om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (prop. 1986/87:151 jämte motioner) (Yttrande 1987/88:JuU1y)

Justitieutskottets yttrande
1987/88:1 y

om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (prop.
1986/87:151 jämte motioner)

Till konstitutionsutskottet
Inledning

Under den allmänna motionstiden år 1987 väcktes och hänvisades till
justitieutskottet motionerna 1986/87:Ju614 av Hans Göran Franck m.fl. (s,
m, fp, c, vpk) om åtgärder mot etnisk diskriminering, 1986/87:Ju631 av Mats

0 Karlsson (s) och Erkki Tammenoksa (s) om lag mot rasistiska organisationer,
1986/87:Ju638 av Alf Svensson (c) om lag mot rasistiska organisationer
och 1986/87:Ju641 av Lars Werner m.fl. (vpk) om missaktning med
anspelning på kön.

Senare under våren 1987 förelädes riksdagen proposition 1986/87:151 om
ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. Med anledning av propositionen
väcktes motionerna 1986/87:K121-127. Propositionen och motionerna hänvisades
till konstitutionsutskottet. Till samtidig beredning föreligger i
ärendet hos konstitutionsutskottet yrkanden i dels motionerna 1985/
86:K221, K402, K403, K404, K405, K406 och K411, dels motionerna
1986/87:K210, K403, K404, K405, K407, K409, K411, K412, K415, K417,
K418, K419, K420, K421, K423, K424, K425, K426, K432, K433, K434 och
K815.

Konstitutionsutskottet har den 27 maj 1987 beslutat bereda justitieutskottet
tillfälle att yttra sig över propositionen jämte motioner.

De förslag som upptas i de till justitieutskottet hänvisade motionerna
behandlas även i det hos konstitutionsutskottet anhängiga ärendet. Justitieutskottet
har mot denna bakgrund beslutat att - under förutsättning att
konstitutionsutskottet samtycker därtill - överflytta motionerna till konstitutionsutskottet.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottets sida.
Utskottet

1. Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås vissa ändringar av grundlagsskyddet för tryckta
skrifter på grundval av förslag som lades fram av yttrandefrihetsutredningen i
betänkandet (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten.

Möjligheterna att genom straffbestämmelser i vanlig lag inskränka tryckfriheten
skall enligt propositionen begränsas mer än i dag. Det skall göras

JuU

1987/88:1

1 Riksdagen 1987/88. 7sami. Nrl y

genom att de otillåtna offentliggöranden som innefattar brott mot rikets
säkerhet beskrivs fullständigt i tryckfrihetsförordningen. På så sätt uppnås
att straffbarheten inte kan utvidgas utan grundlagsändring. Endast för krig
och omedelbar krigsfara behålls den nuvarande ordningen att de närmare
förutsättningarna för straffbarhet bestäms genom vanlig lag.

Också möjligheterna att föreskriva straff för t.ex. tidningsutgivare som
offentliggör hemliga handlingar begränsas.

Ansvarsbestämmelserna i den s.k. videovåldslagen förs över till brottsbalken.
Ett nytt brott, olaga våldsskildring, införs. Det får ett vidare tillämpningsområde
än videovåldslagens motsvarande regler. En ändring i tryckfrihetsförordningen
innebär att också s.k. våldspornografi i tryckta skrifter blir
kriminaliserad.

Förslaget innebär också att straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp
skärps. Något förbud mot rasistiska organisationer föreslås inte i detta
sammanhang.

Yttrandefrihetsutredningens förslag om ändrade grundlagsregler för radio,
TV, filmer, videogram m.m. tas inte upp i propositionen. Frågan om ett
utbyggt grundlagsskydd för dessa medier skall i stället beredas ytterligare
under parlamentarisk medverkan.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1989.

