yttr 1972 sku1y y

Yttrande 1972:sku1y

Skatteutskottets yttrande nr 1 år 1972 SkU 1972:1 y

Till trafikutskottet

Genom beslut den 24 april 1972 har trafikutskottet anhållit om skatteutskottets
yttrande över propositionen 1972: 81 med förslag till kungörelse
om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik,
m. m. jämte motionerna 1972: 1665, 1972: 1669, 1972: 1670
och 1972: 1672, allt i vad avser automobilskattetillägg.

I propositionen föreslås bl. a. att en särskild avgift — automobilskattetillägg
— skall tas ut av ägaren till eller i vissa fall brukaren av motorfordon
som framförts med högre axel- eller boggitryck än som är tillåtet.
Avgiften, som skall utgå oberoende av straffansvaret, är i huvudsak
konstruerad efter förebild av en motsvarande avgift, som införts i Norge
från och med den 1 februari 1972. Bakgrunden till förslaget är främst
den betydande frekvens av överlaster, som såväl yrkestrafikutredningen
som rikspolisstyrelsen redovisat, och de risker från trafiksäkerhetssynpunkt
som överlasterna innebär. Departementschefen understryker också
de konkurrenssnedvridande effekterna av överlasterna och framhåller
att vägtrafikskatterna fastställts med hänsyn till det kostnadsansvar som
ryms inom de för fordonen tillåtna axel- och boggitrycken. Departementschefen
anser att ett överskridande av belastningsbestämmelsema i
princip innebär ett undandragande av skatt. F. n. saknas möjligheter att
i någon form ta ut den undandragna skatten, och enligt departementschefens
mening är det därför motiverat att — vid sidan av övriga påföljder
för överträdelser av detta slag — ta ut en särskild avgift härför.
Vid fastställande av avgiftens storlek anser han emellertid inte att det
enbart är fråga om att utkräva ett kostnadsansvar utan också att motverka
den från trafikpolitisk synpunkt oacceptabla överbelastningen.

Skatteutskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet självfallet inte
har några principiella invändningar mot att effektiva åtgärder sätts in för
att motverka och förhindra överlaster i framför allt den tunga trafiken.
Utskottet kan också ansluta sig till uppfattningen att överlast normalt innebär
ett undandragande av vägtrafikskatt. Utskottet utgår från att den
i propositionen föreslagna benämningen på den tänkta avgiften — automobilskattetillägg
— närmast hämtats från det administrativa sanktionssystem
med skattetillägg, som enligt beslut av 1971 års riksdag
numera gäller för de flesta skatter som bygger på deklarationsavlämnande.
I förevarande fall understryks avgiftens skattemässiga karaktär
inte bara genom benämningen utan också genom en hänvisningsbestämmelse
i automobilskatteförordningen.

Skatteutskottet anser att den avgift som föreslås i propositionen knappast
i något avseende kan jämställas med övriga skattetillägg. Det skulle
Riksdagen 1972. 6 sami. Yttr. nr 1

SkU 1972:1 y

2

därför vara vilseledande att i förevarande fall använda benämningen
automobilskattetillägg. Förutsättningen för att avgiften skall betraktas
som ett skattetillägg är enligt utskottets mening att avgiften står i viss
bestämd relation till det skattebelopp som undandragits eller kunnat undandras
genom förfarandet. Vägtrafikbeskattningen bygger på en
kombination av vikt och väglängd, och fordonsbeskattningen är än så
länge helt kombinerad med en drivmedelsbeskattning, där skatteavvägningen
bestämts med utgångspunkt i samtliga dessa faktorer. Det
föreslagna automobilskattetillägget kan i särskilda fall — som visas i en
av de med anledning av propositionen väckta motionerna — leda till
att avgiften redan efter kort körning på väg, där medgivet axel- och
boggitryck är lägre än bilens last, komma att utgå med belopp som i
vissa fall motsvarar hälften av den årliga fordonsskatten för fordonet.
Det är måhända erforderligt med så kraftiga sanktioner för att komma
till rätta med överlastproblemen även om sådana åtgärder kan framstå
som obilliga vid oavsiktliga överträdelser. Dessa frågeställningar ligger
utanför utskottets kompetensområde — men visar att det knappast kan
göras gällande att det ekonomiska anspråket i sådant fall grundas på
fordonets kostnadsansvar. Utskottet finner att avgiften i första hand bör
betraktas från trafikpolitiska synpunkter — med tonvikt på trafiksäkerhet
och konkurrensneutralitet — och inte som en sanktion mot försök till
undandragande av skatt. Med hänsyn till avgiftens utformning anser utskottet
inte att den bör karaktäriseras som en skatt eller ett tillägg till
en skatt utan som en straffavgift.

