med anledning av motion om översyn av reglerna om godtrosförvärv

Yttrande 1979/80:LU1

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets yttrande

1979/80:1 y

med anledning av motion om översyn av reglerna om godtrosförvärv

Till justitieutskottet

Efter samråd med justitieutskottet har lagutskottet beslutat att till justitieutskottet överlämna motionen 1979/80:274 av Jan Bergqvist m. fl. (s) om översyn av reglerna om godtrosförvärv. Lagutskottet avger följande yttrande.

Motionsyrkande

I mofionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag fill sådan lag om godtrosförvärv av lösöre att den ursprungliga ägaren får starkare skydd samtidigt som häleri försvåras.

Gällande rätt

I svensk rätt har sedan länge gällt att i god tro gjorda förvärv av lösöre från den som har egendomen i sin besittning blir gällande även i vissa fall då överlåtaren inte var egendomens ägare eller eljest hade rätt att disponera över den. Med god tro avses att förvärvaren varken insåg eller bort inse att överlåtaren saknade befogenhet att företa rättshandlingen. En förutsättning för att godtrosförvärv skall vara giltiga är att överlåtaren uppträtt som om han ägde rätt att förfoga över egendomen. Vidare skall förvärvaren kunna stödja sig på ett laga fång, dvs. köp, byte eller gåva. Även pant- och retentionsrätt kan grundas på godtrosförvärv. Slutligen gäller att förvärvaren måste ha fått egendomen överlämnad till sig.

Om förutsättningarna för ett godtrosförvärv är uppfyllda anses äganderätten till egendomen ha övergått till förvärvaren. Han blir därmed skyddad mot anspråk från den ursprunglige rättsinnehavaren på att återfå egendomen. Dennes rätt utslocknar helt; dock har han i allmänhet rätt att lösa till sig egendomen. Nuvarande ordning innebär vidare bl. a. att om förvärvaren i sin tur överlåter egendomen blir den nye innehavaren skyddad även om han känt till de faktiska förhållandena vid godtrosförvärvet, exempelvis att förvärvet avsåg stöldgods.

Reglerna om godtrosförvärv har i huvudsak utbildats i praxis och är tillämpliga i många olika typer av situationer, t. ex. vid tvesalu, vid disponerande över egendom som åtkommits genom ett civilrättsligt ogiltigt fång och vid förfogande över lösöre, som stulits från ägaren.

1 Riksdagen 1979180. 8 saml. Yttr. nr 1

LU 1979/80:1 y

LU 1979/80:1 y                                                                        2

Principen att den godtroende förvärvarens intresse har företräde framför den ursprunglige ägarens kallas exstinktionsprincipen. I Danmark tillämpas en motsatt princip, vindikationsprincipen, som innebär att den ursprunglige ägaren har rätt att få tillbaka egendomen från den godtroende förvärvaren utan att betala någon ersättning till denne. Den finska rätten och en i Norge nyligen antagen lag om godtrosförvärv bygger liksom den svenska rätten på exstinkfionsprincipen. I både Finland och Norge gäller emellertid att godtrosförvärv inte äger rum i lösöre som frånhänts den rätte ägaren genom stöld eller vissa andra förmögenhetsbrolt.

Som framgår av motionen har frågan om förvärv av lösöre, som frånhänts ägaren genom brott, också en straffrättslig aspekt. Den som i ond tro förvärvar stöldgods och annan egendom som åtkommits genom brott kan ådra sig ansvar för häleri enligt 9 kap. 6 § brottsbalken. För att straff skall kunna ådömas förvärvaren krävs bl. a. att han känt till alt egendomen frånhänts ägaren genom brott. Är förhållandena sådana att förvärvaren inte insett men väl haft skälig anledning anta alt brott förelåg kan han straffas för häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken. Att förvärvaren saknat sådan god tro som skulle ha gjort hans förvärv till ett godtrosförvärv är inte i och för sig tillräckligt för slraffbarhet. För att ansvar för häleriförseelse skall ifrågakomma ställs högre krav på förvärvarens oaktsamhet. Utanför det straffbara området faller den ovan berörda situationen då lösöre blivit föremål för godtrosförvärv och sedan övertas av en person som känner till eller har anledning misstänka att egendomen frånhänts ägaren genom brott.

Nordiskt lagstiftningsprojekt angående godtrosförvärv

I en skrivelse till de nordiska ländernas regeringar 1959 hemställde Nordiska rådets presidium att dessa skulle inleda gemensamt utredningsarbete i syfte att nå fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande verkan av god tro vid förvärv av lös egendom i de fall ursprunglige ägaren eller innehavaren gör anspråk på att återfå egendomen.

