Godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter

Yttrande 1989/90:JuU3y

Justitieutskottets yttrande
1989/90:JuU3y

Godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter

Till socialutskottet
Inledning

I proposition 1989/90:107 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att godkänna konventionen om barnets rättigheter med
angivet förbehåll mot artikel 37 punkt c). Propositionen har hänvisats
till socialutskottet.

Socialutskottet har berett bl.a. justitieutskottet tillfälle att yttra sig
över de delar av propositionen jämte eventuella motioner som har
samband med utskottets beredningsområde.

Med anledning av propositionen har väckts bl.a. motionerna
1989/90:So49 av Sten Svensson m.fl. (m), 1989/90:So50 av Lars Werner
m.fl. (vpk), 1989/90:So53 av Karin Söder m.fl. (c), 1989/90:So54 av
Anita Stenberg m.fl. (mp) och 1989/90:So55 av Ulla Tillander m.fl. (c).
Den av kulturutskottet till socialutskottet överlämnade delen (yrkande
8) av motion 1989/90:Kr5 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) har också
samband med propositionen.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen med visst förbehåll skall godkänna
en av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november
1989 antagen konvention om barnets rättigheter. Konventionen öppnades
för undertecknande den 26 januari 1990, och Sverige undertecknade
den samma dag. Konventionen förutsätter ratifikation för att bli
gällande.

Konventionen innehåller bestämmelser som är avsedda att tillförsäkra
barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot
övergrepp och utnyttjande. Med barn förstås enligt konventionen varje
människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den
lag som gäller för barnet.

Genom konventionen upprättas en kommitté som ges behörighet att
granska efterlevnaden av konventionen.

1989/90

JuU3y

1 Riksdagen 1989/90. 7 sami. Nr 3y

Tillträdet till konventionen föranleder enligt vad föredragande statsrådet
uttalar i propositionen inga ändringar i gällande lagstiftning.

Yttrandets omfattning

De frågor som aktualiseras i ärendet och som ligger inom utskottets
beredningsområde gäller straffrättsliga och processuella frågor. Utskottet
kommer i det följande att behandla sådana frågor som tagits upp
motionsvägen.

Barn i fängelse

Artikel 37 i konventionen innehåller bestämmelser bl.a. om behandlingen
av frihetsberövade barn. Sådana barn skall enligt punkt c)
behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet
och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i barnets
ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas avskilt från vuxna,
om det inte kan anses vara till barnets bästa att inte göra detta.

När det gäller skyldigheten att i princip hålla barn avskilda från
vuxna föreslår regeringen att Sverige avger en reservation mot konventionen.
I motion So49 och So54 förordas i stället en ändring i
lagstiftningen i syfte att möjliggöra ett förbehållslöst godkännande av
konventionen. 1 motionerna So53 och So55 intas den motsatta ståndpunkten
— motionärerna hävdar att den svenska lagstiftningen uppfyller
konventionens krav och att någon reservation sålunda inte erfordras.

För brott som någon begått innan han fyllt 15 år får, enligt 1 kap. 6
§ brottsbalken (BrB), inte dömas till påföljd. Det kan alltså inte
ifrågakomma att placera barn under 15 år i fängelse. Enligt 17 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)
får barn under 15 år inte heller häktas eller anhållas.

Barn under 15 år kan emellertid i vissa fall bli föremål för kortvariga
straffprocessuella frihetsberövanden. Enligt 16 § LUL får sålunda
barn, som inte fyllt 15 år och som anträffas på bar gärning eller på
flykt från brottsplatsen, gripas och överlämnas till polisen om fängelse
skulle ha kunnat följa på brottet. Polismyndigheten eller åklagare har
att omedelbart besluta om barnet skall friges eller om barnet skall
kvarhållas för förhör. Den som är under 15 år är, enligt 23 kap. 9 §
andra stycket rättegångsbalken (RB), inte skyldig att stanna kvar för
förhör längre än tre, eller undantagsvis sex, timmar.

Det kan tilläggas att polisen i vissa fall, med stöd av 12 § polislagen
(1984:387), kan omhänderta barn under 15 år i vissa akuta situationer.

