Utfrågningsprotokoll

Public service – visioner för framtiden. Offentlig utfrågning anordnad av kulturutskottet den 24 maj 2005

Ordföranden: Klockan är drygt tio. Det är dags att öppna dagens kunskapsinhämtande och åsiktsutbyte. Vi har tre timmar på oss inklusive en kort kaffepaus.

Jag heter Lennart Kollmats. Jag är kulturutskottets ordförande. Jag vill börja med att å kulturutskottets och dess kanslis vägnar hälsa alla inbjudna föredragshållare, övriga inbjudna och övriga närvarande här i andrakammarsalen välkomna. Jag säger också välkommen till alla er som följer det här via TV2 och SVT 24, över webben, ser en eventuell reprissändning eller läser utskriften från dagens offentliga utfrågning. Nu tror jag att jag har fått med alla.

Public service, de två väl inpräntade och ibland kontroversiella orden – varför behöver vi det?

Någon säger att det är en offentlig institution för att vidmakthålla och utveckla en medial arena för det svenska kultursamhället, inte minst i ett globalt sammanhang. Någon annan säger att det behövs en fullt utbyggd public service som är i alla medborgares tjänst, vilket inte behöver betyda att ge folk vad folk vill ha, men det man ger ska vara av hög kvalitet. En tredje ser det inte bara som komplement, utan som en självständig och nyttig kraft för att inte skapa en restradio. Det behövs för att få bra nyheter, samhällsprogram, kulturprogram, radio och TV över hela landet. En fjärde säger motsatsen, nämligen att public service behövs för att komplettera det kommersiella utbudet, eller enklare uttryckt: sända det som inte andra sänder.

Vi vet i alla fall att de allra flesta invånare har en uppfattning om radio och TV. Det är inte svårt att få i gång en debatt kring de här frågorna. Se bara på frågan kring P2 i radio. Det är uppenbart farligt att göra förändringar, vare sig det är programtablåer eller val av programledare för populära program.

Om ett år förväntas riksdagen fatta beslut om riktlinjer och finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. I takt med att omvärlden och tekniken förändras ställs public service inför nya utmaningar. Från kulturutskottets sida hoppas vi i dag kunna ställa dagens problem åt sidan och få en inblick i framtiden och se vad som kan finnas på andra sidan nästa tillståndsperiod.

Därför har vi bjudit in sju föredragshållare och bett om deras synpunkter på radio och TV under respektive rubrik. De kommer att hålla sina föredrag utan avbrott. Efter kaffet kommer frågestunden under utskottets vice ordförande, Lars Wegendals ledning.

Det innebär ett mycket hårt tryck på föredragshållarna att hålla sina tider. Jag kommer att påkalla uppmärksamheten när det är någon minut kvar. Sedan finns det risk för brutalare åtgärder.

Under frågestunden kommer först utskottets ledamöter att få möjlighet att ställa frågor, och då inte enbart till föredragshållarna utan också till övriga inbjudna. Korta frågor är anbefallna. Detta kommer säkert Lars att ta upp igen efter pausen.

När det gäller mobiltelefoner utgår jag ifrån att de är helt avstängda. Det räcker alltså inte med att bara stänga av ljudet. Det har att göra med att vi har direktsändning i TV. Om det kommer ett sms stör det sändningen – inte bara er som ju måste titta efter vad det var. Stäng av helt och hållet.

Med detta, än en gång hjärtligt välkomna till dagens offentliga utfrågning.

Spelet börjar med Bengt K. Å. Johansson. Han har varit ordförande i den parlamentariska utredningen om radio och TV i allmänhetens tjänst. De lämnade sitt betänkande i vintras.

Bengt K. Å. Johansson: Jag ska göra det som är tråkigast. Jag ska lägga någon sorts bottenplatta och säga det som ni redan vet. Möjligen kan jag fräscha upp ert minne. Jag ska visa några bilder.

För er som inte redan har skaffat det vill jag tala om att betänkandet heter SOU 2005:01. Det finns naturligtvis på nätet också.

Det är en parlamentarisk utredning. Det innebär att det har suttit representanter för alla riksdagspartierna i utredningen.– Tre av dem sitter här i salen och i kulturutskottet. – Det var Rossana Dinamarca, Dan Kihlström, Tobias Krantz, Ewa Larsson, Annika Nilsson, Erland Olausson, Kent Olsson och Birgitta Sellén. Henrik Sellin var huvudsekreterare i utredningen.

Vårt uppdrag var i rubrikform att vi skulle göra en bred omvärldsanalys. Det har vi försökt göra någorlunda utförligt. Jag tror att det finns en del att hämta, även om ni ju får det ur andras fatabur här i dag. Det finns en del bilder över vad vi tror framöver.

Vi skulle utvärdera programföretagens verksamhet på de områden som pekades ut i direktiven. Det var sju stycken. Jag återkommer till det.

Vi skulle ge underlag för de villkor som ska gälla under kommande tillståndsperiod, men vi skulle inte i detalj redovisa ett nytt sändningstillstånd för de tre bolagen. Vi skulle inte ta upp finansieringsfrågor. Det fanns en särskild utredare som jobbade med det parallellt.

I rubrikform fanns i omvärldsanalysen public service i andra länder. Det var i första hand de nordiska länderna, BBC förstås och lite utblick i övrigt. Vi har en allmän bild av medierna i samhället för att placera in radio och TV i det sammanhanget. Vi tittade på strukturella förändringar som sker eller har skett. Vi diskuterar förstås digitaliseringen och försöker analysera vad det innebär när digitaliseringen är genomförd i både TV och radio. Vi diskuterar ekonomi för TV och radio, utbudet – vad man kan vänta sig och hur det ser ut i dag – och publiken, där vi i första hand refererar vad som hänt på universitetshåll.

När det gäller omvärldsanalysen kan man kort säga att konkurrensen om publiken tilltar. Det är kanske ingen nyhet. Digital-TV förändrar TV-landskapet. Allt fler får tillgång till alltmer av medier. Vi ser fler och fler nischkanaler och nya medier – inte minst webben. Samtidigt vet vi att inte alla har tillgång till alla dessa former för medier och information.

De slutsatser vi drar är att vi ser en fragmenterad medieanvändning. Allt färre delar samma upplevelser. Det kanske man kan se tilltar eftersom vi kommer att få fler och fler kanaler med en digitaliserad värld i både radio och TV.

När det gäller TV ser det ut som om de fem stora vi har på den svenska marknaden kommer att dominera också framöver. Det är svårt att se att det finns utrymme för många nya stora kanaler i den svenska televisionen. Eftersom vi får fler nischkanaler som man också kommer att titta på minskar de tittarandelar som man mäter. Det är en ofrånkomlig utveckling. Den har varit förhållandevis snabb på senare år.

Alla stora kanaler kan förväntas tappa publikandelar, om inget väldigt konstigt inträffar.

När det gäller radio säger vi att i avvaktan på digitalradio består i huvudsak konkurrensbilden som den är nu, även om vi kan vi en viss tendens till koncentration inom de kommersiella radiobolagen.

De slutsatser vi drar är att public service står sig bra, inte minst i Norden som ju har en väldigt likartad bild. Man behåller en stark position. Public service är ganska svag bland de yngre, relativt sett. Svenskar med utländsk bakgrund är ju intressant eftersom de blir fler och fler, inte minst i en digitaliserad värld och vi diskuterar digitala klyftor.

Vi kan se att publiken betalar alltmer för TV-konsumtion. Det är inte en självklarhet, men betal-TV blir större och större, därmed kommer man att betala mer. Det påverkar naturligtvis också hur man ska se på finansieringsformen.

Public service-företagens andel av intäkterna minskar, även om man har oförändrad volym. När det gäller investeringar kan vi inte se att investeringar i TV i Sverige är särskilt stora utöver public service. Det är marginalsändningar som kommer till Sverige och då sker investeringarna i första hand utomlands.

Det är en ganska stabil bild. Sverige är ett eget språk med liten annonsmarknad. Då är utrymmet för stora breda kommersiella alternativ mycket begränsat. Det är få som kan eller vill erbjuda den kvalitet på bredden som krävs för verklig konkurrens, även om vi talar om att det finns en bred konkurrens.

Det är en parlamentarisk utredning. En viktig fråga var ju då vilket stöd public service har i riksdagen. Det finns en uppslutning i riksdagen från fem av de sju partier som har varit representerade. Det är s, c, kd, mp och v.

Jag har tagit fram en mening som kanske kan karakterisera hur de fem partierna ser på det:

I den fragmenterade medievärld som växer fram talar mycket för att den samlande kraft som allmäntelevisionen och allmänradion står för får fortsatt starkt stöd. Det finns fortsatt ett stort behov av en oberoende radio- och TV-verksamhet som genom sitt särskilda uppdrag och sin finansiering genom allmänna resurser kan fokusera på hela publikens skiftande behov utan att ta kommersiella hänsyn. Detta är public service-verksamhetens särart.

Två av partierna, Moderaterna och Folkpartiet, har när det gäller omvärldsbilden i huvudsak en liknande uppfattning som den jag har redovisat tidigare. Men de säger att kommitténs majoritet målar det i lite mörka färger. Med det menar de att man inte tillräckligt mycket framhåller att det har blivit en stor mångfald genom de kommersiella kanaler som har tillkommit. Det kan man alltid diskutera. Vi tycker kanske inte att det är så mycket mångfald i en del av de kanaler som har tillkommit och kan ses av svensk publik.

De har också en annan uppfattning när det gäller finansiering. Jag återkommer till det, om jag får tid.

Så till något om riktlinjer för den kommande perioden. Förändringstakten är hög den närmaste tiden. Frågan är om det ska leda till att man detaljerar mer i tillstånden eller om man ska ha ett stort mått av självbestämmande som sedan följs upp genom olika typer av granskning och uppföljning. Vi har valt den senare vägen. Det är viktigast att fokusera mer på vad som ska åstadkommas än exakt hur det ska genomföras.

Det är en något annan tonvikt än för de tillstånd som har varit den senaste eller nuvarande perioden.

Det innebär att det måste vara tydliga målsättningar. Målsättningar av typen kvantitativa krav är viktiga tonas ned. Vi skriver inte så mycket sådant. Programbolagen åläggs att planera och redovisa tydligare och det ska vara mer diskussioner om det. Ökat ansvar läggs alltså på programföretagen.

Så något om riktlinjerna. Det finns ett antal sidor där vi diskuterar igenom det, såsom oberoende, integritet, bredd och mångfald, tillgänglighet, fördjupning och hög kvalitet. Vi tar naturligtvis också upp sådant som spegla hela landet, stärka medborgarskapet och så vidare. Jag ska inte gå igenom alla nu. De finns i kommittébetänkandet.

På ett antal områden har vi, enligt direktiven, fått i uppdrag att särskilt lämna förslag och analysera hur det ser ut i dag och vad som bör hända. Det är områdena kulturansvar, barn och unga, SVT:s nyhetsverksamhet, tillgänglighet för personer med funktionshinder, språkliga och etniska minoriteter, jämställdhet, spegling av hela landet samt mångfald i produktionen.

Väldigt kort kan jag säga att när det gäller kulturansvar analyserar vi de olika formerna, både egenproduktion och vad man ska spegla av vad som händer i kultursverige. När det gäller barn och unga framhåller vi den unika position som SVT har bland barnprogram. Vi tycker att de är unika och tyvärr har få som följer i spåren.

När det gäller SVT:s nyhetsverksamhet är det en diskussion kring att man slog samman de två nyhetsprogrammen. Man måste ha en självständighet i nyhetsurvalet.

Det finns många aspekter när det gäller tillgänglighet för personer med funktionshinder. Jag ser att det finns representanter här. Där säger vi bland annat att när det gäller textning finns det mycket mer att göra för televisionen.

Vi har också gått igenom språkliga och etniska minoriteter. Det får en lite ny ton om vi får en digitaliserad värld.

Vi har naturligtvis en del synpunkter när det gäller jämställdhet.

Spegling av hela landet är en fråga som vi har analyserat. Det ska jag säga några ord om ytterligare.

När det gäller utbildningsprogrammen föreslår vi att man bör satsa mer på det än vad som görs av de tre bolagen i det samlade utbudet. Kunskapskanalen kräver i sig fler program. Det tycker jag är en bra satsning. Men vi säger att det finns parallella produktionsresurser som vi egentligen inte tycker att man har råd med. Vi föreslår att det ska komma till stånd en bättre produktionssamverkan och att ledningarna för Sveriges Radio, SVT och UR kommer samman och försöker lösa upp knutarna under en oberoende ordförande. Vi får se hur man hanterar det.

Så några ord om styrningen. Vi föreslår en sexårig tillståndsperiod. Den nuvarande var från början fyra år, och har förlängts ett år. Vi föreslår att det ska inrättas en kontrollstation i mitten av perioden. Det innebär att det ställer ökade krav på bolagen med förtydligade uppgifter och skärpt inslag av utvärdering, som jag antydde.

I förvaltningsstiftelsen sitter nu elva ledamöter. Vi föreslår att de ska utvärdera styrelsens arbete, vilket de kanske inte så mycket gör i dag. De får ansvar för kontrollstationen. Styrelserna i de olika bolagen ska ansvara för att uppdraget fullföljs och redovisas med en mer långsiktig styrning, både när det gäller uppföljning och redovisning. Granskningsnämnden ska också ha ett sammanfattande omdöme om hur bolagen har skött sig för att möjliggöra för förvaltningsstiftelsen att ta ställning till detta varje år.

Det är en sammanfattning.

Jag ska säga ytterligare ett par ord om reservanternas förslag. Moderaterna föreslår alltså att statsbudgeten ska finansiera televisionen. Man vill ha ett smalare – vassare – utbud. Man ska inte tävla med de kommersiella kanalerna till exempel när det gäller sport och underhållning

Liknande tankegångar finns också i Folkpartiets reservation. De har en modell med fonder som ska bildas, framför allt genom utförsäljning av statliga bolag. De fonderna ska sedan finansiera både public serviceverksamhet och andra bolag som ska komma in på marknaden och kunna få bidrag från fonderna.

Ordföranden: Tack, Bengt.