Med anledning av framställningen från Nordiska rådet tillkallades i Danmark, Finland, Norge och Sverige särskilda sakkunniga med uppdrag att kartlägga gällande regler samt att åtminstone i princip föreslå de lagändringar som lämpligen kunde anses böra komma i fråga för att uppnå rättslikhet i de nordiska länderna på området.

Efter några års utredningsarbete lades betänkanden fram i Danmark, Finland och Sverige. Det svenska betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre innehöll ett lagförslag som nära överensstämde med motsvarande förslag från de danska och finska utredningarna. Förslaget byggde på exsfinktionsprincipen. Huvudregeln var att den som i god tro förvärvat lösöre och fått det i sin besittning fick full äganderätt till egendomen. Denna huvudregel kompletterades med särregler för två olika

LU 1979/80:1 y                                                                        3

fall. Den ena av dessa gällde egendom som frånhänts den ursprunglige ägaren genom stöld eller rån. För att godtrosförvärv skulle komma till stånd i ett sådant fall krävdes att förvärvaren kunde visa alt han med skälig noggrannhet hade undersökt överlåtarens åtkomst. Den andra särregeln var tillämplig vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljs på kredit med äganderättsförbehåll och innebar att förvärvaren skulle ha en viss plikt att undersöka säljarens rätt att överlåta egendomen. Lagförslaget upptog vidare regler om rätt i vissa fall för den ursprunglige ägaren att återlösa egendom som varit föremål för godtrosförvärv.

Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för åtskillig kritik i de olika länderna.

Karakteristiskt för krifiken var att remissinstanserna i vart och ett av länderna ansåg där gällande rält vara tillfredsställande och motsatte sig ändring samt fann att de sakkunnigas förslag innebar en olämplig kompromiss. Särregeln för stöldgods mötte hårt motstånd hos de svenska remissinstanserna, som ansåg att den på elt betänkligt sätt luckrade upp exstinktionsprincipen, eftersom förvärvaren inle hade någon möjlighet att i förvärvsögonblicket avgöra om egendomen var av det slag som särregeln var tillämplig på. I Danmark och Finland ansågs det å andra sidan inte acceptabelt att gå ifrån vindikationsprincipen när det gällde stöldgods.

Sedan det visat sig alt någon samnordisk lagstiftning på området inte skulle komma till stånd, ansågs från svensk sida något behov av att gå vidare med detta lagstiftningsärende inte föreligga. Kungl. Maj:t beslöt därför 1973 att avskriva frågan från vidare handläggning. Dessförinnan hade emellertid ärendet framskridit så långt att man inom justitiedepartementet utarbetat ett utkast till lagrådsremiss med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre. Lagförslaget innebar närmast en kodifiering av gällande rätt. Det saknade motsvarigheter till de i utredningsförslaget intagna särreglerna om förvärvarens undersökningsplikt. Lagrådsremissen skilde sig från innehållet i gällande rätt på i huvudsak två punkter. För det första begränsades rätten för den som blivit frånhänd egendom genom brott att lösa till sig egendomen till de fall där frånhändandet skett genom stöld eller annat tillgreppsbrott. För det andra slogs fast att lösenbeloppel skulle fastställas enligt vederlagsprincipen, dvs. skulle motsvara vad förvärvaren utgett för egendomen. I denna del innebar lagrådsremissen närmast ett klarläggande. Enligt gällande rätt är det nämligen osäkert om lösenbeloppet skall beräknas enligt vederlagsprincipen eller om det skall motsvara egendomens värde vid inlösningstillfället (värdeprincipen).

Förslag angående godtrosförvärv från brottsförebyggande rådet

Frågan om godtrosförvärv av egendom som frånhänts ägaren genom brott har tagils upp i en promemoria från brottsförebyggande rådet. (BRÅ PM 1978:1) Sakhäleri m. m. I promemorian, som BRÅ överlämnat till justitie-

r Riksdagen 1979/80. 8 saml. Yttr. nr 1

LU 1979/80:1 y                                                                        4

departementet, framlades förslag till lagstiftning som syftade till att försvåra avsättningen av stöldgods. Förslagen innebar att det nuvarande kravet på styrkt förbrott vid häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken skulle slopas samt att en följdändring skulle ske i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m. I promemorian rekommenderades också att statsmakterna förutsättningslöst skulle pröva frågan om en inskränkning av möjligheterna till godtrosförvärv beträffande stöldgods. Enligt promemorian skulle en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i vissa fall kunna förstärka den allmänpreventiva effekten av de föreslagna ändringarna i brottsbalken och stöldgodslagen. Det framhölls alt den som tvekar om elt "förmånligt erbjudande" får ytterligare anledning att avstå från affären, om han vet att han inte kan göra ett godtrosförvärv utan måste lämna ifrån sig egendomen, om det visar sig vara fråga om stöldgods. Vidare anfördes att man vid en lösning av frågan om godtrosförvärv av stöldgods kan välja mellan en rad mer eller mindre långtgående alternativ. För statsmakternas ställningstagande skulle enligt promemorian en remissbehandling av 1973 års utkast till lagrådsremiss vara av värde.

