över propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst m. m. jämte motioner, såvitt gäller sanktionssystemet

Yttrande 1977/78:JuU1

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

JuU 1977/78:1 y

Justitieutskottets yttrande

1977/78:1 y

över propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst m. m. jämte motioner, såvitt gäller sanktionssystemet

Till försvarsutsliottet

Inledning

I propositionen 1977/78:159 föreslår regeringen (försvarsdepartementet) ändringar inom vapenfrilagsiiftningens område. Förslagen innebär bl. a. att möjligheten att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst blir större, att prövnings-förfarandet förenklas och att tjänstgöringsområdena för den vapenfria tjänsten blir fier. Framlagda lagförslag ingriper inte i del nuvarande straffrättsliga sanktionssystemel. Emellertid bör enligt vad som uttalas i propositionen vid upprepad vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst lagföring ske högst två gånger. Som påföljd vid försiagångs-vägran bör enligt propositionen väljas villkoriig dom förenad med böter, medan påföljden vid andragångsvägran bör bestämmas till Ringelse, i normalfallet minst fyra månader.

Propositionen har hänvisats till försvarsutskottet som genom beslut den 18 april 1978 hemställt att justitieutskottet avger yttrande över propositionen jämte motioner såvitt avser sanktionssystemel vid vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst.

I ärendet har väckts sju motioner, varav tre berör sanktionssystemel, nämligen motionerna 1977/78:1921 av Bengt Gustavsson m. fi. (s), 1977/ 78:1923 av Evert Svensson m. fi. (s) och 1977/78:1924 av Lars Werner m. fi. (vpk).

Utskottets synpunkter

Till grund för de i propositionen upptagna förslagen ligger 1973 års vapenfriutrednings betänkande (SOU 1977:7) Rätten till vapenfri tjänst. Utredningen tillsattes efler begäran av riksdagen med anledning av motioner rörande översyn av lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (vapenfrilagen) och av påföljden för totalvägran (FöU 1973:7, rskr 37 och JuU 1973:16, rskr 120). Justilieutskoitel uttalade i ärendet bl. a. att det kunde ifrågasättas om fängelsestraff utgör en lämplig sanktionsform mot gärningar som är betingade av djupt religiösa och moraliska betänkligheter. Mot denna påföljd talade enligt utskotlet också att de som gör sig skyldiga till total vägran ofta är så unga att brottsbalkens regler om restriktiviiet vid ådömande av fängelse

I  Riksdagen 1977/78. 7 saml.  Yttr. nr 1

JuU 1977/78:1 y                                                        2

formellt blir tillämpliga på dem. I direktiven till utredningen uttalades att det med hänsyn till nödvändighetenatt upprätthålla kravet på den medborgerliga skyldigheten alt fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst inte kunde komma i fråga att helt slopa påföljd elieratt endast tillämpa lindrigare påföljder i form av t. ex. bötesstraff Å andra sidan hänvisades i direktiven till de av justitieutskottet framförda betänkligheterna beträffande användning av fängelsestraffet.

Utskottet vill med anledning av det i propositionen framlagda förslaget till en början uttala att utskottet aliljämt har uppfattningen att det är nödvändigt att begriinsa fängelsestraffets användning vid vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst. Det lämpligaste sättet alt uppnå den önskade begränsningen iir enligt utskottets mening alt i första hand skapa sådana förutsättningar för vapenfri tjänst att ett mindre antal ansökningar kommer att avslås. Förslag i den riktningen läggs också fram i propositionen och måste enligt departementschefen få till följd att antalet fall av vägran minskar. Även om förslagen genomförs kommer det dock, som också departementschefen framhåller, alltid att finntis några som vägrar att fullgöra såväl värnpliktstjänstgöring som vapenfri tjänst. Utskottet delar departementschefens bedömning att det är uteslutet att för dessa fall helt slopa påföljden eller alt endast tillämpa lindriga påföljder, t. ex. bötesstraff

Vapenfriutredningen föreslog som en ny sanktionsfoim vid totalvägran en särskild samhällstjänst. Enligt utredningen skulle domstol kunna förordna om överförande till samhällstjänsten av den som vid fullgörande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vägrar eller underlåter att utföra vad som åligger honom om del kan anUis att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen. Den som därefter vägrar att fullgöra samhällstjänsten skulle enligt utredningen kunna dömas lill fiingelse.

