yttr 1976/77 jou2y y

Yttrande 1976/77:jou2y

JoU 1976/77: 2 y

Jordbruksutskottets yttrande
1976/77: 2 y

över propositionen 1976/77: 80 om insatser för samerna, kapitel
5.3, 5.4 och 5.5 såvitt däri behandlas frågor inom jordbruksutskottets
verksamhetsområde jämte motion

Till kulturutskottet

Genom beslut den 22 mars 1977 har kulturutskottet dels anmodat
jordbruksutskottet att senast den 14 april 1977 yttra sig över kapitel 5.3,

5.4 och 5.5 i propositionen 1976/77: 80 om insatser för samerna, såvitt
däri behandlas frågor inom jordbruksutskottets arbetsområde, samt den
med anledning av propositionen väckta motionen 1976/77: 1445, yrkande
3, dels till jordbruksutskottet för kännedom överlämnat avskrift
av en av Samernas riksförbund till kulturutskottet ingiven, den 22 mars
1977 daterad skrivelse (dnr KrU 1976/77: 16).

Propositionen

I propositionen anges, såvitt nu är i fråga, riktlinjer för stödet till de
samiska näringarna och sysselsättningen inom sameområdena. Frågan
om det långsiktiga ansvaret för samernas sysselsättning behandlas. Vidare
behandlas frågan om samebyn som forum för samisk gemenskap. Slutligen
anvisas olika vägar för att tillförsäkra de s. k. fiskesamerna rätt
till fiske för sin försörjning.

Efter samråd med bl. a. chefen för jordbruksdepartementet anför
föredraganden att en avgörande förutsättning för att den samiska kulturen
skall kunna bevaras är, som sameutredningen påpekar, att rennäringen
kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i
framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom
det geografiska bosättningsområde som av ålder har varit samernas.

Endast härigenom är det möjligt att utveckla en levande samisk kultur
och skapa en sammanhållning som i framtiden kan bära upp den etniska
gruppen och dess strävanden. Rennäringen måste därför även i
fortsättningen få statligt stöd samtidigt som åtgärder måste vidtas för att
skapa arbetstillfällen för samerna i näringar som kan anslutas till och
komplettera rennäringen.

Det är vidare av stor betydelse att samekvinnor bereds sysselsättning
inom det samiska området. Detta motiveras dels utifrån strävandena att
främja jämställdheten mellan kvinnor och män, dels av det förhållandet
att den rådande könsfördelningen till följd av den kvinnliga utflyttningen
hotar samebefolkningens fortbestånd i de samiska kärnområdena.

1 Riksdagen 1976/77.16 sami. Yttr. nr 2

JoU 1976/77: 2 y

2

I likhet med lantbruksstyrelsen och den av styrelsen tillsatta arbetsgruppen
på rennäringens område, rennäringsgruppen, anser föredraganden
att lantbruksnämndernas befattning med de sysselsättningsskapande
åtgärderna är en angelägen uppgift. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
kommer således liksom hittills att aktivt verka för att lösa
samernas sysselsättningsfrågor, samtidigt som huvudansvaret centralt
åvilar arbetsmarknadsstyrelsen och regionalt länsstyrelsen/länsarbetsnämnden.
Med hänsyn till de speciella problem som råder beträffande
samernas näringsfrågor bör lantbruksstyrelsens resurser förstärkas genom
att en tjänst som konsulent för dessa frågor inrättas vid styrelsen.
Chefen för jordbruksdepartementet har efter samråd med föredragande
statsrådet i årets budgetproposition beräknat medel för en sådan tjänst
under anslaget Lantbruksstyrelsen (prop. 1976/77: 100 bil. 13 s. 20—
23). I övrigt anser föredraganden att 1971 års beslut om lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas ansvar bör stå fast.

Ett av sameutredningen framlagt förslag om stödjande medlemskap
i samebyar har mött kritik från åtskilliga remissinstanser, främst från
samernas egna organisationer men också från rennäringsmyndigheterna,
som anser att det huvudsakliga motivet för medlemskapet blir jakt- och
fiskerätt som fritidsaktivitet snarare än en strävan att stärka samhörigheten.
Med hänsyn till att främst så många av samernas egna organisationer
är kritiska mot utredningens förslag om ett stödjande medlemskap
är föredraganden inte beredd att biträda förslaget. Samråd har i
denna fråga skett med chefen för jordbruksdepartementet.

