapenfriutrednings betänkande (SOU 1977:7) Rätten till vapenfri tjänst.
Utredningen tillsattes efter begäran av riksdagen med anledning av motioner
rörande översyn av lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (vapen frilagen) och av
påföljden för totalvägran (FöU 1973:7, rskr 37 och JuU 1973:16, rskr 120).
Justitieutskottet uttalade i ärendet bl. a. att det kunde ifrågasättas om
fängelsestraff utgör en lämplig sanktionsform mot gärningar som är
betingade av djupt religiösa och moraliska betänkligheter. Mot denna påföljd
talade enligt utskottet också att de som gör sig skyldiga till totalvägran ofta är
så unga att brottsbalkens regler om restriktivitet vid ådömande av fängelse

1 Riksdagen 1977/78. 7 samt. Yllr. nr 1

JuU 1977/78:1 y

2

formellt blir tillämpliga på dem. I direktiven till utredningen uttalades att det
med hänsyn till nödvändigheten att upprätthålla kravet på den medborgerliga
skyldigheten att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst inte kunde komma i
fråga att helt slopa påföljd eller att endast tillämpa lindrigare påföljder i form
av t. ex. bötesstraff. Å andra sidan hänvisades i direktiven till de av
justitieutskottet framförda betänkligheterna beträffande användning av
fängelsestraffet.

Utskottet vill med anledning av det i propositionen framlagda förslaget till
en början uttala att utskottet alltjämt har uppfattningen att det är nödvändigt
att begränsa fängelsestraffets användning vid vägran att fullgöra värnplikt
eller vapenfri tjänst. Det lämpligaste sättet att uppnå den önskade begränsningen
är enligt utskottets mening att i första hand skapa sådana förutsättningar
för vapenfri tjänst att ett mindre antal ansökningar kommer att avslås.
Förslag i den riktningen läggs också fram i propositionen och måste enligt
departementschefen få till följd att antalet fall av vägran minskar. Även om
förslagen genomförs kommer det dock, som också departementschefen
framhåller, alltid att finnas några som vägrar att fullgöra såväl värnpliktstjänstgöring
som vapenfri tjänst. Utskottet delar departementschefens
bedömning att det är uteslutet att för dessa fall helt slopa påföljden eller att
endast tillämpa lindriga påföljder, t. ex. bötesstraff.

Vapenfriutredningen föreslog som en ny sanktionsform vid totalvägran en
särskild samhällstjänst. Enligt utredningen skulle domstol kunna förordna
om överförande till samhällstjänsten av den som vid fullgörande av
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vägrar eller underlåter att utföra
vad som åligger honom om det kan antas att han inte kommer att fullgöra
tjänstgöringen. Den som därefter vägrar att fullgöra samhällstjänsten skulle
enligt utredningen kunna dömas till fängelse.

Förslaget om samhällstjänst fick ett blandat mottagande under remissbehandlingen
av vapenfriutredningens betänkande, och departementschefen
uttalar i propositionen att han delar den kritiska syn på förslaget som därvid
kommit fram. Departementschefen tar därför avstånd från tanken att nu
införa en sådan sanktionsform för den typ av brott det här gäller. Förslagen i
propositionen bygger i stället på det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken.
Departementschefen anger vissa riktlinjer i fråga om påföljden för
vägransbrott. Dessa innebär en ordning enligt vilken påföljden vid förstagångsvägran
bör bestämmas till villkorlig dom förenad med ett kraftigt
bötestraff, och vid andragångsvägran till fängelse, i normalfallet minst fyra
månader.

