Information om reflexionsperioden och det konstitutionella fördraget
|
2006/07:KUU1 Utkast |
Information om reflexionsperioden och det konstitutionella fördraget
Tisdagen den 10 april 2007 kl. 08.30 med statsrådet Cecilia Malmström
Ordföranden: God morgon! Välkomna till det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet denna tidiga tidpunkt!
Den första punkten gäller reflexionsperioden och det konstitutionella fördraget. Det är statsrådet Cecilia Malmström som ska lämna information. Med sig har hon statssekreterare Nicola Clase och Håkan Jonsson, också han statssekreterare, samt Johannes Jarlebring och Torbjörn Haak.
Jag lämnar ordet till statsrådet. Varsågod!
Statsrådet Cecilia Malmström (fp): Tack så mycket, herr ordförande, och god morgon utskottets ledamöter! Jag har också bredvid mig Magnus Robach som är chef för EU-kansliet.
Jag tänkte i dag ge en lägesbild av det vi hittills vet om, som läget är i dag, tre ämnesområden: hur det tyska ordförandeskapet ser på den vidare processen, lite grann om hur läget bland medlemsländerna är och lite grann om hur regeringen uppfattar fördragsdiskussionerna. Jag hoppas att jag kan prata om allt detta samtidigt. Naturligtvis står jag till förfogande för frågor och diskussioner. Jag ser fram emot att höra utskottets syn på de här frågorna.
Det tyska ordförandeskapet har av Europeiska rådet fått i uppdrag att till junitoppmötet, till midsommar, ta fram en rapport om fördragsfrågan. Det är det som de ägnar all kraft åt att försöka göra. Detta är en mycket prioriterad fråga för det tyska ordförandeskapet.
Dels ska färdplanen, som då förhoppningsvis presenteras, ange tidtabellen för en kommande regeringskonferens. Dels vill man så långt det är möjligt lägga fast innehållet, mandatet, för hur det ska förhandlas, hur det nya fördraget ska kunna se ut. Man vill inte öppna för en regeringskonferens utan att vara ganska säker på att man har ett mandat så att det kan gå i hamn.
Det är det här som naturligtvis är den stora frågan. Å ena sidan gäller det att inte rubba balansen i den text som ligger. Å andra sidan måste man göra några ändringar så att alla medlemsländerna kommer med på båten.
De principer som det tyska ordförandeskapet arbetar efter är att bevara det konstitutionella fördraget så intakt som möjligt när det gäller det sakliga innehållet som förhandlades fram och som det finns en stor enighet om. Man vill framför allt undvika att riva upp den institutionella balansen eftersom det är en väldigt omsorgsfull balans. Börjar man riva i det kan det lätt bli en väldig oro och en osäker situation.
Däremot är man redo att skala bort en hel del av det som inte tillför någonting i sak. Det kan handla om en del symbolfrågor – flagga, hymn och motto till exempel. Jag vet att det är sådana saker som har diskuterats i det förra sammansatta utskottet. Det kräver en del övergripande element.
Man vill minimera omredigeringarna i förhållande till dagens fördragsstruktur. I stället för att avskaffa EG- och EU-fördragen och bygga en helt ny text är alltså inriktningen att fortsätta att bygga på gällande fördrag, på samma sätt som man gjorde i Amsterdam och Nice.
Utöver detta kommer det att föras en diskussion, som ännu inte har inletts, om de reformer som kan krävas för att nå en överenskommelse. Det är då en del justeringar som framför allt Frankrike och Nederländerna behöver för att kunna hantera situationen där. Det kommer jag att återkomma till.
Tidtabellen är enligt de tyska ambitionerna – den stöds av regeringen – att ett nytt fördrag ska kunna vara på plats vid Europavalet 2009. Det kräver att en regeringskonferens kan inledas under sensommaren eller hösten och avslutas till årsskiftet. Då har man ett år på sig för ratificeringsproceduren.
