Information om regeringskonferensen

Sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet

Information om regeringskonferensen

Onsdagen den 19 september 2007 med statssekreterare Nicola Clase

Ordföranden: God morgon och välkomna till KUU:s första sammanträde efter sommaren! Jag hoppas att sommaren har varit lugn och behaglig för utskottets ledamöter, detta sagt samtidigt som vi hoppas att EU:s maskineri arbetat hårt under sommaren.

Statssekreterare Nicola Clase: Herr ordförande! Jag vill börja med att faktiskt be om ursäkt för att vad jag nu kommer att säga kan komma att bli en aning torrt. Jag vill bara, om ni nu reagerar på detta, förvarna om att just så kan vara fallet.

Under midsommarhelgen enades Europeiska rådet som bekant om hur ett nytt fördragsverk för EU ska se ut. Europeiska rådet antog ett detaljerat och uttömmande mandat för arbetet i regeringskonferensen. I juli öppnades själva regeringskonferensen. I slutet av samma månad lade det portugisiska ordförandeskapet fram ett förslag till nytt fördrag, i enlighet med regeringskonferensens mandat.

Förslaget bestod av tre delar: ändringar i EU- och EG-fördragen samt protokoll och förklaringar. Det här offentliggjordes också på Internet. Därefter inleddes arbetet med en rättslig-teknisk genomgång på arbetsnivå. Den 24–25 juli hölls ett första möte i den här gruppen. Arbetet återupptogs efter semesteruppehållet den 29 augusti.

Därefter har den här gruppen mötts så gott som dagligen. Under denna vecka avslutas genomgången av de sammanlagt ca 250 sidor långa rättsliga texterna. Arbetet har utgått från den franska språkversionen. Vi kommer inom kort, förutser vi, att få reviderade versioner av ordförandeskapets dokument.

Nu närmast är tanken att de här texterna ska översättas till unionens samtliga officiella språk. Arbetet på teknisk nivå har hittills inte stött på allvarliga svårigheter eller större hinder, utan arbetet har skett i gott samförstånd mellan alla medlemsstater. Man har varit mycket fast besluten att hålla fast vid innehållet i mandatet för regeringskonferensen.

Det är naturligtvis så att vi inte kan utesluta att vissa frågor väcks på nytt. Men i dagsläget bedömer vi att det är enighet i så gott som samtliga frågor som har varit under diskussion.

På politisk nivå fanns en möjlig avstämning vid utrikesministrarnas så kallade Gymnichmöte som ägde rum den 7–8 september. Ytterligare en avstämning kommer sannolikt i anslutning till allmänna rådets möte den 15 oktober.

Parallellt med detta håller det portugisiska ordförandeskapet på med konsultationer med de medlemsstater som eventuellt kan tänkas ha utestående frågor.

Med andra ord verkar alltså förutsättningarna vara rätt goda för att stats- och regeringscheferna ska kunna nå politisk enighet om fördragstexten vid sitt möte i Lissabon den 18–19 oktober. Därefter ska ytterligare juridisk-teknisk granskning och kontroll av översättningarna ske; detta för att förbereda fördragets undertecknande i december.

Vilka frågor är det då som har väckt särskild uppmärksamhet? Ja, låt mig först påminna om hur precist utformat mandatet för regeringskonferensen har varit.

För det första anger det på ett uttömmande sätt exakt hur EU-fördraget ska se ut.

För det andra anger det klart att sakinnehållet i det konstitutionella fördraget, i den mån det inte tas in i EU-fördraget, ska regleras i EG-fördraget – om än med vissa tydliga angivna undantag. EG-fördraget byter namn till fördraget om EU:s funktionssätt.

Efter hand har det också visat sig att mandatet har lämnat mycket få frågor öppna för diskussion. Det har varit en klar och praktiskt fungerande instruktion – det vill säga få eller inga frågor av mer politisk karaktär har varit olösta.