Förslaget om samhällstjänst fick ett blandat mottagande under remissbehandlingen av vapenfriutredningens betänkande, och departementschefen uttalar i propositionen all han delar den kritiska syn på förslaget som därvid kommit fram. Departementschefen lar därför avstånd från tanken att nu införa en sådan sanktionsform för den typ av brott det här gäller. Förslagen i propositionen bygger i stället på det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken. Departementschefen anger vissa riktlinjer i fråga om påföljden för vägransbrott. Dessa innebär en ordning enligt vilken påföljden vid första-gångsvägran bör bestämmas till villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötestraff, och vid andragångsvägran till fängelse, i normalfallet minst fyra månader.

Sanktionsformerna vid totalvägran tas upp i tre motioner, som samtliga anknyter till vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst. I motionen 1921 uttalas att det kan ifrågasättas om förslaget om villkorlig dom förenad med böter som påföljd får någon nämnvärd preventiv effekt. Motionärerna anser vidare att elt straff om fängelse fyra månader vid andragångsvägran är onödigt långt. Enligt motionärerna bör man i stället ta till vara förslaget om

JuU 1977/78:1 y                                                        3

samhällstjänst, som dock bör begränsas tilltjänstgöring inom civilförsvaret. Yrkandet i motionen går ut på att riksdagen skall besluta om ett sådant sanktionssystem. I motionen 1923 uttalar motionärerna att de finner vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst väl värt att pröva. Motionärerna, som yrkar avslag på propositionen, föreslår därför att utredningens förslag tas upp i ett nytt förslag från regeringen. Samhällstjänsten bör därvid enligt motionärerna företrädesvis fullgöras inom civilförsvaret, men även andra ijänslgöringsalternativ bör kunna komma i fråga. Även i motionen 1924 förordas att utredningens förslag om samhällstjänst genomförs.

I fråga om det av vapenfriutredningen framlagda förslaget till samhällstjänst delar utskottet departementschefens uppfattning att det inte är lämpligt att enbart för vägransbrotten införa en sådan påföljdsform. Frågan om införiivandet i del svenska påföljdssystemet av en dylik sanktion bör enligt utskottets mening övervägas i ett större sammanhang; saken torde aktualiseras i det lagstiftningsarbete, som kan följa av ungdomslangelseutred-ningens betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom samt den rapport (Rapport 1977:7) Nytt straffsystem, som lagts fram av brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp. Härtill kommer att, som departementschefen också uttalar, den av vapenfriulredningen föreslagna modellen är komplicerad och förenad med praktiska svårigheter. Under hänvisning till det anförda kan utskottet inte tillstyrka förslaget i motionerna 1923 och 1924 om samhällstjänst som sanktion vid vägransbrolt. Utskotlet föreslår därför att försvarsutskottet avstyrker bifall till dessa motioner i nu berörda delar.

När det gäller förslaget i moiionen 1921 om en begränsad form av samhällstjänst finner utskottet att också denna är förenad med administrativa och praktiska nackdelaT. Del bör vidare beaktas att den form av samhällstjänst som i dessa fall skulle komma i fråga, nämligen civilförsvarstjänst, kommer att erbjudas redan som alternativ tjänstgöring för dem som söker vapenfri tjänst. De som ej kan acceptera tjänstgöringen som alternativ till värnpliktstjänstgöring torde inte heller fullgöra den som samhällstjänst. I mänga fall skulle alltså situationen bli den att domstolen skulle förordna om en sanktion som i sak inte skiljer sig från det tjänstgöringsalternativ som avvisats av vederbörande på ett tidigare stadium. Dessutom skulle, sedan vederbörande vägrat att fullgöra den ålagda samhällstjänsten, ny rättegång behöva anställas för prövning av frågan om påföljd för denna vägran. Med hänvisning lill del anförda föreslår utskottet alt försvarsutskottet avstyrker bifall till motionen 1921 i denna del.

När del gäller de av departementschefen angivna riktlinjerna i fråga om påföljder för vägransbrott vill utskottet anföra följande.

I propositionen föreslås ej några ändringar i de straffrättsliga regler i brottsbalken och vapenfrilagen som f n. tillämpas vid vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst. Som förut nämnts föreslås inte heller några lagändringar när det gäller del nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken. Emellertid lämnas av departementschefen preciserade riktlinjer för domsto-

JuU 1977/78:1 y                                                        4

lama i fråga om påföljden för vägransbrolt; vid förslagångsvägran bör väljas påföljden villkorlig dom jämte ett kraftigt bötesstraff och vid andragångsvägran bör påföljden bestämmas till fängelse, i normalfallet minst fyra månader.