Det här är lite grann om den formella tidsplanen från det tyska ordförandeskapet. Den här planen har mött ett stort stöd bland övriga medlemsländer, som vi uppfattar det – både tidsplanen och inriktningen. Men sedan är det förstås osäkert exakt vilka förändringar som kan komma att ske. Där har medlemsländerna ännu inte formulerat sina positioner. Arton länder har ju ratificerat fördraget och sagt att de vill bevara det så intakt som möjligt. Sedan finns det en osäkerhet i några länder. – – –
När det gäller de övriga medlemsländerna är vår bedömning att man kommer att försöka vara flexibel och så långt det är möjligt medverka till att nå en uppgörelse. Men man vill, som sagt, undvika alltför stora förändringar – framför allt gäller det den här balansen.
Slutligen, herr ordförande, kan jag formulera några punkter från regeringens utgångspunkter som vi naturligtvis kan återkomma till och som jag gärna tar emot synpunkter på. Hittills i de kontakter som bland annat statsministerns statssekreterare Nicola Clase, som är vår ”sherpa”, kontaktperson, haft i de här förberedande, sonderande, diskussionerna och också i de formella och informella samtal som vi haft med andra företrädare för andra regeringar har vi argumenterat för att vi från svensk sida vill bevara balansen och helhetslösningen i det konstitutionella fördrag som låg och som också hade stöd från riksdagen. Jag uppfattar att vi fortfarande har det stödet.
Vi har framför allt framhållit att vi vill hålla ihop det institutionella paketet just för att undvika att öppna det. Det blir i så fall lite grann som att släppa ut anden ur flaskan – alltså att alla lyfter fram sina frågor som man kanske från början inte var helt nöjd med.
Vi har också sagt att inte heller de reformer som man gör när det gäller rätts- och inrikesfrågor och delvis inom utrikespolitiken för att förenkla beslutsfattandet vill vi se att man ändrar.
Vi har också uttryckt stöd för det arbete som finns med att stärka de grundläggande rättigheterna för medborgarna i unionen. Det här vill vi ogärna ändra.
Vi har också framhållit att vi inte vill att något enskilt land – även om vi naturligtvis förstår känsligheten och svårigheterna i de länder där man har röstat nej – får diktera villkoren, utan det måste bli en gemensam process.
Vi har också understrukit att vi, även om det kan bli en snabb utveckling efter det franska presidentvalets andra omgång, som är senare i maj, måste ha gott om tid för en parlamentarisk förankring. Jag har redan tidigare nämnt att det kan komma att gå väldigt snabbt under senvåren och sommaren om det kommer i gång.
För svensk del kommer den första nya samtalsrundan att äga rum den 3 maj. Då blir det ett bilateralt samtal med ordförandeskapet. Sedan kommer det att bli fortsatta samtal efter det. Vi har inget vägande skäl att överge den linje vi hittills har framhållit.
Vi vill alltså bevara det konstitutionella utan ändringar i sak. Däremot får vi hålla öppet för att ordförandeskapet gärna vill ändra i form, vilket gör att fördragets utseende kan ändras ganska kraftigt om man gör ett ändringsfördrag i stället för ett konstitutionellt fördrag. Den ambition som fanns förut har man nu tonat ned, verkar det som. Man gör ett ändringsfördrag som ersätter gällande fördrag på de nya punkterna. Då förlorar man lite grann den helhetsstruktur som var tänkt från början – att man skulle förenkla det hela. Å andra sidan blir man av med en hel del symbolik och skrivningar som kanske egentligen inte tillförde någonting i sak. Man tydliggör också vilka reformer som verkligen innebär någonting nytt. Det ökar tydligheten.