Mycket av arbetet har hittills haft en utpräglat teknisk karaktär. För att illustrera detta kan det nämnas att det exempelvis har handlat om att vissa uttryck ska formuleras i substantiv- eller verbform. Det har även handlat om ordföljden i enstaka bestämmelser, om enstaka artiklars placering samt om uppdelning av en bestämmelse i flera stycken eller artiklar – det vill säga frågor som i första hand har handlat om tydlighet, lättillgänglighet och därmed juridisk kvalitet i texten.

Dessutom har det varit en del diskussioner om exakta avgränsningar mellan EU-fördraget och funktionsfördraget. Som ni alla minns var det här en stötesten vid toppmötet där ett par medlemsländer ville betona EU-fördraget respektive funktionsfördraget som två skilda fördrag. Men det stora flertalet ville se dem som en helhet. Här finns det nu tillfredsställande lösningar i enlighet med mandatet.

Främst har det handlat om att klargöra att frågor om utrikes- och säkerhetspolitik uttömmande regleras i EU-fördraget men också exempelvis om hur EU:s olika institutioner omnämns i de olika fördragen och utformningen av fördragens så kallade slutbestämmelser. Det har också handlat om den närmare dispositionen i funktionsfördraget.

Allt detta har haft begränsad innehållsmässig betydelse - ibland ingen innehållsmässig betydelse, får man kanske hävda. Men det är frågor som till sin natur lätt anknyter till politiska värderingar om hur EU bör framstå.

I diskussioner av det här slaget har vi för vår del låtit oss vägledas av krav på att reformfördraget ska vara översiktligt, lättillgängligt och tydligt. Vi bedömer att EU-fördraget kommer att ge en klar översikt av EU:s uppgifter och roll, samtidigt som de mer detaljerade bestämmelserna kommer att finnas i funktionsfördraget.

Vi har säkerställt att grundläggande regler för EU:s funktion, till exempel om öppenhet i institutionernas arbete, återfinns tidigt i funktionsfördraget.

Andra förhandlingar har gällt den exakta avgränsningen av den speciella status som Storbritannien och Irland ges inom rättsliga och inrikes området. Det har också handlat om hur stadgarna om grundläggande rättigheter som kommer att vara rättsligt bindande rent tekniskt ska kungöras. I det sammanhanget vill jag också nämna att Polen ansluter sig till det särskilda protokoll som behandlar Storbritanniens ställning i förhållande till stadgarna.

Alla dessa frågeställningar har rört sig inom gränserna för regeringskonferensens mandat. Det är endast ett fåtal frågor som, som nämnts, kan anses ligga utanför mandatets omfattning. Hit hör bland annat det polska önskemålet om att den så kallade Ioanninakompromissen ska flyttas in i själva fördraget i stället för att behandlas i en förklaring. Det handlar dock inte om att ändra innehållet i bestämmelsen.

Som ni minns följer av Ioanninaprincipen att ett beslut i rådet ska skjutas upp även om en blockerande minoritet inte finns men en viss minoritet motsätter sig beslutet. Detta kan ses som en form av minoritetsskydd. Det har också hörts polska önskemål om att revidera bestämmelserna om generaladvokater i EG-domstolen.

Från österrikisk sida har man signalerat missnöje med uppgörelsen om förutsättningar för unionens utvidgning. Men denna fråga är, som ni minns, tydligt reglerad i mandatet efter en omfattande förhandling vid toppmötet i juni.

Österrike har också rest en fråga som väckt stor nationell uppmärksamhet i Österrike, nämligen frågan om förutsättning för tillträde till nationella universitet där medlemsländer inte får diskriminera andra EU-medborgare.

En annan lite speciell fråga är den om stavningen av ordet ”euro” på bulgariska. Detta är en laddad politisk fråga i Bulgarien. Men i det avseendet finns det sedan tidigare överenskommelser om att ordet ”euro” ska användas likalydande på alla språk.

