yttr 1972 sfu1y y

Yttrande 1972:sfu1y

Socialförsäkringsutskottets yttrande nr 1 år 1972

SfU 1972:1 y

Nr 1 y

Socialförsäkringsutskottets yttrande över viss del av propositionen
1972:125 angående konjunkturstimulerande åtgärder jämte motioner.

Till finansutskottet

Genom beslut den 19 november 1972 har finansutskottet hemställt att
socialförsäkringsutskottet avger yttrande över propositionen 1972: 125,
såvitt avser Bilaga 3 Socialdepartementet, punkten 3 ATP-avgiften för
år 1973. Vidare har finansutskottet den 25 oktober 1972 beslutat inhämta
yttrande från socialförsäkringsutskottet över motionen 1972: 1721 av
herr Bohman m. fl. (m), såvitt avser yrkandet under punkten A 3 om
sänkning av ATP-uttaget fr. o. m. den 1 januari 1973 med två procentenheter.
Slutligen har finansutskottet den 22 november 1972 beslutat inhämta
yttrande över en med anledning av propositionen väckt motion,
1972: 1875, av herr Hermansson m. fl. (vpk), såvitt avser yrkandet under
punkten 1 om avslag på propositionens förslag om oförändrat avgiftsuttag.

Försäkringen för tilläggspension finansieras genom avgifter på inkomster
av förvärvsarbete. Avgift för inkomst av anställning erläggs av arbetsgivaren
och avgift för inkomst av annat förvärvsarbete av den försäkrade
själv. I båda fallen utgår avgift med samma procentsats av avgiftsunderlaget.
Denna fastställs av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt
och skall vara så avvägd att avgifterna i förening med andra tillgängliga
medel förslår till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader
m. m. och till den fondering som är erforderlig. Avgifterna inflyter
till de allmänna pensionsfonderna. Beslut om den procentsats som skall
tillämpas under ett kalenderår skall fattas senast ett år dessförinnan.

Avgiftsuttaget för den allmänna tilläggspensioneringen har hittills bestämts
för tre femårsperioder. Uttaget för de första fem åren 1960—1964
fastställdes efter en skala som började med 3 % för år 1960 och därefter
steg med 1 % om året till 7 % för år 1964. Uttaget fastställdes därefter
till 7,5 % för år 1965 för att sedan öka med 0,5 % om året till
9,5 % för år 1969. För den nu löpande perioden åren 1970—1974 fastställdes
genom beslut av 1968 års riksdag avgiftsuttaget till 10 % för år
1970. Detta uttag skulle öka med 0,25 % om året till periodens slut och
för år 1974 alltså utgöra 11 %.

I propositionen föreslås som en bland flera sysselsättningsfrämjande
åtgärder att ATP-avgiften för år 1973 skall bibehållas på nuvarande
nivå, dvs. 10,5 %.

Riksdagen 1972.11 sami. Yttr. nr 1

SfU 1972:1 y

2

I motionen 1972: 1875 har yrkats avslag på propositionen i denna del.
Motionärerna menar att i propositionen inte redovisats någon bärande
motivering för att ändra redan fastställda regler för ATP-uttag under
perioden 1970—1974.

I motionen 1972: 1721 har yrkats att ATP-uttaget fr. o. m. den 1 januari
1973 sänks med två procentenheter till 8,75 %. Motionärerna anser
ett uttag av angiven storlek fullt tillräckligt för att garantera utfästa
pensionsförpliktelser och framhåller att en sådan sänkning — förutsatt
att den inte tillåts skapa utrymme för löneökningar — skulle leda till direkta
lönsamhetsförbättringar för företagen.

Socialförsäkringsutskottet, som anser sig i första hand ha att ta ställning
till propositionen och motionerna från socialpolitiska utgångspunkter,
vill erinra om att i den principproposition (nr 55 till 1958 års
A-riksdag) som låg till grund för lagstiftningen om tilläggspensionering
uttalades, att en betydande fondering var motiverad i pensioneringens
eget intresse och av samhällsekonomiska skäl. Fondmedlen skulle med
beaktande av bortfall av annat sparande medverka till en snabbare utbyggnad
av produktionsapparaten och därmed till en produktionsökning.
Det framhölls också att pensionsfonden skulle möjliggöra en utjämning
av kostnaderna för tilläggspensioneringen så att avgifterna för
utgående pensioner inte behövde bli så stora i framtiden som de måste
bli om avsättningarna blev otillräckliga.

