yttr 1972 uu1y y

Yttrande 1972:uu1y

Utrikesutskottets yttrande nr 1 år 1972

UU 1972: ly

Till försvarsutskottet

Genom beslut den 16 mars 1972 har försvarsutskottet hemställt att
utrikesutskottet avger yttrande över propositionen 1972:75 såvitt
avser säkerhetspolitikens inriktning.

Med anledning härav får utrikesutskottet anföra följande.

I propositionen 1972: 75 (s. 98-101) framhålles att den politiska
utvecklingen efter år 1968 bl. a. pekar mot att det för första gången
på mycket lång tid har inträtt en situation i Europa som kan innebära
förutsättningar för att uppnå ett mera varaktigt tillstånd av avspänning
och samarbete. I propositionen hänvisas till att supermakterna i ökad
utsträckning har funnit nödvändigt att lösa särskilt farliga kriser och
problem med gemensamma ansträngningar. Vidare åberopas 1968 års
icke-spridningsavtal, fördraget om förbud mot placering av massförstörelsevapen
på havsbottnen, konventionen om förbud mot innehav
av biologiska stridsmedel och toxinvapen, de bilaterala förhandlingarna
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen om begränsing av strategiska
vapen (SALT), regeringen Brandt/Scheels östpolitik, Moskvaoch
Warszawaavtalen år 1970, överenskommelserna om Berlin, diskussionerna
om en europeisk säkerhetskonferens, det östeuropeiska intresset
för ökat tekniskt och ekonomiskt samarbete med staterna i Västeuropa,
diskussionen om ömsesidiga truppstyrkereduktioner i Europa. De gångna
årens utrikespolitiska händelser ger således ett fortsatt och förstärkt
intryck av politisk avspänning i Europa, framhåller propositionen.
Avspänningsprocessen har nu pågått så länge och visat en sådan hållfasthet
att man kan våga tala om en utvecklingstrend.

Propositionen understryker att de ömsesidiga strävandena till en
konstruktiv fortsättning på denna politik följs med förväntningar och
intresse. Detta innebär inte att en fortsättning är fri från problem.
Bakslag, tillfälliga och mera varaktiga, kan komma att inträffa på
båda sidor. Det finns emellertid i dag inga tecken som pekar på att
detta kommer att leda till att grunderna i den utstakade riktningen
överges av partema. På tal om de negativa dragen i utvecklingen
erinrar propositionen om att några påtagliga rustningsbegränsningar
hittills inte kommit till stånd. Supermakterna har inte inskränkt eller
aviserat begränsningar i sina planer att utveckla och anskaffa avancerade
vapensystem. De konventionella styrkoma i Europa är i stort
sett oförändrade på båda sidor. Risker finns för fortsatta motsättningar
och kriser i andra delar av världen än Europa. Läget utanför
Europa är labilt och påverkar - indirekt och ibland direkt - de

Riksdagen 1972. 9 sami. Yttr. Nr 1

UU 1972: ly

2

europeiska staternas säkerhetspolitiska situation. Strävandena att söka
avspänning och nya politiska utgångspunkter i Europa kan komma
att störas av händelser i andra delar av världen, i vilka europeiska
stater och deras allierade engageras. Riskerna för att sådana konflikter
skall spridas till centrala Europa torde dock numera vara väsentligt
mindre än tidigare under efterkrigstiden.

Avspänningssträvandena i Europa beröres även i regeringens utrikesdeklaration
i riksdagen den 23 mars 1972. Däri redogöres bl. a.
för de i den västtyska förbundsdagen pågående förhandlingarna om
ratifikation av fördragen med Sovjetunionen och Polen. Den svenska
regeringen skulle, sägs det i deklarationen, anse det innebära ett
allvarligt bakslag för de mångåriga strävandena till ökad avspänning
i Europa om fördragen fälls. Fördragens ratificering måste enligt
regeringens bedömning tillmätas mycket stor betydelse för en fortsatt
ostörd avspänning i Europa.

Utskottet vill framhålla att det föreligger vissa svårigheter att dra
bestämda slutsatser av den komplicerade bild som det internationella
läget just nu uppvisar.

Förhållandet mellan de två supermakterna tilldrar sig ännu
det största intresset. I utrikesdeklarationen påpekas att den maktpolitiska
situationen i Europa alltjämt präglas av de två mot varandra
stående militäralliansema, inom vilka supermakterna - Förenta
staterna och Sovjetunionen - har ett dominerande inflytande. Samtidigt
som rustningsnivån är hög karakteriseras läget av en maktpolitisk
balans. Denna balans är betingad av att vardera supermaktens
militära styrka är sådan att tilltron till vedergällningsförmågan upprätthålls.
Styrkebalansen underbyggs av supermakternas klart demonstrerade
vilja att eliminera konfliktanledningar, att befästa den egna
maktsfären och respektera motpartens, heter det i deklarationen.

En bedömning av det säkerhetspolitiska läget kan därför inte göras
enbart på grundval av en analys av möjligheterna att fullfölja olika
avspänningsinitiativ utan den förutsätter även en analys av motiven för
supermakternas agerande.