Även om utsikterna att nå en överenskommelse nu i oktober alltså är mycket goda kan vi inte utesluta att ett mindre antal frågor trots allt gör sig påminda och att fördragstexten in i det sista kommer att behöva justeras.

Från regeringens sida känner vi oss trygga med det mandat som riksdagen har gett för förhandlingarna. Det är vår bedömning att resultatet väl kommer att ligga inom denna ram. Regeringen kommer självfallet att fortsätta samrådet med riksdagen och står till förfogande på det sätt som riksdagen önskar.

Ordföranden: Jag vill ställa en fråga. Du sade att man möjligtvis skulle hålla särskild kontakt med länder som hade utestående frågor. Gäller det just den lista över länder som du räknade upp – Polen, Österrike och Bulgarien?

Statssekreterare Nicola Clase: Herr ordförande! Det stämmer. Det är också ett antal andra länder som jag utgår från att man kommer att ha kontakt med, till exempel Storbritannien.

Max Andersson (mp): Jag kan tyckas oartig när jag ställer en fråga på det här viset, men tekniken tillåter inte något annat. Jag undrar nämligen hur det har gått med den oklarhet som vi fick information om i EU-nämnden ganska snart efter toppmötet gällande parlamentens ställning.

Holland ansåg ju att det man kommit överens om vad gällde parlamentens ställning – att det gula kortet skulle vara en form av starkare gult kort om hälften av alla medlemsländer hade viftat med det, alltså att det skulle vara ett komplement till det nuvarande gula kortet i stället för att ersätta det nuvarande gula kortet. Jag uttrycker mig kanske något oklart, men jag hoppas att alla här närvarande vet vad jag menar.

Hur har det gått med den oklarheten? Har det där blivit uppklarat?

Och vad är Sveriges inställning till de tre frågor som nämnts – om Ioanninakompromissen, om Österrikes högskolor och om bulgarerna ska kunna få stava ordet ”euro” på ett sätt som inte strider mot deras grammatik? Har vi någon åsikt om det?

Kalle Larsson (v): Jag förstod inte det första men kan väl läsa på i efterhand, så reder vi därmed ut vad det gula kortets variationsmöjligheter egentligen utgör.

Jag tänkte fråga om något som är lite mer övergripande när det gäller den svenska positionen. Vi fick en redogörelse över länder med utestående frågor – krångliga länder som tycker någonting annat än vad det nuvarande förslaget egentligen handlar om.

Har Sverige några utestående frågor, eller ska vi uppfatta det som att de förslag vi har om att skriva om öppenheten lite tidigare i texten är synpunkter som det inte är så noga att tillgodose? Finns det någonting där Sverige faktiskt driver en förändring eller vill någonting annat än vad det nuvarande förslaget egentligen innebär?

Berit Andnor (s): Jag vill också knyta an till frågan om de nationella parlamenten. Eftersom jag inte är ledamot i EU-nämnden har jag inte tidigare fått den här återrapporteringen.

Såvitt jag förstår finns det oklarheter just när det gäller hur man ska tolka frågan om de nationella parlamentens ställning i förhållande till det protokoll som sedan tidigare finns i den lilla bok som jag här har och det som framgår av de slutsatser som lämnats från toppmötet i juni.

Jag skulle vilja att Nicola Clase något kommenterade detta, för såvitt jag kan se har betydande förändringar skett när det gäller de nationella parlamentens roll och möjligheter att reagera på beslut. Stämmer det eller stämmer det inte, och finns det oklarheter? Hur ser Sveriges position ut när det gäller detta?

Morgan Johansson (s): Om jag förstått processen rätt ska man formalisera de här fördragen i höst. Därefter vidtar en process i riksdagen för en svensk anslutning.