Jag hälsar nästa talare, Anna Maria Jönsson, välkommen. Anna Maria är verksam som lärare och forskare vid Södertörns högskola i ämnet medie- och kommunikationsvetenskap. Anna Maria disputerade i maj 2004 på en avhandling om TV-nyheter och mångfald.

Anna Maria Jönsson: Jag ska inte säga så mycket om betänkandet och den närmaste tillståndsperioden. Jag har fått i uppgift att prata om public servicebegreppet i teori och praktik. Det tänker jag göra först. Sedan tar jag fasta på temat för den här utfrågningen: visioner för framtiden. Jag har självsvåldigt valt ut tre teman som jag tycker kan vara intressanta att fundera kring där det finns drag av betänkandet.

Vad innebär då begreppet public service i teori och praktik? En översikt av såväl forskning som debatt visar att det är svårt att hitta en entydig definition av vad public service egentligen är. Man kan generellt slå fast att utgångspunkten är att medierna har en viktig roll att spela i samhället. Därmed förknippas medierna med vissa värden.

Public service är alltså de medier som har ett särskilt samhällsuppdrag med speciella krav och förmåner. Detta uppdrag kommer som regel till uttryck i specifika regelsystem.

I vissa fall har man också förknippat public service med ett oberoende från den ekonomiska sfären. Public service blir då detsamma som icke kommersialism.

Ett annat av de kriterier som återkommer i beskrivningar av public service är den så kallade universalitetsprincipen som innebär att dessa medier ska vara tillgängliga för alla inom ett specifikt område. Det området har hittills ofta varit ungefär detsamma som en nation.

Public service-sfären är, som de flesta säkert känner till och som också beskrivs i betänkandet, relativt stark i Europa och framför allt i Västeuropa där ju BBC stått som förebild för de flesta organisationer. Däremot är public service-sfären svagare i andra delar av världen till exempel USA.

Även om de flesta europeiska länder har en starkt public service-sfär finns det vissa skillnader när det gäller finansiering, ägandeformer, lagstiftning, grad av politiskt inflytande och så vidare.

När det gäller finansieringen ser vi exempel på licensfinansiering, som vi har, reklamfinansiering, finansiering via skatter eller statliga bidrag och en massa kombinationer av de olika typerna av finansiering.

Det sker också förändringar över tid. Just nu funderar man på Island på att förändra finansieringsform och övergå från licensfinansiering till att finansiera verksamheten via skattesystemet.

En egen variant – såvitt jag vet – har man i Grekland. Där kommer licensavgiften på elräkningen, oavsett om man har TV eller inte.

Gemensamt för de flesta länder med public service är att man förknippar det med ett visst programutbud. Det är program till minoriteter, program för barn och unga, fakta, nyheter och kultur. Ofta förväntas public service-kanalen också gynna och värna det inhemska språket och den inhemska kulturen.

Ett annat system än det europeiska finns som sagt i USA. Det är de privata kommersiella nätverken som dominerar, och public service-sfären är tämligen marginell. Inom TV-sfären heter public service-nätverket PBS, Public Broadcasting Service. Det systemet finansieras via bidrag, gåvor och insamlingar från publiken. Utbudet består av barnprogram, program om konst, drama, vetenskap, fakta och oberoende film. Speciellt med public service-sfären i USA är att man försöker sända program på utländska språk, alltså i motsats till den europeiska public service-sfären.

Program på utländska språk är ganska ovanliga i de privata nätverken, om man undantar de spanska nätverk som finns i USA.

Den främsta skillnaden mellan olika definitioner av public service är att man i vissa fall betraktar alla kanaler med ett särskilt uppdrag att sända vissa program som public service-kanaler, medan public service i andra fall också innebär att det ska kopplas till ett offentligägt företag som drivs utan vinstintresse.

Enligt vissa, till exempel mina danska kolleger, är det självklart att TV4 och norska TV2 också är public service-kanaler. Den huvudprincip de utgår ifrån är att public service är kanaler som har särskilda krav och förpliktelser som de är ålagda av den politiska sfären.

I Norden har det annars varit vanligt att man skiljer ut kanaler som TV4 och norska TV2 genom att tala om hybridkanaler eller till och med ”public service light”.

Man kan också se public service i ett vidare perspektiv som en offentlig service på samma sätt som gäller till exempel skolor och sjukvård. Principen är att alla ska få tillgång till servicen oavsett var i landet man bor och vilka resurser man har och att kvalitet måste garanteras och styras. Samtidigt anses medierna förstås vara en speciell verksamhet med betydelse för demokrati och offentlighet.

Ett annat sätt att utveckla begreppet public service, som förts fram från vissa håll, är att koppla loss det från etermediesfären och i stället låta det omfatta medie- och kulturverksamhet i allmänhet. Det är ett ganska intressant perspektiv, tycker jag i tider av digitalisering och konvergens.

Min brittiske kollega Graham Murdock har fört fram diskussioner där man bör se medierna som en del av en större kulturell offentlighet och inte som en verksamhet i sig.

Jag ska läsa upp ett citat av denne Graham Murdock, som alltså inte är förväxla med Rupert Murdoch, som förmodligen aldrig skulle säga något sådant här.

”To match this powerful new configuration public broadcasters need to see themselves not as free-standing pillars of cultural enterprise but as nodes in a network of public institutions which embraces museums, libraries, galleries, schools and universities."

Han talar alltså om en allmän kulturell offentlighet.

Jag tänkte nu gå över till att reflektera väldigt kort kring de olika teman jag valt. De jag tänkte prata om är konvergens, förhållandet mellan bred och smal public service, vilket också Bengt berörde, samt förhållandet mellan distribution och produktion.

I takt med den digitala tekniken utvecklas medier och tjänster, och det blir allt svårare att urskilja specifika kanaler och aktörer som är kopplade till konkreta medier. Det är svårt att se att företag som är kopplade till en specifik teknologi kommer att ha någon direkt framtid. Den sannolika utvecklingen, som jag ser det, är att medievärlden under den digitala eran mer kommer att handla om tjänster och utbud än om medier och kanaler. Man kan tänka sig att vissa varumärken, som det heter, förknippas med vissa tjänster. Public service skulle kunna vara ett sådant varumärke, som står för vissa typer av tjänster och förknippas med vissa värden som trovärdighet och kvalitet.

Konvergensen lär få konsekvenser för finansieringen. Det är svårt, anser jag, att tänka sig en avgift kopplad till ett specifikt medium.

Apropå finansiering vill jag bara nämna att Aftonbladets nätupplaga hade liten intressant enkät om hur man tyckte att SVT borde finansieras. Nu var det här självklart inget representativt urval – man kan till exempel misstänka att yngre personer är överrepresenterade – men det var ungefär 50 000 personer som svarade. Utfallet blev att 11 % föredrog licensfinansiering, 47 % föredrog reklamfinansiering och 42 % föredrog att SVT skulle finansieras via skattesystemet.

Nästa fråga jag tänkte ta upp gäller public service som generell eller kompletterande företeelse, med andra ord en bred eller smal public service. Det har alltså förts fram röster om utvecklingen som menar att public service-kanalerna borde göra det de kommersiella kanalerna inte gör, det vill säga koncentrera sig på sådant som samhälle, kultur och program för minoriteter.

Koncentration och konvergens kan också leda till att relationen mellan produktion och distribution kommer att ändras. Vi har i dag en situation där utvecklingen av public service går mot allt mindre egenproduktion, och i den privata sfären integreras produktion och distribution allt oftare i stora mediekonglomerat.

I samband med detta kan man spekulera kring olika modeller där förhållandet mellan produktion och distribution ser olika ut. En variant är en public service-kanal som distribuerar kvalitetsprogram oberoende av producent, en modell som kan sägas vara en utveckling av dagens situation. Ett annat alternativ är ett public service-företag som producerar ett kvalitetsutbud som sedan distribueras i olika kanaler av olika aktörer.

Även här finns en koppling till finansieringen. Man kan som alternativ tänka sig en modell där statsbidrag eller skatter används till produktion av vissa typer av program oavsett företag och kanal. En liknande variant finns på Irland, där en del av licenspengarna används för att höja kvaliteten också i programmen i andra kanaler vid sidan av public service.

Slutligen tycker jag att man inför framtiden, vilket ju den här hearingen handlade om, bör vidga vyerna – inte bara fokusera på de traditionella företagen utan tänka på vilka målen är och vilka medlen är för att nå dessa mål. Givetvis kommer medierna att ha en viktig roll i det digitala och globala mediesamhället. Frågan är vilken roll man vill att de ska ha och hur man ska nå dithän.

Ordföranden: Tack, Anna Maria! Det gäller att få med mycket på den här tiden, och det fick du. Jag vet att tiden kan tyckas kort ibland.

Näste talare är Markus Sterky, chef för SVT:s programutvecklingsenhet Växthuset. Han har tidigare arbetat på produktionsbolaget Mastiff Media, ett av Skandinaviens ledande produktionsbolag, där han bland annat ansvarade för utvecklingen av nya programkoncept.

Därmed är ordet ditt de närmaste tio minuterna.

Markus Sterky: Jag tänker prata lite grann om hur marknaden och tekniken påverkar tittandet på tv och medier över huvud taget och hur detta kommer att förändras framöver.

Konvergens är ett begrepp som används ofta, och då är det viktigt att definiera vad det egentligen handlar om. Det betyder att gränsen mellan konsument, producent och distributör suddas ut. Samma person kan ha alla tre funktionerna. Det betyder också att gränsen mellan de olika plattformarna eller distributionsformerna börjar suddas ut.

Andra effekter vi kommer att se framöver är att vi får in nya aktörer. SVT och andra tv-kanaler kommer inte längre att ha någon ensamrätt att lägga sina tablåer, det vill säga att kanalerna upphör att finnas som unika produkter. Det kommer heller inte att ges en automatisk synlighet genom tablån. Man kommer alltså inte att kunna zappa sig fram och se kanalerna på samma sätt, utan de val tittarna kommer att behöva göra kommer att ske på andra sätt. Man kommer att välja på programtitelnivå i mycket större utsträckning.

Det är viktigt att komma ihåg att detta är någonting som i dag gäller rätt få personer, men det kommer att bli fler. Det kommer aldrig att bli så att alla människor konsumerar medier på det här sättet. Det kommer tyvärr att vara samma människor som ibland konsumerar medier på ett nytt, digitalt sätt, om man vill, och ibland på ett väldigt traditionellt sätt. Det är alltså väldigt svårt att dra några större slutsatser om vilka personer detta egentligen handlar om.

Det är också viktigt att komma ihåg att den teknik som nu utvecklas handlar om att erbjuda bättre och mer sofistikerade möjligheter för kommunikation. Detta är faktiskt en väldigt stor möjlighet för public service.

Tid och rum är vad väldigt mycket av de förändringar vi upplever just nu handlar om. Tekniken har under många år varit fokuserad på att hjälpa människor att förändra tiden och rummet, att kunna anpassa sin mediekonsumtion utifrån ett tids- och ett rumsperspektiv.

Om man börjar med begreppen platsberoende och platsoberoende kan man konstatera att tidigare fanns stereon. Så ville människor kunna ta med sig musiken, och då uppfann Sony en walkman. På samma sätt hade vi tidigare fasta telefoner och fick sedan mobiltelefoner eftersom vi ville kunna ringa var som helst. Vi har fasta tv-apparater som står i ett hörn i vardagsrummet med en sladd i väggen. I dag har vi möjlighet att konsumera tv via bärbara datorer, PDA:er, det vill säga små handdatorer, eller till och med i mobiltelefonerna.

Kriterierna för platsberoende eller platsoberoende handlar om mottagning, storlek och batteritid. Ju mindre något är, desto lättare är det att bära med sig.

På samma sätt finns en motsvarande definition när det gäller tidsberoende och tidsoberoende, och det är väl här som rätt mycket har hänt, framför allt på tv-sidan. Man kan välja att gå på en konsert och lyssna på musiken – eller så väljer man att köpa den på en cd-skiva, och då är man tidsoberoende och kan konsumera den när man själv vill. Man kan välja att gå på bio – eller, om man vill vara frikopplad från tiden, så köper man filmen på dvd eller hyr den, och då kan man se den när man själv vill. Det är inte biografägaren som bestämmer när vi ska titta. Ett tidsoberoende telefonsamtal kan sägas vara ett sms-meddelande eller en sms-konversation eller möjligheten att lyssna av sin telefonsvarare.

På tv-sidan har vi i dag tidsberoende tv-kanaler. En tidsoberoende variant av detta är tillgängligheten till datafiler, alltså programmen som datafiler eller, i och för sig, på dvd eller vhs. Kriterierna här handlar om lagringskapaciteten.

Här har vi den traditionella bilden av hur människor tittar på tv. Vi har marknät, satellit eller kabel. Det kommer kanaler till en mottagare i hemmen som består av en tv-apparat, en projektor eller en plasmaskärm, och vi har en användare som glatt tittar på det som erbjuds.

Det här är den andra modellen, som vi också har i de flesta hushåll i dag. Vi har nätverk och databaser som ger tillgänglighet till World Wide Web, fildelning, nedladdning och streaming. Detta kan man konsumera på sin stationära dator, på sin desktop, på sin bärbara dator, på sin lilla handdator eller i mobiltelefonen.

Så här kommer tv-tittandet att se ut i framtiden. Det introduceras en tidsoberoende lagringsfunktion, ett slags mediecenter där man kan spara ned programmen eller programmera för inspelning och titta när man själv vill. Ett begrepp som används flitigt numera är time shifting, det vill säga att man kan spara ned programmen som sänds på en hårddisk och sedan börja titta på dem direkt när man börjat spela in dem. Man har alltså möjlighet att laga färdigt middagen och sedan börja titta fem minuter senare utan att det påverkar inspelningen.

Denna typ av lagringsfunktion kommer att komma väldigt stort. Det har redan etablerats ett begrepp som vi säkert kommer att vara tvungna att lära oss, nämligen HTPC, vilket står för home theatre personal computer. Det är en mängd olika funktioner eller apparater som börjar dyka upp på marknaden, i stort sett en korsning mellan en digital-tv-mottagare och en sofistikerad dator.

