yttr 1974 cu3y y

Yttrande 1974:cu3y

Civilutskottets yttrande nr 3 år 1974

CU 1974:3 y

Nr 3 y

Civilutskottets yttrande över motioner i anledning av propositionen
1974:32 med förslag till gruvlag m. m.

Till näringsutskottet
Motionerna

Näringsutskottet har beslutat inhämta civilutskottets yttrande över de
i anledning av propositionen 1974:32 med förslag till gruvlag m. m.
väckta motionerna 1974:

1623 av fru Olsson i Hölö (c) och herr Åkerfeldt (c) vari hemställs att
riksdagen antar förslaget till gruvlag med sådana ändringar som garanterar
att ett i den fysiska riksplaneringen godtaget allmänt intresse alltid
kommer att prövas som dispensärende,

1653 av herr Hjorth (s) vari hemställs att riksdagen vid behandling av
proposition 1974:32 Gruvlag hos Kungl. Maj:t hemställer om att sådana
anvisningar utfärdas som innebär dels att samråd skall ske med berörda
kommuner även i fråga om utvidgning av pågående gruvdrift, dels att
åtgärder vidtas i syfte att eliminera sådan förfulning av miljön som bl. a.
slamdammar och slighögar orsakat vid tidigare gruvdrift,

1659 av herrar Johansson i Holmgården (c) och Nilsson i Tvärålund
(c) vari hemställs att riksdagen vid sin behandling av proposition 1974:32
beslutar anta förslaget till gruvlag med sådana ändringar att natur- och
miljövårdsintressena iakttas vid ansökan om utmål och att en plan för
erforderliga åtgärder i samband därmed upprättas,

1660 av herrar Lothigius (m) och Ringaby (m) vari hemställs att
riksdagen beslutar om ändringar i det vid proposition 1974:32 fogade
förslaget till gruvlag i vad avser 4 kap. 4 och 23 §§, 6 kap. 2 a §, 8 kap.
10 § samt 10 kap. 1 §.

Gällande och föreslagen ordning m. m.

Gruvlagen avses enligt propositionen i första hand reglera inmutarens
och gruvinnehavarens förhållande till markägaren. Genom inmutning
skapas en rättighet av civilrättslig natur. Inmutningsrätt beviljas av
bergmästaren och ger i första hand inmutaren rätt att under viss tid
utföra undersökningsarbete inom inmutat område. Påträffar inmutaren
brytvärd fyndighet har han vidare en principiell rätt att få sig anvisat ett
arbetsområde för gruvdrift (utmål), där han får bryta inmutningsbart
mineral och tillgodogöra sig detta. Enligt lagförslaget skall utmålet ha den

1 Riksdagen 1974. 19 sami. Yttr.nr3

CU 1974:3 y

2

storlek som med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov
och övriga omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet
lämplig form. Utmål anvisas vid utmålsförrättning efter ansökan hos
bergmästaren. Vissa hinder mot inmutning och utmålsläggning anges.
Sökande skall vid ansökningen bifoga bl. a. handling som visar att
behövligt medgivande erhållits eller begärts.

Systemet med inmutningshinder innebär att vissa intressen som anses
särskilt skyddsvärda skall beaktas redan vid prövning enligt gruvlagen.
Därvid har hänsyn tagits även till allmänna intressen. Reglerna innebär att
vissa faktorer (2 kap. 2 §) skapar ett absolut hinder medan vissa specifikt
angivna förhållanden utgör dispensabla hinder. Dispens kan i vissa fall
medges endast av Kungl. Majit (3 §) och i vissa fall av länsstyrelsen (4 §).
I en reservregel (5 §) ges Kungl. Maj:t befogenhet att i vissa fall ställa upp
ett dispensabelt inmutningshinder. Detta kan ske då gruvdriften kan
antas hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad
användning av marken som är av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.

De angivna inmutningshindren utgör (4 kap. 2 §) hinder även mot
utmålsläggning inom inmutat område, förutsatt att hindret förelåg redan
då inmutningsrätten beviljades. Vid utläggande av utmål utanför inmutat
område gäller sådant hinder som uppstått innan ansökningen kom in.
Inmutaren har rätt att även utanför utmålet få sig anvisad den mark som
är nödvändig.