Utskottet kan konstatera att nu behandlade omhändertaganden är av
kortvarig natur och att syftet är att förhör skall kunna hållas med
barnet eller att barnet skall avlägsnas från en olämplig miljö och
överlämnas till vårdnadshavaren. Någon fråga om förvaring av dessa
barn torde inte uppstå (se även 17 § sista stycket lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.).

1989/90: Ju U3y

2

När det gäller barn under 15 år anser utskottet det klart att den
svenska lagstiftningen uppfyller de krav som ställs i konventionen i
här aktuellt hänseende.

Också i fråga om den som fyllt 15 år men inte 18 resp. 21 år finns
begränsningar när det gäller möjligheten att döma till fängelse. Regleringen
återfinns i 30 kap. 5 § BrB. Regleringen innebär att för brott
som någon begått innan han fyllt 18 år får dömas till fängelse endast
om det finns synnerliga skäl; för brott som någon begått efter det att
han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast
om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns
särskilda skäl för det. Den som är under 18 år får inte heller, enligt 7
§ LUL, häktas med mindre det föreligger synnerliga skäl. I fråga om
skyldigheten att kvarstanna för förhör finns ingen särreglering för
personer som fyllt 15 år. Här gäller sålunda, enligt huvudregeln i 23
kap. 9 § första stycket, en skyldighet att kvarstanna för förhör i sex,
eller i vissa fall, tolv timmar.

Utskottet vill först understryka att unga lagöverträdare sedan länge
särbehandlas — principen är att de unga lagöverträdarna skall uppmärksammas
av de sociala myndigheterna och att dessa på olika sätt
skall ge råd och stöd eller ingripa med åtgärder enligt den sociala
lagstiftningen. I första hand blir det därvid fråga om att tillämpa
socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) vilka innehåller bestämmelser,
som är tillämpliga bl.a. på ungdomar som gjort sig skyldiga till brott.
(Riksdagen har nyligen behandlat ett förslag om ny LVU, lag om vård
i vissa fell av barn och ungdomar (prop. 1989/90:28, SoU15). De nya
reglerna träder i kraft den 1 juli i år.)

En konsekvens av det här angivna synsättet är att den som är under
18 år endast undantagsvis döms till fängelse. Här kan nämnas att
antalet ungdomar som varje år börjat avtjäna fängelsestraff innan de
fyllt 18 år varierat mellan 16 och 37 under åren 1980 till 1988. Är
1986 var det fråga om 30 ungdomar. År 1987 var antalet 13, och år
1988 var antalet 34.

I fråga om placering i fängelse av personer under 21 år finns en
reglering i 8 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Där
föreskrivs att vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall särskilt
beaktas att han, om ej särskilda skäl föranleder annat, hålls åtskild från
sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

En liknande bestämmelse finns i 3 § sista stycket sista meningen
lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Denna lag
tillämpas inte endast på häktade och anhållna utan även, som framgår
av 18 §, på den som t.ex. tas i förvar i polisarrest.

I praktiken placeras fängelsedömda under 21 år på någon av anstalterna
Hällby, Skenäs, Mariefred och Roxtuna. På Mariefred placeras
ungdomar som dömts till fängelse första gången och som inte missbrukar
medan Roxtuna är avsedd för ungdomar med missbruk. När det

1989/90:JuU3y

3

gäller placeringen av en person som inte fyllt 18 år skulle, uppger
kriminalvårdsstyrelsen, placeringen i första hand ske på Mariefred
eller Roxtuna.

Utskottet vill först, i likhet med föredragande statsrådet (s. 81),
konstatera att den svenska lagstiftningen är utformad för att ge ungdomarna
skydd mot skadlig påverkan från äldre intagna, och regeln i
bl.a. 8 § KvaL tjänar detta syfte. Det måste dock, som statsrådet anför,
anses tveksamt om den svenska lagstiftningen uppfyller de krav som
ställs i konventionen.

De svenska reglerna innehåller inte något ovillkorligt förbud mot att
personer under 18 år förvaras i anstalt m.m. tillsammans med vuxna.
Ett sådant undantagslöst förbud skulle också, som föredragande statsrådet
anför, i vissa fall kunna strida mot den unges eget intresse.
Situationen kompliceras ytterligare av att den svenska särregleringen
omfattar en större grupp ungdomar, nämligen sådana som inte fyllt 21
år, än den som konventionen omfattar. Detta leder till att personer
som enligt definitionen i konventionen är barn (under 18 år) resp.
vuxna (18 till 21 år) kommer att placeras tillsammans även i de fall då
en strikt särbehandling enligt huvudregeln i 8 § KvaL tillämpas. För
att undvika denna situation krävs — utöver nya regler i KvaL m.fl.
lagar — att särskilda anstalter eller enheter för personer under 18 år
inrättas i kriminalvårdens regi.