Min fundering gäller om regeringen kommer att tillsätta en särskild utredning för att bredda och fördjupa beslutsunderlaget inför en sådan process. Det finns ju en del frågor kring vilka det fortfarande finns oklarheter. Jag tänker då på det som rör stadgarna om EU:s rättigheter.

I grundlagsutredningen diskuterar vi hur vi ser över hela regeringsformen. I 2 kap. regeringsformen har vi bestämmelser om rättigheter. Om jag förstår det rätt finns det nu en risk att vi dubblerar regleringen av medborgerliga rättigheter i och med anslutningen till EU-stadgan om den blir rättsligt bindande på detta sätt. Det finns till exempel bestämmelser om egendomsskyddet och om vilka rättigheter man har när det gäller utbildningspolitiken, socialpolitiken och sådant.

Finns det någon ambition från regeringens sida att reda ut vart någonstans EG-domstolen och EU-rätten ska gå framöver om man nu ger EU-stadgan den rättsliga bindning som man nu tänker göra? Annars finns, som sagt, risken att det kolliderar med det som stadgas när det gäller grundlagen.

Statssekreterare Nicola Clase: Jag tänkte börja med Kalle Larssons fråga om vi driver någon fråga. Där är det så att med ett tydligt mandat av detta slag har linjen för så gott som samtliga medlemsstater varit att i det här skedet försöka begränsa att någon kommer med nya initiativ eller nya inspel som då skulle försvåra processen. Nu gäller det att hålla fast vid det mandat som har givits.

Det vi väl särskilt har bevakat – jag nämnde det här – är kanske de österrikiska utspelen kring utvidgningsfrågan. Vi blev, uppriktigt sagt, rätt irriterade över att den frågan så att säga vaknade till nytt liv. Vi har, hoppas jag, nedkämpat den frågan rätt ordentligt så att den inte ska poppa upp igen. Det där är väl exempel på frågor som vi känt att det är viktigt att bevaka.

Österrikarna var inte med i den diskussion som fördes i våras om den här frågan, utan detta kom i ett mycket sent skede vid toppmötet i juni. Sedan har de under regeringskonferensen på nytt tagit upp frågan. Vi har tydligt markerat. Senast gjordes det av utrikesministern på Gymnichmötet i september.

Sedan har vi de tre frågorna om Ioanninakompromissen, universitetsfrågan och euron.

Ioanninafrågan måste vi, tror jag, se i ett större perspektiv. – – –.

När det gäller universitetsfrågan finns det någonstans en känsla av att det på något sätt inte är här som detta borde regleras, utan det är ett ”österrikiskt” problem som österrikarna försöker hantera under regeringskonferensen.

När det gäller euron känner vi inte att det är en jättestor fråga, vilket kanske framskymtade i min kommentar.

Just vad gäller de nationella parlamentens ställning vet jag att Sieps har gjort en sammanställning över vad reformfördraget innebär. Där står det också lite grann om vissa oklarheter. Jag skulle egentligen vilja be Torbjörn Haak reda ut begreppen mer exakt så att vi har detta helt klart för oss.

Departementsrådet Torbjörn Haak: Vad som styr när det gäller de nationella parlamenten och subsidiaritetsprövningen är mandatet från Europeiska rådets möte – närmare bestämt vad som står på s. 17 i detta mandat. Där står det vad det är som ska gälla i den här situationen. Det är den texten som förs in och ersätter motsvarande bestämmelser i protokollet om subsidiaritetsproblematiken. Den frågan är uttömmande reglerad, så det kan inte finnas någon oklarhet vad gäller innebörden. Vad jag möjligen kan förstå har väckt en och annan fråga är det som står i 11 § på s. 17. Där står det: Nationella parlaments roll kommer ytterligare att ökas jämfört med det konstitutionella fördraget.

Det låter som att ”ytterligare att ökas” innebär ett tillägg till det som redan finns. Det är kanske mer som en politisk formulering som det ska läsas. Det är vad som står där, och det är det som gäller.