2. Videovåldslagen

Ett av förslagen i propositionen innebär att bestämmelserna i lagen
(1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag
(videovåldslagen) med huvudsakligen oförändrat innehåll förs över till
brottsbalken (BrB) samtidigt som videovåldslagen såsom överflödig upphör
att gälla. Två nya brott, olaga våldsskildring och otillåten utlämning av film
eller videogram, införs i BrB:s kap. 16, som innehåller bestämmelser om
brott mot allmän ordning. Ett mått av nykriminalisering föreligger så till vida
att brottet olaga våldsskildring föreslås omfatta även stillbilder. Straffskalan
för båda brotten är böter eller fängelse i högst sex månader.

Utskottet har i denna del särskilt uppmärksammat frågan om det lämpliga i
att föra över en specialreglering med straffrättsliga inslag till brottsbalken
samt frågan om straffskalorna för de nya brotten.

Den principiella frågan om avgränsningen mellan brottsbalksbrott och
specialstraffrättsliga brott är inte ny. I den kriminalpolitiska debatten har
från tid till annan uppkommit fråga om ett visst brott eller en viss
brottskategori bör inrymmas i BrB. Här kan hänvisas till betänkandet JuU
1984/85:28 s. 23, där utskottet för ett visst slag av straffrättsliga bestämmelser
(rörande s.k. ekonomisk brottslighet) enhälligt förespråkade att brott av
sådan svårhetsgrad och så stor allmän betydelse som det där gällde naturligen
hör hemma i brottsbalken. Utskottet vill också hänvisa till den utförliga
diskussion i ämnet som förs i fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande
(SOU 1986:14 s. 175-187).

Under förarbetena till videovåldslagen diskuterades om bestämmelserna
skulle upptas i en särskild lag eller föras in i BrB (se prop. 1980/81:176 s. 39).
Med tanke på att den då aktuella regleringen hade en provisorisk karaktär

JuU 1987/88:1 y

valdes alternativet med en särskild lag. De båda nya brotten har enligt
utskottets mening sådant samband med regleringen i övrigt i 16 kap. BrB att
utskottet - trots den förhållandevis komplicerade uppbyggnad som stadgandena
givits - kan ansluta sig till departementschefens uppfattning i det nu
aktuella ärendet att bestämmelserna bör tas in i BrB (se prop. 1986/87:151 s.
95 f). Inte heller i fråga om straffskalorna har utskottet någon erinran; de
harmonierar väl med vad som föreskrivs för jämförbara brott.

Utskottets ställningstagande innebär vidare att utskottet från straffrättsliga
utgångspunkter inte ställer sig bakom det mera yttrandefrihetsrättsligt
präglade yrkandet i motion 1986/87:K126.

3. Barnpornografibrott

I 16 kap. 10 a § BrB stadgas ansvar för barnpornografibrott. Sådant
föreligger om någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden
sprids eller om någon sprider sådan bild av barn. Från straffbarhet undantas
gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. Straffet är
böter eller fängelse i högst sex månader. Motsvarande reglering finns i 7 kap.
4 § 12. tryckfrihetsförordningen. (Prop. 1978/79:179, KU 33, rskr. 317 och
KU 1979/80:1, rskr. 2.)

I en av de i det nu aktuella ärendet föreliggande motionerna (1985/
86:K402) efterlyses förslag till skärpning av regleringen så att till det
straffbara området hänförs inte bara såsom för närvarande skildrande av
barn utan även skildrande av den som är äldre men under sådana
omständigheter att den skildrade ”ser ut som barn”.

Till en början vill utskottet erinra om att det vid bestämmelsens införande
uttalades att det endast borde ske en försiktig utvidgning av det straffbara
området. Försiktigheten motiverades av att kriminaliseringen innebar en
begränsning av den grundlagsfästa yttrandefriheten. Det huvudsakliga skälet
för kriminaliseringen var den integritetsskada som kan uppkomma när barn
medverkar vid tillkomsten av pornografiska alster. Av intresse i sammanhanget
är att förbudet gäller bilder av alla slag; inte bara t.ex. fotografiska
bilder och film utan även tecknade bilder med barnpornografiskt motiv. Som
skäl för att sträcka ut förbudet till att omfatta även tecknade bilder anfördes
att bilder med barnpornografiskt motiv är kränkande för barn över huvud
taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell.