Promemorian har remissbehandlats, varvid yttranden även inhämtats över utkastet till lagrådsremiss.

Tanken att i brottsbekämpningens intresse modifiera möjligheterna att göra godtrosförvärv av stöldgods har fått stöd av åtskilliga remissinstanser. Röster som är kritiska mot lagstiftning i ämnet saknas dock inte. Av de instanser som intar en positiv hållning uttalar sig några till förmån för innehållet i utkastet till lagrådsremiss, andra ansluter sig lill principerna i betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre och en tredje grupp anser att den nya norska lagstiftningen i ämnet ulgör en lämplig förebild. Även andra lösningar förordas. Huvuddelen av de positivt inställda remissinstanserna begränsar sig dock till att instämma i rekommendationen att ändra reglerna så att de bidrar till att motverka stöld- och häleribrotis-lighet.

På grundval av BRÅ-promemorian har i propositionen 1979/80:66 framlagts förslag till ändringar i bl. a. brottsbalkens bestämmelser om häleri. I propositionen tar departementschefen också upp frågan om godtrosförvärv av lösöre (s. 9). Enligt departementschefen står det klart att en ändring av rättsläget i enlighet med utkastet till lagrådsremiss knappast skulle få någon kriminalpolitisk effekt. Vidare uttalas att tillräckligt underlag saknas för alt i lagstiftningsärendet föreslå några ändringar efter den norska förebilden eller i enlighet med 1965 års betänkande och att frågan om godtrosförvärv får övervägas vidare i lämpligt sammanhang. Enligt departementschefen kan erfarenheterna av den norska lagstiftningen i ämnet också ge anledning lill nya nordiska överläggningar.

LU 1979/80:1 y 5

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner angående skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv av stöldgods behandlades av riksdagen 1974 och 1977. Vid båda tillfällena avslogs motionerna på hemställan av lagutskottet (LU 1974:3 och 1976/ 77:16). 1977 framhöll utskottet att kraven på den goda tron avsevärt skärpts i rättspraxis under senare år när det gäller förvärv av egendom som frånhänts annan genom brott. Det var sålunda vanligt att domstolarna krävde en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt visat sig särskilt "känslig". I vissa fall hade enligt utskottet praxis trots bristen på uttryckliga bestämmelser härom infört en tämligen långtgående undersökningsplikt. Tendensen framträdde med särskild styrka i ett antal avgöranden av högsta domstolen beträffande förvärv av begagnade bilar.

Mot bakgrund av den utveckling, som reglerna om godtrosförvärv under senare år genomgått, ansåg utskottet att förvärv på gator eller i offentliga lokaler av sådan egendom, som inte vanligen brukar utbjudas på dylika platser, endast undantagsvis torde kunna bedömas ha ägt rum i god tro. Åtminstone gällde detta när överlåtaren var okänd för köparen. Om egendomen dessutom utbjöds lill påfallande lågt pris, fortsatte utskottet, torde regelmässigt anledning till stor försiktighet från köparens sida anses föreligga. I nu berörda fall syntes ofta förutsättningarna för inträdande av straffansvar för häleri eller häleriförseelse vara uppfyllda.

Den skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv som ägt rum innebar enligt utskottet att den som frånhänts egendom genom brott hade möjlighet att i större utsträckning än tidigare hävda sin rätt gentemot den som förvärvat egendomen. Utvecklingen på området hade härigenom i prakfiken medfört ett visst närmande till vad som gällde i övriga nordiska länder.