Det här kommer att göra att publiken kommer att få väldigt svårt att hitta det de ska titta på. De kommer att ha väldigt bra möjligheter att hitta mängder med material, de kommer att kunna välja själva när de vill titta på det och de kommer att kunna välja själva vem de vill hämta materialet ifrån – men de kommer att ha väldigt svårt att hitta materialet eftersom det kommer att finnas sådana gigantiska mängder av material.

Gruppen av traditionella tittare, de som tittar på det vanliga sätt som vi är vana vid, kommer fortsättningsvis också att vara väldigt stor. De som redan i dag laddar ned filmer, tittar på tv över nätet och så vidare är i dag kanske inte så många, men de kommer att bli fler. Båda grupperna kommer att använda sig av den här lagringsfunktionen när de själva vill.

Vi går fram till effekterna. Summan av detta tror jag blir att det vi är på väg till är publikens möjlighet och rätt att själv välja och välja bort konsumtionstillfälle och distributionsform. Hela utvecklingen på teknik- och marknadssidan handlar om att ge publiken det publiken vill ha, eller tror sig vilja ha. Det innebär att utbudet kommer att erbjuda mängder av mer sofistikerade möjligheter för individanpassning. Vi kommer att se tablåtjänster. Vi kommer att se versioneringar av program, det vill säga att man gör programmet på ett lite annorlunda sätt för att det ska passa till exempel i en mobiltelefon. Vi kommer att se ompaketeringar och olika former av arkivtjänster. Detta kommer att leda till ett väldigt stort behov av bra och sofistikerad programinformation som är lätt att ta till sig. Vi kommer också att få se en väldigt ökad konkurrens från betal-tv. Publiken kommer också att erbjudas stora möjligheter att själv påverka innehållet. Vi kommer att se den här typen av mediecenter- eller HTPC-modeller – alla dessa förkortningar som alltid är svåra att ta till sig – som erbjuder äkta konsumtionskonvergens, det vill säga att webben och tv:n finns på samma ställe, på samma skärm. Avslutningsvis kommer mobilen att bli ett bärbart mediecenter där man har tillgång till sms och e-post och också digital tv-mottagning i form av DVBH, det vill säga den tekniska standard som erbjuder mottagning i mobilen av digital-tv-signalerna.

Ordföranden: Tack, Markus! Därmed har vi en bild av hur marknaden för den tekniska utvecklingen kommer att se ut, hoppas jag.

Då ska vi gå vidare i programmet med professor Leif Furhammar, som ska titta på detta med kvalitet och kvantitet. Leif är professor i filmvetenskap och har i många år varit verksam som filmkritiker och film- och tv-krönikör. Han har också gett ut ett flertal vetenskapliga arbeten om svensk film och tv.

Du har fått en kvart på dig, och det förpliktigar naturligtvis ännu hårdare till att hålla tiden.

Professor Leif Furhammar: Jag känner trycket, må ni tro.

Det är klart att det inte ligger något principiellt och automatiskt motsatsförhållande mellan kvantitet och kvalitet. Ser man på SVT:s historia har man dock anledning att bli åtminstone lite betänksam.

Det fanns en tid när vi hade en enda kanal. Den hade ett totalt uppmärksamhetsvärde. Det var hög kvalitet på allt, alla såg allt och alla gillade allt – eller nästan allt. Denna kanal fanns under slutet av 50-talet och början av 60-talet. Men så greps vi av nationell hybris mot slutet av 60-talet, och då ökade vi kvantiteten: Vi skaffade två kanaler i stället för en. Det innebar en uppenbar försämring. Kvaliteten rasade i alla dimensioner.

Det som den gången var själva motiveringen för kanalklyvningen, den fördubblade samhällsinformationen, fungerade inte alls. Publiken började nämligen åka slalom runt det som politikerna tyckte var viktigt för att i stället titta på underhållning. Den fördubblade underhållningen fungerade inte heller. Det gick helt enkelt inte att göra dubbelt så mycket underhållning utan att upplevelsekvaliteten sänktes.

Det finns en hake i det här, och det är naturligtvis att ingen i praktiken nu skulle vilja ha tillbaka enkanalstelevisionen. Det är inte ens många som skulle vilja att vi hade permanentat monopolet. En slutsats av detta är att man på lång sikt riskerar att göra sig ordentligt löjlig om man talar med för stora ord om sådana här saker. Jag tänker alltså uttala mig rätt försiktigt – men misstänksamt.

Både i det korta och det långa perspektivet gäller – det har vi redan lärt oss i dag – en sak: Det kommer att finnas mer kvantitet. Det kommer att finnas ett kolossalt utrymme som ska fyllas med innehåll i framtiden. Ingenting talar dock för att det ekonomiska eller kreativa underlaget för detta kommer att öka. Det förhållandet leder med matematisk automatik till att utrymmet kommer att fyllas med billigare och billigare innehåll.

Det kommer alltså att finnas mer än nog av kvantitet, men kvalitet kommer att vara en bristvara i det allmänna utbudet. Frågan är då hur SVT ska placera sig på den här marknaden – och att det är en marknad det är fråga om går knappast att komma ifrån.

Man kan få ett begrepp om kvantiteterna på denna marknad om man slår upp en vanlig tv-bilaga i tidningen. Där trängs specialkanalerna på sidorna. Förutom våra vanligaste svenska, nordiska och andra grannländers kanaler och deras avnischningar finns ett femtontal filmkanaler som vi kan titta på här i Sverige och ungefär lika många dokumentär- och allmänbildningskanaler av Discoverytyp. Det finns fem kanaler som riktar sig direkt till barn. Det finns oräkneliga musikkanaler, sportkanaler, matkanaler, nyhetskanaler och livsstilskanaler redan nu.

Det förefaller alltså inte precis som om behovet av utökad mängd, det vill säga utökad distributionskvantitet, är särskilt stort. Allt tyder dock på att SVT vill skaffa sig så stort eget utrymme som möjligt på denna marknad för att ha större svängrum gentemot konkurrenterna. I och för sig är detta kanske inget alarmerande. Det är en sorts strategi för framtiden. Denna strategi får dock rätt egendomliga och dubiösa konsekvenser. Större svängrum på marknaden betyder nämligen i första hand utökad distributionskvantitet. Jag menar att SVT målmedvetet håller på att profilera sig som distributionsapparat, på samma sätt som de kommersiella kanalerna har gjort, snarare än att utveckla sin egenart som produktionsföretag.

Vad betyder då det? ”Det ska märkas i radion och televisionen vad som är public service–radio och TV.” Så skriver den parlamentariska Public service-kommittén. Jag tycker nog att man kan säga att det genom åren har märkts rätt väl vad som har varit public service i Sverige. Det beror bland annat på en viktig omständighet: Bland de anställda på Sveriges Television har det av tradition odlats en företagskultur som gott kan kallas public service-kultur. Den skiljer sig i hög grad från den kommersiella tv-kulturen. Jag tror att denna anda, eller vad vi ska kalla det, har varit en avgörande faktor för synen på kvalitet inom företaget.

Därför har jag i alla tider varit skeptisk mot det återkommande chefsutbytet över kanalgränserna mellan kommersiell television och public service-television. Jag tror till och med att en målmedveten önskan om mer kommersiella grepp ofta har varit rekryteringsorsaken när man försökt besätta ledningsfunktioner på SVT med folk från den kommersiella sektorn.

På senare år finns en annan tendens som går i precis samma riktning, nämligen att också låta den kommersiella televisionens programleverantörer göra programmen åt SVT. Här börjar detta med kvantitet och kvalitet att bli ordentligt komplicerat: SVT bantar målmedvetet ned den egna produktionen och överlåter programtillverkningen på andra för att få mer att distribuera.

Jag tror att det är livsviktigt för public service med en stor egen produktion. År 2000 ansåg regering och riksdag precis detsamma, nämligen att det fanns en risk att SVT skulle få svårt att hävda sin särart som public service-företag om man blev för beroende av utomstående produktionsbolag. Nu verkar det som om SVT har lyckats övertyga den nya parlamentariska Public service-utredningen om att det inte finns någon anledning till oro på den här punkten. Jag tror att det är en riskabel tanke.

När utrymmet ökade i det digitala svängrummet utökade SVT sin distributionskvantitet med att paxa utrymme för en rad nischkanaler. De har inte gjort någon vidare succé. Strängt taget vet jag inte om meningen med de här kanalerna i själva verket var något helt annat än det uttalade och synbarliga. Det kanske bara var ett sätt att, så att säga, ta option på något som kan vara bra att ha i framtiden när man har bättre koll på läget. För dagen kan jag dock bara se det jag ser.

Om Barnkanalen ska jag inte säga någonting, för om den har jag bara hört rykten som jag inte har kollat själv. Men jag är en någorlunda trogen och faktiskt ganska välvillig besökare på Kunskapskanalen. Den såg ju public service-mässig ut när den kom. Den såg ut som en satsning på kvalitet. Men varje gång jag har kommit dit har jag blivit nedstämd av att kanalen kvalitetsmässigt är så demonstrativt underprivilegierad. Det bildmässiga kvalitetsunderskottet är generande. Standardupplägget en normalkväll består av några samtal kring ett bord, ett par korta producerade inslag och så, som huvudnummer, en dokumentär som är inköpt från något av de internationella tv-företag som förser bildningskanalerna med material. Efter denna dokumentär kommer så ett litet snack i studion igen.

Hela idén med Kunskapskanalen tycks vara att den ska distribuera sådant som är importerat. Sveriges Television nöjer sig i den här bemärkelsen med att Kunskapskanalen paketerar ett material som är inköpt på marknaden. Paketering av det slaget – av nyheter, information, dokumentation, samhällsspegling, dramatik och säljbara underhållningsformat – har under flera år varit ett dekadensfenomen inom hela den internationella televisionen.

SVT 24 är en annan av nischerna. Den öppnade med buller och bång, men luften pyste ut ganska fort. Där förmerades en annan kvantitet som jag tror att enbart politiker kunde hälsa med tillfredsställelse, nämligen ytterligare en utökning av nyhetskvantiteten. Vi har fått en sorts galopperande trivialisering av informationen, ett ideligt omtugg i alla medier och vid alla tider av fragment av vad som händer ute i världen – mest brott, vad jag kan se. Jag ser inte vad vi ska ha detta ideliga upprepande till. Det handlar om nyhetskvantitet dygnet runt på fördjupningens bekostnad.

Vill ni ha fler exempel på kvantitetstänkandet på TV kan ni tänka på melodifestivalen och Eurovisionsschlagertävlandet – ett helt mjölkningsmaskineri som bara mal och mal, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

För några veckor sedan publicerade SVT:s personaltidning Vipåtv ett manifest sammanskrivet av en lång rad programmakare i Malmö. Jag tycker att det bekräftar mina farhågor. Manifestet har rubriken ”Upprop mot den blinda ekonomismen inom SVT”. Jag ska citera några korta stycken.

”Varför behövs ’mer’ program i dagens och morgondagens medielandskap? I ett allt större och mer oöverskådligt utbud ökar beroendet av tydliga avsändare. Därför är kvalitet i varje enskild del enda sättet till framgång. Vi tror inte att SVT:s roll idag eller i morgon är att fylla så många linjära tv-kanaler som möjligt. Vi tror heller inte att jakten på lägre minutpris för att kunna öka kvantiteten är viktigast i framtiden. Sluta att fokusera på kvantitet och timpris. – – – Vi kräver en ny slogan för verksamheten som innehåller en referens till kvalitet.”

I den här texten finns ett ord som återkommer flera gånger, nämligen ordet ”timpris”. Timpris visar sig vara det nya internpolitiska slagordet. Ett lågt timpris är nuförtiden det viktigaste konkurrensmedlet program och programavdelningar emellan. Det har på senare tid blivit ett viktigare kriterium än till och med tittarsiffror. Ju mindre timpriset är, desto större kvantitet kan man få ut av programmedlen.

Vi deltar just i detta ögonblick allesammans i ett program med extremt lågt timpris. Vi sänds över SVT 24, som är en digitalkanal, men eftersom den nästan inte har några tittare spiller SVT över det i tvåan också och har därmed fått tre timmar riktigt billig kvantitet i två kanaler samtidigt.

Jag skulle kunna tänka mig att min skepsis är lika kortsynt som det vore att beklaga kanalreformen 1969, men jag är som sagt rätt misstänksam. Praktiskt taget hela den mediala debatten i dag handlar om digitaliseringen. Det är en kvantitetsdiskussion. Vid sidan om digitaliseringen har det dock pågått en enorm teknisk utveckling som det har varit tyst om i Sverige, en kvalitetsutveckling av samma dimensioner som när färg-tv lanserades. Jag talar om HDTV, som mycket snart kommer att bli framtidens tv-standard. Den har en mångfaldigt bättre bildkvalitet än den vi dag känner.

Häromdagen lärde jag mig dock av SVT:s eget vetenskapsprogram dels att de boxar som nu ska översvämma landet inför digitaliseringen inte har någon beredskap för denna kvalitetsrevolution, dels att SVT inte har utrymme för HD-tv om SVT ska behålla sina nischkanaler. Där kommer frågan om kvantitet kontra kvalitet verkligen att ställas på sin spets.

Ordföranden: Tack så mycket, Leif Furhammar. Du sade att du uttalade dig försiktigt men misstänksamt. Jag undrar hur det låter när du inte uttalar dig försiktigt.

Nästa talare är Kjell Kullberg, och då kommer vi in på tillgänglighetsperspektivet. Kjell Kullberg är numera fristående konsult, men var tidigare under många år utvecklingschef på SVT, där han sysslade bland annat med just tillgänglighetsfrågor.

Kjell Kullberg: Tänk om det vore så att alla program från alla programföretag, såväl radio som tv, var tillgängliga för alla. Kan tekniken klara detta? Det skulle i så fall kräva bildigenkänning och bildbeskrivning för att klara syntolkning för synskadade. Det skulle kräva taligenkänning för att texta tv-program för hörselskadade och taligenkänning och tolkning till teckenspråk för döva.

Dessvärre tror jag att detta är en utopi, åtminstone om vi talar om kommande avtalsperiod och avtalsperioden därefter. Men tvärsäker kan man ju aldrig vara när det gäller teknikens möjligheter.

