Lag om krmateriel

Yttrande 1992/93:FöU2

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Försvarsutskottets yttrande 1992/93:FöU2y

Lag om krigsmateriel

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har den 6 augusti beslutat bereda försvarsutskottet tillfålle atl avge yttrande över proposition 1991/92:174 Lag om krigsmateriel jämte motioner.

Propositionen

I proposition 1991/92:174 föreslås en ny lagom krigsmateriel. Förslaget innebär att lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. förs samman till en lag. Syftet härmed är att förtydliga bestämmelserna för den samlade kontrollen inom området. Enligt förslaget kommer det även i framtiden att krävas regeringslill-stånd för att tillverka, tillhandahålla och exportera krigsmateriel, liksom för utlandssamarbete om utveckling eller produktion av sådan materiel.

Propositionen grundas på bl.a. två utredningar. En av dessa, den s.k. Krigsmalerielexportutredningen (KMU), har bl.a. haft som uppgift att undersöka sammanhanget mellan en fortsatt livskraftig svensk försvarsindustri och exporten av krigsmateriel. Utredningen redovisar i sitt betänkande (SOU 1989:102) ett klart sådant samband. Export och utlandssamverkan sägs utgöra en förutsättning för att behålla kompetens och kapacitet att inom landet kunna utveckla och tillverka materiel för våra egna försvarsbehov. Regeringen delar utredningens uppfattning i denna del. Den avvisar åtgärder för atl på administrativ väg omstrukturera försvarsindustrin, t.ex. genom omsiällningsfonder.

Propositionens principer för klassificering av krigsmateriel utgår från förslag från en utredning (Begreppsutredningen) som granskat krigsmaterielbegreppet (SOU 1989:66). Principerna innebär att klassificeringen, liksom i dag, skall ske med utgångspunkt från materielens funktion och konstruktion. Regeringen anser att hänsyn bör tas till det krigsmaterielbegrepp som tillämpas av länderna inom EG och föreslår en indelning i två kategorier, dels krigsmateriel för strid, dels övrig krigsmateriel.

1  Riksdagen 1992/93. 10 saml. Nr2y

1992/93 FöU2y

Ett huvudavsnitt i propositionen behandlar de reviderade och preci- 1992/93:FöU2y

serade riktlinjerna för hur ärenden om undantag från lagens förbud skall prövas. De föreslagna riktlinjerna innebär sammanfattningsvis följande:

Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller till annan samverkan om krigsmateriel med utlandet, bör medges endast om detta bedöms erforderligt för atl tillgodose det svenska försvarels behov av materiel eller kunnande, eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärt, och detta inte slår i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik. Regeringen anser all utrikespolitiska hinder inte föreligger för export till och samverkan med de nordiska länderna, de traditionellt neutrala länderna i Europa och länderna inom den Europeiska gemenskapen. Samverkan med dessa länder sägs i princip stå i överensstämmelse med svensk utrikespolitik.

Tillstånd får inte ges om s.k. ovillkorliga hinder föreligger, dvs. om det skulle strida mot internationell överenskommelse som Sverige biträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mol folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig.

Tillstånd bör, enligt regeringen, heller inte ges om framställning om export eller samverkan gäller stat där omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer.

Tillstånd för utförsel av krigsmateriel för strid bör vidare inte ges om del avser stat som befinner sig i inre eller yttre väpnad konflikt, inte heller till stal som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt.

Tillstånd anses kunna ges till utförsel av övrig krigsmateriel, dvs. materiel utan förstörelsebringande egenskaper, om tre villkor är uppfyllda. Sålunda får inte något av de ovillkorliga hindren föreligga. Inte heller får mottagarlandet befinna sig i inre eller yttre konflikt och där får inte förekomma grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Tillstånd bör vidare kunna ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. Delsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.

Ett givet tillstånd till utförsel bör, enligt propositionen, återkallas vid ovillkorliga exporlhinder och om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt eller får inre väpnade oroligheter.

