yttr 1977/78 cu1y y

Yttrande 1977/78:cu1y

CU 1977/78:1 y

Civilutskottets yttrande
1977/78:1y

över propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m.
rörande försvaret jämte motionen 1977/78:427, allt såvitt gäller
markfrågor

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har 1978-01-24 berett civilutskottet tillfälle att lämna
yttrande över propositionen 1977/78:65, såvitt avser markfrågor, jämte
motioner,

1 propositionen föreslås riksdagen bl. a. bemyndiga regeringen att vidta de
övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad
försvarsministern förordat.

När det gäller markfrågorna har försvarsministern (s. 40-42) tagit upp
behovet av mark för den militära utbildningen, försvarets fastighetsnämnds
verksamhet, åtgärder som skulle kunna begränsa behovet att anskaffa
ytterligare mark för försvaret, medverkan till att anskaffa ersättningsmark
samt allmänhetens tillträde till försvarets markområden.

I motionen 1977/78:427 (s) föreslås riksdagen ge regeringen till känna vissa
i motionen anförda riktlinjer för medverkan vid anskaffning av ersättningsmark.

Utskottet

Civilutskottet har begränsat sin behandling av propositionen till förslaget
att riksdagen skulle bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder i
övrigt som behövs för att genomföra vad försvarsministern förordat när det
gäller markfrågor. Ett sådant riksdagens bemyndigande skulle då närmast
täcka åtgärder för statens medverkan till att anskaffa ersättningsmark åt vissa
markägare.

I ett fall där den slutliga bedömningen innebär att ett försvarets markanspråk
skall tillgodoses ställer expropriationslagen (ExL) inte krav på annat än
att ersättning skall betalas i pengar. Den i 2 kap. 12 § ExL givna regeln att
expropriationstillstånd inte skall meddelas, om ändamålet lämpligen bör
tillgodoses på annat sätt, har ansetts vara ett uttryck för en princip att
möjligheten till en frivillig uppgörelse först bör undersökas innan expropriation
tillgrips. Detta innebär emellertid inte någon skyldighet för den
exproprierande att söka tillhandahålla ersättningsmark. En allmän princip att
staten vid expropriation skulle följa särskilda kompensationsgrunder är inte
lämplig.

När nu i propositionen uttalas att samhället så långt det är möjligt måste

1 Riksdagen 1978/79. 19 sami. Ytlr. nr 1

CU 1977/78: 1 y

2

medverka till att anskaffa ersättningsmark vid förvärv av viss mark för
försvarsändamål torde detta inte fl uppfattas som ett komplement till
ersättningsreglerna som kan grunda anspråk i expropriationsfall. Uttalandet
är närmast att anse som i första hand en riktlinje för vissa statliga organs
handlande - en riktlinje som avses fl praktisk effekt genom att efter formellt
förordnande eller indirekt styra lantbruksmyndigheternas och domänverkets
handlande. Bedömningen av riktlinjens lämplighet är då ytterst en jordbrukspolitisk
fråga om särskilda insatser av lantbruksnämnderna för - som det
anges i propositionen - de markägare som vill fortsätta sin verksamhet inom i
första hand jordbruksnäringen. Bedömningen i de fall som här avses blir då
ett utflöde av allmänna jordbrukspolitiska riktlinjer. Uttalandet att mark som
tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark blir då
också snarast ett uttryck för en viss viljeinriktning beträffande dispositionen
av statens markinnehav - en fråga som närmast faller under näringsutskottets
bedömning i den mån den inte utgår från jordbrukspolitiska bedömningar.
Den i motionen 1977/78:427 (s) upptagna frågan om den närmare
utformningen av ett bemyndigande liksom frågan om i vilken mån just
förvärv för försvarsändamål bör underlättas genom särskilda åtgärder faller
därmed utanför civilutskottets bedömning.