Tills vidare måste vi nog utgå från att man erbjuder tilläggstjänster för att göra programmen mer tillgängliga. Och dessa tjänster måste produceras, distribueras och tas emot, ibland med särskild utrustning. Det kan gälla textade program för hörselskadade, där man använder sig av text-tv-tekniken för att föra över textinformation. Det kan vara teckenspråkstolkning för döva. Det kan vara den nya tjänsten som kom från SVT förra året - uppläst textremsa för synskadade – som har varit efterfrågat länge.

Nu ska man komma ihåg att förbättrad tillgänglighet inte alltid kräver en speciell tjänst. Det kräver kanske lite omtanke. Då tänker jag på störande bakgrundsljud, både i radioprogram och i tv-program. Det ska man kunna eliminera. Det kan vara att öka ljudkvaliteten. Det kan vara att få en bättre balans mellan tal och musik i programmen. Detta är exempel på sådant som går att göra utan att det kostar speciellt mycket pengar eller kräver särskilda resurser, vare sig för tv-bolaget, radiobolaget eller den som tittar eller lyssnar.

Om programföretagen har ambitionen att erbjuda tilläggstjänster för att öka tillgängligheten räcker det dessvärre inte. Både radio och tv distribueras över flera distributionsplattformar, plattformar som man inte har kontroll över. Man kan visserligen försöka med förhandlingar och på annat sätt se till att tilläggstjänsterna kommer fram. Men det finns ingen garanti.

Många i Sverige tittar på tv via kabel-tv. Där finns det must carry-regler. Men om vi har digitala tilläggstjänster – det är sådana vi talar om i dag, det är digitaltekniken som är framtiden – försvinner de om kabelnäten vidaresänder programmen i analogt format. Det verkar vara en oklarhet när det gäller must carry-förslaget nu. Man säger att om kabelnät sänder analoga kanaler ska 1:an och 2:an sändas analogt. De tilläggstjänster som är digitala försvinner då i den distributionen.

Man måste ibland också ha särskilda mottagare för att kunna utnyttja tilläggstjänsterna. Det är också ett område där programföretagen inte kan påverka särskilt mycket. Man kan stimulera, och man kan peka på hur stor marknaden är och hjälpa till på olika sätt. Men om det inte finns ekonomi i detta kommer det inte fram mottagare. Ett sätt att lösa det problemet kan vara att utnyttja internationella standarder och samarbeta internationellt för att få en större marknad.

Om man erbjuder publiken tilläggstjänster måste man tala om hur de ska användas och informera om vilka program som har tilläggstjänster. Det kan också vara en flaskhals. Hur kan man informera om detta på ett bra sätt?

Sist när det gäller tekniska lösningar: Det kan finnas en del målkonflikter. Det kan vara en familj som tittar på programmen. Och kanske någon i familjen har behov av tilläggstjänsten. De andra uppfattar den mer som störande. Där blir det en balansgång. Därför är det ett krav, eller åtminstone ett starkt önskemål, att dessa tjänster ska vara valbara. Bara de som har behov och nytta av tjänsten ska kunna plocka fram den ur sin mottagare. Och helst ska den vara individuellt valbar om det går. Om det är flera som tittar ska till exempel program på teckenspråk vara valbart individuellt. Det kan vara svårt att åstadkomma. Men det är i alla fall en strävan.

Vilken utveckling är det som pågår nu och som kan öka tillgängligheten? Man kan öka kvantitet och kvalitet i programtextningen, framför allt av direktsända program genom att ha ett taligenkänningsstöd. Nu finns det inga generella system - det kan Björn Granström utveckla mer senare – som kan omvandla allt slags tal till text. Men ett datorprogram kan lära sig känna igen en viss form av tal, tal från en person. Det kan utnyttjas för att öka volymen programtextning och kvaliteten i programtextningen, jämfört med det system som man har i dag med ett speciellt tangentbord. Det krävs lång utbildning och en speciell talang för att klara den tekniken. Men med taligenkänning kan man effektivisera programtextningen.

Syntolkning förekommer inte särskilt mycket i Sverige i dag. Man har påbörjat experiment i andra länder. Där är ambitionen att öka andelen program som är syntolkade för synskadade personer.

Valbar teckenspråkstolkning är inte heller någonting som finns i dag i Sverige. Det pågår ett utvecklingsarbete där man har en virtuell figur som tecknar och tolkar programmen på teckenspråk. Min bild visar hur detta kan gå till.

Den här virtuella figuren som ska teckna genereras genom signaler som kommer från studion eller från tv-företaget där man har en levande person som tecknar. Sedan har den personen sensorer på sig som omformaterar rörelser, mimik och så vidare till en elektronisk signal som skickas hem till tv-mottagaren och som styr den virtuella figuren. För att figuren inte ska skymma bilden för mycket har man krympt den som min illustration visar.

Detta är alltså en valbar service. Och den kräver inte speciellt mycket i fråga om överföringskapacitet. Det kan alltså finnas goda möjligheter att tillhandahålla en sådan tjänst. Men om målgruppen accepterar en sådan virtuell figur är en oklar fråga i dag.

Man kan titta vidare på möjligheterna med dagens teknik. Den upplästa textremsan är en service som Sveriges Television påbörjade förra året. Man kan tänka sig att det utvecklas vidare. Man kan ha olika röster i det syntetiska talet för olika medverkande. Nu är det en väldigt monoton röst. Det är samma röst hela tiden som läser upp den här textremsan. Man kan läsa upp annan text, en dialog, och det kan vara skyltar. Man kan tänka sig en automatisk avläsning av texten från bildskärmen. Då blir det en generell service. Alla program som är textade kan då få en uppläst textremsa. Det pågick ett arbete i Sverige för att utveckla en sådan teknik. Tyvärr lades det projektet ned. Men det skulle öka tillgängligheten för synskadade till många program, inte bara program från public service.

Markus Sterky har beskrivit sin vision av medieutvecklingen, när det gäller kopplingen mellan tid och rum. Jag delar hans uppfattning om vad de tekniska möjligheterna kommer att kunna ge när det gäller mediernas utveckling.

Jag kan nämna hårddiscinspelning, mobil-tv, HD-tv, som föregående talare talde varmt om. Utöver en högre bildkvalitet ger det en större bild. Man kan få in mer information, och man kan dela upp bilden i olika delar och på så sätt få stödfunktioner som ökar tillgängligheten för funktionshindrade – interaktiva tjänster.

Jag ska inte gå in på detta område och vad det kan få för konsekvenser när det gäller tillgänglighet. Men jag kan säga så mycket som att detta är en utveckling som ger väldigt många nya möjligheter för publiken att ta del av medier på nya sätt. Men det finns också en uppenbar risk att klyftan också ökar. Det kommer att finnas mer som är svårtillgängligt för funktionshindrade. Och om vi ska komma till rätta med detta problem och undvika att klyftan växer, då krävs det att man nu börjar planera och titta på vad konsekvenserna blir och vilka möjligheter vi ser att öka tillgängligheten. Och vi måste arbeta internationellt för att detta ska vara möjligt.

Ordföranden: Nästa talare är Björn Granström som är professor vid KTH och chef vid Institutionen för tal, musik och hörsel. Han ska tala om kommunikation och tillgänglighet – några tekniska möjligheter. Han har i många år arbetat med dessa frågor, framför allt när det gäller tillgängligheten för personer med nedsatt hörsel.

Björn Granström, Institutionen för tal, musik och hörsel, KTH: Kjell Kullberg och jag kommer att tala om ungefär samma saker. Men för att göra dessa presentationer lite olika tänkte jag visa lite mer konkret vad vi håller på med.

Vi finns på Tekniska Högskolan vid Östra station, längst upp på kullen.

När det gäller kommunikation och tillgänglighet finns det många som har speciella behov av tillgänglighet till public service. På min lista har jag bara tagit upp en del. Man kan lägga till många fler, till exempel barn som naturligtvis är gravt språkhandikappade alldeles i början. Sedan är de uppenbart talhandikappade upp till några års ålder. Och upp till kanske åtta års ålder är de gravt läshandikappade. Om man börjar summera alla dessa är det miljontals människor, alla människor om man så vill, som i vissa situationer, till exempel i väldigt bullriga situationer, är hörselskadade eller fungerar som hörselskadade. Man ska alltså vara medveten om hur stora grupper som detta gäller i vissa situationer.

En annan aspekt, som många har nämnt, är att det inte bara handlar om gammal tv och radio, och det har intressanta implikationer. De nya distributionsformerna ger nya möjligheter, större valmöjligheter. Att det är asynkront, att man kan titta och lyssna när det passar, är väldigt viktigt. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att man har detta hemma och att man spelar in på en hårddisc och så vidare. Både Sveriges Radio och Sveriges Television finns ju ute på webben, och man kan plocka ned program därifrån, vilket är väldigt användbart. Den möjligheten via webben gör naturligtvis att det är interaktivt också. Och det kanske är sökbart. Alla söker ju i Google, och text är väldigt lätt sökbart. Det är inte lika enkelt att söka i bilder och i ljud. Men det är sådant som man kan utveckla, och som så småningom kommer att ge väldigt goda möjligheter. Därför kommer detta massiva utbud att bli lättare tillgängligt så småningom med denna sökbarhet.

Sedan är det anpassningsbart till individ och situation. Ett exempel som jag tror att någon nämnde handlar om att man kanske egentligen inte vill ha ett tjusigt ljud, en massa bakgrundsljud, till exempel musik eller stämningsljud, om man är hörselskadad. Då vill man ha talsignalen i renast möjliga form. I produktionsprocessen finns den ofta i den formen. Om vi har tillgång till flera kanaler kan vi lägga ut den rena talkanalen för att den sedan ska kunna användas på olika sätt. Det ska vara valbart.

På Centrum för talteknologi, som jag kommer från, har vi många olika forskningsområden. Vi försöker täcka upp tal- och språkteknologi, naturligtvis basforskning om talproduktion och talperception. Vi tillämpar detta av tradition i kommunikationshjälpmedel. Vi jobbar med tekniska system – multimodal talsyntes, alltså talande gubbar, förståelse naturligtvis. Språkinlärning är den sista punkten här som det kan vara värt att ta fasta på.

Våra medlemmar i detta centrum är vad Vinnova, som sponsrar denna verksamhet, vill kalla industriintressenter. Som ni ser på bilden är det många som inte finns inom industrin. Det handlar till exempel om Hjälpmedelsinstitutet, Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Och både Sveriges Television och Sveriges Radio är med som intressenter i CTT. Vi har många småföretag som jobbar just med tillgänglighetsfrågor. Det är uppenbart att många redan har förstått att tal- och språkteknologi är tillgänglighetsfrämjande om man så vill.

Vi har arbetet med ett EU-projekt som jag tänkte visa lite grann. Det är en telefon där den hörselskadade på mottagarsidan kan se ett syntetiskt talande ansikte. Det hjälper faktiskt mycket. Detta kan ni titta på om ni går in på vår webbsida.

Jag har en film, men jag tror inte att jag ska visa den. Men jag ska bara visa hur pass nyttigt detta kan vara. Vi har gjort ett experiment med nonsensord – vokal, konsonant, vokal. Om man bara hör rösten uppfattar man ungefär 30 % av dessa nonsensord. Lägger man till ett ansikte fördubblar man nästan förståelsen i denna situation. Det är alltså väldigt användbart.

Man skulle kunna tänka sig att detta är nyttigt inte bara för telefon utan även för public service. Man skulle kunna tänka sig att den här tekniken går att använda på ett sådant sätt att man i sin radio kan generera ett sådant här talande ansikte som stöd för hörselskadade. Sedan är frågan om det ska ligga lokalt, eller om man ska ha med det i sändning, centralt producerat. Naturligtvis kan man så småningom i sådana här små apparater få video. Men om man har det lokalt har man möjlighet till exempel att påverka detta.

Ett annat intressant tillämpningsområde för dessa talande ansikten är virtuella lärare. Och språkinlärning är naturligtvis en oerhört viktig tillgänglighetsfråga om man tittar på hur många som inte behärskar svenska språket och skulle behöva behärska det bättre för att få bra tillgänglighet till det svenska samhället. Man skulle på interaktiv tv kunna lägga ut träningsprogram som människor skulle kunna använda.

Varför är det bra med en virtuell lärare? Det är bland annat beroende på att det är vansinnigt dyrt med språklärare och att det ofta är dålig tillgänglighet till dem.

Man kan se hur olika språkljud artikuleras.

Ett talande ansikte kan man också använda i tv. Det är alldeles utmärkt med de talande textremsorna. Vi har varit inne på ett litet hörn av det projektet i detta CTT-samarbete med Sveriges Television. Man kan tänka sig att generalisera och också ha ett talande ansikte som hörstöd i till exempel televisionen.

Centrum för talteknologi jobbar mycket bra med Vinnovasponsring. Vinnova har bestämt att man får göra det i bara tio år, vilket är oerhört länge för att vara en sponsring av forskningen. Vi måste gå vidare på något sätt. Och vårt förslag är att gå vidare till ett centrum för kommunikation och tillgänglighet. Frågan är då vem som ska finansiera detta. Men jag förmodar att det delvis är en politisk fråga.

Ordföranden: Då går vi in på det sista avsnittet under denna del. Det är Olof Hultén som ska tala. Han är en fristående konsult, omvärldsanalytiker, som också i många år har jobbat med public service-frågor.

Olof Hultén: Hur ser framtidens tv-tittande ut? Det har berörts ganska mycket här. Jag kommer att fokusera bara på den enskilda personen som sitter hemma och tittar på tv. Och det spelar ingen roll om det är public service eller andra tv-upplevelser.

Jag har arbetat med och undervisat om och forskat om mediekonsumtion och människors förhållande till massmedier i hela mitt yrkesverksamma liv. Nya medieformer har dykt upp då och då under dessa 40 år, och jag har tagit del av tvärsäkra visioner, varav en stor del faktiskt har kommit på skam.

En sak står emellertid helt klar: Gamla medieformer lägger sig inte ned och dör när nya medier lanseras. Vi människor tar till oss av det nya, om det passar oss och om det är åtkomligt till rimliga kostnader. Tiden som används för olika medier har ökat gradvis i flera decennier, och vi gör plats för dem i våra liv. Många medier konsumeras samtidigt, vilket är någonting som tittarundersökningarna nu dokumenterar allt tydligare.