Sanktionsformerna vid totalvägran tas upp i tre motioner, som samtliga
anknyter till vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst. I motionen
1921 uttalas att det kan ifrågasättas om förslaget om villkorlig dom förenad
med böter som påföljd får någon nämnvärd preventiv effekt. Motionärerna
anser vidare att ett straff om fängelse fyra månader vid andragångsvägran är
onödigt långt. Enligt motionärerna bör man i stället ta till vara förslaget om

JuU 1977/78:1 y

3

samhällstjänst, som dock bör begränsas till tjänstgöring inom civilförsvaret.
Yrkandet i motionen går ut på att riksdagen skall besluta om ett sådant
sanktionssystem. I motionen 1923 uttalar motionärerna att de finnér
vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst väl värt att pröva. Motionärerna,
som yrkar avslag på propositionen, föreslår därför att utredningens
förslag tas upp i ett nytt förslag från regeringen. Samhällstjänsten bör därvid
enligt motionärerna företrädesvis fullgöras inom civilförsvaret, men även
andra tjänstgöringsalternativ bör kunna komma i fråga. Även i motionen
1924 förordas att utredningens förslag om samhällstjänst genomförs.

I fråga om det av vapenfriutredningen framlagda förslaget till samhällstjänst
delar utskottet departementschefens uppfattning att det inte är lämpligt
att enbart för vägransbrotten införa en sådan påföljdsform. Frågan om
införlivandet i det svenska påföljdssystemet av en dylik sanktion bör enligt
utskottets mening övervägas i ett större sammanhang; saken torde aktualiseras
i det lagstiftningsarbete, som kan följa av ungdomsfängelseutredningens
betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom samt den rapport (Rapport
1977:7) Nytt straffsystem, som lagts fram av brottsförebyggande rådets
kriminalpolitiska arbetsgrupp. Härtill kommer att, som departementschefen
också uttalar, den av vapenfriutredningen föreslagna modellen är komplicerad
och förenad med praktiska svårigheter. Under hänvisning till det
anförda kan utskottet inte tillstyrka förslaget i motionerna 1923 och 1924 om
samhällstjänst som sanktion vid vägransbrott. Utskottet föreslår därför att
försvarsutskottet avstyrker bifall till dessa motioner i nu berörda delar.

När det gäller förslaget i motionen 1921 om en begränsad form av
samhällstjänst finner utskottet att också denna är förenad med administrativa
och praktiska nackdelar. Det bör vidare beaktas att den form av samhällstjänst
som i dessa fall skulle komma i fråga, nämligen civilförsvarstjänst,
kommer att erbjudas redan som alternativ tjänstgöring för dem som söker
vapenfri tjänst. De som ej kan acceptera tjänstgöringen som alternativ till
värnpliktstjänstgöring torde inte heller fullgöra den som samhällstjänst. I
många fall skulle alltså situationen bli den att domstolen skulle förordna om
en sanktion som i sak inte skiljer sig från det tjänstgöringsalternativ som
avvisats av vederbörande på ett tidigare stadium. Dessutom skulle, sedan
vederbörande vägrat att fullgöra den ålagda samhällstjänsten, ny rättegång
behöva anställas för prövning av frågan om påföljd för denna vägran. Med
hänvisning till det anförda föreslår utskottet att försvarsutskottet avstyrker
bifall till motionen 1921 i denna del.

När det gäller de av departementschefen angivna riktlinjerna i fråga om
påföljder för vägransbrott vill utskottet anföra följande.

I propositionen föreslås ej några ändringar i de straffrättsliga regler i
brottsbalken och vapenfrilagen som f. n. tillämpas vid vägran att fullgöra
värnplikt eller vapenfri tjänst. Som förut nämnts föreslås inte heller några
lagändringar när det gäller det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken.
Emellertid lämnas av departementschefen preciserade riktlinjer för domsto -

Juli 1977/78:1 y

4

larna i fråga om påföljden för vägransbrott; vid förstagångsvägran bör väljas
påföljden villkorlig dom jämte ett kraftigt bötesstraff och vid andragångsvägran
bör påföljden bestämmas till fängelse, i normalfallet minst fyra
månader.

Med anledning av vad departementschefen sålunda förordat vill utskottet
erinra om vad utskottet i annat sammanhang uttalat, nämligen att det är av
utomordentlig vikt att ändring av gällande rätt från lagstiftarens sida sker
genom föreskrift i lag eller genom motivledes gjorda uttalanden i anslutning
till antagande av ny eller ändrad lagtext och inte genom allmänna uttalanden i
lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandet avser (JuU
1976/77:15 s. 6). I förevarande ärende har det dock som lagrådet anför varit
naturligt att i samband med de i propositionen förutskickade ändringarna i
praxis när det gäller inkallelse av vägrare även ta upp sanktionssystemet till
diskussion. I linje med sitt nyss nämnda uttalande och i överensstämmelse
med uttalande från lagrådet finner utskottet angeläget att understryka att vad
departementschefen anför i påföljdsfrågan givetvis inte kan vara bindande för
domstolarnas rättstillämpning.