Reglerna om i vilka fall en vägning av gruvintresset mot ett kvalificerat
motstående intresse skall ske genom dispensprövning enligt gruvlagen
innebär i princip att den nuvarande typen av reglering i 1938 års gruvlag
bibehållits.

I förslaget till gruvlag föreskrivs obligatorisk dispensprövning (2 kap. 3
och 4 §§) då vissa särskilt skyddsvärda intressen konkurrerar med
gruvintresset: bl. a. allmän väg, järnväg, flygplats samt bostadshus och
vissa lokaler m. m. Vidare krävs dispens för inmutning inom område med
stadsplan eller byggnadsplan. Därmed torde ha avsetts endast fastställd
sådan plan. Bestämmelser om detta inmutningshinder motiveras med att i
sådant område kan ha gjorts investeringar i vatten- och avloppsanläggningar
m. m. och att planmyndigheterna bör pröva förändringar inom
dessa områden med förutsatt intensiv markanvändning. I huvudsak tycks
emellertid de här angivna skyddsobjekten ha tagits upp med hänsyn till
investeringarnas ekonomiska värde. 1 övrigt avses planintressen, naturvårdsintressen,
m. m. få skyddas efter en individuell prövning hos Kungl.
Majit av om ett särskilt dispensförfarande är påkallat. Departementschefen
uttalar (s. 113) att reservregeln (2 kap. 5 §) givetvis bör tillämpas
med försiktighet och endast användas för att skydda intressen som från
allmän synpunkt är jämförbara med något av de i lagen särskilt angivna.
Regeln täcker även sådana intressen som kan beaktas enligt vatten-,
byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. Det har inte —
utöver de nämnda föreskrifterna om att sökanden skall visa att behövligt
tillstånd erhållits eller sökts — angetts hur Kungl. Majits bedömning skall
initieras och vilken utredning om förekomsten av sådana intressen som
krävs.

CU 1974:3 y

3

Departementschefen anför (s. 118) i fråga om utmåls storlek och form
bl. a. att i främsta rummet avgörande bör vara fyndighetens sträckning
och gruvdriftens behov. Även andra omständigheter sägs dock böra i viss
utsträckning beaktas — bl. a. anförs att utmåls gränser bör kunna
anpassas till gällande fastighetsgränser och andra liknande förhållanden.

Gruvinnehavaren skall (4 kap. 3 §) hålla behövligt stängsel. Bergmästaren
får (5 §) förelägga gruvinnehavaren att vidta åtgärd som behövs för
att bl. a. förekomma fara för annans egendom och även förbjuda arbetets
fortsatta bedrivande.

I detta sammanhang bör även noteras att länsstyrelsen, för att
tillvarata allmänna intressen, föreslås få föra talan mot beslut enligt
gruvlagen. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 48 § fjärde
stycket miljöskyddslagen (ML) och avser en mer vidsträckt besvärsrätt än
motsvarande regel i 15 kap. 8 § fastighetsbildningslagen ger. Någon
skyldighet att underrätta länsstyrelsen om ansökningar eller beslut enligt
gruvlagen föreslås inte.

Departementschefen anför (s. 106) att utöver den prövning som
sålunda sker enligt gruvlagen gäller att innehavaren av en gruvrättighet är
underkastad bl. a. sådana inskränkningar i fråga om markanvändningen
som kan föreskrivas enligt vatten-, byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen.

Tillstånd enligt vattenlagen (VL) fordras om åtgärd medför märkbar
inverkan på vattenståndet i sjö eller annat vattendrag. I samma lag
regleras även byggande i vatten för att motverka vattenförorening och
ianspråktagande av mark för ledning m. m. för avloppsvatten. I övrigt
prövas frågor om inverkan i nämnda hänseenden enligt ML.

Byggnadslagen (BL) innehåller inte några särregler om eventuella
konflikter med gruvintressen. Lagstiftningen torde utgå från att vid
planläggning enligt BL skälig hänsyn skall tas till etablerade gruvintressen
för att inte svårigheter skall uppstå vid plangenomförandet.