Tv-tittandet har en stark ställning i de flestas dagliga rutiner och kommer av allt att döma att ha det också om tio år, även om en hel del givetvis kommer att förändras. När jag talar här om tv-tittandet fokuserar jag på de enskilda människornas förhållande till mediet, vilken tid de sätter av för dessa upplevelser, när, var, hur och till vilken kostnad som de tycker att det är rimligt.

Varje vuxen individ har var för sig rätt så stabila vanor som i stället bestäms av familjebildning, arbete, tillgänglig fritid, disponibla inkomster och vilket socialt och kulturellt sammanhang man är del i.

De snabba förändringarna som skulle kunna följa på den medietekniska utvecklingen möter alltså starka motkrafter i form av etablerade dagliga vanor och attityder. Och de nya medierna möter starka motkrafter från etablerade medier som självfallet vill försvara sina positioner.

Kampen om tv-framtiden är ovanligt livlig och osäker nu i början av 2000-talet. Det beror på att skiftet till digital teknik som har planerats och förberetts i minst 15-20 år nu med full kraft börja nå fram till de enskilda hushållen. Tittarna har sedan några år börjat göra sina egna val av digital tv-mottagning. Mobiltelefoner, hemdatorer, digital video- och ljudteknik i massor finns i ett växande antal system och varianter i hushållen.

Men många människor tycker faktiskt att detta är ganska förvirrande. Och många tjänster lanseras hela tiden, och de nästan snubblar på varandra i farstun. Och de är inte heller tillräckligt kompatibla eller användarvänliga.

På lång sikt – en generation – kan säkert mycket i våra liv vara annorlunda. Men i en överblickbar framtid på tio år kan vi nog vara rimligt överens om några olika saker vad gäller tv-tittandets villkor.

De allra flesta hushåll, och därmed de allra flesta tittare, mer än åtta av tio kan vara rimligt att gissa, kommer att vara abonnenter hos kommersiella operatörer som paketerar, förmedlar och tar betalt för tv-kanaler och tv-tjänster till allmänheten.

Den genomsnittliga kostnaden för tv-tittandet kommer att öka eftersom hushållen tycker att det är naturligt och självklart att ha tillgång till en viss basvolym av kanaler och programkällor. För att ha framgång på den marknaden måste kanalerna anpassas till tittarna i Sverige som betalar för dem.

Oavsett vilken uppfattning som man kan ha om marknätet kommer det att ha en stor betydelse i hela Europa och också i Sverige när tittarna tillåts bestämma själva. Det är därför helt logiskt att den stora tillväxten i digital-tv nu sker i marknätet.

De flesta tv-tittare prioriterar tittarupplevelser - snygg bild, bra ljud och större skärmar - framför mer avancerad interaktivitet i tittandet. Därför kommer bredbild och storbildsskärmar för hemmabio, flerljudsstereo, snyggare och snabbare text-tv och, om några år, som någon nämnde, HD-tv att vara uppskattade kvaliteter. Datoregenskaper och mobilitet kommer förstås också att locka många då och då. Men tittarupplevelsen, gärna delad med andra, tillgodoses genom att vara bekvämt bakåtlutad - att bli serverad.

Det kommer att ske en ökad differentiering mellan hushåll som nöjer sig med konventionell tv-mottagning av ett begränsat antal kanaler - jag menar då inte nödvändigtvis bara ett litet must carry-utbud – och hushåll som kostar på sig nya, större och mer avancerade former av tv-mottagning som vi har hört om. För de allra flesta tittare är detta ett val som bestäms av hur gott om pengar man har, hur mycket tid man anser sig ha för att titta på tv, och hur mycket tid som man vill sätta av för att titta på tv.

De pengar som blir tillängliga för ny produktion av svensk kreativitet och kvalitetsinnehåll kommer att vara större om tio år än i dag, men sannolikt bara en del. Marknadsunderlaget är ju begränsat. Sverige är ett ganska litet land. För att fylla alla kanaler och arkiv för on demand kommer allt som produceras att användas om och om igen på alla tillgängliga plattformar och i olika redigeringar. Mer kommer också att importeras och versioneras för svenska tittare.

Förhoppningsvis har vi också om tio år en inhemsk, väl finansierad public service tillgänglig för alla och uppskattad för sina kvaliteter och sitt breda utbud.

Jag ser det som en utmaning för riksdagen att stimulera den ekonomiskt allt viktigare betal-tv-sektorn, som vi har hört om här, att bidra mer till svensk nyproduktion än man gör i dag. Trots att abonnemangsavgifter omsätter mer och växer snabbare än både mottagaravgifter och reklam är produktionsbidragen från denna sektor mycket små, generande små, skulle jag vilja säga, och än så länge nästan helt inriktade på sport.

Den tredje inkomstkällan för ny svensk produktion – reklam och sponsring – fortsätter att vara viktig i många år. Det kommer att påverka utbudet och tittandet i delvis nya riktningar. Dels kommer annonsörerna att mer och mer väga tv-reklam mot reklam i andra medier för rörliga bilder, dels kommer många tittare att försöka undvika vad de uppfattar som irriterande reklamavbrott med hjälp av nya digitala apparater. Slutligen kommer tv-reklamen med stor sannolikhet att mer än i dag rikta in sig på en i genomsnitt äldre tv-publik med gott om pengar och en annan programsmak än de ungas.

Här kommer det att pågå forskning och utveckling i många år för att få den rätta mixen i utbud och kanalvarianter. Och det finns inget stöd för att det bara är den etablerade televisionen och den konventionella tittarupplevelsen som är förlorare och att det är det interaktiva, det mobila och de nya tv-tjänsterna som är vinnarna.

Det kan vara värt att tänka på att den så kallade bästa sändningstiden faktiskt definieras av att det är då som flest tv-tittare är hemma och har tid och lust att titta. Så det är utbudssidan som får anpassa sig efter publiken och dess vanor och attityder också i framtiden.

Ordföranden: Tack, Olof, och ett stort tack till alla föredragshållare för intressanta och spännande inlägg. Vi har fått både en bakgrund och en inblick i hur vi kanske har det kring år 2015 i vårt tv-tittande. Inläggen här har nog skapat ytterligare funderingar. Jag hoppas att några av de funderingarna får svar under nästa avsnitt. Men först tar vi en kaffepaus. Senast om 15 minuter är det återsamling under Lars Wegendals ledning.

(Paus)

Vice ordföranden: Välkomna tillbaka efter pausen! Nu börjar själva utfrågningen. Kulturutskottets ledamöter får möjlighet att ställa frågor till er som har haft inledningsanföranden men också till övriga inbjudna för vilka det inte funnits utrymme att vara med och hålla inledningsanföranden.

Frågorna kommer att ställas från bänkarna. Ordet ges till ledamöterna i partistorleksordning. Varje frågeställare får ställa en följdfråga. Efter att ha gått igenom samtliga partier får övriga utskottsledamöter som så önskar ställa frågor. Om det därefter finns tid kvar är det möjligt för övriga att ställa frågor.

Själva utfrågningen avslutas kl. 13.00. Jag vill uppmana alla som yttrar sig att tala tydligt eftersom vi har stenografer som gärna vill höra vad som sägs för att kunna nedteckna det men också därför att vi har dövtolkning här i salen.

Slutligen har jag två uppmaningar till frågeställarna. Först och främst hoppas jag att frågorna hålls så korta som möjligt så att den som svarar ges möjlighet till lite fylligare svar. Vidare gäller att inte glömma att adressera frågorna, att nämna till vem man vill ställa sin fråga.

Eftersom jag tyckte att det i inledningen blev en obalans mellan television och radio tar jag mig friheten att först släppa in Peter Örn på Sveriges Radio för ett par minuters inlägg om hur Sveriges Radio ser på public service och framtiden. Varsågod, Peter!

Peter Örn, Sveriges Radio AB (SR): Tack för den möjligheten! Först vill jag väldigt kraftfullt instämma i och uttrycka ett slags tacksamhet för det som är Public service-kommitténs slutsats när det gäller public service-uppdraget: bredden, mångfalden och fördjupningen samt att det, som kommittén skriver, handlar om att fokusera på hela publikens skiftande behov. Därmed säger kommittén någonting väldigt viktigt, nämligen att public service inte ska vara elitistiskt. Public service ska inte enbart nå smala delar av publiken, utan vi ska nå hela publiken.

Då kommer jag över till det som vi inom Sveriges Radio i dag betraktar som en av några riktigt stora utmaningar, nämligen detta med hur vi bäst och mest effektivt använder våra resurser för att nå fram till hela publiken – eller snarare i dag, vilket också inledningen på förmiddagen har visat, publiker. Det arbetet gäller sedan ett antal år tillbaka, särskilt under det senaste året. Vi inriktar oss där väldigt mycket på att identifiera de lyssnare som i dag kan sägas vara icke-lyssnare eller som kan sägas vara lyssnare som vi delvis eftersätter i det som är vårt utbud i dag. Nu arbetar vi på att också frigöra resurser inom de ramar vi har för att öka vår produktion av innehåll.

En annan viktig utmaning som vi står inför är ett beslut som vi själva inte äger. Vi väntar nämligen på de politiska beslutsfattarnas beslut när det gäller den digitala eterburna distributionen – förkortat dabradion. Varför då det? Jo, därför att dabradion - precis som när Sveriges Television resonerar om fler kanaler och fler möjligheter att nå fram till publikerna gäller det även dabradion – ger oss en möjlighet att erbjuda ett mer varierat utbud och att nå fram till publiker som i dag inte hittar till radion.

Det är trångt i etern. Fyra fm-kanaler räcker inte till för det utbud som det är nödvändigt för Sveriges Radio att kunna presentera för publikerna när vi har vårt uppdrag så klart formulerat som kommittén formulerar det och politiken hittills har gjort.

Vi väntar nu på ett beslut – vi väntar på en proposition och, så småningom, på riksdagens beslut – och befinner oss i en dialog med Kulturdepartementet som vi hoppas så småningom kan bidra till en proposition.

Jag tycker att flera inledningar här på förmiddagen har visat att den digitala tekniken - att också vi får ta steget ut till digital distribution, precis som Sveriges Television nu fått möjlighet till – ökar våra möjligheter att nå fram till människor med handikapp av olika slag.

Jag vill med den här korta inledningen också säga att radion som massmedium har unika egenskaper. Det som här på förmiddagen beskrivits som modernitet har radion, retoriskt uttryckt, präglats av i 50 år: mobilitet och ett platsoberoende.

Vi utvecklar nu den andra delen av det som beskrevs på förmiddagen: tidsoberoendet självklart när det gäller Internet och möjligheten att ta del av tjänster där. Men också dab-radion – jag återkommer till denna – skulle ge publikerna möjligheter till tidsoberoende.

Sedan skulle jag vilja utnyttja mina talarminuter till att säga att Sveriges Radio liksom Sveriges Television har en unik position hos publiken. Vi når varje dag 50 % av publiken i Sverige. Sett till tidsåtgången mellan oss lyssnar 23 % på Sveriges Radio varje dag. Av medietiden används för Sveriges Radio och SVT 11 %. Det här ger oss båda en unik position hos publiken. Men vi kan inte slå oss till ro med detta. För Sveriges Radios del märker vi att vi är på väg att förlora position hos publikerna under 50 år.

Varför är då det allvarligt? Ja, det är naturligtvis allvarligt för Sveriges Radio som företag. Men, skulle jag vilja säga, framför allt är det allvarligt därför att det innebär risker för att vårt demokratiska uppdrag urholkas genom detta med att vi inte har möjligheter att nå fram till nya publiker.

Avslutningsvis: Radion som medium älskas av stora delar av publikerna. Ofta får vi vittnesbörd om det. Ibland är vi kanske till och med mindre ifrågasatta än televisionen. Men i detta ligger också en väldig fara, nämligen att radions självklarhet blir dess egen fiende och utvecklar ett konservativt förhållningssätt visavi radion – alltså att det ska låta som det alltid har gjort, och helst ska det låta ur samma radioapparat.

Mitt viktigaste budskap under dessa talarminuter är att radion också måste få möjlighet att utvecklas som medium för publikernas skull och för public service-uppdragets skull.

Tack för denna möjlighet!

Vice ordföranden: Som jag inledningsvis sade kommer ordet att ges i partistorleksordning till utskottets ledamöter. Men bara för att visa hur flexibla vi politiker är kommer jag att först ge ordet till Gunilla Tjernberg från Kristdemokraterna eftersom hon ska ställa en fråga till Anna Maria Jönsson som om en liten stund måste lämna den här församlingen.

Första frågan går alltså till Gunilla Tjernberg, Kristdemokraterna.

Gunilla Tjernberg (kd): Jag ska ställa min fråga till Anna-Maria Jönsson. Jag vill också passa på att tacka för intressanta föredrag som vi har fått lyssna till här på förmiddagen, och jag ser fram emot en spännande diskussion.

Om du skulle beskriva vad det är som är specifikt med att konstituera ett public service-bolag, Anna-Maria Jönsson, vad skulle du säga var det specifika där? I den delen undrar jag också hur du skulle vilja beskriva vad det är som särskiljer public service från kommersiella bolag.

Anna Maria Jönsson, Södertörns högskola: Menar du hur det ser ut i dag? Jag tycker att det finns väldigt stora skillnader i dagens mediasamhälle mellan public service-företagen och de kommersiella företagen. Det gäller förstås vilka typer av program man sänder och förmedlar men också innehållet i programmen. Min avhandling, som handlar om nyheter och mångfald, visar till exempel att den större bredden i nyhetsrapporteringen trots allt finns i public service-kanalerna.

Min fundering i dag gällde framtiden och visioner. Då ser jag till exempel att vi måste fundera över huruvida det är nödvändigt att licensfinansiera public service. Jag pratade lite om mål och medel i slutet av mitt anförande. Jag hann inte riktigt med det. Ur mitt perspektiv skulle jag vilja säga att licensfinansiering, icke-kommersialisering, är ett medel för att nå fram till ett specifikt utbud som man tycker är viktigt för demokratin. Jag vill lägga ut en tanke om att det kanske fortfarande är licensfinansiering som är det bästa, men man ska åtminstone reflektera över varför man har det. Finns det andra medel för att nå fram till det mål man vill nå?