Detta skäl för den nuvarande kriminaliseringen kan enligt utskottets
mening onekligen tala för att stadgandet bör ha den av motionärerna
åsyftade omfattningen. I frågan om eventuella lagstiftningsåtgärder i saken
vill utskottet emellertid för sin del erinra om de förslag till kriminalisering i
ökad utsträckning av pornografiska skildringar som läggs fram i den
förevarande propositionen (s. 98 ff) samt påpeka att övervägandena
härvidlag präglas av särskild varsamhet på samma sätt som skedde när
barnpornografibrottet infördes. Slutsatsen bör därför bli att motionsyrkandet
inte bör tillstyrkas. En annan sak är att frågan - om rättsutvecklingen ger
anledning till det - bör ses över senare i ett lämpligt sammanhang.

JuU 1987/88:1 y

1* Riksdagen 1987188. 7sami. Nrl y

4. Missaktning med anspelning på kön

JuU 1987/88:1 y

I det nu aktuella lagstiftningsärendet förs motionsvägen (bl.a. i motion
1986/87: Ju641) fram tanken på en sådan ändring i bestämmelsen om hets mot
folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB att till det straffbara området skulle hänföras
även uttryckande av missaktning med anspelning på kön.

Som hets mot folkgrupp betraktas enligt 16 kap. 8 § BrB i dess nuvarande
lydelse att någon offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande
som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Motsvarande reglering finns i 7
kap. 4 § 8. tryckfrihetsförordningen. (Om förslag till viss - i detta sammanhang
ovidkommande - ändring av stadgandet, se avsnitt 5 nedan.)

Ett syfte med den motionsvägen föreslagna ändringen anges vara att
komma till rätta med vissa pornografiska skildringar som av kvinnor upplevs
som kränkande.

I detta avseende vill utskottet - på samma sätt som skedde i fråga om
barnpornografibrott i det föregående - hänvisa till de förslag till kriminalisering
i ökad utsträckning av pornografiska skildringar som upptas i den
förevarande propositionen och till de överväganden som där görs. Syftet med
motionsförslaget får onekligen i väsentliga delar anses tillgodosett vid en
sådan kriminalisering. Härtill kommer - och det har enligt utskottets mening
en särskild tyngd - att bestämmelsen om hets mot folkgrupp vid ett
genomförande av motionsförslaget skulle förlora sin inriktning på minoritetsskydd.
Förslaget bör avstyrkas.

5. Hets mot folkgrupp

I den förevarande propositionen föreslås en utvidgning av det kriminaliserade
området enligt den nyss beskrivna bestämmelsen om hets mot folkgrupp i
16 kap. 8 § BrB. Motivet för skärpningen är att förhindra verksamhet av
rasistiska organisationer. Förslaget innebär att det nuvarande kravet på att
uttalandet måste ske offentligt eller spridas bland allmänheten slopas.

I några motioner (1986/87:K123 och K127) kritiseras skärpningen. Bl.a.
hävdas att som en princip för regleringen av yttrande- och tryckfriheten bör
gälla att regleringen avser yttranden som är avsedda att spridas till
allmänheten.

Med den nuvarande brottsbeskrivningen begränsas i praktiken möjligheterna
till utåtriktad verksamhet från rasistiska organisationer. Med regeringsförslaget
tillgodoses ett onekligen mycket angeläget intresse, nämligen
att söka lägga hinder i vägen också för intern verksamhet. I likhet med
departementschefen kan utskottet inte finna att bestämmelsen genom
regeringsförslaget skulle få en alltför vidsträckt räckvidd. Utskottet är därför
för sin del berett att godta att bestämmelsen utformas i enlighet med det
förslaget. Motionsyrkandena bör avstyrkas.

6. Förbud mot rasistiska organisationer

JuU 1987/88:1 y

I detta lagstiftningsärende ägnas stor uppmärksamhet åt spörsmålet om det
bör införas ett förbud mot rasistiska organisationer. Som framgår av
departementschefens överväganden i ämnet i propositionen har saken ett
visst samband med den i föregående avsnitt behandlade frågan om brottet
hets mot folkgrupp. I propositionen intar departementschefen den ställningen
att han inte för närvarande vill förorda något särskilt förbud som
kriminaliserar medlemskap i rasistiska organisationer (prop. s. 326).