Även i fråga om utlandssamarbele om gemensam utveckling och
tillverkning av krigsmateriel skall tillståndsbedömningen, enligt rege
ringens förslag, utgå från samma grundläggande kriterier. När det
gäller export från samarbetslandet lill ett tredje land av gemensamt
utvecklad eller producerad materiel skall bedömningen utgå från slut
produktens identitet. Om malerielen har en övervägande svensk identi
tet, bör sådan tredjelandsexport i princip regleras enligt de svenska
riktlinjerna. Om materielen däremot anses ha en övervägande utländsk
identitet, eller om särskilt starka försvarspolitiska skäl föreligger, sägs
sådan export kunna medges enligt samarbelslandets exporlregler.                      2

Försvarsutskottet                                                                             1992/93:FöU2y

Försvarsutskottet konstaterar alt den aktuella propositionen och de med anledning av denna avgivna motionerna behandlar ett brett spektrum av frågor som direkt avser eller har anknytning till regelverket för tillverkning och export av krigsmateriel. Huvuddelen av dessa frågor får anses ligga utanför försvarsutskottets beredningsområde. Utskottet begränsar således sitt yttrande till vissa för det svenska försvaret betydelsefulla aspekter på tillverkning och export av krigsmateriel. Dessa redovisas i det följande under särskilda rubriker.

Försvarsindustrins betydelse ur säkerhets- och försvarspolitisk synvinkel

Under de senaste åren har utskottet vid flera tillfållen behandlat frågan om industrins försvarspolitiska betydelse. Utskottet hänvisar härvid främst lill betänkandena 1986/87:FÖU11 (inför 1987 års försvarsbeslut), 1990/91:FÖU8 och 1991/92:FöU12 (inför 1992 års försvarsbeslut).

Utskottet redovisar i del följande sin grundsyn när det gäller försvarsindustrins betydelse ur säkerhets- och försvarspolitisk synvinkel.

En inhemsk försvarsindustri utgör en väsentlig tillgång i den svenska säkerhetspolitiken. Egen kapacitet alt utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel bidrar lill att skapa respekt för vår vilja och förmåga atl föra en långsiktig, fast och konsekvent försvarspolitik fri från bindningar i militära allianser. Den ger oss förmåga atl vidmakthålla och vidareutveckla redan anskaffade system samt tillhandahåller teknisk kompetens på områden som har stor betydelse för försvarets operativa effekt och som ofta inte kan tillgodoses på annat sätt. Egen forskning och försvarsindustri ökar sålunda möjligheterna all förse försvarsmakten med utrustning som är anpassad till de speciella behov och förutsättningar som vårt värnpliklssyslem, vår försvarsplanering och vår geografi skapar. Detta bidrar i sin tur till atl vi till rimliga kostnader kan välja en egen försvarsprofil som minskar verkansmöjligheterna hos de system som en angripare kan sätta in mot oss. Härtill kommer att viss materiel, t.ex. för telekrigföring, är underkastad så höga sekretesskrav att en utlandsanskaffning inte är möjlig varför en svensk utveckling och tillverkning utgör enda realistiska alternativ. Slutligen utgör en inhemsk försvarsindustri en av grunderna för att i ell läge där de internationella relationerna försämras kunna förbättra försvarsförmågan genom tillförsel av materiel. Den är också en förutsättning för krigsproduklion.

En vital försvarsindustri har utgjort ett av fundamenten för vår militära alliansfrihet. Länder som saknar försvarsindustri har behövt utforma andra försvarskoncept med ett större utländskt beroende. De försvarspolitiska motiven för all behålla och utveckla vår försvarsindustri anser utskottet heller inte ha minskat i betydelse genom de senaste årens stora förändringar i den inlernalionella miljön.

Utskottet noterar att den aktuella propositionen (s. 36—41) belyser
försvarsindustrins säkerhetspolitiska betydelse utförligare än vid tidiga-             3

re lillfållen när reglerna för krigsmaterielexport varit uppe lill behand-

ling. Detta anser utskottet vara en fördel. Utskottet noterar vidare all           1992/93:FöU2y

regeringen uttalar atl den inhemska försvarsindustrin, med en stark kompetens på del högteknologiska området, utgör en väsentlig tillgång i den svenska säkerhetspolitiken. Den syn som regeringen ger uttryck för i det aktuella avsnittet överensstämmer således väl med vad utskottet nyss och i tidigare sammanhang anfört i frågan.

Omställning av försvarsindustrin

Del som utskottet har anfört om försvarsindustrins säkerhets- och försvarspolitiska betydelse innebär inte att utskottet förordar att en viss industristruktur eller vissa enskilda företag skall bevaras till varje pris. Utveckling och tillverkning av materielobjekt skall utgå från det svenska försvarels behov. Med hänsyn härtill får industrins kompetenser prioriteras och bestämmas. Tillverkningskapaciteten kan också påverkas av exportåtaganden. Regering och riksdag lar ställning till såväl maierielbehov som behovet av kompelens i de fleråriga försvarsbesluten, och vid behov också i samband med den årliga prövningen av verksamhet och medelstilldelning. Iniliering och genomförande av strukturförändringar är främst ett ansvar för industrin. Staten har, i egenskap av enda inhemska beställare och samtidigt regelutformare, också ell ansvar, bl.a. för sysselsättningen. Utskottet erinrar om all betydande strukturförändringar skett i svensk försvarsindustri under senare år med en betydande nedgång i sysselsättningen och att ytterligare sådana strukturförändringar förutses.

