yttr 1977/78 fiu3y y

Yttrande 1977/78:fiu3y

FiU 1977/78: 3 y

Finansutskottets yttrande
1977/78: 3 y

över propositionen 1977/78:76 med energisparplan för befintlig
bebyggelse jämte motioner

Till civilutskottet

Civilutskottet har genom beslut 1978-01-31 berett finansutskottet tillfälle
att avge yttrande över propositionen 1977/78:76 med energisparplan för
befintlig bebyggelse jämte motionerna 1977/78:226, 393,628,845, 846,1672,

1673, 1691 och 1693, i de delar propositionen och motionerna berör eller
anknyter till finansutskottets beredningsområde.

Vidare har civilutskottet i promemoria 1978-02-14 meddelat att de med
anledning av budgetpropositionen väckta motionerna 1977/78:489,623,637,

840,851,866,1366,1376 och 1380 kommer att behandlas i betänkandet om
energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet varför begärt yttrande -om så anses lämpligt - också bör omfatta dessa motioner.

I propositionen hemställs att riksdagen

1. antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan
(1956:612),

2. godkänner inriktning och omfattning av det energisparprogram avseende
befintlig bebyggelse som föreslagits i propositionen,

3. godkänner i propositionen förordade riktlinjer för genomförandet av
detta program.

Utskottet inskränker sig i yttrandet till att anföra synpunkter som direkt
ligger inom utskottets beredningsområde, nämligen allmänna samhällsekonomiska
lönsamhetsaspekter på åtgärderna, resursbehovs- och resursstyrningsfrågor
samt frågan om i vilken grad statsmakterna kan och bör binda sig
för det skisserade programmet.

Utskottet har vid beredningen av ärendet vid en hearing i utskottet
inhämtat synpunkter från representanter för bostadsdepartementet, statens
planverk och statens råd för byggnadsforskning samt från representanter för
riksbanken och Svenska bankföreningen.

I propositionen föreslås att ett mål sätts upp för energisparandet i befintlig
bebyggelse. Enligt detta skall nettoenergiförbrukningen i dagens byggnadsbestånd
år 1988 vara 32-39 TWh lägre än f. n., vilket motsvarar en besparing
om 3,4-4,1 milj. ton olja per år eller 25-30 96 av nuvarande oljeförbrukning.

Det formulerade sparmålet svarar mot ett totalt investeringsprogram om
31—48 miljarder kr. för tioårsperioden. Programmet bör enligt vad föredraganden
anför i propositionen omprövas efter tre år.

1 Riksdagen 1977/78. 5 samt. Ytlr. nr 3

FiU 1977/78:3 y

2

Utskottet vill först konstatera att allmän enighet synes råda om att mycket
stora ansträngningar bör göras för att spara energi. Härför talar en rad skäl,
samhällsekonomiska, valutapolitiska, beredskapsmässiga och miljömässiga.
Energisparande i befintlig bebyggelse innebär i första hand att man sparar
olja, varvid vissa av de anförda motiven får särskild tyngd. Även om utskottet
allmänt vill göra den reservationen, att en samlad bedömning av energifrågorna
knappast kan göras förrän i samband med beredningen av energikommissionens
mycket omfattande material, så finns det inte anledning tveka i
fråga om att redan nu fatta beslut om mycket betydande insatser för att spara
energi i den befintliga bebyggelsen. I de partimotioner som väckts med
anledning av propositionen 76 - 393 (s) och 1693 (vpk) - betonas också vikten
av energisparåtgärder i den befintliga bebyggelsen.

Ett viktigt motiv för energisparande är de effekter det kan få på vårt lands
handels- och bytesbalanser. De insatser det här är fråga om är generellt sett
importsnåla. 1 den utsträckning man kan visa att samhällets kostnad för en
sparåtgärd är lägre än kostnaden för att importera den mängd olja som sparas
så får detta uppenbarligen gynnsamma effekter på handels- och bytesbalanserna.
Som visas i propositionen är det endast i ett mycket kort perspektiv
som importen av byggmaterial och energiimporten för att producera
inhemskt byggmaterial kan tänkas överstiga importvärdet av den mängd olja
som inbesparas. Sedan väl investeringen är gjord inbesparas därefter årligen
olja som eljest skulle ha belastat handelsbalansen. Visserligen kan hävdas att
de insatta resurserna alltid haren alternativ användning i vår ekonomi och att
de skulle kunna sättas in i varuproduktion som gav upphov till ökad export
eller ersatte eljest nödvändig import med motsvarande positiva effekt på vår
externa balans som vid energisparåtgärder. Endast i undantagsfall torde det
emellertid förekomma att importandelen av en investering är så ringa som
när det gäller energisparåtgärder.