Med anledning av vad departementschefen sålunda förordat vill utskottet erinra om vad utskottet i annat sammanhang uttalat, nämligen att del är av utomordentlig vikt att ändring av gällande rält från lagstiftarens sida sker genom föreskrift i lag eller genom motivledes gjorda uttalanden i anslutning lill anlagande av ny eller ändrad lagtext och inte genom allmänna uttalanden i lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandet avser (JuU 1976/77:15 s. 6). I förevarande ärende har det dock som lagrådet anför varit naturligt att i samband med de i propositionen förutskickade ändringarna i praxis när del gäller inkallelse av vägrare även la upp sanktionssystemet till diskussion. I linje med sill nyss nämnda uttalande och i överensstämmelse med uttalande från lagrådet finner utskottet angeläget alt understryka att vad departementschefen anför i påföljdsfrågan givetvis inte kan vara bindande för domstolarnas rättstillämpning.

I sak kan utskottet ansluta sig till den uppfattning som ligger lill grund för departementschefens uttalanden, nämligen att omständigheterna vid fall av vägran ofta kan vara sådana alt hänsynen till allmän laglydnad ej kräver ådömande av fängelsestraff vid förslagångsvägran. En prövning i del enskilda fallet bör därför också enligt utskottets mening ofta kunna leda till alt villkoriig dom förenad med böter utgör en tillräckligt ingripande påföljd. Som departementschefen anför vid propositionens avlåtande (s. I57)ärdetå andra sidan ingalunda uteslutet all även i fortsättningen en första vägran bör leda lill dom på fängelse. Också när det gäller andragångsvägran är det enligt utskolieis mening angeläget all bedömningen sker efter individuell prövning med iakttagande av brottsbalkens allmänna bestämmelser för påföljdsval. Självfallet måste slraffmätningen anpassas lill den nya ordningen för förnyad inkallelse efter vägran som föruiskickas i propositionen.

Utöver del anförda föranleder propositionen och motionerna i den del yttrande begäris från juslitieuiskoliel inte några uttalanden från utskottets sida.

Stockholm den 27 april 1978

På justitieutskotiets vägnar BERTIL LIDGARD

JuU 1977/78:1 y                                                        5

Närvarande: Bertil Lidgard (m), Lisa Mallson (s), Eric Jönsson (s), Bertil Johansson (c), Arne Nygren (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Gunde Raneskog (c), Kerstin Andersson i Kumla (s)*, Hans Pettersson i Helsingborg (s), Carl Lidbom (s)*, Gunilla André (c), Björn Köriof (m), Martin Segerstedt (s) och Margareta Andrén (fp).*

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

av Lisa Mallson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Kerstin Andersson i Kumla (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Cari Lidbom (s) och Martin Segerstedt (s), som anser alt den del av utskottets yttrande som börjar med "I fråga" och slutar med "anföra följande" bort ha följande lydelse:

Enligt vapenfriulredningens förslag till samhällstjänst skulle tjänsten organiseras exempelvis som väg- och anläggningsarbete, skogsvård, landskapsvård, naturvård, kulturminnesvård, fornminnesvård samt vatten- och avloppsarbeien. Under remissbehandlingen av förslaget riktades en hel del invändningar mot den administrativa apparat som elt genomförande av förslaget skulle kräva. Vidare pekades på andra svårigheter att anordna tjänst av denna typ. Arbetsmarknadsstyrelsen anförde sålunda bl. a. alt styrelsen inte var beredd alt åla sig del administrativa ansvaret för samhällstjänsten, som enligt styrelsens uppfattning avsevärt skilde sig från arbetsmarknadsverkets övriga uppgifter och innebar konsekvenser som var helt främmande för arbetsförmedling och andra delar av arbetsmarknadspolitiken. Från straffrättsliga utgångspunkter ifrågasattes av andra remissorgan om del var lämpligt att införa en helt ny sanktionsform i det svenska påföljdssystemet.