Naturvårdslagens (NVL) bestämmelser om täktverksamhet är inte
tillämpliga på gruvdrift. Bestämmelserna i samma lag om skydd för
landskapsbilden gäller vidare inte företag som skall prövas enligt VL och
ML. Sistnämnda lag omfattar också gruvdrift. Med stöd av bemyndigande
i lagen har Kungl. Maj:t föreskrivit att gruva eller anrikningsverk inte får
anläggas utan tillstånd enligt ML eller utan dispens från tillståndskravet.
Vid prövning enligt ML skall också naturvårdsintressena beaktas.

Riktlinjer för bevakningen av vissa riksintressen i hushållningen med
mark och vatten har antagits av 1972 års riksdag. Riktlinjerna innebär
bl. a. att dessa riksintressen i ett samspel mellan staten och kommunerna
ytterst kan preciseras i den kommunala fysiska planeringen. Skyddsintresset
skall anges vid planering enligt BL och NVL eller vid
översiktliga, inte formbundna kommunala planeringsöverväganden. Kommunerna
har i detta sammanhang fått avsevärt vidgade planeringsuppgifter
som ställer krav på översiktliga - även inte 1'ormbundna —
bedömningar av bebyggelseutvecklingen m. m.

CU 1974:3 y

4

Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär (1973:15) till samtliga statsmyndigheter
om beaktande av riktlinjer för hushållningen med mark och vatten
anbefalls de att som vägledande vid varje beslut som är av betydelse för
användningen av mark eller vatten beakta de riktlinjer som statsmakterna
dragit upp för hushållningen med dessa naturtillgångar.

1 samband med riktlinjerna för den nämnda fysiska riksplaneringen
har lokaliseringsprövningen enligt BL och ML samordnats hos Kungl.
Maj:t beträffande industriell och liknande verksamhet av väsentlig
betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar.
Beslutet har fått uttryck i 136a § byggnadslagen och i bl. a. 2, 6.
9 och 14 §§ ML. 1 särskild kungörelse (1972:781) har angetts vissa
verksamheter som under alla omständigheter är av intresse från riksplaneringssynpunkt.
Bland dessa ingår inte gruvor. Kungl. Maj:t har dock
befogenhet att i visst fall besluta att verksamhetens lokalisering skall
prövas av Kungl. Maj:t. Detta torde i princip kunna ske även i fråga om
gruvdrift. Chefen för civildepartementet har i specialmotiveringen till
136 a § BL (prop. 1972:1 11, bil. 2, s. 398) uttalat följande: ”Det torde
utan särskild bestämmelse åligga vederbörande myndigheter att till
Kungl. Maj:t anmäla behovet av sådana beslut. Sådan skyldighet
föreligger så snart myndigheten har fått kännedom om att konkreta
förberedelser i någon form för en lokalisering har vidtagits och alltså även
om inget ärende formellt anhängiggjorts hos myndigheten.”

Den lokala och regionala bebyggelseplaneringen är i allt väsentligt en
kommunal eller interkommunal uppgift. Kungl. Maj:ts befogenheter att
reservera mark för tillgodoseende av väsentliga riksintressen innebär
möjlighet att föreskriva om upprättande av generalplan. Kungl. Maj:t kan
också föreskriva att planen skall vara fastställd. I anslutning härtill kan
Kungl. Maj:t meddela erforderliga byggnadsförbud. I fråga om lokaliseringsbeslut
enligt 136a § BL gäller en kommunal vetorätt, utformad som
krav på tillstyrkan från kommunens sida av den tänkta lokaliseringen.

Bygglagutredningen kommer inom kort att lägga fram ett principbetänkande,
avsett att utgöra underlag för prövning av förslag till
riktlinjer för en framtida lagstiftning. Enligt vad utskottet erfarit torde
utredningsförslaget bl. a. komma att beröra frågan om prövning i
plansammanhang av frågan om lokalisering av gruvverksamheter.