I flera motioner (1986/87:Ju614, 631 och 638 samt K124) framställs
önskemål om lagstiftning mot rasistiska organisationer. Som ett särskilt stöd
för dessa yrkanden framförs att Sverige till följd av sin ratificering av FN:s
rasdiskrimineringskonvention är folkrättsligt förpliktat att genomföra sådan
lagstiftning.

Utskottet, som önskar tydligt markera sin anslutning till den allmänt
omfattade meningen att det är ett starkt samhälleligt intresse att med all kraft
motverka rasistiska organisationer, vill inledningsvis hänvisa till den utförliga
redovisning och diskussion i ämnet som förekommer i propositionen (s.
104-112, 307 och 308 samt 324-326).

Vid sin bedömning av saken konstaterar utskottet att statsmakterna i
tidigare lagstiftningsärenden ansett att Sverige även utan ett särskilt organisationsförbud
får anses uppfylla sina folkrättsliga åtaganden i det nu aktuella
avseendet. Utskottet vill, i linje med vad departementschefen anför, tillägga
att det efter den skärpning av stadgandet om hets mot folkgrupp som
regeringen föreslår framstår som än tydligare att den svenska lagstiftningen
motsvarar våra åtaganden enligt rasdiskrimineringskonventionen; varje
främjande eller uppmuntrande av rasdiskriminering kommer ju i fortsättningen
praktiskt sett att vara förbjudet.

Utöver vad nu anförts vill utskottet erinra om att regeringen nyligen
tillkallat en parlamentarisk kommission för att föreslå ytterligare insatser
mot rasism och främlingsfientlighet (dir. 1987:40). Till kommissionen hör en
särskild expertgrupp, ledd av ombudsmannen mot etnisk diskriminering och
med företrädare för statens invandrarverk och övriga myndigheter som har
särskilt ansvar för berörda frågor. I kommissionens uppdrag ingår särskilt att
pröva om aktuell lagstiftning och dess tillämpning kan bli effektivare när det
gäller att motverka rasism och främlingsfientlighet.

Mot denna bakgrund finner utskottet det inte nu vara påkallat med något
initiativ från riksdagens sida i den riktning som motionärerna förespråkar.

Enligt utskottets mening kan det som ett resultat av kommissionens arbete
bli aktuellt för riksdagen att inom kort ta upp frågan om ett organisationsförbud
på nytt.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena i
den här delen.

7. Förbud mot narkotikapropaganda

I en motion (1985/86:K405) förespråkas att ett förbud mot narkotikapropaganda
införs i ”narkotikalagen”, eller, som motionsyrkandet får förstås, i
narkotikastrafflagen (1968:64). Enligt motionären måste förbudet speciellt

inriktas på narkotikapropaganda i olika medier såsom film, grammofonskivor,
video osv.

I denna fråga vill utskottet först erinra om att riksdagen i fråga om
insatserna mot narkotikan har lagt fast en inriktning som innebär att kampen
mot narkotikamissbruket skall föras inom alla samhällsområden. Kampen
mot narkotikamissbruket får inte begränsas till att enbart minska dess
förekomst utan måste syfta till att eliminera missbruket. Målet måste vara ett
narkotikafritt samhälle (se bl.a. JuU 1984/85:12 och 26).

I belysning av dessa uttalanden kan utskottet i och för sig förstå de tankar
som bär upp motionsönskemålet. På saken måste emellertid uppenbarligen
anläggas även synpunkter av olika slag som ligger utanför utskottets
beredningsområde. För det fall att en lagstiftning direkt mot ”narkotikapropaganda”
skulle närmare övervägas vill utskottet framföra sin tveksamhet
inför tanken att en sådan reglering skulle upptas i narkotikastrafflagen. Vid
sådana överväganden bör enligt utskottets mening också beaktas att vissa av
de förfaranden som motionären vänder sig emot synes kunna träffas av
narkotikastrafflagens bestämmelser om förfaranden som är ägnade att
främja narkotikahandel, gärningar som är straffbara även som försök,
förberedelse och stämpling.