I sameutredningens uppdrag ingick att undersöka fiskesamernas förhållanden
och överväga vilka åtgärder som kunde behövas för att säkerställa
denna grupps utkomstmöjligheter.

Enligt sameutredningen är det från näringssynpunkt angeläget att
yrkesfisket i fjällområdet behålls åtminstone på nuvarande nivå. Utredningen
har pekat på vikten av att fiskerimyndigheter och andra myndigheter
noga följer utvecklingen inom området och verkar för att fisket
når en optimal nivå. Föredraganden delar utredningens uppfattning.
Det är från många synpunkter angeläget att yrkesfisket i fjällområdet
behålls åtminstone på nuvarande nivå. Genom att avsalufisket utgör en
väsentlig del i glesbygdsbefolkningens försörjning skulle sociala problem
uppstå i vissa områden, om det inte fanns möjligheter till en inkomstförstärkning
genom fiske. Därtill kommer den direkta och indirekta
sysselsättningseffekt som yrkesfisket innebär i ett område som i övrigt
har stora sysselsättningsproblem. Även från fiskebiologisk synpunkt är
yrkesfisket av stor vikt. Eftersom det f. n. finns medel tillgängliga för
de stödåtgärder som kan behövas för fjällfisket, anser föredraganden i
likhet med utredningen att ytterligare resurser inte krävs f. n. Även i
fortsättningen bör alltså arbetsmarknadsbidrag, reglerings- och villkors -

JoU 1976/77: 2 y

3

medel utnyttjas för ändamålet i åtminstone hittillsvarande omfattning.
Till åtgärder som stöder sysselsättningen för fiskesamerna bör vissa
mindre bidrag kunna utgå ur samefonden.

I likhet med utredningen anser föredraganden att de s. k. fiskesamerna
måste tillförsäkras sådan rätt till fiske att de i mån av tillgång på fisk
kan få ungefär samma tillskott av fiske till sin försörjning som hittills.
Utredningens undersökningar visar att flertalet fiskesamer redan har
rätt till fiske på grund av lag eller avtal. Ett mindre antal avsalufiskare
synes emellertid sakna sådan rätt, och för deras vidkommande föreslår
utredningen olika utvägar för att juridiskt sett säkerställa deras utkomstmöjligheter.
Enligt föredragandens mening bör det vara möjligt att på
de av utredningen anvisade vägarna nå en fullt tillfredsställande lösning
även för de fiskesamer vars rätt i dag kan ifrågasättas. Det fiske det här
är fråga om bedrivs på kronans vatten, och föredraganden utgår från att
också de renskötande samerna, som enligt rennäringslagen är tillförsäkrade
rätten till fiske på dessa vatten, kommer att medverka till att nu
ifrågavarande fiskesamer får skälig del i fisket i fjällområdena. Föredraganden
är alltså inte beredd att tillstyrka en särskild lagstiftning
på området. Därtill kommer att frågan om vilken rätt till land och vatten
i dessa områden som samerna kan ha på grund av hävd eller äldre
rättigheter f. n. är föremål för prövning av domstol.

Vad i övrigt avser frågan om upplåtelser av rätt till fiske åt samerna
ansluter sig föredraganden till vissa remissinstansers uppfattning att
upplåtelsekontrakten med hänsyn till fiskesamernas behov av trygghet
i många fall bör omfatta avsevärt längre tid än f. n., ibland hela den tid
innehavaren bedriver yrkesfiske.

I de frågor som redovisats rörande fiskesamerna har föredraganden
samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

Motionen

I motionen 1976/77: 1445 av herrar Lövenborg (—) och Hagel (—)
hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandet 3), att skogssamernas problem
skyndsamt utreds.

Motionärerna anser att det är en brist att propositionen liksom sameutredningen
förbigår skogssamernas särskilda problem.

Utskottet

De förslag till riktlinjer för stödet till de samiska näringarna och sysselsättningen
inom sameområdena, m. m. som framläggs i propositionen
föranleder från de synpunkter jordbruksutskottet har att anlägga följande
kommentarer.