Nu känns det som om jag pratar om en mängd olika saker. Svarade jag någotsånär på det du ville veta?

Gunilla Tjernberg (kd): Ja. Skulle du i det här sammanhanget vilja beskriva det som att public service i Sverige om låt oss säga 10–15 år skulle ha en annan finansiering? Är det vad du beskriver eller är det en förhoppning?

Anna Maria Jönsson, Södertörns högskola: Det viktigaste för mig, om jag ska ha en personlig åsikt, är att public service handlar om innehållet. Jag tror inte riktigt på licenssystemet som det ser ut i dag. Inte för att jag tycker att det är dåligt, men i tider med konvergens och någonstans under den ökande konkurrensen om publikens tid – även om man inte konkurrerar om intäkter konkurrerar man om publikens tid med andra medier och andra fritidssysselsättningar – tror jag inte att det kommer att vara hållbart i längden med ett licenssystem som det vi har i dag. Det var därför jag också ville peka på några andra alternativ som jag har sett i andra delar av världen.

Det var väl egentligen inte ett önskemål på det sättet. Men jag tror inte att det kommer att hålla, likaväl som jag personligen tror att man åtminstone måste fundera i termer av att se public service som ett och inte så mycket fokusera på de olika enskilda företagen. Man får tänka i termer av vad det är för värde man vill förmedla och kanske snarare se public service, i den mån man pratar i termer av företag, som ett multimediaföretag. Det är vad jag tror, om vi pratar om ett längre perspektiv än den närmaste tillståndsperioden, vilket jag tyckte det var lämpligt att göra.

Johan Andersson (s): Föredragen i dag har framför allt handlat om tillgänglighet, kvantitet respektive kvalitet samt teknik. Jag skulle med utgångspunkt i detta vilja fråga programföretagen vilka möjligheter respektive hinder ni ser för att nå upp till målen utifrån riktlinjerna för en ny tillståndsperiod.

Peter har svarat en del på de här frågorna, i varje fall när det gäller hindren. Men jag skulle vilja höra något om möjligheterna också.

Christina Björk, Sveriges Utbildningsradio AB (UR): Om jag ska tala om möjligheterna skulle jag vilja ta upp tillgängligheten och att man när det gäller utbildningen via de digitala möjligheter som finns nu kan få tag i det utbud man behöver just vid det tillfälle man ska använda det i undervisningen. Det kan vara allt från högskolan till vanliga ungdomsskolan.

Den möjligheten finns faktiskt nu att man via datorn och via webben kan sända program. Man kan paketera om programmen i mindre enheter som passar exakt till den undervisning man vill bedriva just då. Man kan göra det tillgängligt för sig just under den lektionstimme eller vid det tillfälle då man förbereder sig för en tenta på högskolan. Det tycker jag är en stor möjlighet som vi har eftersom vi nu kan distribuera programmen på ett helt annat sätt än tidigare. Det kommer att på olika sätt stödja utbildningen i Sverige att man kan använda media ännu mer än tidigare. Det kan jag börja med att säga.

Peter Örn, SR: Jag vill börja med Public service-kommittén igen. Den drar en viktig slutsats i och med att den vill öka möjligheterna för programföretagen att anpassa sig till förändrade förutsättningar utan att behöva invänta politiska beslut. Varför inleder jag med att säga det? Jo, därför att publik och teknik ibland ligger före programföretagen, i varje fall kan jag känna att man möjligen ligger före Sveriges Radio, om jag får tala enbart för oss. Vi kanske som företag släpar efter i det som publik och teknik redan har upptäckt. Därför är en viktig slutsats vi drar att vi måste ha en mycket väl fungerande omvärldsbevakning liksom tekniskt och publikt kunnande inom våra egna företag. Där är en viktig slutsats som Public service-kommittén har dragit att vi måste få en chans att fungera som ett företag som anpassar sig till förändringar.

Det andra jag vill säga är att det självklart är så att fler distributionsvägar ökar tillgängligheten. Här är det återigen så att det är publiken som väljer. De väljer också vilka distributionsplattformar som public service måste finnas med på. Genom den nya tekniken sker en maktförskjutning till publikgrupperna.

Det tredje jag vill lägga till är att om vi talar om en viktig grupp som kan ha svårt att nå fram till Sveriges Radios utbud handlar det om människor med hörselskador. Det säger sig självt. Där är det så att digitaliseringen genom sin kvalitet i ljudet också ökar hörbarheten. Dessutom arbetar vi självklart ute i programverksamheten med att skapa en ännu bättre balans mellan musik och tal, en större urskillning när det gäller att blanda olika ljud. Vi försöker hålla rent så gott det går mellan tal och andra inslag som ligger som bakgrundsljud och liknande, utan att det går ut över konstnärlighet i produktionen. Det här är någonting som vi hela tiden försöker utveckla.

Jag föreställer mig att många ännu så länge kan vara missnöjda, så det är viktigt att vi som företag finns i en dialog, inte minst med handikapporganisationerna, därför att i public service-uppdraget ligger ju ett väldigt stort krav på tillgänglighet, och det kravet vill vi göra så gott vi kan för att leva upp till.

Christina Jutterström, Sveriges Television AB (SVT): Jag ska gärna svara. Jag tänker så här: Först är det ni politiker som ger oss vårt tillstånd och vårt uppdrag. Samtidigt brukar vi säga att det verkligen också gäller att komma ihåg att de verkliga uppdragsgivarna är publiken. Och vi måste vara väldigt lyhörda för vad det är som händer när det gäller människors beteende i detta samhälle. Det är i dag mycket kopplat till de nya tekniska möjligheterna. Därför är det oerhört viktigt för oss att både ha kunskap själva och ta till oss den kunskap, det beteende, som förändras ute hos publiken.

Jag ser att det sitter flera från funktionshindrades organisationer här, och jag ser ju en allt större möjlighet att förbättra servicen för era medlemmar, både hörsel- och synskadade. Vi har inte minst arbetat mycket med textning under de senaste åren och gör det intensivt nu. Där kan man bara lova att det blir bättre. Det vi har sagt till Public service-kommittén är att vårt mål är att översätta allt som är vettigt att översätta. Det är bättre att arbeta med det än att sätta ett absolut tak för översättning. Vi har som mål att översätta allt som är vettigt. Då kan man säga att det kanske inte är vettigt att vi lägger kraften på barnprogram för treåringar. Men målet är att allt ska översättas.

Sedan kan man också om tekniken säga att det finns en produktionsteknik som vi nu alltmer använder och som är flexiblare, som är billigare och som gör att vi kan röra oss mer ute i landet och även uppfylla kravet att spegla hela landet. Till största delen ser jag möjligheter.

Sedan var HD-tv uppe som en fråga. Frågan om HD-tv, som ska ge oss en betydligt högre kvalitet på våra skärmar, var nedspelad ganska länge men har nu lyfts fram, bland annat för att man i USA i stort sett bara producerar i HD-tv-teknik. Då är ett stort problem att marknätet har ett begränsat utrymme för HD-tv. Det är alldeles riktigt som Leif Furhammar sade att här kommer man att få brottas med frågan hur många kanaler man ska sända alternativt hur tekniken ytterligare kan utvecklas för att vi ska få plats med mer i våra muxar som vi distribuerar i. Och hitintills har det varit så att det har blivit allt större möjligheter. Jag tror att man ska tänka att man kommer en bra bit till. Satellit och kabel har inga hinder där, men marknätet har klara problem.

Kent Olsson (m): Leif Furhammar var inne lite grann på kvalitet och kvantitet vad gäller public service. Min fråga till Christina Jutterström är: Ser Christina några bekymmer i detta att man satsar så mycket på typen populära program att man missar det som Leif var inne på, nämligen kvaliteten i programmen? Man satsar i dag ganska mycket och närmar sig oerhört mycket den kommersiella tv:n. Vi kan som exempel ta Eurovisionsschlagern och många andra program där man lägger stora resurser. Ser Christina några bekymmer för att resurserna inte räcker till så att vi får den public service-satsning på debattprogram, kulturprogram och nyhetsprogram som i princip är det primära i public service-delen. Det är ju en stor fråga i dag. Är det viktigaste mängden tv-tittare eller är det kvaliteten på de program man gör?

Får jag också till Peter Örn i det sammanhanget ställa en fråga som är aktuell och bra apropå public service och radion. Är det så att vi som lyssnar på den klassiska musiken i P 2 även i fortsättningen kommer att få samma mängd klassisk musik? Det finns en oro för de förändringar som det talas om för P 2, att man också där börjar leta efter alltför många som lyssnar i stället för att behålla den kvalitetsaspekt som finns.

Christina Jutterström, SVT: Det är så att sedan public service startade har kvalitetsbegreppet varit ett mycket viktigt begrepp för det innehåll som både Sveriges Television och Sveriges Radio liksom Utbildningsradion ska syssla med. Det har vi väldigt starkt med oss när vi arbetar med både produktion och distribution, skulle jag vilja säga.

Är det en risk, frågar Kent Olsson, att nöjessatsningarna går ut över det mer seriösa informationsutbudet, samhällsutbudet. Vi har två timmars stor underhållning, nöje, i veckan. Det är en förhållandevis liten del av både programtid och när det gäller programpengar. Den allra största delen av våra resurser går till nyhetsprogram, samhällsprogram och dramaproduktion, det som verkligen är det mycket speciella med public service och det stora och viktiga i public service-uppdraget. Jag ser inte den risken.

Däremot är det naturligtvis viktigt att säga att vi ska ha den stora, breda underhållningen. Vi ska vara bäst på det. Det är inte fel att det en gång om året är 51,3 % som tittar på Melodifestivalen. Låt säga att det ligger mellan 25 % och uppemot 40 % när vi själva gör Melodifestivalen. Det där är ju inte det enda sättet att mäta kvalitet på. Men vi ska inte förakta att Sveriges Television står för stora, breda och populära underhållningsprogram. Vi behöver också den här bredden, från det riktigt smala med 80 000 människor som tittar på ett program – och det är inte så lite det heller – upp till över tre miljoner, för att behålla ett starkt public service med både bredd och djup. Jag skulle säga att det är en förutsättning.

Peter Örn, SR: Frågan till mig handlade om den klassiska musikens roll i Sveriges Radios utbud. Det är en debatt som har följt i spåren av att vi nu ser över varje programområde. Det hänger samman med det som jag sade förut, hur vi effektivt ska kunna använda resurserna för att nå ännu fler publikgrupper. Det vi står inför är, som jag uttryckte det förut, att utrymmet i etern är trångt. Det är många intressen som ska tillgodoses, och vårt problem är just trängsel i etern. Det är därför vi är så starka förespråkare för den digitala radions möjligheter att få fler kanaler och därmed också kunna öka utbudet.

Från detta principiella vill jag nå fram till att självklart kommer den klassiska musiken att ha en väldigt stark roll i Sveriges Radios utbud också i framtiden. På senare år har vi ökat detta utbud genom att vi just har en digital kanal som heter SR Klassiskt som kan höras av dem som har digitala mottagare och bor på några få ställen i landet ännu så länge, men som också kan avlyssnas på nätet. Där är ett relativt stort lyssnande. Den klassiska musiken kommer att ha en stark position i vårt utbud också i framtiden och kommer självklart att finnas kvar i vårt FM-ubud fram till de år då vi nått ännu längre när det gäller den digitala radion än vi har gjort i dag.

Med det vill jag också sluta med att säga att vi diskuterar hur vi ska komponera de FM-kanaler som står oss till buds och hur vi eventuellt kan komponera våra kanaler om vi också får digitala i framtiden. Det är svårt att i dag svara i detalj på hur det kommer att se ut. Vår styrelse ska föreläggas förslag senare i höst.

Kent Olsson (m): Jag har en snabb följdfråga. Jag upplevde ändå att det var lite tveksamt att man kommer att behålla det stora utbudet. Jag delar din uppfattning att vi väntar på en digitalradioproposition, men det riskerar att bli en försämring vad gäller utbudet av klassisk musik i P 2. Kan man tyda det på det viset?

En snabb fråga till Christina: Du ser inga problem i samband med det som Leif Furhammar var inne på, att man får en sämre kvalitet på allt det ni gör på SVT om man inte i stället koncentrerar sig en aning mer och får en bättre kvalitet.

Peter Örn, SR: Om det riskeras en försämring av den klassiska musikens utbud? Svaret på den frågan är nej.

Det vi också gör nu och som kommer att leda till förändringar redan i höst är att vi ser över tablåerna i P 2. Vi gör detta för att renodla dem ännu mer och göra det ännu lättare för dem som är intresserade av klassisk musik att nå fram till vårt utbud. Vi har relativt låga publiksiffror för P 2 och den klassiska musiken i dag. Jag tror inte att de relativt låga publiksiffrorna speglar intresset för klassisk musik. Det finns ett betydligt större intresse än det finns lyssnare på P 2. Jag vill att det ska bli ännu lättare för lyssnare att hitta vårt klassiska musikutbud.

Christina Jutterström, SVT: Att säga att jag inte ser några risker över huvud taget vore förmodligen korkat av mig. Det är klart att man måste vara väldigt uppmärksam på kvalitetsfrågan hela tiden. Men kvalitet i program är inte ett enda entydigt begrepp. Låt mig ta två exempel. Jag tycker, till skillnad från Leif, att vi i dag kan sända den här debatten med en ganska enkel form av teknik, och därför rätt billigt, ut till en rad opinionsbildare och opinionsförmedlare runtom i hela Sverige. Även om det inte är toppenkvalitet på detta är det ändå kvalitet med tanke på vad en sådan här dag står för.

Som exempel på en annan form av kvalitet skulle jag kunna använda Ingmar Bergmans Sarabande, där vi verkligen har det allra bästa av regissör, skådespelare och teknik. Vi spelade för övrigt in Sarabande i HD-tv-teknik, för att kunna använda programmet den dag det kommer. Det är ett annat sätt att uttrycka kvalitet på. Och minoritetsprogram som vi sänder, med liten publik, är en tredje form av kvalitet. Vi har i år också ett projekt som vi kallar Kvaliteve där vi sätter mål för programmen och sedan alltid följer upp och utvärderar. Det gör vi med vartenda program inom SVT, och det är för att hålla kvalitetsdebatten vid liv hela tiden.