Svensk försvarsindustri har varit mycket framgångsrik i sin uppgift all utveckla och tillverka utrustning lill vårt försvar. Ofta har insatserna lett till lösningar av världsklass direkt anpassade lill våra speciella förhållanden. Det har t.ex. väckt internationell respekt alt ett litet land som Sverige självständigt kunnat utveckla flera generationer kvalificerade stridsflygplan, nu senast JAS 39 Gripen, och kvalificerade robotsystem som robot 15 mot sjömål, robot 70 mol luftmål samt pansar-värnsroboten 55 (BILL) och granatkaslarprojektilen STRIX. Många andra exempel kan anföras: Ubåt 90, radarstationer för olika ändamål, kommunikationsutrustningar, minor m.m. All den framtagna materielen stått sig väl, kvalitets- och kostnadsmässigl, i hård internationell konkurrens understryks av industrins exportframgångar.

En annan aspekt som enligt utskottet bör uppmärksammas är att försvarsindustrin, som sysselsätter ca 10 % av svensk verkstadsindustri, har inneliggande order för i storleksordningen 20 miljarder kronor. Flera försvarsindustriförelag redovisar vinst, t.ex. Ceisiuskoncernen och NobelTech Syslems, trots lågkonjunktur och allmän ekonomisk kris i landet.

Enligt utskottet är det vidare värt alt notera att försvarsanslagen inte används till induslrisubventioner. Utvecklings- och anskaffningsuppdrag placeras där materielen kan fås med specificerade egenskaper till lägsta pris. Delta skapar ett effektivitetstryck på industrin. Samtidigt utgör stora utvecklingsuppdrag med tillhörande finansiering, ofta benämnda teknikupphandling, ett stöd åt industrin eftersom denna med

egna medel i regel inte kan bekosta sådana fleråriga satsningar med           1992/93:FöU2y

tillhörande investeringar. Statlig teknikupphandling har inom flera samhällssektorer visat sig ge betydande dynamiska effekter.

Det sagda innebär att utskottet delar regeringens bedömning att del är olämpligt atl genom omställningsfonder styra industrins strukturering.

Betydelsen av export och annan utlandssamverkan

Frågan om sambandet mellan försvarsindustrins förmåga atl tillgodose det svenska försvarets behov av materiel och industrins möjligheter att exportera och samarbeta med utländsk industri har tagits upp av utskottet vid flera tillfållen de senaste åren. Sålunda anfördes inför 1987 års försvarsbeslut (1986/86:FöUl 1 s. 127) att export av viss omfattning är nödvändig för atl bevara väsentliga delar av försvarsindustrins kompelens, kapacitet och konkurrensförmåga. Samarbete med utländsk industri angavs bidra lill alt inom landet bevara och befåsta systemkompetenser som annars i längden inte skulle kunna upprätthållas. Frågan om utlandssamarbele behandlades också i belänkandet 1990/91 :FÖU8. Utskottet uppmärksammar i detta (s. 126) vad regeringen anfört (prop. 1990/91:102) om det angelägna i att från försvarspolitiska utgångspunkter skapa sådana betingelser för ullandssamarbetet att en livskraftig försvarsindustri kan bevaras inom för del svenska försvaret prioriterade sektorer. För att främja möjligheterna till ett sådant industriellt samarbete ansåg regeringen då atl ramar borde ges för samarbetet och all dessa borde förankras på regeringsnivå. Med hänsyn lill den snabba utvecklingen på del försvarsindustriella området i Europa och del pågående ekonomiska samarbetet borde det också finnas anledning att överväga de svenska relationerna lill existerande samarbetsorgan i Europa inom området, i första hand lEPG (Indepen-dent European Programme Group). Enligt regeringen var det väsentligt atl den svenska marknaden för försvarsmateriel fungerar på ett likartal sätt som i de 13 lEPG-länderna och atl svensk industri kan accepteras som samarbetspartner i dessa länder.