På grund av beslut vid 1971 års höstriksdag (prop. 1971:122, CU
1971:27, rskr 1971:310) gäller fr. o. m. den 1 januari 1972 nya
bestämmelser om ersättning vid expropriation. Dessa bestämmelser har
utformats i syfte att dämpa markvärdestegringen och hindra att samhället
vid expropriation för tätbebyggelseändamål skall behöva ersätta vissa
värden som har uppstått till följd av samhällets egna insatser och har
samband med tätbebyggelseutvecklingen. Som utgångspunkt gäller att
fastighetens marknadsvärde — dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle
betinga vid försäljning på öppna marknaden — skall vara avgörande för
expropriationsersättningen.

Vissa avvikelser gäller dock från principen om ersättning efter

CU 1974:3 y

5

marknadsvärde. Sålunda skall i viss överensstämmelse med vad som gällt
redan förut expropriationsföretagets inverkan på marknadsvärdet inte
beaktas. Om det företag, för vars genomförande fastighet exproprieras,
medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde,
skall ersättningen i regel bestämmas på grundval av det marknadsvärde
fastigheten skulle ha haft utan sådan inverkan.

Den s. k. presumtionsregeln utgör ett ytterligare principiellt och
praktiskt betydelsefullt undantag från marknadsvärdesprincipen. Presumtionsregeln
gäller vid tätbebyggelseexpropriation samt värdestegringsexpropriation
i samband med tätbebyggelse. Regeln innebär att sådan
ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum
under tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år
före talans väckande vid domstol och enligt en särskild övergångsbestämmelse
inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 — räknas
ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än
förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Det gäller
således en presumtion för att en värdeökning beror på förväntningar om
ändring i markens tillåtna användningssätt. Endast i den mån presumtionen
motbevisas utgår ersättning för den markvärdestegring som inträffat.

1972 års riksdag fattade beslut om att presumtionsregeln skulle
tillämpas oavsett för vilket ändamål expropriationen sker (prop.
1972:109, CU 1972:34) och att den även skulle tillämpas vid inlösen
enligt BL och NVL (prop. 1972:11 1, CU1972:35). Regeln har även tagits
in i ny lagstiftning, som anläggningslagen och ledningsrättslagen. Förslag
att föra in regeln även i VL läggs fram i prop. 1974:83.

Utskottet

Gruvrättsutredningen, vars förslag tagits till utgångspunkt för propositionen,
har angett lagstiftningens huvudsyfte vara att främja prospekteringsverksamheten
och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av
naturtillgångarna. Vidare angavs att lagstiftningen samtidigt bör vara
sådan att en rimlig avvägning åstadkoms mellan gruvnäringens intressen
samt naturvårds-, vattenvårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m.
Utredningsförslaget avlämnades våren 1969.

Förslaget i propositionen utgår från ett i princip bibehållet inmutningssystem,
valt bl. a. med hänsyn till syftet att stimulera enskilda till
malmletning. För att hindra missbruk av inmutningssystemet har det
modifierats bl. a. genom regler om inmutningshinder och andra koncessionsbetonade
inslag.

Det framlagda lagförslaget innebär sålunda bl. a. att inmutningsrätt
och rätt till utmål i vissa situationer skall kunna erhållas först om en
vägning av gruvintresset mot därmed inte förenliga intressen ger positivt
resultat. Denna vägning skall ske genom en dispensprövning i de fall där
särskilda förhållanden påkallar det. Prövningen är obligatorisk då vissa
angivna förhållanden föreligger och kan föreskrivas av Kungl. Maj:t om
gruvdrift eljest kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan

CU 1974:3 y

6

pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt.

Förslaget i motionen 1974:1623 syftar till att dispensprövning alltid
skall ske när gruvintresset kommer i konflikt med ett i den fysiska
riksplaneringen beaktat riksintresse. Dessa riksintressen preciseras ytterst
i kommunal fysisk planering enligt byggnadslagen, i översiktliga planbedömningar
eller i åtgärder enligt naturvårdslagen.