Ordföranden: Kan du inte berätta om vad skillnaden består i, så att man vet det – alltså toppmötets beslut jämfört med det konstitutionella fördraget?

Departementsrådet Torbjörn Haak: I det konstitutionella fördraget fanns föresatsen att nationella parlament inom en tid av sex veckor skulle kunna uttrycka sig om huruvida ett förslag står i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen eller inte. Denna tid utökas till åtta veckor.

Vad händer sedan i förfarandet? Ja, det krävs att hälften av parlamenten gör sin röst hörd. I det läget kan kommissionen överväga om man vill ta tillbaka förslaget, ändra det eller stå fast vid det. Ska man stå fast vid det krävs det att kommissionen motiverar varför man står fast vid saken. Det ska i sin tur utlösa en särskild mekanism i den här situationen ifall kommissionen inte ändrar sitt förslag. Ändrar kommissionen sitt förslag börjar processen om från början. Står man fast vid sitt förslag och motiverar det ska det ske en särskild prövning i det så kallade medbeslutandeförfarandet. Det är enbart i de fallen som subsidiaritetsprincipen blir aktuell.

Det innebär att man gör en prövning. I den situationen krävs det 55 procent av medlemmarna i rådet. Siffran 55 tillkom i ett sent skede. Den hade justerats från 50 till 55 som ett utslag av den debatt som vi under toppmötet hade i rådet om röstviktning. Om hälften av rösterna i Europaparlamentet motsätter sig förslaget på subsidiaritetsgrund faller det. Det är den reglering som kom till stånd. Vad man gjorde var att man lade in subsidiaritetsprövningen i institutionerna efter det att nationella parlament hade rest ett gult kort in i det ordinarie medbeslutandeförfarandet – en elegant lösning.

Ordföranden: Det gäller alltså i två avseenden. Dels förlängde man från sex till åtta veckor, dels gjorde man en särskild prövning av om kommissionen stod kvar vid sitt förslag. Det är väl de två ändringarna som gjordes under toppmötet jämfört med det konstitutionella förslaget.

Berit Andnor (s): Det finns väl en förändring till, nämligen att ribban höjdes i förhållande till det protokoll som fanns. Tidigare var det ju en tredjedel och en fjärdedel när det gällde frihetsområdet och säkerhetsområdet, eller hur?

Ingvar Svensson (kd): Jag har en fråga om det här med 55 procent och rådsmedlemmarna. Gäller det 55 procent av medlemsstaterna, eller gäller det 55 procent av rådsmedlemmarnas röster? Det är en stor skillnad där.

Max Andersson (mp): Såvitt jag förstår kom Holland efter toppmötet på att det nya kortet, som skiljer sig från det gamla gula kortet, kanske inte nödvändigtvis var så mycket bättre. Är de inne på linjen att det är det som står i mandatet som gäller? Det var ju det som de ifrågasatte efter toppmötet.

Statssekreterare Nicola Clase: Som svar på Max Anderssons fråga kan jag säga att jag inte haft intrycket att holländarna vill riva upp någonting i det mandat som man kom överens om i juni. Tvärtom – detta vill jag också säga med hänvisning till just frågan om utvidgningen – tycker vi oss ha märkt att holländarna är mycket fokuserade på pacta sunt servanda i de här frågorna. Just i utvidgningsfrågan har det varit positivt för oss att de inte har hakat på österrikarna. Det gäller även i den här frågan, för det skulle på något sätt underminera om de sedan gick ut och sade: Vi är inte nöjda, utan nu vill vi ha ett förändrat mandat. Några sådana signaler har alltså inte kommit.

Departementsrådet Torbjörn Haak: Som svar på frågan om detta med från en tredjedel till hälften vill jag säga: Det är riktigt – jag förbisåg att säga det – att det i det första förslaget talades om en tredjedel. Det höjdes till hälften av parlamenten.

Sedan hade Ingvar Svensson en fråga. Det gäller antalet medlemsstater, så det är fråga om absolut majoritet.

