med anledning av motion om ersättning för vissa fordonsskador vid olycksfallstransporter (Yttrande 1977/78:LU1)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets yttrande

1977/78:1 y

med anledning av motion om ersättning för vissa fordonsskador vid olycksfallstransporter

Till socialförsäkringsutskottet

Efter samråd med socialförsäkringsutskottet har lagutskottet beslutat att till socialförsäkringsutskottet överlämna motionen 1976/77:668 av Svea Wiklund (c) och Ella Johnsson (c). Lagutskottet avger följande yttrande.

Motionen

I motionen yrkas att riksdagen uttalar att i motionen berörda kostnader skall täckas av trafikförsäkringen.

Motionärerna framhåller att det vid hastigt påkomna sjukdomsfall inte alllid ges tillfälle att invänta ambulans för transport till läkare ulan att taxibil eller privat bil får ombesörja transporten. Enligt motionärerna förekommer vid akuta sjukdomstillstånd och plötsliga dödsfall ofta blodflöde, kräkning m. m. vilket kan tränga in i fordonets dynor och stoppning på säten och dörrar. Rengöringen av fordonet måste handhas av fackman och är både tids-och kostnadskrävande. Härtill kommer att fordonsägaren inte kan disponera fordonet under den tid rengöringen tar, ca en vecka. Kostnaden härför kan uppskattas till 700 - 1 000 kr.

Enligt motionärerna kan ersättning för de berörda kostnaderna utgå ur trafikförsäkringen då transporten gällt en person som skadats vid traflk-olycka. I andra fall åter flr fordonsägaren själv svara för kostnaderna eftersom trafik-, vagnskade- och ansvarighetsförsäkringar inte täcker dessa.

Gällande ordning

Den som tillfogas skada till person eller egendom kan under vissa omständigheter få skadestånd av annan. För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s. k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 S skadeståndslagen (1972:207), innebär att skadan skall ersättas av den som har vållat den uppsåtligen eller av vårdslöshet.

På trafikskadeområdet gäller emellertid särskilda regler i irafikskadelagen (1975:1410) som är fördelaktigare för den skadelidande än de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen. Enligt irafikskadelagen skall den som äger ett motorfordon ha trafikförsäkring. Från ell fordons trafikförsäkring utgår irafikskadeersättning för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik med fordonet. Ersättningen utgår utan all någon behöver göras

1 Riksdagen 1977/78. 8 saml. Ylir. nr 1

LU 1977/78:1 y

LU 1977/78:1 y 2

personligen skadeståndsansvarig. Ersättningssystemet enligt lagen har alltså frikopplats från skadeståndsreglerna och omvandlats till ett fristående försäkringssystem. Trafikskadelagen bygger på principen att skadeersättning skall utgå direkt ur fordonets trafikförsäkring på rent objektiv grund, dvs. oberoende av om någon kan anses vållande till olyckan eller ej. Trafikska-delagens objektiva ansvar gäller bara vissa skador, nämligen personskador som drabbar förare eller passagerare i fordonet eller personer utanför fordonet samt sakskador som drabbar annan egendom än själva fordonet eller egendom som befordras med detta. Som personskador anses bl. a. sjukvårdskostnader och andra utgifter.

För skador på motorfordon och därmed befordrad egendom kan irafikskadeersättning endast utgå när de uppkommer vid kollision med annat motorfordon. Vid sådana kollisionsskador skall ersättning utgå från det andra fordonets trafikförsäkring, om skadan har orsakats genom vållande i samband med förandet av detta fordon eller genom bristfällighet på det fordonet.

Beträffande motorfordon som saknar föreskriven trafikförsäkring eller vars identitet inte kunnat fastställas svarar samtliga trafikförsäkringsanstalter solidariskt för irafikskadeersättningen. Försäkringsanstalterna företräds härvid av Trafikförsäkringsföreningen.

Trafikförsäkringen täcker inte skador på det egna fordonet. Bilägaren är för sådana skador hänvisad till förefintlig vagnskadegaranti eller till den möjlighet till ersättning som följer av den frivilliga kaskoförsäkringen som bl. a. omfattar vagnskadeförsäkring. Vagnskadeförsäkringen täcker skador som uppkommit vid trafikolycka, skadegörelse av tredje man och annan yttre händelse. All kaskoförsäkring meddelas med viss självrisk. Även vagnska-degaranlier är förenade med villkor om självrisk.