Utskottet delar uppfattningen att en avgörande förutsättning för att

JoU 1976/77: 2 y

4

den samiska kulturen skall kunna bevaras är att rennäringen kan fortleva
som samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan
få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska
bosättningsområde som av ålder har varit samernas. Detta var
också en grundtanke vid antagandet av 1971 års rennäringslag.

Som anges i propositionen måste rennäringen även i fortsättningen få
statligt stöd samtidigt som åtgärder måste vidtas för att skapa arbetstillfällen
för samerna i näringar som kan anslutas till och komplettera rennäringen.
Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om det prisstöd
till rennäringen som infördes den 1 juli 1973 enligt beslut av 1973
års riksdag (prop. 1973: 96, JoU 1973: 25, rskr 1973: 232). Prisstödet
fastställdes i form av pristillägg som till en början uppgick till 35 kr. per
slaktad och besiktigad ren. Pristillägget har successivt höjts, och enligt
riksdagens beslut vid innevarande riksmöte (prop. 1976/77: 100 bil. 13,
JoU 1976/77: 13 p. 10, rskr 1976/77: 182) kommer det fr. o. m. den 1
juli 1977 att uppgå till 100 kr. per ren.

Med anledning av motioner i ämnet har utskottet tidigare framhållit
det angelägna i att alternativ sysselsättning kan beredas inom renskötselområdet
för de samer som inte får tillräcklig sysselsättning inom själva
renskötseln (se bl. a. JoU 1974: 1 p. 11). Vid rennäringslagens tillkomst
betonades också att det var en väsentlig uppgift för lantbruksnämnderna
att — efter samråd med bl. a. samerna själva och arbetsmarknadsmyndigheterna
— inom renskötselområdet skapa nya arbetstillfällen
för samerna.

Utskottet delar den i propositionen redovisade uppfattningen att lantbruksnämndernas
befattning med de sysselsättningsskapande åtgärderna
är en angelägen uppgift. Mot de förslag till ansvarsfördelning mellan
lantbruksorganisationen och arbetsmarknadsmyndigheterna som härvidlag
framläggs har utskottet inte något att invända. Som framgår av propositionen
har i årets budgetproposition under anslaget Lantbruksstyrelsen
beräknats medel för en konsulenttjänst för samernas näringsfrågor.
Regeringens förslag till medelsanvisning under nämnda anslag har
nyligen efter utskottets tillstyrkan biträtts av riksdagen (prop. 1976/77:
100 bil. 11, JoU 1976/77: 13 p. 2, rskr 1976/77: 182).

Mot föredragande statsrådets beslut att inte biträda sameutredningens
förslag om ett stödjande medlemskap i samebyarna har utskottet inte
något att invända.

I propositionen redovisas ett av samernas ungdomsorganisation Såminuorra
presenterat eget program för utvidgade samebyar. Den försöksverksamhet
som organisationen föreslår ligger som sägs i propositionen
vid sidan av den verksamhet som regleras i rennäringslagen. Det
föreligger emellertid, som föredraganden har framhållit, inget rättsligt
hinder mot att samer, vare sig de är renskötande eller inte, går samman
och driver ekonomisk verksamhet vid sidan av rennäringen. Givetvis står

JoU 1976/77: 2 y

5

det dem också fritt att ägna sig åt ideell verksamhet. Utskottet delar föredragandens
mening att det vore värdefullt om Såminuorras förslag
kunde prövas.

Vad i propositionen sägs om de s. k. fiskesamernas förhållanden kan
utskottet ansluta sig till. I likhet med föredraganden anser utskottet alltså
att fiskesamerna måste tillförsäkras sådan rätt till fiske att de i mån
av tillgång på fisk skall kunna få ungefär samma tillskott av fiske till
sin försörjning som hittills. Likaså biträder utskottet sålunda vad i
propositionen sägs om längre upplåtelsetider i vissa fall vid upplåtelser
av rätt till fiske åt fiskesamerna.