Vice ordföranden: Jag vill bara påminna framför allt frågeställarna om utfrågningens rubrik, Visioner för framtiden, så att vi inte hamnar i en diskussion om dagens television och dagens radio utan att vi verkligen försöker höja blicken och se in i framtiden, de där 15 åren bortåt.

Hans Backman (fp): Min fråga rör också de nya kanaler som kommer med digital-tv:s framväxt, och Leif Furhammar väckte en frågeställning som jag tyckte var intressant om ett antal av de nya kanaler som finns. Hans frågeställning var om syftet med dem är att skapa utrymme för framtida satsningar redan i dag. En tanke som väcktes av Björn Granström var att lägga ut en ren talkanal som en separat kanal för att öka tillgängligheten för exempelvis de hörselskadade. Min fråga är om sådana tankar är med i bilden när man väljer att utöka antalet kanaler på det vis man gör.

Christina Jutterström, SVT: Jag ska försöka svara på den frågan. Jag känner ett behov av att säga att det är en otrolig förändringsperiod, som jag inte heller ser något slut på, som vi i dag befinner oss i. Den är svår, men kanske minst lika spännande att arbeta i.

När det gäller de digitala kanaler som vi har utvecklat kan jag erinra er om att vi fick uppdraget att göra sådana och har det i det tillstånd som vi arbetar efter nu. Det var ett skäl till att då utveckla sådana.

Det andra kan man säga hör ihop med det jag sade tidigare också, hur publiken beter sig. Alltfler tittar på nischkanaler. Det rör sig lite mellan 15 % och 20 % av publiken. Dessutom är det framför allt den yngre publiken som vi på public service-sidan över hela Europa har svårt att nå. Det är det andra skälet. Men vi bestämde oss för vilka tre kanaler vi skulle satsa på. Vi sade oss att vi skulle satsa på våra kärnområden. Det var på nyhetsprogram, och där har vi också Sportlördag och Söndag i 24:an. Det var folkbildning, utbildnings- och kunskapskanaler. Sedan är vi unika när det gäller reklamfriheten för barn, den stora seriositet och den stora mängd pengar vi lägger på barn.

Det är klart att inga nischkanaler har stora publikgrupper. Då vore de inte nischkanaler, så att säga. Det är klart att vi vill att fler ska titta på våra kanaler. En del i det är ju digitalövergången den 1 februari 2008, när alla med markmottagning faktiskt får tillgång till alla våra kanaler. Vi har på Sveriges Television i veckan dessutom – vi offentliggör det i dag – efter ett års arbete med kabeloperatörerna och med Copyswede träffat en överenskommelse så att i princip alla som tar emot med kabel från den 1 juli i år också får SVT:s fem kanaler. Då utgår jag från att tittandet på våra nischkanaler, våra temakanaler, kommer att öka.

Hans Backman (fp): Finns det planer på att via en separat talkanal öka tillgängligheten?

Christina Jutterström, SVT: Vi har ingen sådan plan som jag kan visa för dig. Men det är klart att det hela tiden, det har att göra med den här förändringen, kommer nya möjligheter och nya krav. Jag vill påstå att vi både lyssnar och är rätt konstruktiva där. Vi tycker inte som Leif att det var bättre förr. Vi tror inte att det är någon större poäng med det. Det är viktigt att leva i den tid vi lever i nu och försöka se vad det är för uppdrag vi har, hur publiken beter sig och vad publiken önskar sig av oss?

Rosanna Dinamarca (v): Christina sade strax innan att det är tittarna som ger er uppdrag. Jag vill knyta an lite till det som Hans Backman sade till en början. Den grupp som sitter här från organisationerna för de funktionshindrade är en ganska liten grupp. På vilket sätt lyssnar man på dem? Det är ändå på något sätt det som jag ser är viktigt för public service, att man inte hela tiden måste jaga de stora grupperna utan att public service även ska göras tillgänglig för de mindre grupperna, till exempel de man nämnde tidigare, nationella minoriteter, invandrargrupper men också den grupp som sitter här i dag.

Det har ändå varit någon slags positiv anda. Peter Örn har pratat om det. Men jag känner att vi måste komma längre när det gäller att utnyttja den här tekniken till att just tillgängliggöra public service, om inte för alla så för många fler än i dag och i en framtid kanske också för alla.

Peter Örn pratade om att man vill ha mer utrymme, att det är trångt när det gäller frekvenserna. Det skulle också var lite spännande att höra vad man vill med det här större utrymmet. Jag har varit inne och lyssnat. Det finns P 3 Rockster, P 3 Star, P 3 Street, P 3 Svea och en mängd andra nischkanaler som egentligen bara innebär att man sänder en massa musik, olika musikstilar i var sina kanaler utan något egentlig innehåll. Man får inte ens reda på vem det är som sjunger eller vad det är de sjunger.

Är det här man vill utnyttja utrymmet till, eller vad är det man ska ha mer utrymme för? Var ligger public service-uppdraget i att sända musik?

Jag har slutligen en enkel fråga till Kjell Kullberg. Du var inte så säker på att mottagaren skulle acceptera en virtuell figur som tecknar. Varför då?

Christina Jutterström, SVT: Du frågade vad vi har för kontakter med grupper som representerar funktionshindrade och invandrare och hur vi använder ny teknik.

Ju mer tekniken ger oss möjligheter att ge bättre service till de funktionshindrade, desto viktigare är det att ha kontakt med organisationerna. Vi hade alldeles nyligen en dag där vi bjöd in alla organisationer vi kunde tänka oss bland de funktionshindrade. Alla kom inte. Sveriges Dövas Riksförbund kom tyvärr inte. Men vi ser som vår uppgift att vi ska intensifiera kontakten med er. Det är för att kunna ha ett utbyte, till exempel hur de förnyelser vi kan göra utfaller, de tjänster vi kan ge med hjälp av den nya tekniken. Vi har hela tiden ett samspel.

För ett par år sedan prövade vi ny teknik. Den var engelsk. Den visade sig inte fungera. Vi kommer att råka ut för ett och annat bakslag, även om det till största delen går framåt.

Låt oss sedan se på invandrarsidan. Vi har sedan snart två år ett mångkulturellt center inom SVT som arbetar med att förbättra oss, både när det gäller medarbetarsidan och att anställa människor med olika bakgrund så att vi i vår medarbetarskara återspeglar hur det ser ut i det här landet. De arbetar också med kunskapsöverföring internt och rör sig mycket ute i landet för att både lyssna på och berätta om vad vi gör. Vi hade nyligen fokusgrupper tillsammans med människor med invandrarbakgrund där de fick komma till tals kring ett antal av våra program för att öka vår egen kunskap. Finns det fler sätt, kan vi lyssna. Vi jobbar ändå aktivt med båda frågorna.

Peter Örn, SR : Ordföranden sade att vi ska ligga 15 år framåt i tiden i frågor och svar. Dock vill jag i en fråga ligga väldigt mycket i dag. Den handlar om tillgänglighet. Tillgängligheten kommer att öka med ny teknik, men vi måste hela tiden ha vår strävan att tillgänglighet ska gälla i dag. Vi arbetar mycket med hörbarhet, men också med det som frågan gäller, nämligen ett femtontal invandrarspråk. Vi har naturligtvis särskilda sändningar på minoritetsspråk. Det ligger i uppdraget. Sisuradion har en egen digital kanal och sänder också i de andra kanalerna. Det är också ett uttryck för att vara tillgänglig för människor med funktionshinder men också i mångfaldens Sverige invandrare och minoriteter. Dessutom har vi sändningar ut över vårt lands gränser.

Den andra delen av frågan handlar om musikutbudet. Vi tolkar vårt public service-uppdrag så att vi ska erbjuda lyssnarna journalistik. Vi ska erbjuda kultur. Vi är en viktig kulturförmedlare. Vi ska också erbjuda musik, som är en viktig del i vårt utbud. De allra flesta lyssnarreaktionerna handlar om musiken.

Vi ser vår roll i förhållande till de kommersiella kanalerna så att det är vår uppgift att bjuda på den breda musiken, den nya musiken, den fördjupande musiken, och att självklart också ta ett ansvar för den klassiska musiken och bredden vad gäller genrer.

Jag ska ta några andra exempel vad gäller våra digitala kanaler. SR Klassiskt, som jag nämnde förut, SR Sverige, som spelar världsmusik men som också har ett journalistiskt innehåll, SR c, som är en kulturkanal på nätet, och SR Minnen, som lyfter fram saker ur vårt arkiv och sätter in dem i ett aktuellt sammanhang. Det är långt ifrån att de nya kanalerna enbart handlar om musik. Vi söker även här bredd och fördjupning.

När vi pratar om vår höga ambition att nå olika publiker är det naturligtvis inget självändamål. Det är public service-uppdraget vi ska leva upp till, att ge alla något värdefullt och omistligt. Det är på något sätt i motsats till både populism och elitism. Man kan säga att public service har lyckats vara motsatsen till både populismen och elitismen. Vår strävan är att leva upp till den principen hos public service, såsom den också är formulerad av de politiska beslutsfattarna och som den speglas hos publiken, befolkningen, medborgarna.

Kjell Kullberg: Frågan gällde om målgruppen för teckenspråk skulle acceptera en virtuell person som tecknar i tv-rutan. Jag tror att jag sade att jag inte är säker på att målgruppen accepterar det. Jag känner inte till några undersökningar som visar acceptansen av detta.

Jag kan dra en parallell med talsyntes för synskadade. För tio år sedan hade synskadade svårt att acceptera det syntetiska talet. I dag är läget ett helt annat. Utvecklingen går framåt, och det kommer det säkert att göra även när det gäller virtuella figurer.

Rossana Dinamarca (v): Jag måste stanna vid Peter Örn. Jag blir inte riktigt klok på vad du säger.

Någon har sagt att public service ska erbjuda sådant som man vill ha och sådant man inte trodde att man ville ha. Men när radion ändå nischar sig mest av public service-företagen ser jag ett problem när radion så hårt renodlar olika musikstilar. Något annat innehåll finns det inte i de kanalerna.

Bengt K.Å. Johansson presenterade tidigare betänkandet som public service-utredningen har lagt fram. Man säger att unga människor är de som minst tar till sig av public service. Man kanske måste till med smartare grepp än olika musikkanaler. Även om de är unga och är intresserade av musik vill de också ha något mer från åtminstone public service-företagen. Det är där jag undrar varför man vill ha allt utrymmet för att sända en mängd olika musikstilar. Vill man inget mer från, i det här fallet, Sveriges Radio?

Peter Örn, SR: Det är viktigt att vi söker oss fram. De digitala kanalerna är försöksverksamhet, som vi med små resurser försöker driva. Vi söker oss fram och ser hur vi kan finna vägar att nå publiker, inte minst med betoning på unga människor, människor från andra kulturer och andra nationaliteter. Många har kommit hit alldeles nyss och förstår inte det talade, men musik kan de ta till sig. Vi söker oss fram. Allt är självklart inte klart än. Vi gör det med små resurser.

Jag vill invända mot bilden av att de nya försöks-DAB-kanalerna enbart består av musik. Det är inte sant. Där finns SR c, kulturkanal. SR Minnen är i allra högsta grad en talad kanal. Det finns ytterligare andra exempel. Men med detta sagt måste vi förstå på djupet att musiken är en viktig del av en radios utbud och också en viktig del i att nå fram till lyssnare, inte minst nya lyssnargrupper. Då handlar det om att ha förståelse och kunskap på djupet om vad det är för musik som människor söker sig mot. Den klassiska musiken får alltid ett stort utrymme. Men världsmusiken får i debatten betydligt mindre utrymme. Vi, i det fallet genom kanalen SR Sverige, bidrar till att också världsmusiken får ett rum att höras i i vårt land. Inte minst för unga människor och människor med annan nationell och kulturell bakgrund är det viktigt.

Birgitta Sellén (c): Jag har några ganska korta frågor.

Kjell Kullberg pratade om bakgrundsljudet. Det är en fråga som vi har diskuterat mycket i utskottet. Jag vill ställa en fråga om detta till Peter Larsson. Tittarombudsmannen har lyft fram frågan till de anställda. Det skulle vara intressant att veta om förståelsen för problemet med bakgrundsljud har accepterats och uppmärksammats av personalen.

Björn Granström pratade om bildradio och talande ansikte. Är det något som är bättre än textremsa, så att det är idé att fortsätta att utveckla detta?

Olof Hultén talade om att de kommersiella kanalerna ökar reklamens betydelse och intäkter. Nu när man kan ”knappa bort” reklamen – vi har lärt oss om det i dag och kommer att bli ännu duktigare – hur kommer det att bli med reklam och reklamintäkterna? Vi tror att vi kommer att få många fler kommersiella kanaler, men blir det intresse av att köpa reklamplats om folk ändå inte tittar på den?

Slutligen har jag en fråga till Peter Örn. DAB-radion kommer också att ge möjligheter. Jag tror att den kommer att bli bra. Hur snabbt tror Peter Örn att konsumenterna är redo att satsa på detta? Jag ser det som en satsning från deras sida på grund av att det blir kostnader eftersom de måste byta alla radioapparater. Konsumenterna står redan nu för en stor kostnad när det gäller att köpa boxar för digitaliseringen av tv. Hur snabbt kan vi då komma med förslaget att det nu är dags att byta från analog radio till den digitala?

Ordföranden: Det var ett helt batteri med frågor.

Peter Larsson, SVT: Jag arbetar tillsammans med Claes Elfsberg, som är nyinrättad SVT-ombudsman. Han har just lyft fram frågan om bakgrundsljud efter en mängd reaktioner från både enskilda tittare och organisationer. Mottagandet i SVT blev bra. Frågan har tagits på allvar. Det har fått till följd att i en av enheterna i Sveriges Television, den som heter SVT Mellansverige, har man till och med genomfört strikta regler för hur man hanterar ljudbehandlingen i programmen. Det är infört i programkontrakten som skrivs inför varje produktion. Man tar hänsyn till vilken publik man vänder sig till, och ljudbearbetningen anpassas till detta. Det är en del. Det kommer att hållas fortbildningar inom ljudfrågor.