Utskottet finner den använda metodiken för att bedöma den samhällsekonomiska
lönsamheten av energisparåtgärderna ändamålsenlig och har
heller inga erinringar mot de beräkningar och antaganden som görs. På en
punkt finns det anledning att något ytterligare beröra denna problematik. 1
propositionen tas som utgångspunkt att en energisparåtgärd bör anses
samhällsekonomiskt lönsam om besparingskostnaden - så som den räknas
fram i propositionen - är lägre än dagens energipris. Vid bedömningen av
åtgärdernas lönsamhet har en nuvärdesberäkning gjorts, varvid man utgått
från en årlig ökning av priset på olja med 2 % utöver den allmänna
prisökningen och från en real kalkylränta om 4 96. Det är enligt utskottets
mening mycket svårt att bedöma hur priset på olja kan komma att utvecklas
framöver, vilket också framhålls i propositionen. Prisutvecklingen på
oljemarknaden torde - som hittills - bl. a. bli beroende av hur de oljeproducerande
länderna bedömer de stora oljeimporterande ländernas möjligheter
att betala ett stigande pris för oljan. Oljepriset kan därvid komma att i fast
penningvärde fluktuera kraftigt under en tioårsperiod, utan att man för den

FiU 1977/78:3 y

3

skull kan dra några säkra slutsatser i fråga om var oljepriset hamnar på längre
sikt. Så t. ex. torde det inte vara möjligt att dra några långtgående slutsatser
om oljeprisets framtida utveckling av det förhållandet att priset på olja realt
sett sjunkit under de allra senaste åren. Avgörande för huruvida energisparinsatser
bör göras bör i stället vara en mer långsiktig bedömning av tillgången
och priset på olja. Det kan därvid inte uteslutas att vi under 1980-talet kan
komma att hamna i en akut bristsituation. De närmare bedömningarna i
dessa frågor torde få ske i anslutning till energikommissionens rapport.
Utskottet har i sammanhanget endast velat peka på den omständigheten att
den samhällsekonomiska lönsamheten av energisparåtgärder måste ses i ett
långsiktigt perspektiv och att vi inte bör grunda vårt handlande på oljeprisets
utveckling på kort sikt.

Vad utskottet nu anfört har betydelse för frågan hur man skall se på
behovet av flexibilitet och kontinuerlig omprövning av energisparprogrammet.
I propositionen anför departementschefen att det trots det omfattande
underlag som har tagits fram och den omsorgsfulla beredning som har skett
naturligtvis finns en kvarstående osäkerhet i de använda förutsättningarna.
Det är inte heller möjligt att förutse vad den tekniska utvecklingen under
kommande år kan innebära för energisparandet. Mot den bakgrunden anser
departementschefen det vara av utomordentlig vikt att inte ge programmet
för energibesparingar i byggnader en sådan bindande utformning att inte
reella möjligheter finns att ändra inriktningen till följd av ny kunskap och nya
erfarenheter. Samhällets energisparpolitik måste kännetecknas av en hög
grad av flexibilitet och öppenhet för förändringar, heter det i propositionen.
Energisparprogrammet föreslås bli omprövat efter tre år.

Utskottet vill kraftigt stryka under de anförda synpunkterna. Visserligen
innebär det fördelar att formulera ett relativt precist mål för energisparandet.
Med utgångspunkt däri blir det möjligt att utbilda och rekrytera arbetskraft,
bygga upp materialproduktion och utveckla ny teknik. Samtidigt är det
emellertid uppenbart att varje större åtagande som statsmakterna gör rörande
ianspråktagande av framtfla resurser måste vara förbundet med en flexibilitet
i fråga om i vilken takt det är möjligt att infria åtagandet. Utskottet finner
därför förslaget att formulera energisparmålet som ett intervall för vad som
skall uppnås under tioårsperioden vara väl motiverat. I nu förevarande
sammanhang rör det sig, uttryckt i försörjningsbalansens termer, om årliga
investeringar i storleksordningen 0,7-1,0 % av bruttonationalprodukten,
3-5 96 av de totala bruttoinvesteringarna och 15-25 96 av de årliga bostadsinvesteringarna,
för att nu anknyta till de i propositionen framräknade
alternativen II och III. Även om energisparåtgärderna också enligt utskottets
mening måste ha hög prioritet kan ett fullföljande av energisparprogrammet
inte under alla förhållanden ha företräde till tillgängliga resurser. Inte minst
utvecklingen under de senaste åren visar att det samhällsekonomiska läget
snabbt kan förändras och därmed förutsättningarna för de planer som gjorts
upp och antagits av riksdagen. Så har t. ex. de på 1975 års långtidsutredning