Utskottet vill i sammanhanget också ta upp en skatterättslig aspekt
på avgiften som inte berörs i propositionen. Normalt tillämpas vid inkomstbeskattningen
den principen att skatt eller avgift, som har karaktär
av omkostnad i en förvärvsverksamhet, också blir avdragsgill. Som
exempel kan nämnas att fordonsskatten är avdragsgill för en åkare och
traktorskatten för en lantbrukare. Om man följer förslaget i propositionen
skulle automobilskattetillägget med hänsyn bl. a. till departementschefsuttalandet
beträffande vägkostnadsansvaret i dessa fall närmast bli
att anse som en utvidgning av automobilskatten och således kunna bli
avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Detta skulle i praktiken kunna
medföra att den prohibitiva effekten genom avdragsrätten sannolikt
skulle reduceras till ungefär hälften. Enligt vad utskottet erfarit har en
sådan verkan inte varit avsedd. I den mån man vill se avgiften som en
straffavgift som skall drabba bilens ägare eller brukare fullt ut, bör man
för att undvika all tveksamhet på denna punkt införa en uttrycklig bestämmelse
om att avgiften inte är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Med hänvisning till det anförda förordar skatteutskottet att förordningen
om automobilskattetillägg i stället benämns — förslagsvis — ”Lag
om särskild avgift för överlast” och att författningstexten ändras i
överensstämmelse härmed. Författningsförslaget bör vidare komplette -

SkU 1972:1 y

3

ras med en bestämmelse av innebörd att avgiften inte är avdragsgill
vid inkomstbeskattningen.

Något tillägg till bestämmelserna i automobilskatteförordningen är
under angivna förutsättningar inte erforderligt. I enlighet med utskottets
ovan redovisade uppfattning att den föreslagna avgiften inte skall
betraktas som en skatt eller ett tillägg till en skatt finner utskottet inte
skäl att ta upp de till utskottet remitterade motionerna till granskning.

Stockholm den 2 maj 1972

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s),
fru Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Carlstein (s),
Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg
i Hofors (s), Levin (fp), Hörberg (fp) och Söderström (m).

Avvikande mening

av herr Levin (fp), som anfört följande:

”Jag delar utskottsmajoritetens uppfattning att den särskilda avgift,
sorn i propositionen benämns automobilskattetillägg, är att betrakta inte
som en skatt utan som en mot överlaster riktad sanktion. Majoriteten
konstaterar bl. a. att ’så kraftiga sanktioner’ kanske erfordras för att
komma till rätta med överlastproblemen och understryker att den prohibitiva
effekten skulle avsevärt reduceras om avgiften betraktas som
en avdragsgill rörelsekostnad. Utskottsmajoriteten finner det därför angeläget
att särskilt framhålla, att avgiften ej bör vara avdragsgill vid
inkomstbeskattningen.

Samtidigt som jag instämmer i utskottets principiella resonemang vill
jag klart markera, att detta är av rent teknisk natur och att jag därför
inte tagit ställning till den föreslagna avgiftens storlek.”

MARCUS BOKTR. STHLM 1 »71 720046