Vid en bedömning av spörsmålet måste, framhöll utskottet, hänsyn vidare tas till föreliggande försäkringsmöjligheter för den som berövas egendom genom stöld och för den som förvärvar sådan egendom. Den förstnämnde har regelmässigt möjlighet att försäkra sig mot egendomsbrott och därigenom få ersättning för vad han förlorat. Någon motsvarande möjlighet att skydda sig försäkringsvägen ansåg utskottet inte finnas för den som i god tro förvärvar stöldgods och sedan blir tvungen att avslå godset till dess rätte ägare.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att häleribrotlsligheten i vårt land är rikt förgrenad, välorganiserad och svårupptäckt. Åtskilligt tyder på att den också är i starkt växande. Både samhället och många enskilda drabbas enligt motionärerna av stora förluster på grund av denna brottslighet. Häleri är ofta förbundet med

LU 1979/80:1 y                                                                        6

andra brott som t. ex. stöld, rån, bedrägeri, skattebrott, osant intygande, urkundsförfalskning. Även narkotikabrottsligheten är nära lierad med hälerimarknaden. Därför anser motionärerna det helt nödvändigt att häleri och därmed förknippad brottslighet bekämpas med effektivare metoder än för närvarande. En vikfig punkt i ett program mot häleribrottsligheten är enligt motionärerna en skärpning av den lagstiftning som rör befattningen med stöldgods.

Del framhålls alt Sverige intar en särställning när det gäller rätten att få behålla stöldgods som förvärvats "i god tro". Det står i dag klart att det starka godtrosskyddet i vårt land bidragit till att öka stöldbrottsligheten. Motionärerna anser vidare att reglerna inte innebär en rättvis avvägning mellan de motstridande intressen som gör sig gällande vid godtrosförvärv av stulen egendom. Att den ursprungliga ägaren lill skillnad från godtrosförvärvaren delvis kan skydda sig genom försäkringar ändrar enligt motionärerna inte denna slutsats. Detta har övertygande visats i remissvar över BRÅ:s promemoria från polisen och från försäkringsbranschen.

Motionärerna anser att det behövs en skärpning av bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre. Därvid kan man välja mellan en rad mer eller mindre långtgående alternativ. Vid remissbehandlingen av BRÅ:s promemoria har olika synpunkter och förslag förts fram. Men det rimligaste förefaller motionärerna vara att rättigheterna stärks för den som blivit frånhänd egendom såväl vid fillgreppsbrott som vid brott i övrigt, alltså även vid t. ex. förskingring.

Under alla omständigheter, framhåller motionärerna, är det viktigt att riksdagen snarast tar ställning till förmån för att godtrosreglerna ändras så att stöld och häleribrottslighet motverkas och den ursprunglige ägaren får ett ökat skydd.

Utskottet

I motionen yrkas att regeringen skall förelägga riksdagen förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre som innebär att den som frånhänts egendom genom brott får ett starkare skydd samtidigt som häleri försvåras.

Utskottet erinrar om att en grundläggande princip i svensk rätt sedan länge är att den som i god tro förvärvar lösöre av annan än egendomens ägare blir skyddad mot anspråk från den "rätte" ägaren på att återfå egendomen. Genom godtrosförvärvet blir förvärvaren ägare till egendomen och den föregående ägaren har endast rätt att lösa till sig denna. För att ett godtrosförvärv skall bli gällande mol den ursprunglige rättsinnehavaren krävs all överlålaren haft egendomen i sin besittning och att denna överlämnats till förvärvaren. Bakgrunden till rättsläget är att besittningen av lösöre i den allmänna omsättningens intresse anses legitimera besittaren att förfoga över egendomen.

Reglerna om godtrosförvärv är tillämpliga även på gods som frånhänts

LU 1979/80:1 y                                                                        7

ägaren genom brott. Det starka skydd som svensk rätt ger godtrosförvärvare av stöldgods och annan egendom som åtkommits genom brott skiljer sig i avsevärd mån från vad som gäller i Danmark, Finland och Norge. I dessa länder kan sådan egendom inle bli föremål för godtrosförvärv och den rätte ägaren har alltså rätt att utan ersättning återfå egendomen. Utvecklingen av praxis i Sverige när det gäller kraven på god tro vid förvärv av stöldgods och liknande har emellertid medfört ett visst närmande till vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Det är sålunda numera vanligt att domstolarna kräver en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt visat sig särskilt "känslig" eller som bjuds ut till försäljning under ovanliga former eller till påfallande lågt pris. Denna skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv innebär att den som frånhänts egendom genom brott har möjlighet att i större utsträckning än fidigare hävda sin rätt gentemot den som förvärvat egendomen.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan har frågan om en modifiering av reglerna om godtrosförvärv av stöldgods m. m. fidigare aktualiserats i olika sammanhang. Någon ändring av rättsläget har dock inte kommit till stånd. En anledning härtill är att det ansetts strida mot svensk rättsuppfattning att den som i god tro förvärvat egendom och därvid iakttagit den omsorg som skäligen kunnat krävas av honom skall gå föriustig egendomen, därför alt det senare visar sig att den frånhänts ägaren genom brott. Vidare har det ansetts att något behov av ändrade regler inte föreligger med hänsyn till den utveckling beträffande kraven på den goda tron som ägt rum i praxis. En annan synpunkt som förts fram är att den som berövas egendom genom brott i allmänhet kan försäkra sig mot egendomsbrott medan någon motsvarande möjlighet att skydda sig försäkringsvägen inte torde finnas för den som i god tro förvärvar stöldgods och sedan tvingas avstå godset till rätte ägaren.