Utskottet är för sin del inte berett att förorda en minskning av den
grupp ungdomar som genom det här diskuterade svenska regelsystemet
bereds särskilt skydd. Utskottet finner det inte heller realistiskt att
tänka sig flera olika anstaltskategorier för ungdomar under 21 år.
Särskilt med hänsyn till att gruppen under 18 år är liten och varierar
mycket i storlek ställer det sig inte försvarbart med en sådan ordning.
De mycket unga fängelsedömdas särskilda behov får i stället som
hittills tillgodoses inom ramen för den nuvarande anstaltsorganisationen.

Härtill kommer att Sverige reserverade sig i fråga om ett liknande
men mer långtgående krav på att ungdomsbrottslingar skall hållas
avskilda från vuxna intagna i artikel 10 i konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter (prop. 1971:125 s. 33).

Vad nu anförts talar, som föredragande statsrådet också uttalar, för
att Sverige även nu bör göra ett förbehåll. Utskottet finner sammanfattningsvis
ett förbehåll mot artikel 37 punkt c) såvitt avser åtskiljande av
barn och vuxna motiverat. Utskottet delar också bedömningen att en
sådan reservation bör kunna göras utan att detta kan anses strida mot
konventionens ändamål och syfte. Justitieutskottet föreslår att socialutskottet
avstyrker bifall till motionerna So49, So53, So54 och So55 i här
behandlade delar.

1989/90:JuU3y

4

Snabbhet vid den rättsliga prövningen m.m.

I artikel 37 punkt d) siås fest att varje frihetsberövat barn skall ha rätt
att snarast fa tillgång till såväl juridiskt biträde och annan lämplig
hjälp som rätt att fa lagligheten i frihetsberövandet prövad av en
domstol eller en annan behörig, oberoende och opartisk myndighet.
Barnet skall också ha rätt till ett snabbt beslut i saken.

I motion So50 görs invändningar mot översättningen av konventionstexten.
Motionärerna anser att kravet på snabbhet försvagats i
översättningen, och de föreslår en korrigering så att översättningen
bättre kommer att stämma överens med konventionstexten.

Utskottet vill först konstatera att kravet på snabbhet vid handläggningen
finns klart uttalat också i den svenska översättningen av konventionstexten.
I likhet med föredragande statsrådet noterar utskottet
också att den svenska författningsregleringen på området svarar mot
kraven i konventionen. Vidare skall påpekas att den engelska konventionstexten,
som översättningen bygger på, som framgår av artikel 54
är en originalversion. Denna torde därför ha tolkningsföreträde. Härtill
kommer att avsikten inte är att konventionen skall upphöjas till
svensk lag — den skall tjäna som ett riktmärke när det gäller utformningen
av den svenska lagstiftningen. Det är alltså den svenska lagtexten
och inte den svenska översättningen av konventionstexten som
gäller vid rättstillämpningen. Utskottet kan inte finna någon åtgärd
med anledning av motionen erforderlig, och utskottet föreslår att
socialutskottet avstyrker bifall till motion So50 i här behandlad del.

Barnpornografibrottet

I artikel 34 åtar sig konventionsstaterna att skydda barn mot alla
former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. I det syftet skall
konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala
och multilaterala åtgärder för att förhindra bl.a. att barn utnyttjas i
pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.

1 10 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) finns ett generellt förbud
mot offentliga pornografiska föreställningar. Den som bryter mot
förbudet kan enligt 29 § första punkten dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Härutöver finns särskilda bestämmelser i 6 kap. 7 § BrB om sexuellt
ofredande och i 16 kap. 10 a § BrB om barnpornografibrott, som
syftar till att förhindra att barn utnyttjas bl.a. i pornografiska syften.
Även andra straffbud i 6 kap. BrB kan bli tillämpliga i detta sammanhang.