Stockholm den 13 oktober 1987
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Björn Körlof (m),
Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Hans Göran Franck
(s), Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Lars Sundin
(fp) och Sven-Olof Nordlund (s).

Avvikande meningar

l.Videovåldslagen

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 2 med ”Utskottet har” och
slutar på s. 3 med ”1986/87:K126” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig i denna del till de överväganden och bedömningar
som redovisas i motion 1986/87:123 (s. 8 f) och i reservationen till
konstitutionsutskottets betänkande KU 1985/86:11 (s. 8 f). Utskottet anser
sålunda att videovåldslagen inte för närvarande bör upphävas och avstyrker
till följd därav regeringsförslaget om nyreglering i BrB. Utskottet har ingen
principiell erinran mot de förslag i fråga om ordningen för utkrävande av
ansvar och kriminalisering som läggs fram i motionen och reservationen. De
fortsatta övervägandena i denna lagstiftningsfråga bör präglas av de synpunkter
som ligger bakom dessa förslag.

JuU 1987/88:1 y

2. Videovåldslagen
Karin Ahrland (fp) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Utskottets
ställningstagande” och slutar med ”1986/87:K126” bort ha följande lydelse:

I den särskilda frågan om nykriminalisering såvitt gäller stillbilder vill
utskottet anföra följande.

Det råder ingen tvekan om att våldspornografi är ett obehagligt och
osmakligt fenomen, som förmedlar en vrångbild av sexuallivet och en
förnedrande människosyn. Från kriminalpolitiska synpunkter kan det också
hävdas att våldspornografin kan ha allvarliga negativa effekter.

Trots vad nu sagts kan utskottet inte godta att kriminaliseringen utsträcks
till att avse alla stillbilder med sådana motiv. Härvidlag har utskottet främst
fäst sig vid de svårigheter kriminaliseringen skulle medföra för de lagförande
organen när det gäller att dra gränsen mellan kommersiell våldspornografi
och framställningar som har konstnärliga syften. Med regeringsförslaget
saknas därför garantier för att inskränkningarna i yttrandefriheten inte också
drabbar bilder och teckningar som tillkommit i konstnärligt syfte.

Mot denna bakgrund förordar utskottet att propositionen - med bifall till
motion 1986/87:K126 - avslås i den del som gäller ansvar för skildrande av
sexuellt våld eller tvång i stillbild.

3. Hets mot folkgrupp

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m), Elving Andersson (c) och Lars Sundin (fp) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Med den” och
slutar med ”bör avstyrkas” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del inledningsvis slå fast att det är en synnerligen
angelägen uppgift att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

Vid ställningstagande till regeringsförslaget om en utvidgning av det
kriminaliserade området i straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp
möter först den mera principiella frågan om den rätta avvägningen mellan
yttrandefrihetsintresset och intresset att motverka rasism och främlingsfientlighet.
Härvidlag ansluter sig utskottet till de överväganden som görs i de
föreliggande motionerna. De innebär i korthet att den straffrättsliga
regleringen av yttrande- och tryckfriheten bör rikta sig mot yttranden som är
avsedda att spridas till allmänheten samt att man bör värna om yttrandefriheten
så långt som möjligt för att motverka en utveckling mot ett samhälle där
”tankens frihet” innebär endast en frihet att tänka men inte att tala öppet.

Från rent straffrättsliga utgångspunkter konstaterar utskottet att lagtexten
givits en alltför vidsträckt räckvidd; gränsen för det straffria området har
motivledes angetts till den rent privata sfären. En sådan reglering kommer
bl.a. att ge upphov till gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter
för de lagförande organen, t.ex. i bevishänseende. Mot den föreslagna
regleringen talar sålunda enligt utskottets mening den viktiga grundsatsen att
straffbestämmelser - med hänsyn till vikten av att upprätthålla medborgarnas
respekt för straffsystemet - bör avfattas så att regelefterlevnaden kan

JuU 1987/88:1 y

kontrolleras på ett'tillfredsställande sätt.