Enligt av Trafikförsäkringsföreningen fastställda regler kan i vissa fall ersättning utgå förs. k. samaritskador. Ersättningen utbetalas från trafikförsäkringen då motorfordon las i anspråk för att forsla en vid ett irafikolycksfall skadad person till läkare och skada därvid åsamkas fordonet eller de medföljandes kläder genom blodflöde e. d. Ersättningen kan omfatta ersättning för avhjälpande av skadan, stilleståndsersättning enligt de i skadeståndsfall tillämpade grunderna och goltgörelse för samaritkörningen enligt tillämplig taxa då det är fråga om trafikbilägare.

Ersättning utgår inte om transporten skett med ambulansbil eller med motorfordon, som saknat föreskriven trafikförsäkring.

Om det från början är uppenbart att skadeslåndsskyldighet för personskadan åvilar viss trafikförsäkringsgivare och om ersättningsanspråket riktas mot honom direkt, bör han enligt reglerna reglera samaritskadan. I övriga fall utbetalas ersättningen genom Trafikförsäkringsföreningen.

I fråga om kostnader för sjuktransporter i allmänhet gäller enligt sjukvårdslagen (1962:242) att landstingskommun skall tillse att det finns en organisation för ambulanstransporter inom sjukvårdsområdet. Sker en sjuktransport

LU 1977/78:1 y 3

med annat fordon än ambulans kan ersäuning i vissa fall utgå ur den allmänna försäkringen.

Enligt 2 kap, 5 Slagen (1962:38 l)om allmän försäkring (AFL) har försäkrad som åtnjutit läkarvård, tandvård och sjukhusvård rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor till och från läkaren, tandläkaren eller vårdinrättningen. Närmare bestämmelser om reseersättning finns intagna i sjukre-seförordningen (1975:964), Ersättning kan dock inte utgå för kostnader av den art som berörs i motionen.

Vid arbetsskada gäller enligt 3 kap, 2 S lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring att den sjuke får rätt lill förmåner från arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som skulle ha utgått om 2 kap, AFL varit tillämplig på honom.

Remissyttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från riksförsäkringsverket. Landstingsförbundet, Försäkringsbranschens serviceaktiebolag. Motormännens riksförbund sarnt Svenska taxiförbundet.

Riksförsäkringsverket anför alt verket inte har att administrera trafikförsäkringen.

Landstingsförbundet finner det i sig motiverat att ersättning kan lämnas för rengöring av fordon i de situationer som motionärerna angivit. Enligt förbundet framstår det som skäligt att den som på grund av sjukdom eller skada ofrivilligt förorsakar materiell skada inte drabbas av de kostnader det här gäller. Detsamma gäller den person som frivilligt åtar sig alt köra den sjuke till sjukhus. Landstingsförbundet hänvisar till att resekostnadsersättning från den allmänna försäkringen omfattar ersättning för utgifler för följeslagare, vårdare, övernattning, goltgörelse för förlorad arbetsinkomst m. m. Landstingsförbundet anser att det därför ligger nära till hands att överväga om inte den allmänna försäkringen skulle kunna utvidgas till att omfatta även andra kostnader som kan uppkomma vid sjuktransporter såsom kostnader för avhjälpande av sådana skador som beskrivs i motionen.

Landstingsförbundet anser att även om förevarande fråga inte är av någon större omfattning det ändock finns skäl att stödja motionsyrkandet. Enligt Landstingsförbundet bör det prövas om den avsedda kostnaden kan regleras genom den allmänna försäkringen.

Försäkringsbranschens serviceaktiebolag framhåller att reparations- och rengöringskostnader av ifrågavarande slag mera sällan torde överstiga något hundratal kronor. Om t, ex, vagnskadeförsäkringen skulle omfatta sådana skador som beskrivs i motionen skulle de regelmässigt falla inom självriskbeloppet, som är lägst 600 kr.

Motormännens riksförbund uttalar sitt stöd för det i motionen framförda förslaget.

Svenska taxiförbundet framhåller att förbundets medlemmar yrkesmässigt

LU 1977/78:1 y 4

bedriver olycksfallstransporter med taxibilar, sjukbilar, dvs, bårulruslade personbilar, samt ambulanser. Taxiförbundet uppger all sedan sjukvårdslagen kommit att omfatta kravet på tillfredsställande sjuktransportorganisation genom sjukvårdshuvudmannens försorg så har ersättningsfrågorna lill ambulansföretag helt reglerats genom avtal med resp, landsting eller motsvarande.