Ordföranden: 55 procent är detsamma som 15 av 27 om man utgår från antalet medlemmar i dag.

Sedan har vi Morgans fråga om stadgans räckvidd.

Statssekreterare Nicola Clase: Jag får konstatera att det sker ett löpande arbete inom Regeringskansliet för att titta på just den typen av aspekter. Det har pågått under en tid, så det är ett pågående arbete med att titta på detta. Det är mitt intryck, och det verkar vara korrekt.

Departementsrådet Torbjörn Haak: Vad gäller stadgan kan jag säga att den ingår i ratifikationsfrågan. Den kommer att utredas i det sammanhanget och ligger i den proposition som så småningom ska läggas fram.

Ordföranden: Man ska väl också tillägga att det i det konstitutionella fördraget inte blir någon utvidgning av rättighetsstadgan inom det nationella området, utan det gäller EU.

Morgan Johansson (s): Det är ju där tvisten finns, alltså när det gäller hur långt stadgans räckvidd egentligen går. Det är bra att ni har en löpande diskussion om detta. Men det hade varit skönt att ha en mer offentlig frågeställning om det här. Det är ju i detaljerna som djävulen sitter.

I dag är det så att man när det gäller allt som rör EU:s inre marknad och domstolars prövning ska begära förhandsbesked av EG-domstolen. Sedan är det EG-domstolen som bedömer om det är i linje med EG:s bestämmelser om konkurrensrätt, statsstöd och andra frågor som EG-domstolen styr över.

Med EU-stadgan för vi in flera nya bestämmelser. Ta bara rätten till egendom. När det gäller regeringsformen, RF 2:18, har vi i Sverige en stor diskussion om vilken räckvidd den lagstiftningen ska ha, till exempel hur mycket man ska ge vid expropriation av egendom. Det regleras i en vanlig lag. Med EU-stadgan får vi en dubblering av regleringen om det här ges rättslig bindning.

Då är frågan: Kommer det i framtiden att vara så att tolkningen av hur den här lagstiftningen ska bedömas ska göras av EG-domstolen, eller ska det, som i dag, göras av Högsta domstolen? Den frågeställningen tycker jag är viktig.

Jag kan ta ett annat exempel. EU-stadgan reglerar också rätten till socialbidrag. I dag bestäms rätten till socialbidrag av våra förvaltningsdomstolar. De tolkar sådant varenda dag. Kommer det i framtiden att vara så att man behöver gå till EG-domstolen för att begära förhandsbesked om hur den stadgan ska tolkas?

Den frågan skulle jag vilja ha utredd. Den rör just räckvidden. I dag gäller det bara inre marknaden. Kommer det framöver också att gälla socialpolitiken, utbildningspolitiken och andra skrivningar i EU-stadgan? Är det detta som den rättsliga bindningen av EU-stadgan innebär?

Ingvar Svensson (kd): I rättighetsstadgan regleras rättigheter och en del principer. Principerna – du räknade upp en del av dem här – kan inte tillämpas utan att de åtföljs av en särskild rättsakt på området. Det är där knutpunkten ligger. När medlemsstaterna utövar unionsrätten kan den bli tillämpbar, men inte på andra interna förhållanden.

Berit Andnor (s): Vi är eniga om hur man ska tolka frågan om möjligheterna för denna subsidiaritetsprövning genom de nationella parlamenten. Jag konstaterar att det utifrån den diskussion vi hade inför förhandlingarna, det vi debatterade i kammaren och det mandat som riksdagen gav är ett betydande avsteg som har skett när det gäller de nationella parlamentens möjligheter och den prövning som vi särskilt betonade som viktig. Det innebär ett betydande avsteg.