Den sålunda redovisade inställningen till fondbildningen har bekräftats
av riksdagen i samband med bestämmandet av avgiftsuttag för såväl
perioden 1965—1969 som perioden 1970—1974.

Enligt utskottets mening bör man under löpande avgiftsperiod inte
utan vägande skäl frångå det beslut angående avgiftsuttagets storlek riksdagen
fattade 1968 och som innebar att avgiftsuttaget för år 1973 skulle
utgöra 10,75 % och för år 1974 11 % på avgiftsunderlaget. Med hänsyn
till att förslaget om oförändrat avgiftsuttag för år 1973 enligt utskottets
mening kan vara ägnat att bidra till att det syfte man vill uppnå med propositionen
tillgodoses har utskottet i nuvarande konjunkturpolitiska läge
ansett sig böra biträda propositionen i förevarande del. Utskottet har därvid
särskilt beaktat föreliggande utredningsförslag om att vissa sociala
reformer delvis bör finansieras med arbetsgivaravgifter och att förslag
om det fortsatta ATP-uttaget kan väntas till 1973 års vårriksdag.

Av det anförda framgår att utskottet inte kan biträda vare sig yrkandet
i motionen 1972: 1875 om avslag på propositionens förslag om oförändrat
avgiftsuttag för år 1973 eller yrkandet i motionen 1972: 1721 om
nedsättning av avgiftsuttaget fr. o. m. den 1 januari 1973 med två procentenheter.

Med hänvisning till det anförda får socialförsäkringsutskottet för sin
del tillstyrka bifall till förslaget i propositionen 1972: 125 om att ATPuttaget
för år 1973 skall utgöra 10,5 % och avstyrka bifall till motioner -

SfU 1972:1 y

3

na 1972: 1721 och 1972: 1875 i vad de hänvisats till utskottet för yttrande.

En teknisk granskning av de i propositionen föreslagna ändringarna av
lagen (1962: 381) om allmän försäkring och lagen (1968: 243) om procentsatsen
för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen
för tilläggspension har inte gett anledning till erinran.

Stockholm den 22 november 1972

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Jonsson
i Mora (fp), fröken Sandell (s), herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby
(s), Magnusson i Nennesholm* (c), Persson i Stockholm (s), Mundebo*
(fp), fru Håvik (s), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s),
Björck i Nässjö (m), Olsson i Stockholm (vpk) och Signell (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Avvikande meningar

1. av herrar Ringaby (m) och Björck i Nässjö (m), som ansett
att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 2 med ”Socialförsäkringsutskottet,
som” och slutar på s. 3 med ”till erinran.” bort
ha följande lydelse:

Socialförsäkringsutskottet delar motionärernas uppfattning att sysselsättningsläget
och den mycket svaga produktionsökningen är oroande
och att det krävs kraftåtgärder för att häva den ekonomiska stagnation
som nu råder.

En sänkning av ATP-avgiften med två procentenheter till 8,75 % för
1973, som föreslås i motionen, skulle vara en kraftigt sysselsättningsfrämjande
åtgärd, då den innebär att näringslivet utan ökade kostnader
skulle kunna nyanställa omkring 50 000 helårsarbetande.

ATP-avgifterna uppgick till 7 101,2 milj. kr. från och med den 1 januari
till den 1 november 1972, vilket är över 1 000 milj. kr. mer än motsvarande
tid i fjol. Detta avgiftsbelopp kunde i sin helhet tillföras ATPfonden,
som nu uppgår till 54 561,2 milj. kr. En sänkning av ATP-avgiften
med två procentenheter skulle bara innebära en något långsammare
ökningstakt av fondtillväxten.

Utskottet vill även betona att grundförutsättningen för att ATP-systemets
förpliktelser skall kunna infrias är att Sverige har ett konkurrenskraftigt
näringsliv med hög sysselsättning.