De synpunkter och förslag som sameutredningen lagt fram och som
ligger till grund för nu föreliggande proposition skall enligt utredningens
uppfattning mera ses som en riktningsangivelse än som ett avslutat
verk. Utbyggnaden av de åtgärder som behövs kan enligt utredningen
beräknas ske under lång tid, eftersom de fortlöpande måste anpassas
till utvecklingen och till samernas egna önskemål. Utskottet delar utredningens
synpunkter härvidlag. I propositionen synes föredraganden
också ha tagit fasta på vad utredningen i förevarande avseende anfört.
För att de statliga insatserna för samerna i största möjliga utsträckning
skall kunna förbättra den samiska minoritetens livsvillkor måste åtgärderna
enligt föredraganden samordnas och utvecklingen fortlöpande följas.
Detta förutsätter i sin tur ett förstärkt samarbete mellan berörda
departement och myndigheter. Föredraganden avser därför att i annat
sammanhang föreslå regeringen att tillsätta en permanent arbetsgrupp
för samefrågor. Arbetsgruppens huvuduppgift skall vara att samordna
den fortsatta utbyggnaden av statens stöd för samerna och samekulturen.
Verksamheten skall vara inriktad på att söka lösa frågor som
berör skilda samhällsområden, t. ex. frågor om samiska näringar och
sysselsättning i sameområdena och fortsatt utveckling av en utbildningsväg
för samer.

Vad föredraganden i förevarande sammanhang anfört föranleder
ingen erinran från utskottets sida. Utskottet har härvid noterat att avsikten
inte är att hos arbetsgruppen samla alla samefrågor oberoende av
nuvarande departementstillhörighet, utan att syftet är att åstadkomma
en effektivare samverkan vid beredningen av sådana samefrågor som
berör flera departement och myndigheter.

Enligt motionen 1445 är det en brist att propositionen liksom sameutredningen
förbigår skogssamernas särskilda problem. Utskottet vill
med anledning härav anföra följande.

Sedan gammalt har man skilt mellan två grupper av renskötande samer,
nämligen fjällsamer och skogssamer. De renskötande fjällsamerna
driver sin näring från finska gränsen i norr ned till nordvästligaste delen
av Kopparbergs län i söder och rör sig i regel över vidsträckta områden,

JoU 1976/77: 2 y

6

sommartid i de svenska eller norska fjällen och vintertid i det svenska
skogs- och kustlandet. De renskötande skogssamerna hör främst hemma
i Norrbottens län och uppehåller sig året runt huvudsakligen nere i
skogs- och kustlandet. Renskötselområdet omfattar totalt drygt 150 000
km2. Den allra största delen av renbetesmarkerna utgörs av kronomark.
I fråga om renskötselområdets omfattning och betestidens längd
gällde i den tidigare renbeteslagen skilda regler för fjällrenskötsel och
skogsrenskötsel. Den viktigaste skillnaden mellan de båda renskötseltyperna
var att fjällsamerna hade betningsrätt året om endast ovanför
odlingsgränsen, medan skogssamerna fick vistas året runt även på vissa
marker nedanför denna gräns. I 1971 års rennäringslag har angivna
skillnad mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel upphävts. Eftersom
avsikten med rennäringslagen var att all sådan renbetesmark där renskötsel
får bedrivas året runt samt, så långt möjligt, mark inom vinterbetesområdet
skulle delas upp mellan samebyarna innebar lagförslaget
ingen större förändring i förhållande till tidigare ordning.

Bestämmelserna om de två olika typerna av renskötsel är alltså numera
enhetliga i avseende på renskötselområdets omfattning och betestidens
längd. Detta hindrar givetvis inte att det kan finnas skäl att uppmärksamma
problem som mera specifikt hänför sig till endera av här
berörda huvudgrupper av renskötande samer. Som framgår av den överlämnade
skrivelsen från SSR anger riksförbundet skogssamerna som en
av flera samiska grupper som anses vara speciellt utsatta till följd av
det tryck samhällsutvecklingen i övrigt skapar. SSR anmäler också sin
avsikt att i särskild ordning återkomma i form av förslag till konkreta
åtgärder.

Utskottet finner i likhet med SSR lämpligt att hithörande frågor tas
upp av den i propositionen aviserade permanenta arbetsgruppen för samefrågor
för närmare övervägande.

Stockholm den 14 april 1977

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Lundkvist (s), Wachtmeister i
Johannishus (m), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s)*,
herrar Enlund (fp), Lindberg (s), Wictorsson (s)*, Andersson i Ljung
(m), Olsson i Edane (s), Strömberg i Vretstorp (s), Adolfsson (m),
Johnsson i Mölndal (c)* och Persson i Heden (c)*.

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770056