yttr 1973 sfu1y y

Yttrande 1973:sfu1y

Socialförsäkringsutskottets yttrande nr 1 år 1973

SfU 1973:1 y

Nr 1 y

Socialförsäkringsutskottets yttrande över viss del av propositionen
1973: 165 med förslag till vissa ekonomisk-politiska åtgärder jämte
motioner.

Till finansutskottet

Genom beslut den 23 oktober 1973 har finansutskottet hemställt atl
socialförsäkringsutskottet avger yttrande över propositionen 1973: 165,
såvitt avser Bilaga 3 Utbildningsdepartementet, punkten 4 Studiebidrag
m. m. Finansutskottet har vidare den 6 november 1973 beslutat inhämta
socialförsäkringsutskottets yttrande över de med anledning av
samma proposition väckta motionerna 1973: 2085 och 1973: 2087, den
förstnämnda i vad avser punkten A 3 och den sistnämnda i vad avser
punkten 5 i hemställan.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot den i propositionen
föreslagna höjningen av studiebidragen och tillstyrker alltså bifall
till propositionen på denna punkt.

Den allmänna tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter och
avkastning av de fondmedel som bildats av avgifterna. Några statsbidrag
förekommer däremot inte. Avgifterna till tilläggspensioneringen
är av två slag, dels avgifter från arbetsgivare för de anställda, dels avgifter
från de försäkrade avseende inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning (tilläggspensionsavgift).

Reglerna om avgiftsskyldighet finns i 19 kap. lagen om allmän försäkring,
såvitt gäller arbetsgivares avgift i 1 § och i fråga om tilläggspensionsavgift
i 3 §.

Arbetsgivaravgiften är av kollektiv natur och beräknas på summan
av vad arbetsgivaren betalat ut i löner under året, sedan därifrån dragits
dels ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet
multiplicerat med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året,
dels för varje arbetstagare sådan del av lön som för år räknat överstiger
7,5 gånger basbeloppet. Vid beräkningen bortses även från arbetstagare
som vid årets ingång fyllt 65 år, liksom från arbetstagare vars lön under
året inte uppgått till 500 kr.

För pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
erlägger den försäkrade själv tilläggspensionsavgift. Eftersom sådan
inkomst inte beräknas för år efter det den försäkrade fyller 65 år
1 Riksdagen 1973.11 sami. Ytlr. nr 1

SfU 1973:1 y

2

finns beträffande tilläggspensionsavgiften samma övre åldersgräns som
i fråga om arbetsgivaravgiften. Därjämte finns — till skillnad från
vad som är fallet beträffande arbetsgivaravgiften — en nedre åldersgräns,
eftersom pensionsgrundande inkomst inte bestäms för år före
det den försäkrade fyller 16 år. Vid bestämmande av tilläggspensionsavgiften
tillämpas en nedre och övre beloppsgräns på sätt liknande det
som gäller vid beräkningen av arbetsgivaravgift.

Arbetsgivaravgift till ATP och tilläggspensionsavgift skall utgå med
samma procentsats av avgiftsunderlaget. Procentsatsen skall vara så
avvägd att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker
pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra utgifter som
åvilar försäkringen samt den fondering som behövs. Avgifterna flyter
in till allmänna pensionsfonden. Procentsatsen, f. n. 10,5 %, skall enligt
beslut av årets riksdag utgöra 10,5 % för år 1974, 10,75 % för år 1975
och 11 % för åren 1976—1979.

Den i motionerna aktualiserade frågan om att genom en differentiering
av eller befrielse från ATP-avgift för äldre arbetskraft förbättra
de äldres situation på arbetsmarknaden har under en följd av år prövats
av riksdagen. Så sent som i maj i år avslogs motionsyrkanden av samma
innebörd som de nu framställda. Riksdagen hänvisade därvid till att
ett genomförande av motionärernas förslag skulle innebära att man väsentligt
rubbade den principiella överensstämmelse som rådde mellan avgifts-
och förmånssidoma i systemet, att det fanns goda skäl betvivla att
den föreslagna åtgärden skulle bli så effektiv från arbetsmarknadspolitisk
synpunkt som motionärerna ansåg och att det måste bedömas som
lämpligare att i första hand effektivisera och vidareutveckla systemet
med selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och att lösa frågan om
ökad anställningstrygghet för den äldre arbetskraften.

På grund av det anförda och mot bakgrund av de förslag till sysselsättningsfrämjande
åtgärder och till anställningstrygghet för den äldre
arbetskraften som framläggs i prop. 1973: 129 till årets riksdag bör
enligt utskottets mening riksdagen vidhålla sin tidigare uppfattning i
frågan.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen
1973: 165 och avstyrker utskottet bifall till motionerna 1973:
2085 och 1973: 2087, i vad propositionen och motionerna hänvisats
till utskottet för yttrande.

Stockholm den 13 november 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1973:1 y

3

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Jonsson i Mora* (fp),
Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c),
Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s), fröken Pehrsson
(c), herrar Marcusson (s), Olsson i Stockholm (vpk), Andersson i Knäred
(c), Lindström (s) och Andersson i Ljung (m).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

av herrar Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm
(c), Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Andersson i Knäred (c)
och Andersson i Ljung (m), vilka anfört:

Mot den i propositionen 1973:165 föreslagna höjningen av studiebidragen
har vi inte funnit anledning till erinran. Vi anser alltså i likhet
med majoriteten att utskottet bör tillstyrka bifall till propositionen såvitt
nu är i fråga.

Utvecklingen mot allt större arbetslöshet bland äldre arbetstagare
måste bedömas som mycket oroande. Huvudlinjerna i de förslag till åtgärder
i fråga om anställningstrygghet och anställningsfrämjande åtgärder
för bl. a. den äldre arbetskraften som framläggs i propositionen
1973: 129 till årets riksdag kan därför hälsas med tillfredsställelse. De
är emellertid enligt vår mening inte till fyllest för att på sikt lösa den
viktiga fråga som den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem otvivelaktigt
utgör.

Även andra åtgärder bör därför prövas för att förbättra de äldres
situation på arbetsmarknaden. Vid en sådan prövning finns det enligt
vår uppfattning — inte minst mot bakgrund av de mycket betydande
kostnader för olika sociala avgifter som arbetsgivarna numera pålagts
— anledning undersöka om och i vad mån en befrielse från eller differentiering
av ATP-avgiften för äldre arbetskraft kan vara ägnad att bidra
till en sådan förbättring. Vi förordar alltså att en utredning kommer till
stånd. Denna bör studera de ekonomiska verkningarna i olika hänseenden
av hel eller partiell befrielse från ATP-avgift för vissa kategorier
arbetstagare och de effekter i övrigt på tilläggspensioneringen som en
sådan befrielse kan väntas medföra. Utredningen bör vara oförhindrad
att pröva även andra utvägar i syfte att främja den äldre arbetskraftens
sysselsättning.

På grund av det anförda anser vi att socialförsäkringsutskottet med
anledning av motionerna 1973: 2085 och 1973: 2087 bort föreslå finansutskottet
hemställa

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning av
frågan om befrielse från eller differentiering av ATP-avgift för
äldre arbetskraft.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 730051