1 * Riksdagen 1977/78. 5 sami. Yttr. nr 3

FiU 1977/78:3 y

4

byggda bedömningarna för den ekonomiska utvecklingen i vårt land under
senare hälften av 1970-talet fått kraftigt revideras i ljuset av de nya
förutsättningarna. Liknande situationer kan uppkomma även framöver. 1
själva verket erbjuder, som påpekas i propositionen, åtgärder av det slag
varom det nu är fråga mycket goda möjligheter till flexibilitet i tid och rum till
skiftande konjunkturella, branschmässiga och andra förhållanden. Det är
enligt utskottet av vikt att dessa möjligheter tas till vara i största möjliga
utsträckning.

Frågan om flexibiliteten under löpande budgetår tar utskottet upp i ett
särskilt betänkande rörande finansfullmakten m. m. Ställningstagande till
yrkandet i motionen 866 blir beroende av vad utskottet därvid kommer fram
till rörande villkoren för utnyttjande av finansfullmakten.

Särskild betydelse har det självfallet att de nu aktuella åtgärderna
samordnas i planeringshänseende med insatserna på byggmarknaden i övrigt
och med materialproduktionen på de berörda områdena. Inte minst inom
byggsektorn finns det erfarenheter av hur lätt en överefterfrågan på i och för
sig relativt små marknader kan påverka pris- och löneutvecklingen över ett
större område.

I detta sammanhang finns det anledning att något beröra frågan om i vilken
mån de föreslagna energisparåtgärderna kan komma att ta i anspråk resurser
som nu inte utnyttjas. I den mån så sker kan nämligen de samhällsekonomiska
kostnaderna bedömas bli lägre än vad som annars är fallet. Det är
uppenbart att ett resonemang av denna art kan föras rörande varje krav som
förs fram om ianspråktagande av resurser i samhället. I ett långsiktigt
planeringssammanhang bör man emellertid utgå ifrån att de resurser som kan
komma i fråga har en alternativ användning. Det torde i hög grad gälla
åtgärder av nu aktuellt slag, som nära hör samman med insatser inom den
reguljära byggnadsverksamheten. Det bör emellertid strykas under att ju
större flexibilitet i tid och rum som kan åstadkommas vid programmets
genomförande, desto större möjligheter finns det att utnyttja annars icke
utnyttjade resurser. Det innebär också att ju större flexibilitet man har, desto
mer omfattande kan programmet dimensioneras utan att man riskerar
överhettning på de berörda marknaderna.

Utifrån det skisserade sparmålet har i propositionen räknats fram ett totalt
investeringsprogram om 31-48 miljarder kr. för tioårsperioden 1978-1988.
För de närmaste tre åren förutsätts en stegvis upptrappning. I propositionen
aviseras för budgetåren 1979/80 och 1980/81 en sådan ändrad ordning att
endast bidrag och subventioner direkt belastar statsbudgeten, medan hitintills
även betydande lånemedel tillförts verksamheten över statsbudgeten.
Utskottet vill med anledning av vad som anförs i denna fråga i motionen 393
(yrkande 1) poängtera att den föreslagna ändringen i formerna för finansieringen
av energisparåtgärderna saknar betydelse sett i ett realekonomiskt
sammanhang. I den omfattning som det kommer att krävas utrymme på
kapitalmarknaden blir det erforderligt att genom särskilda åtgärder säkra
detta utrymme.

FiU 1977/78:3 y

5

Det bör i sammanhanget erinras om att det här blir fråga om ett mycket
stort antal låneärenden, ofta till relativt små belopp. Praktiska hantsringsproblem
kan därvid uppkomma i banksystemet.