Sammantaget finner utskottet att regeringsförslaget bör avstyrkas. De
viktiga intressen som bär upp förslaget - och som utskottet inledningsvis
anslutit sig till - får tillgodoses på annat sätt, inte minst genom en fri och
öppen debatt där rasistiska uttalanden bemöts.

4. Förbud mot rasistiska organisationer

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m), Elving Andersson (c) och Lars Sundin (fp) anser - för
det fall att den avvikande meningen om hets mot folkgrupp vinner gillande -

att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Vid sin” och slutar
med ”vara förbjudet” bort ha följande lydelse:

Särskilt yttrande

Förbud mot rasistiska organisationer

Sven Munke (m) och Hans Göran Franck (s) anför:

Vi delar uppfattningen att det i fråga om förbud mot rasistiska organisationer
inte nu är påkallat med något initiativ från riksdagens sida i den riktning som
motionärerna förespråkar.

I sammanhanget vill vi för vår del framföra följande.

Enligt FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
förbinder sig konventionsstaterna att förbjuda organisationer som
främjar och uppmuntrar till rasdiskriminering samt förklarar deltagande i
sådana organisationer som en brottslig handling.

Sverige har anslutit sig till denna konvention. Sverige är, enligt vår
mening, skyldigt att införa en lagstiftning enligt konventionsåtagandet.

Diskrimineringsutredningen under ledning av förre chefen för invandrarverket
Kjell Öberg har föreslagit att en kriminalisering skall införas i svensk
lagstiftning genom att ett tillägg görs till 16 kap. 8 § brottsbalken. De flesta
remissinstanserna var positiva till diskrimineringsutredningens förslag.

I propositionen föreslås att ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp
skärps. Det skall inte längre krävas att ett uttalande görs offentligt eller sprids
bland allmänheten för att det skall kunna vara straffbart. Enligt förslaget är
det tillräckligt att yttrandet sprids t.ex. inom en organisation.

Enligt vår mening blir det svårt att i praktiken tillämpa denna bestämmelse.
Tillämpningen av bestämmelsen försvåras ytterligare genom att undantag
görs i regeringsförslaget för vad som sker i ”den rent privata sfären”.

Lagrådet anser det tveksamt om en lagändring som nu föreslås i
propositionen i någon mera betydande mån skulle underlätta bekämpningen

JuU 1987/88:1 y

av organisationer som verkar för rasdiskriminering. Möjligheterna att
ingripa mot vad som förekommer vid slutna möten begränsas enligt lagrådet i
praktiken väsentligt av svårigheten att få fram tillfredsställande utredning.

Lagrådet anser att Sverige inte uppfyller sina konventionsförpliktelser
med mindre än att vi inför en kriminalisering enligt rasdiskrimineringsutredningens
förslag. Vi delar denna uppfattning. Enskilda ledamöter av FNkommittén
har i mars i år förklarat att konventionen även på den aktuella
punkten är tvingande och att den inte lämnar utrymme för konventionsstaterna
att pröva behovet (se propositionen s. 106 stycket 2).

Sverige har varit angeläget om att lojalt uppfylla sina folkrättsliga
åtaganden. Detta bör ske fullt ut även i denna viktiga fråga. Det stärker vårt
internationella agerande mot rasism och rashets.

I propositionen sägs att organisationer som främjar rasdiskriminering
saknar allt berättigande. Men det dras inte de riktiga konsekvenserna av
detta uttalande. Vad som hänt i Sverige under senare tid åskådliggör tydligt
behovet, inte bara av kriminalisering av rasdiskriminering och rashets som
bedrivs av enskild utan även i organiserad form. Det växer fram allt fler
rasistiska organisationer. I andra sammanhang anser vi att organiserad
brottslighet är särskilt allvarlig.

JuU 1987/88:1 y

om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (prop. 1986/87:151 jämte motioner)

Yttranden

Yttranden