Utskottet konstaterar atl sambandet mellan försvarsindustrins förmåga alt tillgodose del svenska försvarels behov av materiel och industrins möjligheter all exportera ånyo poängleras i den nu aktuella propositionen (s. 40). Regeringen anser sålunda all Sverige har ell starkt säkerhetspolitiskt behov atl i ökad utsträckning delta i det internationella forsknings- och utvecklingssamarbete som pågår, inte minst mellan länderna i EG. Exporten av krigsmateriel saml annan utländsk samverkan bör därför, enligt regeringen, kunna ske i den omfattning som är betingad av våra försvars- och säkerhetspolitiska mål och behov inom ramen för Sveriges allmänna säkerhetspolitiska principer. Ulskollet gör ingen annan bedömning.

Här vill utskottet fåsta uppmärksamheten pä en konsekvens av att ändra klassificeringen av krigsmateriel enligt propositionens förslag. Definitionen av gruppen "övrig krigsmateriel" leder till all antalet lillståndsärenden ökar. Delta kommer, för del fall regeringen ger sitt

tillstånd, att  i  statistiken  återspeglas som  en  ökning av den  totala          1992/93:FöU2y

krigsmaterielexporten. En sådan ökning är självfallet skenbar. Likaså

skulle  en   stor  svensk   materielleverans  till   ett  grannland,  t.ex.   till

Norge, ge utslag i statistiken. Detta slags stalistikförändringar kan ge

upphov till en debatt som inte är särskilt intressant. Del viktiga är i

stället att del inte exporteras lill fel länder. Delta bör enligt utskottets

mening   kunna   tillgodoses  genom   all   regeringen,   under   vederlaget

politiskt ansvar, tillämpar det nu föreslagna regelverket i varje aktuellt

tillståndsärende.

Principiell kommentar till vissa motioner

Utskottet uppfattar att flertalet av de motioner som avgivils med anledning av den aktuella propositionen direkt eller indirekt ifrågasätter bärkraften i motiven för en svensk krigsmaterielexport och annan samverkan med utländsk försvarsindustri. Utskottet kan, mot bakgrund av det tidigare anförda, inte ställa sig bakom motionärernas synsätt i berörd del. Utskottet kan heller inte förorda de redovisade motiven för atl inrätta omställningsfonder eller statsingripanden för en omställning av industrin.

Stockholm den 5 november 1992 På försvarsulskollels vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Iréne Vestlund (s), Lars Sundin (fp), Ingvar Björk (s), Gunhild Bolander (c), Barbro Evermo Palmerlund (s), Christer Skoog (s), Jan Erik Ågren (kds), Robert Jousma (nyd), Sven Lundberg (s). Stig Grauers (m), Karin Wegestål (s), Henrik Landerholm (m), Britt Bohlin (s) och Jan-Olof Franzén (m).

Avvikande mening

Robert Jousma (nyd) anser atl vad  utskottet anför under rubriken Försvarsutskottet bort ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet noterar att propositionen i allt väsentligt innebär atl två lagar, lagen (1983:1034) om kontroll och tillverkning av krigsmateriel och lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, förs samman till en lag. Lagförslaget innebär således atl de grundläggande lillståndsprinciperna kvarstår oförändrade. Regeringstillslånd kommer även framdeles att krävas för tillverkning, tillhandahållande, export m.m. av krigsmateriel. Utländskt ägande kommer fortfarande att begränsas.

Enligt  utskottets uppfattning  har  motiven för nuvarande rigorösa   1992/93:FöU2y

lagreglering inom krigsmaterielområdet inte samma bärkraft som tidigare. Utgångspunkten bör i stället vara en fri marknad som under .särskilda förhållanden kan inskränkas. Svensk försvarsindustri bör ges samma möjligheter alt konkurrera på denna marknad som andra länders försvarsindustrier.

Innebörden av vad utskottet här har anfört är att krigsmateriellagstiftningen inte kan bygga på tillslåndsprincipen. I stället bör anmälningsplikt föreskrivas. Anmälan bör kunna göras i efterhand eller, vid synnerliga skäl, innan avtal tecknas mellan kund och leverantör. Regeringens möjligheter all förhindra att avtal ingås bör begränsas till situationer där svenska intressen kan hotas och där mänskliga rättigheter allvarligt åsidosätts.

Utskottet förordar således en ny inriktning av krigsmalerielpoliti-ken. Proposition 1991/92:174 bör avslås och riksdagen ge regeringen i uppdrag att utarbeta ett nytt och friare regelverk för krigsmaterielområdet i enlighet med vad utskottet här har anfört.

gotab   42253, Stockholm 1992