SfU 1972:1 y

4

Av det anförda framgår att utskottet anser sig böra biträda yrkandet
i motionen 1972: 1721 att det av 1968 års riksdag beslutade avgiftsuttaget
för år 1973 nedsätts med två procentenheter till 8,75 %. Utskottets
ställningstagande, som innebär att utskottet avstyrker bifall till motionen
1972: 1875, i vad den hänvisats till utskottet, föranleder ändring av förslaget
till ändring i lagen (1968: 243) om procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1970—1974 till försäkringen för tilläggspension. Utskottet
tillstyrker alltså att sistnämnda förslag — med bifall till motionen
1972: 1721 i berörda del — erhåller följande såsom motionärernas förslag
betecknade lydelse.

Kungl. Maj:ts förslag

Härigenom förordnas, med ändring
av vad som föreskrivits i lagen
(1968: 243) om procentsatsen för
uttag av avgift under åren 1970—
1974 till försäkringen för tilläggspension,
att den i 19 kap. 5 § lagen
(1962: 381) om allmän försäkring
nämnda procentsatsen för uttag av
avgift till försäkringen för tilläggspension
skall för år 1973 utgöra
tio och en halv procent.

Motionärernas förslag

Härigenom förordnas, med ändring
av vad som föreskrivits i lagen
(1968: 243) om procentsatsen
för uttag av avgift under åren
1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension, att den i 19 kap.
5 § lagen (1962: 381) om allmän
försäkring nämnda procentsatsen
för uttag av avgift till försäkringen
för tilläggspension skall för år
1973 utgöra åtta och tre fjärdedels
procent.

2. av herr Olsson i Stockholm (vpk), som anfört följande:

Förslaget i propositionen att ATP-avgiften för år 1973 skall bibehållas
på 1972 års nivå innebär en sänkning i förhållande till den plan för
ATP-avgiftens uttagande som riksdagen tidigare fastställt. I propositionen
redovisas inte några försäkringsmatematiska beräkningar som visar
att det skulle vara acceptabelt från försäkringstekniska utgångspunkter
att minska avgiftsuttaget. Tidigare riksdagar har med skärpa avvisat
krav om sänkning av avgiftsuttaget och understrukit att försäkringstagarna
måste ha fullgoda garantier för att fondema är tillräckligt stora
för att trygga pensionssystemet. Den målsättningen synes man ha frångått
i propositionen. I stället framhålls att åtgärden skulle vara sysselsättningsfrämjande
och att en höjning av avgiftsuttaget bör anstå i avvaktan
på att man tar ställning till föreliggande utredningsförslag om
arbetsgivarfinansiering av vissa sociala reformer och till den långsiktiga
utvecklingen av ATP-avgiften. Uttalandet att man bör avvakta vissa
utredningsförslag skulle med förlängning av perspektivet innebära att
kommande sociala reformer, där arbetsgivarna skall bidra till finansieringen,
för med sig motsvarande minskning av ATP-avgiften och därmed
försvagning av AP-fondema. En sådan politik innebär att nödvän -

SfU 1972:1 y

5

diga sociala reformer genomförs på de ATP-berättigades bekostnad och
bör därför avvisas av riksdagen. Ställning till den långsiktiga utvecklingen
av ATP-avgiften har riksdagen tagit redan 1968 för tiden t. o. m.
1974, och någon risktagning med utlovade förmåner kan inte accepteras.

Propositionsförslaget är en av de gåvor till företagen som regeringen
föreslår i vad man kallar sysselsättningsfrämjande syfte. Detta visar att
regeringen godtagit de borgerliga partiernas inställning att vägen ur den
ekonomiska krisen är att höja företagens vinster.

Den av riksdagen tidigare fastställda planen för ATP-uttaget bör fullföljas.
En ökad sysselsättning kan säkras genom att fondmedlen investeras
i samhällsägda basindustrier som placeras främst i sysselsättningssvaga
orter. Därmed undviker man att utsätta pensionsfonderna för de
påfrestningar — till men för försäkringstagarna — som kan bli följden
om propositionen antas.

Jag anser således att socialförsäkringsutskottet bort avstyrka bifall till
propositionen 1972: 125, i vad den hänvisats till utskottet.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1971 720051

L

iMMim