Enligt Taxiförbundet har under en följd av år ersättningsfrågor, som uppkommit på grund av i motionen beskrivna händelser, givit anledning lill försök från irafikutövarnas sida att utfå ersättning för skador från olika betalningsinslanser, Taxiförbundel uppger att sjukvårdshuvudmännen vanligen frånsagt sig betalningsansvar och alt den sjuke i åtskilliga fall ansett alt samhället bör vara betalningsansvarigt för kostnader i samband med transporter av ifrågavarande slag. Denna uppfattning omfattas även av dödsbon, Taxiförbundel uppger att hemkommunens sociala centralnämnd sällan finner anledning att betala skadeersättning annat än i enstaka fall då den transporterade vid tillfället varit understödstagare. Enligt Taxiförbundet har vidare försäkringskassorna genomgående avsagt sig betalningsansvar i skadefallen.

Enligt Taxiförbundel har dock sjukvårdshuvudmännen med viss regelbundenhet ansvarat för uppkomna kostnader. Härigenom hartrafikutövama i viss omfattning kunnat få ersättning efter ett mycket tidsödande förarbete.

Taxiförbundet uttalar sin tillfredsställelse över motionen men vill för sin del framhålla att sjukvårdslagens regler bör ändras på så sätt att sjukvårdshuvudmannen blir ersättningsskyldig för sådana skador som nämns i motionen.

Utskottet

I motionen behandlas ett spörsmål om ersättning för skador på inredningen i privata motorfordon och laxibilarsom uppstått i samband med att fordonen använts för sjuk- och olycksfallstransporter. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen kan trafikskadeersättning för denna typ av skador utgå endast vid transporter av irafikolycksoffer, I andra fall kan skadorna inte ersättas från trafikförsäkringen eller från frivilliga försäkringar eller vagnska-degarantier. Inte heller torde ersättning kunna utgå med stöd av reglerna i skadeståndslagen eller i socialförsäkringslagstiftningen. Del bör också nämnas alt det är osäkert om den skadelidande har möjligheter att fl ersättning av den som orsakat skadan i enlighet med allmänna civilrätlsliga grundsatser.

Utskottet vill för sin del stryka under att det är angelägel att personer som hastigt insjuknar eller skadas kan föras lill sjukhus eller läkare med taxibilar och andra fordon, när ambulanstransport inte är möjlig eller nödvändig. Det är härvid självfallet viktigt alt förarna av fordonen har sådana kunskaper att

LU 1977/78:1 y 5

de på ett riktigt sätt kan ta hand om den sjuke eller skadade. Enligt utskottets mening är del också, såsom motionärerna framhåller, av betydelse att fordonsförare, som under transporter av sjuka eller skadade flr sina fordon nedsölade av blod, kräkningare, d,,kan få ersättning härför. Om förarna inte hålls skadeslösa för nu angivna slag av skador är risken stor för att deras villighet att åta sig sjuktransporter kommer att minska,

I likhet med motionärerna och flertalet av remissinstanserna anser utskottet därför att starka skäl talar för att ersättning bör kunna utgå för de av motionärerna påtalade skadorna även när dessa inte har samband med ett traflkolycksfall. Enligt utskottets mening är emellertid motionärernas förslag om att ersättningen skall utgå ur trafikförsäkringen inte förenligt med de principer på vilka trafikskadelagen bygger. Man bör därför överväga om inte ersättningsfrågan kan lösas på annat sätt. En möjlighet härvidlag är som Landstingsförbundet framhållit att den allmänna försäkringen utvidgas till att omfatta också kostnader för avhjälpande av sådana skador som avses i motionen. Svenska taxiförbundet har i sitt yttrande pekat på möjligheten till en ändring av sjukvårdslagen. Det ankommer dock inte på lagutskottet att pröva dessa möjligheter.

Stockholm den 22 november 1977

På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanslröm (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m)*. Stig Olsson (s), Martin Olsson (c). Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp), Arne Andersson i Gamleby (s)*, Åke Gillslröm (s), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Stina Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson (c)*, Joakim Ollen (m) och Birgitta Johansson (s).

Ej närvarande vid yttrandets justering.