Efter många års diskussioner kring ljudet har frågan äntligen kommit upp på bordet.

Björn Granström, KTH: Jag fick frågan om bildradio är bättre än textremsa. Egentligen vet jag inte det. Jag vet att det är olika medier och olika möjligheter. Det finns säkert olika preferenser och olika personer som prefererar det ena eller det andra. Tal och text är olika medier. Därför är det bra att ha stöd till talet i form av talande ansikte. Så mycket vet vi att det ökar förståeligheten av tal mycket, speciellt om man är hörselskadad men även för vem som helst i bullriga miljöer. Jag tror att frågan egentligen skulle ha gått till brukarna i det här fallet. Vi måste prova detta och se vad som är bra och dåligt. Det viktiga för mig är att peka på potentiella möjligheter.

Olof Hultén: Det pågår mycket diskussion i den kommersiella tv-världen om vad man ska göra, om hårddisk/video-apparaterna slår igenom i hög grad i hushållen.

Det finns två sätt. Det är ett sätt som vi redan märker av och som egentligen har en längre historia än de så kallade PVR-apparaterna, nämligen att reklamkanalerna vill skaffa sig andra intäktskällor. Det är därför man bygger upp betal-tv. Man vill sprida riskerna bättre. Det är ett sätt. Det kommer oavsett den teknologiska förändringen.

När det gäller frågan om att ta bort reklamen i tv-upplevelsen behöver flera förutsättningar vara uppfyllda innan det blir ett problem i Sverige. För det första ska apparaterna finnas i hushåll, och det kanske dröjer fem, sex, sju, åtta år innan de finns i någon större omfattning i hushållen. För det andra ska folk använda dem och spola bort reklamen. Man tittar på pionjäranvändargrupper i USA och Storbritannien. Om 75—80 % tar bort reklamen får man hitta på något annat motdrag från reklamsidan. Det finns ett antal sådana tankegångar: roligare reklam, sponsring, produktplacering. Det finns ett antal motstrategier. Vi får se vad det är som bryter fram.

Peter Örn, SR: Det var en fråga om DAB och konsumenterna. Jag vill först börja med ett exempel från Storbritannien, Danmark och Norge. Det visar att det finns ett enkelt samband: Politiska beslut måste fattas om DAB. När de besluten är fattade kommer handeln att ta in apparater och sälja apparater. Då kommer marknaden, konsumenterna, att efterfråga dem. Då vet de att den radio de köper kommer att gälla inte bara i ett år utan under överskådlig framtid.

I Storbritannien har man nu sålt mer än två miljoner DAB-apparater. Där kan man köpa en radioapparat för 500 kr. I Danmark har man sedan i höstas sålt 140 000 apparater. Marknaden, konsumenterna, följer efter när möjligheten finns.

Varje år byter, köper, konsumenterna ungefär en miljon radioapparater i Sverige. Det är ett slags kontinuerlig förnyelse. DAB och FM ska finnas i samma radioapparat. Tekniken ska finnas i samma radioapparat så att man växla mellan DAB och FM med en enkel knapptryckning.

Sedan är det naturligtvis viktigt för oss att få dem som gör mobiltelefoner att också i mobiltelefonerna ha möjlighet till både FM och DAB. Då är jag övertygad om att relativt snart, när de politiska besluten är fattade, kommer konsumenterna att undan för undan köpa radioapparater som ger både DAB- och FM-möjlighet. Nätmöjligheterna DAB och FM kommer sannolikt att finnas parallellt under ett antal år. Det är också vad Digitalradioutredningen skisserar.

Birgitta Sellén (c): Jag tänkte inte ställa en följdfråga utan jag tänkte kommentera. Jag har elva radioapparater i min familj, så man kan börja räkna på vad det kostar.

Vice ordföranden: Då har vi gått igenom de partier som finns i utskottet. Vi har tyvärr ingen miljöpartist i utskottet och inte heller närvarande här. Då öppnar jag upp för övriga ledamöter.

Lena Adelsohn Liljeroth (m): Jag vill ställa en fråga till Olof Hultén, som har presenterats som omvärldsanalytiker.

Ordföranden sade att vi ska se till visioner. Om 10—15 år är det de unga som kommer att sitta i beslutande ställning. Det är de som i dag väljer bort public service. Det är inte så bara i Sverige utan tydligen även i andra delar av Europa.

Jag har hört att många unga skriver till SVT och undrar varför de över huvud taget ska betala licensavgiften.

I Kent Asps nyligen utkomna rapport står det att underhållning och förströelse har ökat kraftigt på bekostnad av fakta och nyheter i SVT. Hur ser visionen ut, Olof Hultén? Hur kommer public service att se ut med de här tittarandelarna om 10—15 år?

Olof Hultén: Jag pratade mer om tv-tittarupplevelsen generellt. Det talas så mycket om att folk ska lämna tv-apparaterna och göra något annat i stället. Men frågan är vad de som väljer att titta på tv tittar på. Det är ett stort problem för public service i hela Europa och även för public service-radion att fånga de unga. Det är en stor utmaning.

Jag hoppas personligen att unga människor om också 10—15 år är intresserade av bra nyheter, att public service kommer att förse dem med bra nyheter. Det finns inget som tyder på att i händelser av stort nyhetsvärde att inte alla människor söker sig till bra nyhetskällor. Public service strävar hårt att finnas med på andra digitala plattformer som webben, on demand-arkiv och så vidare där man också kan få tillgång till bra innehåll.

Jag hoppas verkligen att de unga inte överger nyheter och seriös samhällsinformation. Nu sitter jag inte i en position där jag behöver försvara Sveriges Television, men jag är säker på att många unga människor även i framtiden kommer att sätta värde på sådant kvalitetsinnehåll. Det gäller att hitta en form och ett sätt att presentera det hela – ett tilltalssätt som tilltalar de yngre också.

Lena Adelsohn Liljeroth (m): Jag ska inte ge mig in i en polemik. Det är kanske SVT som ska ha frågan, men det får vi ta vid ett annat tillfälle. Jag förstår att det är en from förhoppning. Tolkar Olof Hultén det också som att det är SVT:s försök att fånga in de grupperna genom att satsa allt starkare på underhållning och förströelse på bekostnad av just fakta, nyheter, drama och annat – som åtminstone jag anser SVT borde satsa mer på?

Olof Hultén: Man kan gå tillbaka till de omfattande utbudsstudier som Kent Asp har gjort för Granskningsnämnden. De pekar på att när det gäller utbudssidan i SVT går det att tala om sättet att presentera, men mängden information och nyheter som också kan vända sig till yngre personer har inte gått ned.

Jag vet efter samtal med publikanalytiker inom SVT att stora publikgrupper i yngre åldersgrupper följer nyheterna. Även om de säkert prioriterar mer underhållande innehållsgenrer har nyheterna även hos dem ett stort innehåll.

Vice ordföranden: Eftersom frågan var delvis adresserad till SVT låter jag SVT:s Leif Jakobsson svara på frågan.

Leif Jakobsson, SVT: Lena har kanske rätt i att andelen underhållning har ökat på bekostnad av nyheter. Men det är faktiskt en synvilla. Det har att göra med att vi har tagit bort nattsändningar, samsändningar, av 24:ans nattubud i de analoga kanalerna.

Om man tittar noga på Kent Asps rapport – han är närvarande, så man kan föra diskussionen med honom – är balansen mellan underhållande utbud och informationsutbud i Sveriges Televisions kanaler 1 och 2 mer eller mindre intakt. Det är en liten förändring på prime time. Det beror på att prime time är mer specifik. Vi gjorde en liten förändring i tablån, så att den del av nyheterna som har gått i den så kallade nyhetstimmen flyttades en halv timma senare, och då blir det ett sådant utslag. Det är en statistisk synvilla som inte har så mycket med det reella utbudet att göra.

Eva Arvidsson (s): Jag vill rikta min fråga till både SVT och SR. Den handlar om balansen mellan så kallade breda program som når så många tittare som möjligt och de smala programmen som når ett fåtal. Anser ni att balansen är bra i dag? Om vi tittar framåt 15 år, kommer den balansen att finnas 15 år framåt i tiden med tanke på konkurrensen om publikens tid?

Leif Jakobsson, SVT: Det är precis balansen mellan båda typerna av utbud som är vårt uppdrag. Det är intressant och roligt att kunna fullfölja uppdraget att hålla en balans mellan det verkligt smala och det verkligt breda. Det är tyvärr ibland tråkigt att de smala programmen får lite medialt genomslag utanför våra egna kanaler. Det sätts ett enormt stort arbete på att kontinuerligt förnya också via programmen för de små grupperna, till exempel barnprogram för hörselskadade, barnprogram på samiska, minoritetsprogram för tornedalsfinnar och finnar och så vidare. Det är ett jätteambitiöst arbete som görs kontinuerligt. Det är roligt att få uppmärksamhet för stora breda helgnöjessatsningar, men det skulle vara skojigt att ibland uppmärksammas för det smala utbudet. Det kommer att finnas kvar.

Christina Jutterström, SVT: Jag vill lägga till en sak som en kommentar och som kanske också har bäring framåt i tiden. Leif Furhammar hävdar att vi tillsätter alltfler chefer från den kommersiella världen – för att bli mer kommersiella, utgår jag från att han menade. Jag förstod inte det. Här sitter två personer som utgör den verkställande ledningen som har en otroligt gedigen public service-bakgrund. Alla våra genrechefer har detsamma.

Markus Sterky är en SVT:are som har varit ute i den kommersiella världen, och vi har ytterligare ett sådant exempel. Jag ser det som en styrka att människor rör sig ut och tittar på detta land och andra med kommersiella ögon. De kan jobba på kommersiella bolag och sedan komma tillbaka med större erfarenhet. Det är viktigt, liksom det är viktigt att vi arbetar med externa producenter.

Vi har inte en uttalad strategi att i stor utsträckning öka våra externa produktioner. Vi har i dag relationen 90 % egenproducerat, 10 % externt. Det är inte fel om vi arbetar lite med externa producenter. De externa är inte Jarowski eller Strix i någon större utsträckning. Det handlar om våra filmpooler ute i landet, och det handlar om dokumentärfilmare som inte är anställda – och inte ska vara anställda – på Sveriges Television. Man måste få problematisera frågan om egenproduktion och externproduktion. Jag känner mig trygg med att public service-ledarskiktet verkligen finns inom företaget, inte minst med tanke på framtiden.

Peter Örn, SR: Två saker vill jag kommentera. Utomståendes medverkan är en viktig del av public service-uppdraget, också formulerat av politiska beslutsfattare. Vi bejakar det gärna, och vi vill i framtiden medverka till att skapa en extern produktionsmarknad som inte finns på radions område.

När det gäller balansfrågorna vill jag lämna ordet till Kerstin Brunnberg, en av våra programdirektörer med ett gediget journalistiskt förflutet och dessutom vinnare av Stora journalistpriset. Varsågod!

Kerstin Brunnberg, SR: Tack! Om man vill att en ung publik inte ska höra på public service finns det ett säkert recept för det, och det är att inte ha en stor mångfald av olika program. Det är ju svårt att fånga det breda och smala. Bland det bredaste som finns har vi nyheter och nyhetsverksamhet och bland det smalaste som finns en del former av klassisk musik. Det måste finnas en balans däremellan, precis som det sägs. Men det viktiga är att bägge delarna finns.

Ett av de viktigaste sätten att nå en publik är faktiskt att med satir och humor sätta fokus på viktiga samhällsfrågor. Det görs till exempel i P 3 med väldigt stor framgång. Det finns också ett antal lokala kanaler i Sveriges Radio runtom i hela landet – något som Eva Blomquist har ansvar för. Jag vill lämna över till Eva att beskriva behovet av stor mångfald och balans. Det måste vara det som är grunden för public service, alltså för att vi över huvud taget ska ha en publik.

Eva Blomquist, SR: Någonstans finns det en ambition när man har ett yrke som det vi har som kommer från public service och när man vill kommunicera med sin omvärld. Det är en drift att faktiskt nå många, även med det som kallas för ett smalt utbud.

På sätt och vis tycker jag att kvantitet också är kvalitet i vissa sammanhang. Drivkraften för oss i vår nyhetsverksamhet, i samhällsprogram och i kulturprogram måste vara att nå utanför en redan intresserad publik. Det måste alltså vara en önskan att kommunicera något som man upplever som värdefullt och som har kvalitet. Därför tycker jag att det är en kvalitet att nå en stor publik, även med det som möjligtvis traditionellt kan kallas för ett smalt innehåll. Detta måste hela tiden vara ambitionen. Jag tycker att själva kärnan i begreppet ”folkbildning” är att föra ut det.

Det har tidigare här talats om musik. Det är en oerhört viktig del att föra ut mycket musik till en ung publik som är intresserad av det. Man ska komma ihåg att det handlar om en musik som inga andra medier förmedlar. Det gäller då nya uttryck och nya musikformer. Det handlar också om att fånga upp ett kulturliv ute i landet på de lokala kanalerna och om att vinna en stor publik. Jag tycker att det är en bra måttstock, ett bra kvitto, när man även med det som kallas för ett smalt innehåll når många lyssnare. Detta tycker jag alltid måste vara en ambition i allt vi gör.

Vice ordföranden: Tack för det, får man väl säga, fylliga svaret. Vi har nu sprängt tidsgränsen 13.00. Den passerade vi för en liten stund sedan. Men det gör ingenting, för det var både intressanta frågor och intressanta svar.

Jag skulle vilja tacka samtliga föredragshållare för att ni har hjälpt både oss förtroendevalda och tv-tittarna att lite grann lyfta blicken och se bortom dagens public service-frågor.

Jag vill också tacka utskottets ledamöter för er närvaro och er vetgirighet. Dessutom riktas ett tack till övriga närvarande vid denna utfrågning och avslutningsvis också ett varmt tack till kulturutskottets kansli som genom sitt arbete möjliggjort genomförandet av den här utfrågningen.

Tack! Härmed är utfrågningen avslutad.