I propositionen betonas att det är väsentligt för programmets genomförande
att rätt åtgärder vidtas i rätt byggnad vid rätt tidpunkt och på rätt sätt,
dvs. att i stort sett samtliga de åtgärder som läggs in i programmet verkligen
kommer till utförande och att de för programmets genomförande erforderliga
resurserna kommer till användning för just de åtgärder som bedöms ge den
största besparingen. I det utredningsmaterial som ligger till grund för
propositionen betonas också behovet av styrmedel i syfte att optimalt utnyttja
möjligheterna till besparing. Utskottet noterar också att föredragande
statsrådet i propositionen starkt betonar det angelägna i att i första hand
genomföra de åtgärder som är samhällsekonomiskt mest lönsamma.
Utskottet delar detta synsätt. Att en sådan inriktning av verksamheten kan
fullföljas blir av särskild betydelse i ett läge där inte hela programmet kan
genomföras inom den förutsatta tidsperioden eller där programmet skulle
behöva revideras till följd av exempelvis tekniska nydaningar som förändrar
lönsamhetsbedömningarna. Enligt utskottets mening är det av stor vikt att
övervägandena i dessa frågor fortsätter i anslutning till den prövning av
reglerna för energisparstödet som aviseras i propositionen.

Stockholm den 16 mars 1978

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp). Axel Kristiansson (c), Knut Wachtmeister (m),
Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s). Anton Fågelsbo
(c), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s),
tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Rune Rydén (m) och Maj-Lis
Landberg (s).

Avvikande mening

av Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s),
Anita Gradin (s) och Maj-Lis Landberg (s) som anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 1 börjar med ”1 propositionen föreslås” och på s. 5 slutar
med ”i propositionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagens energibeslut våren
1975 innefattade ett antal samordnade åtgärder för att dels trygga den
framtida energiförsörjningen, dels genom en planmässig hushållning på

FiU 1977/78:3 y

6

energiområdet successivt dra ner ökningen av energikonsumtionen. Målet
för de olika besparingsåtgärderna var att pressa ner energikonsumtionens
ökningstakt till i genomsnitt 2 % per år t. o. m. 1985. Därefter skulle
ansträngningarna inriktas på att försöka åstadkomma en på sikt oförändrad
energikonsumtion.

Sedan detta beslut togs har visserligen den stagnerande produktionsutvecklingen
medfört en relativt låg ökningstakt i energikonsumtionen. Men å
andra sidan har bristen på balans i vår utrikeshandel sedan dess blivit allt
större vilket ytterligare understrukit vikten av att mycket stora ansträngningar
bör göras för att spara energi - då i första hand olja som utgör en
betydande del av vår import.

Trots att frågan om möjligheterna att spara energi var ett mycket viktigt
inslag i den senaste valrörelsen har den borgerliga regeringen flera gånger
skjutit upp tiden för avlämnande av den utlovade propositionen om en
energisparplan för den befintliga bebyggelsen. När propositionen nu föreligger
förstår man varför riksdagen fått vänta. Propositionen vittnar om
uppseendeväckande svårigheter att ta itu med de problem man står inför när
det gäller att dra upp de långsiktiga riktlinjerna för energisparandet. De
avgörande frågorna om hur detta sparande skall kunna bli effektivt skjuts på
framtiden eller slätas över med svårtolkade skrivningar. Det är med hänsyn
till den långa beredningstiden också anmärkningsvärt att man icke remissbehandlat
de två dokument som propositionen bygger på, nämligen en inom
bostadsdepartementet upprättad promemoria och en slutrapport från planverket
om möjliga sparåtgärder i befintliga byggnader. Det hade varit av stort
värde för riksdagen att fl ta del av sakkunniga remissinstansers synpunkter
då propositionen bl. a. berör frågor av stor ekonomisk och arbetsmarknadspolitisk
betydelse.

I det följande tas upp några av de huvudproblem som måste lösas om vi
skall fl fram riktlinjer för ett effektivt energisparande i den befintliga
bebyggelsen.