Morgan Johansson (s): Jag vet att det finns en sådan skrivning i EU-stadgan i dag, om att det är unionsrätten man ska tolka. Frågan är bara vem det är som ska göra tolkningen av unionsrättens räckvidd. Om jag förstår saken rätt är det EG-domstolen som kommer att göra det. Det är alltså där vi lägger beslutanderätten i så fall.

Det här är frågor som jag tycker att man skulle reda ut i den fortsatta processen när det gäller anslutning här, så att vi kan se vad vi egentligen gör och inte köper grisen i säcken. Jag vill påminna om att vi de senaste åren har sett en utveckling där unionsrätten efter hand har utvidgats. Nu ingår frågor om presstödet och mediepolitik, om arbetsrätten och Vaxholmsmålet, och det finns de som hävdar att EG-kommissionen bör reglera och ha synpunkter på bostadspolitiken. Frågorna om gränserna för unionsrätten skulle jag gärna vilja ha utredda, så att inte plötsligt hela utbildnings- och socialpolitiken ligger under EG-domstolens domvärjo. Vi har faktiskt ganska dåliga erfarenheter av sådant hittills.

Carl B Hamilton (fp): Berit Andnor, i EU-nämnden fick regeringen mandat att göra den överenskommelse som Nicola Clase nu redogör för. Men jag uppfattar inte att du drar tillbaka ditt stöd för mandatet eller säger att mandatet var förhastat. Jag förmodar att Socialdemokraterna står kvar vid det okej som ni gav i EU-nämnden under midsommartoppmötet.

Morgan Johansson återkommer i sin fråga till plattläggningsdiskussionen. Jag tror att den startade 1992 i Sverige. Jag tycker att den är viktig, men det finns ingen direkt lösning på den. Du säger att man ska utreda dessa frågor. Man kan säkert åstadkomma en hel del genom att utreda detta. Det får man väl göra i grundlagsberedningen. Man jag vill påminna om att när EG-domstolen ska fatta beslut är det inte bara de rättsakter som finns i EG-rätten man ska ta hänsyn till, utan man ska också ta hänsyn till de nationella rättssystemen, särskilt grundlagarna i de olika länderna. Detta ingår i den rättsmassa som EG-domstolen ska ta hänsyn till när man går till beslut. Det är inte så att det är bara det ena eller bara det andra man ska ta hänsyn till när EG-domstolen fattar beslut.

Detta var en viktig fråga inför det svenska medlemskapet, och det kommer att fortsätta vara det. Den här typen av problem har man i alla statsbildningar, eller vad vi ska kalla det, som är av samma typ som EU. Vi vet ju att i USA är det på den federala nivån man ska döma mellan delstaterna. Det är samma typ av problem här. Det finns inget slutligt svar på de kompetenstvister som man hela tiden har. Men jag håller med om att det är väl värt om grundlagsberedningen får gå igenom detta noga än en gång.

Kalle Larsson (v): Våra invändningar mot regeringens mandat är väl välkända, så vi behöver väl inte klargöra vår ståndpunkt när det gäller detta än en gång. Däremot vill jag säga att det ju knappast kommer som någon överraskning att den här situationen uppstår på område efter område. Nu är vi mer inne på en politisk debatt, men eftersom andra tar upp detta vill jag ta chansen att kommentera det. Det är ingen nyhet att vi allt oftare och i allt större utsträckning hamnar i krockar mellan nationell rätt och EU-rätt och att detta innebär att den nationella rätten så småningom, steg för steg, får ge vika.

Detta kan inte komma som en överraskning, utan det är en utveckling som vi under lång tid har sett. Några av oss har kritiserat den hela tiden och motsatt oss den. Andra har sagt att vissa frågor aldrig kommer att bli föremål för överstatliga beslut eller hamna innanför EU:s kompetensområde. Utvecklingen får väl på de här punkterna utvisa – precis som den sedan 1992 har gjort – vilken den fortsatta vägen kommer att bli.