De i lagförslaget angivna obligatoriska dispensfallen torde närmast ha
valts för att skydda investeringar. Detta gäller även kravet på dispens vid
fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Enligt utskottets mening torde
riksintressen i den fysiska planeringen ofta ha större tyngd än de
uppräknade investeringsfälten. Det vore därför i och för sig motiverat
med en obligatorisk dispensprövning. De skilda sätt på vilka riksintressena
kan slutligt preciseras gör det emellertid svårt att foga in dem i en
uppräkning. Skyldighet föreligger för alla statsmyndigheter att beakta
riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Därav torde följa att en
konflikt mellan gruvintresset och dessa riktlinjer alltid bör leda i vart fall
till en Kungl. Maj:ts bedömning av om en dispensprövning behövs. Detta
förutsätter i sin tur att sådana konfliktsituationer anmäls. Länsstyrelsens
besvärsrätt torde bl. a. avse situationer där dessa riksintressen träds för
nära. Besvär förutsätter också kännedom om beslutet i sådan tid att
besvär blir praktiskt möjliga.

Enligt utskottets mening lämnar lagförslaget inte erforderliga garantier
för att riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen generellt beaktas. Med
hänsyn till att bygglagutredningens kommande förslag torde ge anledning
till en fortsatt prövning av samordningen mellan gruv- och byggnadslagstiftningen
bör fortsatta överväganden emellertid anstå. Enligt civilutskottets
mening bör riksdagen i anledning av motionen ge Kungl. Maj:t
till känna att ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter
mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintressen av rikskaraktär
måste anses lämpliga. I avvaktan på sådana överväganden bör även prövas
lämpligheten att i administrativ ordning utvidga underrättelseplikten.

Vad i motionen 1974:1653 föreslagits om samråd med berörda
kommuner även i fråga om utvidgning av pågående gruvdrift bör, såvitt
gäller utvidgning av arbetsområdet m. m., enligt utskottets mening också
kunna beaktas vid en enligt ovan förordad översyn. Ett klart samband
föreligger mellan motionsförslaget i denna del och bygglagutredningens
aviserade förslag, vilka torde komma att beröra t. ex. frågan om prövning
i kommunplan av lokalisering av gruvverksamheter. Även denna motion
bör sålunda grunda förordat tillkännagivande. I vad gäller samråd i övrigt
mellan gruvföretaget och kommunen torde samma synpunkter kunna
anläggas som beträffande företag i allmänhet.

Motionen 1974:1653 i återstående del samt motionen 1974:1659 tar
sikte på de krav som bör ställas på gruvdriften ur t. ex. miljöskydds- och
naturvårdssynpunkt. Förslaget till gruvlag tar upp vissa föreskrifter
medan återstoden avsetts lösas genom närmast miljöskyddslagen men

CU 1974:3 y

7

även byggnadslagstiftningen. I och för sig torde motionärernas önskemål
kunna tillgodoses på båda dessa vägar. Principfrågan om åtgärder i denna
riktning skall ses som ursprungliga begränsningar i en inmutningsrätt eller
en rätt till utmål eller om de skall anses utgöra inskränkningar i rätten att
vidta vissa anordningar för gruvdriften är grundläggande. Om enighet
råder om gränserna för utövandet av gruvdrift blir det emellertid närmast
en praktiskt fråga om dessa gränser skall dras upp i det ena eller andra
bedömningssammanhanget. Viss tvekan kan nu råda om dispensprövningens
omfattning. Det torde vara svårt och inte heller avsett att
begränsa dessa till enbart det förhållande som grundar dispenskravet. En
dubbel prövning kan sålunda bli följden.

Förutsatta ytterligare överväganden om samordning med plan- och
skyddsintressena torde även aktualisera frågan om detaljkontrollen av
verksamheten. De svårigheter som föreligger att på ett tidigt stadium
precisera såväl behovet av anordningar som därtill anpassade krav leder
dock till bedömningen att någon riksdagens åtgärd nu inte kan anses
påkallad. Utskottet har därvid förutsatt att åtgärder enligt miljöskyddslagen
— med beaktande av naturvårdssynpunkter - kan undanröja även
tidigare uppkomna missförhållanden.

I fråga om motionen 1974:1660 begränsas yttrandet till de förslag
som berör civilutskottets beredningsområde, dvs. i första hand till
hänvisningarna till expropriationslagen (1972:719) (ExL).