I sak kan utskottet ansluta sig till den uppfattning som ligger till grund för
departementschefens uttalanden, nämligen att omständigheterna vid fall av
vägran ofta kan vara sådana att hänsynen till allmän laglydnad ej kräver
ådömande av fängelsestraff vid förstagångsvägran. En prövning i det enskilda
fallet bör därför också enligt utskottets mening ofta kunna leda till att
villkorlig dom förenad med böter utgör en tillräckligt ingripande påföljd. Som
departementschefen anför vid propositionens avlåtande (s. 157) är det å andra
sidan ingalunda uteslutet att även i fortsättningen en första vägran bör leda
till dom på fängelse. Också när det gäller andragångsvägran är det enligt
utskottets mening angeläget att bedömningen sker efter individuell prövning
med iakttagande av brottsbalkens allmänna bestämmelser för påföljdsval.
Självfallet måste straffmätningen anpassas till den nya ordningen för förnyad
inkallelse efter vägran som förutskickas i propositionen.

Utöver det anförda föranleder propositionen och motionerna i den del
yttrande begärts från justitieutskottet inte några uttalanden från utskottets
sida.

Stockholm den 27 april 1978

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

JuU 1977/78:1 y

5

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s). Bertil
Johansson (c), Arne Nygren (s). Hans Petersson i Röstånga (fp), Gunde
Raneskog(c), Kerstin Andersson i Kumla (s)*. Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Carl Lidbom (s)*, Gunilla André (c). Björn Körlof (m), Martin Segerstedt
(s) och Margareta Andrén (fp).*

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

av Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Kerstin Andersson i
Kumla (s). Hans Pettersson i Helsingborg (s), Carl Lidbom (s) och Martin
Segerstedt (s), som anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ”1
fråga” och slutar med ”anföra följande” bort ha (oljande lydelse:

Enligt vapenfriutredningens förslag till samhällstjänst skulle tjänsten
organiseras exempelvis som väg- och anläggningsarbete, skogsvård, landskapsvård,
naturvård, kulturminnesvård, fornminnesvård samt vatten- och
avloppsarbeten. Under remissbehandlingen av förslaget riktades en hel del
invändningar mot den administrativa apparat som ett genomförande av
förslaget skulle kräva. Vidare pekades på andra svårigheter att anordna tjänst
av denna typ. Arbetsmarknadsstyrelsen anförde sålunda bl. a. att styrelsen
inte var beredd att åta sig det administrativa ansvaret för samhällstjänsten,
som enligt styrelsens uppfattning avsevärt skilde sig från arbetsmarknadsverkets
övriga uppgifter och inrtebar konsekvenser som var helt främmande
för arbetsförmedling och andra delar av arbetsmarknadspolitiken. Från
straffrättsliga utgångspunkter ifrågasattes av andra remissorgan om det var
lämpligt att införa en helt ny sanktionsform i det svenska påfoljdssystemet.

Utskottet kan i stort ansluta sig till de kritiska synpunkter som sålunda
framkommit, vilket leder utskottet till den slutsatsen att en samhällstjänst i
enlighet med vapenfriutredningens förslag inte bör genomföras nu. Frågan
om införlivandet i det svenska påföljdssystemet av en dylik sanktion bör
enligt utskottets mening övervägas i ett större sammanhang; saken torde
aktualiseras i det lagstiftningsarbete som kan följa av ungdomsfängelseutredningens
betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom samt den rapport
(Rapport 1977:7) Nytt straffsystem, som lagts fram av brottsförebyggande
rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp. Under hänvisning till det anförda kan
utskottet inte tillstyrka förslaget i motionerna 1923 och 1924 om samhällstjänst
som sanktion vid vägransbrott. Utskottet föreslår därför att försvarsutskottet
avstyrker bifall till dessa motioner i nu berörda delar.

