Godkännade av FN-konventionen om barnets rättigheter

Yttrande 1989/90:LU4y

Lagutskottets yttrande
1989/90:LU4y

Godkännade av FN-konventionen om
barnets rättigheter

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över de delar
av proposition 1989/90:107 om godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter, jämte eventuella motioner, som har samband med
lagutskottets beredningsområde.

I propositionen föreslås att riksdagen med visst förbehåll godkänner
en av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989
antagen konvention om barnets rättigheter. Konventionen, som undertecknats
av Sverige den 26 januari 1990, förutsätter ratifikation för att
bli gällande.

Med anledning av propositionen har väckts sju motioner.

Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn
grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp
och utnyttjande. Genom konventionen upprättas en kommitté som ges
behörighet att granska konventionens efterlevnad.

Utskottet får anföra följande.

Av konventionens 54 artiklar berör drygt 10 helt eller delvis lagutskottets
beredningsområde. I artikel 1 anges vad som avses med barn i
konventionens mening. Enligt artikeln är barn varje människa under
18 år, om inte barnet har blivit myndigt tidigare enligt den lag som
gäller för barnet. I artikel 2 slås fast att konventionsstaterna är
förpliktade att utan någon form av diskriminering tillförsäkra ett barn
de rättigheter som barnet har enligt konventionen. Konventionsstaterna
åläggs också att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att
barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på
grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning,
verksamhet, åsikter eller tro. I artikel 3 slås fast att vid alla
åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Enligt artikel 4 förbinder sig konventionsstaterna att vidta alla lämpliga
åtgärder, bl.a. lagstiftningsåtgärder, för att genomföra de rättigheter
som erkänns i konventionen.

Artikel 7 slår fast att ett barn bl.a. har rätt till ett namn. Vidare
stadgas att barn har rätt att bli omvårdade av sina föräldrar.

Artikel 9 behandlar konventionsstaternas skyldigheter när det gäller
skiljande av barn och föräldrar. I artikeln slås fast att barn och
föräldrar endast får skiljas åt, när ett sådant åtskiljande är i överens- 1

1989/90

LU4y

1 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 4y

stämmelse med barnets bästa. Den som berörs av åtskiljandet skall ha
möjlighet att delta i förfarandet och att lägga fram sina synpunkter.
När barnet är skilt från en förälder har barnet rätt att upprätthålla ett
personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom
när detta skulle strida mot barnets bästa.

Enligt artikel 11 skall konventionsstaterna vidta åtgärder för att
bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet.
Därvid skall konventionsstaterna främja ingåendet av internationella
överenskommelser och anslutningen till sådana överenskommelser. I
artikel 12 åläggs konventionsstaterna att tillförsäkra barn rätten att fritt
ge uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att bilda sig egna
åsikter. I alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden skall
barnet ges en möjlighet att bli hört, antingen direkt eller genom
företrädare eller något lämpligt organ. Det sätt som barnet hörs på
skall vara förenligt med statens processuella regler.

Enligt artikel 18 skall konventionsstaterna göra sitt bästa för att
säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett
gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrarna
eller vårdnadshavaren har enligt artikeln det främsta ansvaret för
barnets uppfostran och utveckling.

Artikel 21 innehåller regler om adoption som går ut på att konventionsstater
som erkänner och tillåter adoption skall säkerställa att
barnets bästa främjas och beaktas.

I artikel 27 fastslås att det är föräldrarna eller andra för barnet
ansvariga som inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska
resurser i första hand är skyldiga att säkerställa de levnadsvillkor som
är nödvändiga för barnets utveckling.

Som framhålls i propositionen är det närmast en självklarhet att
Sverige bör tillträda FN-konventionen om barnets rättigheter. Nordiska
rådet har också i enighet beslutat rekommendera de nordiska
länderna att ratificera konventionen. Några hinder för ett svenskt
tillträde kan utskottet inte finna med hänsyn till den lagstiftning som
hör till utskottets beredningsområde.

Ett särskilt skäl för att Sverige bör tillträda konventionen är enligt
utskottets mening den i artikel 11 intagna förpliktelsen för konventionsstaterna
att vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande
och kvarhållande av barn i utlandet. Den ökade rörligheten över
gränserna under de senaste årtiondena har bl.a. inneburit att det blivit
allt vanligare att en förälder utan lov tar med sig sitt barn från Sverige
till ett annat land för att undanhålla den andra föräldern vårdnad om
barnet. Det förekommer också att en förälder olovligen håller kvar
barnet i annat land efter utgången av en umgängesperiod eller efter det
att domstol har anförtrott vårdnaden om barnet åt den andra föräldern.
Enligt utskottets mening utgör dessa s.k. internationella barnarov
ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. Sverige har tillträtt två
konventioner på detta område, nämligen Europarådskonventionen den
20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av vård om barn samt Haagkonventionen
den 25 oktober 1989 om de civila aspekterna på interna -

1989/90: LU4y

2

tionella bortföranden av barn. Konventionerna har införlivats med
svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.
Genom Sveriges anslutning till de båda konventionerna har grunden
skapats för att Sverige kan delta i det internationella samarbetet när
det gäller olovligt bortförande och kvarhållande av barn utomlands.
Som utskottet flera gånger tidigare framhållit (se senast bet.
1988/89:LU10) innebär emellertid inte detta någon lösning av frågan i
förhållande till de stater med vilka problemet är störst. Det är därför
angeläget att Sverige verkar för att få till stånd ett samarbete också med
länder som står utanför de båda nämnda konventionerna.

Artikel 11 i den nu avslutade FN-konventionen kan härvidlag bli av
betydelse för svenskt vidkommande. Med en bred anslutning till konventionen
torde nämligen möjligheterna till ett internationellt samarbete
i fråga om de s.k. internationella barnaroven öka betydligt. Sett
enbart från denna utgångspunkt är det angeläget att Sverige tillträder
FN-konventionen så att vi på ett trovärdigt sätt kan agera för att så
många andra länder som möjligt också ansluter sig till konventionen
och därmed förpliktar sig att motverka olovliga bortföranden av barn.
Utskottet vill understryka betydelsen av att Sverige aktivt verkar i detta
syfte.

Utöver det anförda föranleder propositionen inte några uttalanden
från lagutskottets sida. De med anledning av propositionen väckta
motionerna berör inte frågor inom utskottets beredningsområde. Utskottet
tillstyrker från sina utgångspunkter att riksdagen godkänner
konventionen.

Stockholm den 26 april 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Stig Gustafsson (s). Ulla Orring (fp),
Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Gunnar Thollander (s), Lena
Boström (s), Ewy Möller (m), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson
(vpk), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall
(s), Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m), Lola Björkquist
(fp) och Sven-Åke Nygårds (s).

1989/90: LU4y

3