I motionen föreslås att ersättning på grund av utmålsläggning bestäms
till ”fulla markvärdet” och inte i enlighet med reglerna i ExL. Förslaget
motiveras med att ersättningsbeloppens ringa andel av anläggningskostnaderna
gör det orimligt att sätta markägaren i ett sämre ersättningsläge
än nu gällande.

Motionsförslaget torde närmast vara att uppfatta som ett vidhållande
av invändningar som tidigare förts fram mot det undantag från
marknadsvärdesprincipen i ExL som den s. k. presumtionsregeln innebär.
Ett av regelns huvudsyften är att dämpa markvärdestegringen. Regeln
gäller oberoende av expropriationsgrund och vem som exproprierar. Den
tillämpas även vid inlösen enligt byggnads- och naturvårdslagarna och har
förts in i t. ex. anläggningslagen och ledningsrättslagen. En utvidgning
även till vattenlagens område föreslås i prop. 1974:83.

Grundsatsen att ersättning inte bör utgå på grund av nya förväntningar
om ändrad markanvändning har godtagits av en stark riksdagsmajoritet.
De skilda meningar som i övrigt uttryckts rör vissa bevisbördeproblem vid
tillämpning av presumtionsregeln. Enligt utskottets mening finns inte
någon befogad anledning att göra andra bedömningar på gruvlagens
område, särskilt som upplåtelse av inmutningsrätt och rätt till utmål kan
anses utgöra en form av expropriation. Förslaget om annan lydelse av 4
kap. 4 § gruvlagen bör sålunda avstyrkas.

Vidare föreslås i motionen att inlöseninstitutet skall vara tillämpligt
även på kronoandel eller eljest på statens gruvegendom. Lagförslagets
utformning i denna del innebär att hänsyn tagits till lagrådets bestämda
ståndpunktstagande att statens egendom inte skall kunna tas i anspråk

CU 1974:3 y

8

genom tvångsinlösen — en vedertagen princip på det expropriationsrättsliga
området.

Utskottet har inte funnit anledning till annan bedömning än lagrådet.
Man bör sålunda kunna utgå från att staten medverkar till en sådan
arrondering som är av väsentligt intresse från allmän synpunkt.
Motionärernas intresse bör därmed kunna anses tillgodosett utan ändring
av 10 kap. 1 § på denna grund.

I detta sammanhang föreslås vidare att hänvisningen i sistnämnda
lagrum till ExL skall gälla i den mån annat inte följer av även 10 kap. 1 §.

Förslagets syfte är inte helt klart. Möjligen har hänvisningen uppfattats
som att en inlösen skulle grundas på ExL. Då detta redan genom i
propositionen föreslagen lydelse uppenbarligen inte är fallet torde
motionärernas intresse få anses tillgodosett utan ändring av 10 kap. 1 §
på denna grund.

Frågan om ändrad lydelse av sistnämnda lagrum för att hindra inlösen
av utmål under drift har inte ansetts böra bedömas av civilutskottet.

Stockholm den 18 april 1974

På civilutskottets vägnar
PER BERGMAN

Närvarande: herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson i Nybro (s),
Wennerfors (m), Lindkvist (s), Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Mattsson i
Skee (c), Jadestig (s), Adolfsson (m), Häll (s), Claeson (vpk), fru
Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herr Strömberg i Botkyrka (fp) och
fru Andersson i Trollhättan (c).

Avvikande mening

av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser ätt den del av
utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Motionsförslaget torde” och
slutar med ”sålunda avstyrkas” bort ha följande lydelse:

Förslaget att även till gruvlagen överföra expropriationsrättsliga
värderingsregler, vilka innebär undantag från huvudregeln om full
ersättning vid tvångsinlösen, innebär en vidgad tillämpning av ett i sig
oacceptabelt rättssystem. Dessa undantagsregler måste anses stå i strid
med allmän rättsuppfattning och har ett klart konfiskatoriskt inslag.
Reglernas innebörd är uttryckligen att viss del av ett konstaterat och
sålunda etablerat markvärde inte skall ersättas. Ett konsekvent avståndstagande
från dessa principer kräver att ingen ytterligare utvidgning av
tillämpningsområdet godtas. Motionsförslaget bör sålunda tillstyrkas i
denna del.

GOT AB 74 7471 S Stockholm 1974