Även om utskottet enligt det ovan sagda inte vill förorda införande av
samhällstjänst enligt vapenfriutredningens förslag som sanktionsform vid
vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst anser utskottet det vara
angeläget att det skapas ett påföljdssystem, som i största möjliga utsträckning

JuU 1977/78:1 y

6

förhindrar att någon döms till fängelse forsin vägran att fullgöra vapentjänst.
Samtidigt bör systemet innehålla en sanktion, som utgör en kännbar påföljd
förden som total vägrar. Såsom framhålls i motionen 1921 kan det ifrågasättas
om villkorlig dom förenad med böter utgör en tillräckligt kraftig sådan
sanktion. Som utskottet ovan berört kan inte heller någon annan icke
frihetsberövande sanktion i brottsbalken anses lämplig. Enligt utskottets
mening bör man mot den angivna bakgrunden i stället överväga någon annan
form av påföljd. Det bör därvid vara möjligt att utgå från vapenfriutredningens
förslag om samhällstjänst men i enlighet med vad som föreslås i
motionen 1921 organisera tjänsten helt inom civilförsvaret. En sålunda
begränsad form av samhällstjänst torde inte träffas av de praktiska och
principiella invändningar som riktats mot utredningens förslag om samhällstjänst.

Med hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet försvarsutskottet
att hemställa att riksdagen med anledning av motionen 1921 i nu berörd del
fattar beslut om ett genomförande av förslaget om samhällstjänst enligt det
anförda.

Godkännes ej utskottets förslag beträffande sanktionsformer vid vägran,
vill utskottet beträffande de av departementschefen angivna riktlinjerna i
fråga om påföljder för vägransbrott anföra följande.

Särskilt yttrande

av Björn Körlof (m), som anför:

I diskussionen om den straffrättsliga behandlingen av de s. k. värnpliktseller
vapenvägrarfallen synes, enligt min mening, inte tillräcklig uppmärksamhet
ha ägnats åt det förhållandet att brottsbalkens bestämmelser om brott
av krigsmän främst tar sikte på gärningar som begås av värnpliktiga under
fullgörande av värnpliktstjänstgöringen. Eftersom den värnpliktige anses
vara krigsman redan genom inkallelse till tjänstgöring, har de nämnda
bestämmelserna kommit att tillämpas också på dem som vägrar att fullgöra
sådan tjänstgöring. På grund av lagstiftningens konstruktion kan vägraren
således inte manifestera sin vägran på annat sätt än genom att begå ett
krigsmansbrott, i flertalet fall genom att vägra lyda viss order (lydnadsbrott,
tjänstefel) eller genom att utebli från tjänstgöringen (undanhållande,
rymning). Vägraren görs härigenom ansvarig för ett brott som han från sin
synpunkt sett sig nödsakad att begå för att manifestera sin principiella
uppfattning.

Mot denna bakgrund kan frågan ställas om det icke vore möjligt att skapa
ett särskilt brott, straffsanktionerat enligt värnpliktslagen, för dem vilkas
avsikt är att inte fullgöra värnplikten som sådan och reservera krigsmansbrotten
för dem som accepterar den allmänna värnpliktens principiella
uppläggning men som begår brott under fullgörande av denna plikt.

JuU 1977/78:1 y

7

Härigenom skulle möjligen kunna åstadkommas att värnpliktsvägrarna inte
inkallas till värnpliktstjänstgöring utan att pliktvägran kan konstateras på ett
tidigare stadium. Påföljden för ett sådant brott skulle kunna ges en
utformning som inte bär alltför mycket av det traditionella straffets prägel
men ändå i form av uppoffring skapar godtagbar rättvisa gentemot de
värnpliktiga. Det kan dock enligt min mening finnas skäl att innan en sådan
ordning närmare övervägs följa utvecklingen inom området efter genomförandet
av de lagändringar som nu föreslås i propositionen.

GOTAB 58081 Slockholm 1978