Utskottet kan i stort ansluta sig till de kritiska synpunkter som sålunda framkommit, vilket leder utskotlet till den slutsatsen att en samhällstjänst i enlighet med vapenfriulredningens förslag inte bör genomföras nu. Frågan om införlivandet i del svenska påföljdssystemel av en dylik sanktion bör enligt utskottets mening övervägas i ett större sammanhang; saken torde aktualiseras i det lagstiftningsarbete som kan följa av ungdomsfängelse-utredningens betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom saml den rapport (Rapport 1977:7) Nytt straffsystem, som lagts fram av brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp. Under hänvisning lill del anförda kan utskottet inte tillstyrka förslaget i motionerna 1923 och 1924 om samhällstjänst som sanktion vid vägransbrolt. Utskottet föreslår därför alt försvarsutskottet avstyrker bifall lill dessa motioner i nu berörda delar.

Även om utskottet enligt det ovan sagda inte vill förorda införande av samhällstjänst enligt vapenfriulredningens förslag som sankiionsform vid vägran alt fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst anser utskottet del vara angelägel att del skapas elt påföljdssyslem, som i största möjliga utsträckning

JuU 1977/78:1 y                                                        6

förhindrar alt någon döms lill fängelse för sin vägran att fullgöra vapenljänst. Samtidigt bör systemet innehålla en sanktion, som utgör en kännbar påföljd förden som tolalvägrar. Såsom framhålls i motionen 1921 kan det ifrågasättas om villkorlig dom förenad med böter utgör en tillräckligt kraftig sådan sanktion. Som utskottet ovan berört kan inte heller någon annan icke frihetsberövande sanktion i brottsbalken anses lämplig. Enligt utskottets mening bör man mot den angivna bakgrunden i stället överväga någon annan form av påföljd. Det bör därvid vara möjligt att utgå från vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst men i enlighet med vad som föreslås i motionen 1921 organisera tjänsten helt inom civilförsvaret. En sålunda begränsad form av samhällstjänst torde inte träffas av de praktiska och principiella invändningar som riktats mot utredningens förslag om samhällstjänst.

Med hänvisning till del anförda föreslår justitieutskottet försvarsutskottet att hemställa alt riksdagen med anledning av motionen 1921 i nu berörd del fattar beslut om elt genomförande av föi;slaget om samhällstjänst enligt det anförda.

Godkännes ej utskottets förslag beträffande sanktionsformer vid vägran, vill utskottet beträffande de av departementschefen angivna riktlinjerna i fråga om påföljder för vägransbrolt anföra följande.

Särskilt yttrande

av Björn Köriof (m), som anför:

I diskussionen om den straffrättsliga behandlingen av de s. k. värnplikts-eller vapenvägrarfallen synes, enligt min mening, inte tillräcklig uppmärksamhet ha ägnats åt det förhållandet alt brottsbalkens bestämmelser om brott av krigsmän främst lar sikte på gärningar som begås av värnpliktiga under fullgörande av värnpliktstjänstgöringen. Eftersom den värnpliktige anses vara krigsman redan genom inkallelse till tjänstgöring, har de nämnda bestämmelserna kommit att tillämpas också på dem som vägrar all fullgöra sådan tjänstgöring. På grund av lagstiftningens konstruktion kan vägraren således inte manifestera sin vägran på annal sätt än genom att begå elt krigsmansbrott, i fiertalet fall genom att vägra lyda viss order (lydnadsbrott, tjänstefel) eller genom all utebli från tjänstgöringen (undanhållande, rymning). Vägraren görs härigenom ansvarig för ett brott som han från sin synpunkt sett sig nödsakad alt begå för att manifestera sin principiella uppfattning.

Mot denna bakgrund kan frågan ställas om del icke vore möjligt alt skapa elt särskilt brott, straffsanktionerat enligt värnpliktslagen, för dem vilkas avsikt är att inte fullgöra värnplikten,som sådan och reservera krigsmans-brotten för dem som accepterar den allmänna värnpliktens principiella uppläggning  men  som  begår brott  under  fullgörande av denna  plikt.

JuU 1977/78:1 y                                                        7

Härigenom skulle möjligen kunna åstadkommas alt värnpliklsvägrarna inte inkallas till värnpliktstjänstgöring ulan att pliktvägran kan konstateras på elt tidigare stadium. Påföljden för elt sådant brott skulle kunna ges en utformning som inte bär alltför myckel av det traditionella straffets prägel men ändå i form av uppoffring skapar godtagbar rättvisa gentemot de värnpliktiga. Det kan dock enligt min mening finnas skäl alt innan en sådan ordning närmare övervägs följa utvecklingen inom området efter genomförandet av de lagändringar som nu föreslås i propositionen.

GOTAB   58081 Slockholm 1118