När det gäller de uttalanden till statsrådsprotokollet i markfrågorna som
inte direkt täcks av hemställan i propositionen har utskottet inte funnit
anledning till erinringar. Uttalandet att det är viktigt att försvarsmaktens
markinnehav inte ökas mer än vad som är nödvändigt för att skapa
tillfredsställande utbildningsmöjligheter kan knappast väcka någon gensaga.
Vidare har, enligt vad utskottet erfarit, formerna för återkommande samråd
mellan länsstyrelser, kommuner och militära myndigheter utvecklats och
gett förutsättningar för ett mera öppet meningsutbyte än vad som tidigare
varit fallet. Frågan har tidigare berörts i betänkandet CU 1975/76:1 (s.21-22).
De åtgärder som vidtagits för att tillföra försvarets fastighetsnämnd ytterligare
representation markerar nämndens roll i beredningsarbetet - en roll som
inte syftar till att hävda sektorsintressen utan att tillföra regeringen ett
allsidigt material som bakgrund till avvägningar mellan motstående intressen.
Utskottet har slutligen noterat att fortifikationsförvaltningen och
försvarsgrenscheferna utarbetat anvisningar till ledning för behandling av
frågor rörande allmänhetens tillträde till övnings- och skjutfält. Dessa
anvisningar har emellertid kommit vid sådan tidpunkt att de inte kunnat
tillämpas i den senaste omgången av riksplanearbetet.

Utskottet vill i detta sammanhang slutligen erinra om de riktlinjer för
hushållningen med mark och vatten som riksdagen godkänt. Dessa riktlinjer
har inte direkt rättsverkan utan förutsätts bli preciserade i den kommunala
planeringen. De statliga myndigheterna har ålagts beakta dessa riktlinjer i
samtliga beslut som rör markanvändningen. Därmed har sålunda även de
militära myndigheterna att i här aktuella sammanhang beakta de riktlinjer
som gäller bl. a. när fråga uppkommer om att ta i anspråk jordbruksmark för

CU 1977/78: 1 y

3

andra ändamål. Enligt civilutskottets mening bör till utgångspunkt vid
avvägningarna tas de riktlinjer som gäller för hela landet vid avvägningar
mellan tätortsutbyggnad och jordbruk: högvärdig jordbruksmark bör inte tas i
anspråk om likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. Detta
innebär ett krav på att hushålla med de produktiva resurserna. Begreppet
högvärdig jordbruksmark skall numer (CU 1975/76:1 s. 12-13) definieras
med hänsyn tagen även till lantbrukets betydelse för den lokala sysselsättningen
och det lokala serviceunderlaget. Avvägningar av denna typ blir ofta
svåra att göra i ett sent skede av planeringen. För att de restriktiva
utgångspunkterna skall få verklig betydelse har särskilda krav ställts på en
översiktlig planering som beaktar jordbrukets intressen. I landets viktigaste
jordbruksbygder skall sålunda kommunerna samarbeta med varandra och
samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd föratt utarbeta regionala
jordbruksmarksprogram. Detta krav har ställts på 90 kommuner i tio län.
Även i vissa andra områden bör jordbruksfrågorna ägnas särskild uppmärksamhet.
Översiktliga planer som beaktar jordbrukets intressen bör utarbetas
för vissa expansiva tätorter i drygt ett hundratal kommuner. Inom jordbrukets
primära intresseområden skall slutligen riktlinjer som beaktar jordbruksintressena
anges i kommunöversikt.

Stockholm den 14 februari 1978

På civilutskottets vägnar
PER BERGMAN

Närvarande: Per Begman (s), Oskar Lindkvist (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Lars
Henrikson (s), Karl-Erik Strömberg (fp), Thure Jadestig (s), Anna Eliasson (c),
Maj-Lis Landberg (s), Birgitta Dahl (s), Kerstin Andersson i Hjärtum (c),
Magnus Persson (s), Eric Hägelmark (fp), Torsten Sandberg (c), Göthe
Knutson (m) och Rolf Dahlberg (m).