Berit Andnor (s): Mina frågor och mina synpunkter har sin grund i den oklarhet där vi nu har en diskussion om vad som egentligen är beslutat och vad som gäller. Den har kanske inte pågått runt det här bordet, men den har ägt rum på andra håll. Jag tycker att det är bra att vi har fått klart besked i den här frågan.

Ordföranden: Låt mig erinra om vad som faktiskt står om stadgan, alltså det som Morgan tog upp. Det står att stadgan i sig inte får innebära någon utvidgning av unionens befogenhet. Det var själva grundattityden. Det ska inte bli någon kompetensglidning tack vare stadgan. Det är vad som står, och detta var centralt i hela diskussionen.

Statssekreterare Nicola Clase: Tack för detta! Egentligen är det inte så mycket frågor för mig att besvara. Mycket av det som har sagts har snarast varit kommentarer. Men det var bra att man tog upp frågan om de nationella parlamenten. Det är viktigt att notera vad som sades här om att tiden utsträcks från sex till åtta veckor och att man då blev tydligare om beslutsproceduren.

Jag noterar vad Morgan Johansson säger. Naturligtvis är det som jag sade att man inte skenar i väg, utan den här typen av frågor tittar man noggrant på, och det kommer man fortsatt att göra. Vi kommer att ha en ratificeringsprocess där det ges ordentligt utrymme för detta.

Det Kalle Larsson tog upp tar jag mer som en kommentar. Jag noterar hans synpunkt.

Max Andersson (mp): Belgien har nu under mer än tre månader inte haft någon regering. Såvitt jag förstår kan belgarna inte underteckna något fördrag om de inte får någon regering. Det ser inte ut som om de kommer att få någon regering på ett bra tag framöver. Jag undrar: Finns det någon plan B vad gäller Belgien?

Statssekreterare Nicola Clase: Vi kommer i alla fall att klara oss vid toppmötet nu i oktober. Men det är klart att belgarna kommer att behöva ha en regering i december, när det ska ske ett undertecknande. Vår förhoppning är att Belgien ska lyckas lösa denna fråga i tid till december. Vi får hålla tummarna, helt enkelt.

Ordföranden: Den gamla regeringen sitter väl kvar som expeditionsministär. Det är väl som i Sverige att landet alltid måste ha en regering, även om den inte har ett politiskt mandat.

Morgan Johansson (s): Jag har fortfarande inte fått något svar på frågan om vi i framtiden ska behöva begära förhandsbesked av EG-domstolen när det gäller de här frågorna. Ett sätt att fördjupa beredningsunderlaget – statssekreteraren var själv inne på att man kanske ska utreda det här bättre – och en tanke vore då att man kunde ge grundlagsberedningen ett tilläggsdirektiv. Där sitter redan de bästa grundlagsexperter vi har. De kan se på vad anslutningen av den rättsliga bindningen för EU-stadgan innebär för Sverige och vilka effekter det får på till exempel regeringsformen och andra grundlagar. Ni kan väl fundera på om ni vill göra processen på ett sådant sätt.

Ordföranden: Kan vi med detta goda råd lämna punkten 1, Information om regeringskonferensen? Då går vi till punkten 2, den fortsatta verksamheten. Låt mig ställa en fråga innan statssekreteraren lämnar nämnden. Hur ser den fortsatta processen ut från Regeringskansliets horisont? Om jag har förstått rätt är det ett möte i Gaerc, alltså ett allmänt utrikesråd, och ett toppmöte.

Statssekreterare Nicola Clase: Det stämmer. Nästa station är utrikesministermötet den 15 oktober. Inför det kommer man att kunna återkoppla senaste nytt i de här diskussionerna. Sedan kommer själva toppmötet. Om något annat skulle hända får vi återkomma. Det är inget som vi ser på horisonten nu, men det är klart att vi har beredskap om något oförutsett skulle dyka upp. Då får vi höra av oss direkt.

Ordföranden: Därmed tackar vi statssekreteraren med medarbetare.