Det är ett faktum att supermakterna har undvikit att konfronteras
i väpnade konflikter och att ingripa i varandras vitala inressesfärer
trots betydande motsättningar, förorsakade av direkta intressekonflikter
samt ömsesidig misstro och fruktan. Försiktigheten i deras agerande
torde främst ha berott på terrorbalansen och vetskapen om de fruktansvärda
konsekvenserna av ett kärnvapenkrig. Samtidigt som terrorbalansen
erbjuder en viss garanti för fred innebär den ständiga risker, inte
minst därför att den inte är automatiskt bestående utan kan påverkas
av den tekniska utvecklingen. I försvarsutredningens betänkande på -

UU 1972: ly

3

pekas att de risker sorn sålunda är förenade med terrorbalansen har
lett till ständiga strävanden på olika plan att genom förhandlingar
och avtal komplettera och befästa den garanti för fred som balansen
erbjuder. Dessa strävanden har under senare år fått en annan omfattning
än tidigare, kanske främst till följd av den militärtekniska utvecklingen,
problemen att avveckla militära engagemang och svårigheterna
att med militära maktmedel åstadkomma avgörande förändringar i
rådande läge.

Mot denna bakgrund kan utskottet dela den i propositionen uttryckta
uppfattningen att det har inträtt en situation i Europa som kan innebära
förutsättningar för att uppnå ett mera varaktigt tillstånd av avspänning
och samarbete och att de starka låsningar som har präglat
stormaktspolitiken under efterkrigstiden synes ha övergått i ett läge
med en starkare vilja till positiva förändringar.

Självfallet kan, som även påpekas i propositionen, bakslag inträffa.
Den känsliga balansen mellan supermakterna kan komma att rubbas och
plötsliga återfall i gamla spänningar kan inträffa.

Utskottet ansluter sig till propositionens uttalanden om den svenska
säkerhetspolitikens inriktning och om neutralitetspolitikens innehåll (s.
101-104). Som propositionen framhåller, spelar vårt land genom sin
utrikespolitik och sitt försvar en viktig roll för att bevara stabiliteten i
det nordiska området. Utskottet noterar att detta är ett förhållande som
också erkänts i omvärlden.

Stockholm den 13 april 1972

På utrikesutskottets vägnar
OLLE DAHLÉN

Närvarande: herrar Lange (s), Dahlén (fp), fru Lewén-Eliasson (s), herrar
Möller i Gävle (s), Johansson i Jönköping (s), Wirmark (fp), Turesson
(m), Hellström (s), Korpås (c), Ericson i Örebro (s) och Nilsson i Stockholm
(s).

Avvikande mening

av herr Bo Turesson (m):

Avspänningssträvandena i Europa bygger i huvudsak på status quo.
Östsidan önskar konsolidera det nu bestående läget och västsidan tycks
vara beredd att acceptera detta. Situationen kännetecknas av att folken
i östra Europa förvägras nationell självbestämmanderätt. Sovjetunionen
har i den så kallade Bresjnev-doktrinen förbehållit sig rätten till intervention
i en kommunistisk stats inre angelägenheter, när enligt av

UU 1972: ly

4

Sovjetunionen gjord bedömning fara föreligger för grundläggande förändringar
i partiets och statens struktur, vare sig det lokala partiet
begärt interventionen eller ej.

Den fredsgaranti, som terrorbalansen menas utgöra, är i och för
sig bräcklig. Förtroendet för dess fredsbevarande funktion bygger
dessutom helt på en förväntan om att supermakternas regeringar
kommer att handla rationellt i farliga lägen. Uppenbarligen är emellertid
deras handlande beroende bland annat av hänsynstaganden till
interna politiska förhållanden. Maktspelet i öststaterna har yttervärlden
små möjligheter att analysera och värdera.

Det är mot bakgrunden av detta labila läge, som vi har att bedöma
den ändring av den strategiska situationen, som skett genom den
kraftiga och målmedvetna sovjetiska marina expansionen. Sovjetunionen
har byggt ut sina positioner på de norra och södra flankerna i
Europa. Warszawa-paktens dominans i östersjön är stark. I haven
utanför Norge är de sovjetiska marina stridskrafterna väsentligt
starkare och mera aktiva än NATO:s sjöstridskrafter inklusive Norges.
Det bör också understrykas, att huvuddelen av de övervattensstridsfartyg
och allt det nya specialtonnaget för landsstigning, som finns
i Östersjön och Norra Ishavet, är fartyg byggda för näroperationer.
Enligt en utredning, som gjorts av det norska utrikespolitiska institutet,
har Murmansk vid Norra Ishavet under senare år byggts ut
till ett centrum, som institutet kallar för världshistoriens största flygoch
flottbas.

Dessa påtagliga fakta och den omständigheten att rustningssiffroma
i östeuropa i dag är högre än någon gång tidigare under
efterkrigstiden måste påverka bedömningen av avspänningsläget och
dettas bestånd och därmed kraven på vårt eget försvar.

Utskottet uttrycker emellertid sin förhoppning om att de avspänningsinitiativ,
som berörts i propositionen 1972:75, skall leda till
en situation i Europa, som innebär ett mera varaktigt tillstånd av
avspänning och samarbete.

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1972 722064