I likhet med vad som framhålls i motionen 393 (s) finner utskottet det
anmärkningsvärt att man inte i propositionen diskuterar på vilka vägar
finansieringen av de omfattande investeringarna skall ske. I propositionen
förutses ett investeringsbehov för de byggnadsåtgärder som föranleds av
sparprogrammet om ca 1,8 miljarder kronor för budgetåret 1978/79, ca 2,7
miljarder kronor för budgetåret 1979/80 och ca 3,6 miljarder kronor för
budgetåret 1980/81. Det kan emellertid utläsas av propositionen att de
statliga lån som f. n. utgår till stöd för energihushållning i befintlig bebyggelse
skall försvinna fr. o. m. budgetåret 1979/80.

Realekonomiskt sett är det i och för sig ointressant om finansieringen sker
över budgeten, via bankerna med stöd av överenskommelse, med hjälp av
statliga garantier eller fritt på marknaden. Men om man vill uppnå en viss
investeringsvolym och detta ”i rätt byggnad vid rätt tidpunkt och på rätt sätt”
blir finansieringsformen avgörande. Den enda form som garanterar att

FiU 1977/78:3 y

7

pengarna faktiskt finns tillgängliga är finansiering över budgeten. Den
formen avvisas i propositionen. Att få kreditgivningen att fungera genom
överenskommelser med bankerna är svårt. Det har vi bistra erfarenheter av
från bostadsbyggnadsområdet. Här är det dessutom fråga om ett mycket stort
antal småprojekt som i sådant fall skall inordnas i ett komplicerat
administrativt system. Att stödja investeringarna via någon form av statliga
garantier är heller ingen effektiv väg, vilket understrukits av representanter
för såväl riksbanken som Svenska bankföreningen när dessa frågats ut i
utskottet. Frågan om hur finansieringen av energisparåtgärderna skall ordnas
efter budgetåret 1978/79 måste därför få en snar lösning. Om inte regeringen
är beredd att medverka till att kreditmarknadsregleringen byggs ut är det
enligt utskottets mening nödvändigt att överväga fortsatt finansiering via
statsbudgeten.

Utskottet vill påtala det anmärkningsvärda i att någon utvärdering av
effekterna av hittills vidtagna energisparåtgärder inte gjorts. Redan för ett år
sedan föreslogs i motionen 1976/77:1325 (s) att en sådan utvärdering måste
ske. Förslaget avvisades dock av riksdagen. På grund härav saknas nu ett helt
nödvändigt underlag för beslut om det fortsatta energisparandet. Enligt den
preliminära uppsummering som gjorts inom bostadsstyrelsen och som
utskottet kunnat ta del av fördelar sig de hittills nedlagda kostnaderna med
inemot 30 96 på isolering av ytterväggar och med ungefär lika stor andel på
anordnande av fasadskikt vid utvändig isolering. Dessa resultat tyder på att
de besparingar som hittills uppnåtts i stor utsträckning varit relativt
kostnadskrävande. Detta förhållande understryker ytterligare det angelägna i
att den prövning av energisparstödets former som nu måste komma till stånd
innefattar en noggrann analys av besparingseffekterna av hittillsvarande
energisparstöd.

1 de utredningar och promemorior som ligger till grund för propositionen
betonas att alla bedömningar och beräkningar av möjliga spareffekter vilar på
förutsättningen att effektiva styrmedel sätts in. I propositionen återfinns
ingen diskussion om styrmedlen. Det enda som finns är löst skisserade
funderingar om att kommunerna bör bygga upp ett system för besiktning och
att bidragen kanske kan behöva differentieras i framtiden. 1 och med att
regeringen inte arbetat fram och diskuterat igenom de olika styrmedel som
bör användas upplöses hela tanken på en energisparplan. Med utomordentligt
beklagande måste vi konstatera att det därmed saknas underlag för att ta
ställning till hur mycket energi som kan sparas. Det framlagda förslaget måste
kompletteras på dessa grundläggande punkter.

Enligt vad utskottet erfarit vid sin beredning har regeringen utgått ifrån att
de bedömningar som en fastighetsägare gör när han söker energisparstöd
sammanfaller med vad som är det samhällsekonomiska intresset. Det
underlag som finns för propositionen motsäger emellertid detta. Detsamma
gäller utfallet av det hittillsvarande stödet. Utskottet finner att dessa frågor
måste analyseras utifrån det material som finns i planverkets rapport och det

FiU 1977/78:3 y

8

material som energikommissionen tagit fram.

