Fördelningen av fasta valkretsmandat och utjämningsmandat i landstingsval

Valprövningsnämndens beslut 32-1982

Länsstyrelsen i Kalmar län fastställde genom beslut den 28 september 1982 utgången av landstingsvalet i Kalmar läns landstingskommun.

I besvär över beslutet yrkade Vänsterpartiet kommunisterna i Kalmar län att uträkningen av fördelningen av mandaten skulle göras om, så att varje parti fick det antal mandat som det var berättigat till enligt 14 kap. 15 b § vallagen. Till stöd för sin talan anförde partiet i huvudsak följande. Efter länsstyrelsens sammanräkning hade Vänsterpartiet kommunisterna tilldelats 2 mandat. Om man fördelade mandaten proportionellt i hela landstingskommunen så skulle partiet ha 3 mandat. Anledningen till att partiet fick ett mandat för lite var att ett visst antal fasta mandat först fördelats i varje valkrets, varefter 7 utjämningsmandat fördelats så att proportionalitet skulle uppstå i hela landstingskommunen. Med denna metod fick partiet ett mandat för lite. Utjämningsmandaten räckte inte till därför att Moderata samlingspartiet hade fått ett mandat mer än vad det var proportionellt berättigat till. Bestämmelserna i 14 kap. 15 b § vallagen är, anförde partiet, motstridiga. Mot bestämmelsen om att varje parti skall tilldelas så många utjämningsmandat som behövs för att bli proportionellt representerat i hela landstingskommunen står den regel som säger att man skall fördela de fasta valkretsmandaten först. Det hela måste då bli en tolkningsfråga och då måste lagen tolkas så att andemeningen med den kommer fram. Av förarbetena framgår att avsikten var att få proportionalitet i mandatfördelningen. Proportionaliteten måste därför sättas främst när man tolkar lagen. En ändring av mandatfördelningen skulle kunna ske på så sätt att man tog ifrån Moderata samlingspartiet ett fast mandat i den krets där partiet hade lägst jämförelsetal eller att man först räknade ut hur många mandat varje parti skulle ha proportionellt i hela landstingskommunen och att mandaten sedan placerades ut i de olika kretsarna.

Riksskatteverket avstyrkte i yttrande över besvären bifall till dessa och anförde därvid följande:

Vid fördelning av mandat i landstinget tillämpas 14 kap. 15 b § vallagen, som direkt reglerar hur mandatfördelningen skall gå till. Det finns också regler hur man skall förfara om ett parti vid fördelningen av fasta valkretsmandat får fler mandat än vad som motsvarar partiets proportionella andel i hela landstingskommunen. Regeln innebär ett medvetet avsteg från principen om strikt proportionalitet. Motsvarande bestämmelse finns även när det gäller riksdagsval (3 kap. 8 § regeringsformen). Lagstiftaren har i det fallet medvetet behållit denna regel i grundlag (prop. 1973:90 s. 251).

Länsstyrelsen har fördelat mandaten i Kalmar läns landstingskommun helt i enlighet med reglerna i 14 kap. 15 b § vallagen.

Valprövningsnämnden yttrade: Bestämmelser om fördelningen av fasta valkretsmandat och utjämningsmandat i landsting finns i 14 kap. 15 b § vallagen. Bestämmelserna innebär att de fasta valkretsmandaten fördelas först. Fördelningen sker för varje valkrets proportionellt mellan partierna på grundval av valresultatet i valkretsen (första stycket). Därefter fördelas utjämningsmandaten så att fördelningen av alla mandat i landstinget blir proportionell mot partiernas röstetal i hela landstingskommunen (andra stycket). Om ett parti vid fördelningen av de fasta valkretsmandaten har erhållit flera mandat än som motsvarar partiets proportionella representation i landstinget, bortses vid fördelningen av utjämningsmandaten från partiet och de fasta valkretsmandat det har erhållit (tredje stycket).

Av vad som nu sagts följer att ett parti som blivit överrepresenterat vid fördelningen av de fasta valkretsmandaten får behålla sin överrepresentation. Fördelningen av utjämningsmandaten begränsas i sådana fall till att omfatta övriga partier.

Länsstyrelsen i Kalmar län har fördelat mandaten i Kalmar läns landsting i enlighet med de nu redovisade bestämmelserna i 14 kap. 15 b vallagen.

Valprövningsnämnden lämnar besvären utan bifall.

Litteratur: prop. 1968:27 s. 219, SOU 1971:4 s. 52, prop. 1975:101 s. 65 och 69.