Enligt bestämmelsen om barnpornografibrott skall den dömas för
sådant brott som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprids eller som sprider sådan bild. Straffet är böter eller
fängelse i högst sex månader. Med barn avses enligt förarbetena (prop.
1978/79:179, KU 1978/79:33, rskr. 317 och KU 1979/80:1, rskr. 2) en
person vars könsmognadsprocess ännu inte är avslutad. Motsvarande
bestämmelse finns i 7 kap. 4 § 12 punkten tryckfrihetsförordningen
(TF).

1989/90: JuU3y

5

I motion So49 krävs lagändringar sorn går ut på att bestämmelserna
skall preciseras till att avse den som är under 18 år. Motionärerna
anser att detta är en förutsättning för att Sverige skall kunna godkänna
konventionen utan förbehåll i denna del, vilket de förordar. I motion
Kr5 tas samma spörsmål upp. I motion So55 förs fram krav på
enahanda lagändring. I den motionen ses ändringen enbart som ett
klargörande och inte som en lagstiftningsåtgärd som påkallas av att
Sverige tillträder konventionen.

Bestämmelserna om barnpornografibrott trädde i kraft den 1 januari
1980. Klargörande praxis från högsta domstolen om tolkningen av
begreppet barn saknas. Detta torde sammanhänga med att barnpornografibrott
som regel beivras som tryckfrihetsbrott — enligt reglerna för
sådana brott får ett frikännande juryutslag inte överklagas.

Utskottet har i ärendet inhämtat upplysningar från justitiekanslern
som för statens talan i tryckfrihetsmål. Utskottet har därvid erfarit att
den straffbara gärningen som regel består i spridande av tidningar som
innehåller barnpornografi. Tidningarna är ofta tryckta utomlands. Avsaknaden
av en åldersgräns i bestämmelserna har i vissa fall orsakat
olägenheter. Det har sålunda förekommit att åtal ogillats när det avsett
spridande av pornografiska bilder av välutvecklade, mycket unga flickor.
Å andra sidan har för utskottet också understrukits att en åldersgräns
i bestämmelserna skulle medföra andra, betydande svårigheter.
En sådan ordning skulle nämligen innebära att åklagaren blev tvungen
att visa att det avbildade barnet inte hade fyllt 18 år. Detta torde som
regel, åtminstone när det gäller tidningar som framställts utomlands,
vara en omöjlig uppgift.

I sitt remissyttrande över konventionen anför justitiekanslern att det
skulle vara önskvärt att skyddet i vart fall kunde utvidgas till att
omfatta även unga människor vars könsmognadsprocess är avslutad
men som uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig i den utvecklingsprocess
i stort som utgör motiv för lagstiftningens skyddsbestämmelser.

I propositionen understryker det föredragande statsrådet (s. 78) att
anledningen till att en åldersgräns saknas i den svenska lagstiftningen
är att en sådan i vissa fall skulle göra det nödvändigt att fastställa
barnets identitet. Man har velat undvika den ytterligare integritetskränkning
som en sådan identifiering skulle innebära. Han framhåller
vidare att skillnaden mellan konventionens artonårsregel och definitionen
av barn i 16 kap. 10 a § BrB inte bör överdrivas — skillnaden är
huvudsakligen av formellt slag och i praktiken torde samma åldersgrupper
avses. Det måste också, understryker statsrådet, observeras att
konventionen inte uppställer något direkt krav på straffrättslig lagstiftning
mot här aktuella företeelser. Dessa bör i första hand motarbetas
genom insatser på det sociala planet.

Statsrådet understryker att konventionens krav på skydd mot sexuellt
utnyttjande också måste anses tillgodosett genom föreskrifterna i
socialtjänstlagen om det allmännas skyldighet att verka för att barn och
ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Det föreligger
också en skyldighet att ingripa med vård enligt LVU i vissa fell när

1989/90:JuU3y

6

ett barn utnyttjas t.ex. i pornografiskt syfte. I nya LVU klargörs vidare
att barn och ungdomar som uppträder på en sexklubb kan komma i
fråga för ingripande enligt lagen. — Det bör här nämnas att den som
är under 18 år, eller i vissa fall 20 år, kan beredas vård med stöd av
LVU.

Utskottet har i fråga om åtgärder mot prostitution och sexuellt
utnyttjande av barn understrukit att sådana företeelser bör motarbetas
med i första hand sociala insatser (se 1989/90:JuU6).