Enligt utskottels mening har de skäl som sålunda åberopats mot en ändring av gällande ordning fortfarande bärkraft. Samtidigt måste emellertid beaktas att det finns skäl som talar för att den rätte ägaren bör behandlas gynnsamt i sådana fall då han förlorat sin egendom genom brott. Den som lånar ut sin egendom eller deponerar den hos annan eller överlämnar den fill en avbetalningsköpare mot äganderättsförbehåll avstår därigenom frivilligt från den omedelbara kontrollen över egendomen och tar en viss risk för att mottagaren obehörigen överlåter den till en godtroende tredje man. Den som blir bestulen framstår i jämförelse härmed typiskt sett som i särskilt hög grad oskyldig till sin förlust och från skälighetssynpunkt kan del ligga nära till hands att för sådana fall lägga större vikt vid ägarens intresse av att få fillbaka den stulna egendomen än vid en godtroende förvärvares intresse av att få behålla den. Enligt utskottets uppfattning torde mot bakgrund av det ökade antalet tillgreppsbrott under senare år en viss förskjutning ha inträtt i den allmänna rättsuppfattningen till förmån för den rätte ägaren. Det torde numera inte anses lika självklart som tidigare att godtrosförvärvaren allfid bör få behålla egendomen. Att en opinionssvängning skett belyses bl. a. av

LU 1979/80:1 y                                                                        8

de remissyttranden som inhämtades över det ovan redovisade betänkandet SOU 1965:14 och de som inhämtats över brottsförebyggande rådets promemoria 1978:1 om sakhäleri m. m. Vid remissbehandlingen av 1965 års betänkande ställde sig sålunda flertalet remissinstanser negativa till en ändring av reglerna om godtrosförvärv medan remissutfallet beträffande BRÅ-promemorian visar att det övervägande antalet remissinstanser stöder tanken att modifiera möjligheterna till godtrosförvärv.

I anslutning till det anförda vill utskottet även beröra de kriminalpolifiska aspekterna på frågan om godtrosförvärv av stöldgods m. m. även om det i och för sig inte ankommer på utskottet att behandla spörsmål angående behovet av åtgärder mot tillgrepps- och häleribrottsligheten. EnUgt utskottets mening är det otvivelaktigt så att avsättningen av egendom som åtkommits genom brott i viss mån underlättas av det skydd som godtrosförvärvaren åtnjuter enligt nuvarande ordning. En modifiering av reglerna om godtrosförvärv bör kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendom som utbjuds på ovanligt förmånliga villkor och som därför kan misstänkas vara stöldgods. Som framhållits i både BRÅ-promemorian och motionen torde därför en viss inskränkning av skyddet för godtrosförvärvaren få betydelse för brottsbekämpningen. En förstärkning av den rätte ägarens ställning skulle därjämte kunna medföra att skillnaderna mellan Sverige och övriga nordiska länder på detta område minskade och således tillgodose intresset av nordisk rättslikhet.

I enlighet med det anförda anser utskottet att det finns skäl som talar för att en ändring av reglerna om godtrosförvärv nu bör komma fill stånd. En lagstiftning på området är emellertid förenad med åtskilliga problem inte minst när det gäller avvägningen mellan de olika intressen som gör sig gällande. Med hänsyn härtill förordar utskottet att frågan om godtrosförvärv av stöldgods m. m. blir föremål för utredning. Det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande. Utskottet vill dock betona vikten av att arbetet bedrivs i nordiskt samförstånd med sikte på att få till stånd en mer enhetlig reglering beträffande godtrosförvärv av stöldgods m. m. i de nordiska länderna.

Stockholm den 19 februari 1980

På lagutskottets vägnar LENNART ANDERSSON

LU 1979/80:1 y                                                         9

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m), Ivan Svanström (c). Stig Olsson (s). Elvy Nilsson (s), Joakim Ollen (m), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Margot Håkansson (fp)*, Margareta Gärd (m), Ingrid Segerström (s) och Lars Hedfors (s)*.

*Ej närvarande vid yttrandets justering.