Utskottet vill understryka att styrmedelsdiskussionen måste ta sin
utgångspunkt i att en rad skilda styrmedel kan komma i fråga: besiktningar
och ålägganden, energiskatter, variationer i bidragsgivningen, m. m.

I propositionen förs ett resonemang om att de faktiska kostnaderna för att
genomföra ett energisparprogram av den skisserade omfattningen skulle bli
samhällsekonomiskt sett avsevärt lägre än vad en ren framräkning av
resursbehovet skulle ge vid handen. Det resonemanget bygger uppenbarligen
på att regeringen inte tror att man framöver skall kunna uppnå ett rimligt
utnyttjande av våra produktiva resurser utan kalkylerar med fortsatt hög
arbetslöshet under lång tid. Detta synsätt kan inte accepteras. I denna typ av
planering bör man självfallet utgå från att de resurser som finns i samhället
kommer till användning och att det över tiden finns alternativa möjligheter
att utnyttja dem.

I propositionen sägs dét att investeringarna i syfte att spara energi bör
komma till stånd på ett sådant sätt att de anpassas till tillgången på arbetskraft
och till produktionskapaciteten inom de företag, som tillverkar isoleringsmaterial
och annat som behövs när man vill spara energi. Utskottet vill för sin
del instämma i att man i möjlig mån bör inordna energisparandet i den
allmänna ekonomiska politiken och i sysselsättningspolitiken. Å andra sidan
får inte detta flexibilitetsresonemang drivas så långt att den grundläggande
målsättningen att uppnå ett snabbt och effektivt energisparande hotas. Om
flexibiliteten drivs för långt kommer nämligen hela strukturen i en tänkt
energisparplan att raseras. Fördelen med att en konkret plan utformas är ju att
det skall vara möjligt att utbilda den erforderliga arbetskraften i god tid, bygga
ut materialindustrin i tillräcklig omfattning och över huvud taget bygga upp
de reala resurser som erfordras för att realisera det planerade sparmålet.
Utskottet kommer senare tillbaka till denna fråga i samband med behandlingen
av finansfullmakten m. m.

Sammanfattningsvis vill utskottet konstatera att i stort sett samtliga förslag
till konkreta styrmedel för att åstadkomma ett ökat energisparande avvisats i
regeringens energisparproposition. Inga vägar anvisas att styra inriktningen
av energisparandet mot de mest lönsamma åtgärderna, vilket är en förutsättning
för att nå upp till det resultat i fråga om energisparande som diskuterats i
den underliggande departementspromemorian. Finansieringsfrågan är inte
diskuterad och har lämnats olöst. Någon utvärdering av hittills vidtagna
energisparåtgärder har inte gjorts. Riksdagen inbjuds att på grundval av ett
allmänt tyckande från det i regeringen ansvariga statsrådet ta ställning till en
sifferserie.

Vad utskottet här påvisat leder fram till slutsatsen att det underlag
propositionen ger är otillräckligt för att riksdagen i nu förevarande sammanhang
skall kunna ta ställning till inriktningen och omfattningen av ett
långsiktigt energisparprogram för den befintliga bebyggelsen. Det finns enligt

FiU 1977/78:3 y

9

utskottets mening mycket som talar för att vi skall inrikta oss på ett
omfattande program för att spara olja i befintlig bebyggelse, där målet bör
ligga inom den i propositionen förordade ramen. Ställning till ett energisparmål
kan emellertid inte tas så länge man saknar konkreta riktlinjer för hur
ett sådant sparmål skall uppnås. Utskottet finnér det utomordentligt
angeläget att ett sådant underlag snarast möjligt kommer fram. Härför krävs
emellertid en genomlysning av de problem utskottet tagit upp i det
föregående. Riksdagens beslut bör därför sett från de synpunkter finansutskottet
har att bevaka omfatta följande.

Riksdagen bör

1. uttala sig för ett omfattande energisparande i befintlig bebyggelse som
t. v. får bedrivas i huvudsak enligt nu gällande riktlinjer och regler,

2. begära en omfattande utvärdering av det hittillsvarande energisparstödet
som kan läggas till grund för kommande beslut om energisparandets
utformning,

3. begära förslag om styrmedel och riktlinjer för energisparstödets framtida
utformning och finansiering i enlighet med vad utskottet i det föregående
anfört, senast i samband med nästa års budgetproposition.

GOTAB 57790 Stockholm 1978