Föredragande statsrådet anför avslutningsvis att hans slutsats är att
en svensk anslutning till konventionen inte torde kräva lagändringar i
sådana frågor som aktualiseras i artikel 34 punkt c). Samtidigt tillägger
han att detta inte utesluter att det kan finnas behov av en översyn av
de nuvarande reglerna. Förnyade överväganden gällande de straffrättsliga
reglernas utformning bör dock göras utifrån mer allmänna utgångspunkter
än dem som följer av konventionen som sådan.

Utskottet kan, mot bakgrund av den nyss lämnade redogörelsen för
konventionens krav och innehållet i den svenska lagstiftningen, inte
finna att de i motionerna efterfrågade lagändringarna skulle vara
erforderliga för ett i här aktuellt hänseende villkorslöst godkännande
av konventionen. Utskottet vill vidare understryka att införandet av en
strikt åldersgräns skulle vara behäftat med flera nackdelar. Den skulle
inte endast kunna medföra ytterligare integritetskränkningar av barnet.
Den skulle också med all sannolikhet komma att kraftigt begränsa
möjligheten till åtal på grund av de bevissvårigheter som kunde
förväntas uppstå. Utskottets bedömning är alltså att införandet av en
åldersgräns — i vart fall med den utformning motionärerna föreslår —
i ifrågavarande bestämmelser i BrB och TF snarast skulle motverka
motionärernas syfte genom att i praktiken inskränka möjligheten att
bestraffa utnyttjandet av barn i pornografiskt syfte.

En annan sak är att en utvidgning av det straffbara området i linje
med justitiekanslerns ovan redovisade uttalanden kan övervägas. Sådana
överväganden bör lämpligen ske i samband med den översyn av de
straffrättsliga reglernas utformning inom det här aktuella området som
aviserats i propositionen.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till motionerna
So49, So55 och Kr5 i här behandlade delar.

Stockholm den 3 maj 1990
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s),
Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn
Ericson (s), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (vpk), Sigrid Bolkéus
(s), Birgit Henriksson (m), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) och Inger
Schörling (mp).

1989/90:JuU3y

7

Avvikande meningar

1989/90: JuU3y

1. Barn i fängelse

Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c) Lars Sundin (fp), Berith
Eriksson (vpk), Ingvar Karlsson i Bengsfors (c) och Inger Schörling
(mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med
"Utskottet är" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser det för sin del angeläget att Sverige godkänner
konventionen utan reservation — varje reservation mot konventionen
är ägnad att minska betydelsen av den och gör det också för svenskt
vidkommande svårare att agera mot länder som inte uppfyller konventionens
krav. Härför krävs en anpassning av den svenska lagstiftningen.
Detta finner utskottet även av andra, kriminalpolitiska, skäl önskvärt.
Lagstiftningsåtgärderna skulle nämligen leda till en nödvändig särbehandling
av de mycket unga, i brottshänseende tungt belastade lagöverträdare
under 18 år som det här handlar om.

Regeringen bör sålunda få i uppdrag att utarbeta erforderliga förslag
till lagändringar och att snarast lägga fram dem för riksdagen. I
avvaktan på lagstiftningen får godkännandet av konventionen anstå.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen
med anledning av motionerna So49 och So54 i här behandlade delar
och med avslag på förslaget i propositionen om en reservation såvitt
avser artikel 37 punkt c) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört. Motionerna So53 och So55 i motsvarande delar bör
avslås.

2. Snabbhet vid den rättsliga prövningen m.m.

Berith Eriksson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 5
som börjar “Utskottet vill" och slutar med "behandlad del" bort ha
följande lydelse:

Utskottet konstaterar att kravet på snabbhet vid handläggningen
finns uttalat också i den svenska översättningen av konventionstexten.
Utskottet konstaterar vidare att det också i den svenska författningsregleringen
på området finns infört ett krav på snabbhet. Utskottet
uppfattning är emellertid att kraven i konventionen är mer långtgående
än vad översättningen ger vid handen. Utskottet vill därför föreslå
att översättningen justeras i enlighet med önskemålet i motion So50.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen
bifaller motion So50 i här behandlad del.

gotab 96610, Stockholm 1990

8