Vi har också sagt att vi stöder tidtabellen. Naturligtvis är det viktigt att det blir ett bra förslag och att man kommer till ett enande. Tidtabellen med målsättningen att det ska vara klart till parlamentsvalet 2009 är klok och riktig. Det är rimligt att det nya parlamentet och den nyvalda kommissionen vet vilka arbetsformer de ska arbeta för och att medborgarna när de röstar vet detta, så vi stöder den tidtabellen. Kan man genomföra förhandlingarna redan under det portugisiska ordförandeskapet, som ju tar över till hösten, är det naturligtvis välkommet.
Återigen har vi framhållit – det vet jag att man också från andra länder har framhållit – att det är viktigt att den parlamentariska dimensionen, alltså möjligheten att förankra i parlamentet, kan tas till godo ordentligt. Jag talade med de nordiska ambassadörerna om den här frågan, och de har framfört samma synpunkt.
Om man försvarar den liggande texten bör det vara en naturlig utgångspunkt att hålla en restriktiv linje när det gäller övriga tillägg eller fråndraganden eftersom varje nytt förslag riskerar att riva upp den balans som vi ändå har välkomnat. Samtidigt kan det förstås finnas skäl att diskutera saker som kan uppdatera eller som kan bidra till att skapa en större enighet. En fråga som har nämnts från de allra flesta länderna är att man skulle göra något tillägg när det gäller klimatfrågan där det är ganska påvert uttryckt i det fördrag som ligger, att man skulle göra någon form av markering där. Även andra frågor kan komma att diskuteras. Men det finns inga konkreta förslag här.
Den samlade bedömningen är att det tyska ordförandeskapets inriktning är rimlig. Vi stöder den och är medvetna om de svåra förutsättningar som finns – att det kanske inte kommer att lyckas. De ambitionerna står vi ändå bakom. Från regeringens sida återkommer vi naturligtvis gärna till den här församlingen, till detta utskott, för saksamråd kring enskilda sakfrågor när det finns sådana att ta ställning till. Naturligtvis lyssnar jag och svarar på frågor från utskottets ledamöter.
Jag tror att jag som en inledning väljer att stanna där. Tack, herr ordförande!
Ordföranden: Tack för det! Ordet är fritt för frågor och synpunkter på detta.
Men får jag först bara ta upp den sista frågan. När bedömer statsrådet att det kan finnas anledning att ha de första saksamråden?
Statsrådet Cecilia Malmström (fp): Det sker nu bilaterala konsultationer med länderna. Sverige ska träffa ordförandeskapet den 3 maj. Sedan är tanken att det ska vara ett större gemensamt möte i slutet av maj. Där någon gång bör kanske några sakpunkter utkristalliseras. Samtidigt vet vi att det är väldigt svårt att komma med konkreta förslag innan det franska presidentvalet är över. Jag har hört att man från det tyska sekretariatet jobbar med tre olika scenarier beroende på vilken av presidentkandidaterna som vinner. Det är klart att Frankrike är ett viktigt land, så kanske framåt maj eller i slutet av maj blir det en första sondering. Men det är väldigt osäkert.
Ordföranden: Bilateralt samtal blir det alltså den 3 maj med ordförandeskapet.
Berit Andnor (s): Herr ordförande! Först ett tack till statsrådet för redogörelsen. Har de bilaterala överläggningarna påbörjats med övriga medlemsstater från ordförandeskapets sida? Det är en fundering man kan ha. Det andra gäller de kontakter som regeringen har med övriga länder. Precis som statsrådet sade är det 18 länder som har ratificerat fördraget. Några är i vänteläge. Frågan är också vilka kontakter som tas från svensk sida just för att få ett stöd för den svenska hållningen och, som vi upplever det, flera andra länders hållning till detta.
När jag lyssnar på statsrådet får jag också intrycket att det av förklarliga skäl, mot bakgrund av det kommande presidentvalet i Frankrike, är en ganska osäker situation. Men samtidigt finns det också inslag i den redogörelse som ges kring själva formen som statsrådet anger, nämligen att det skulle pågå diskussioner kring att man skulle förändra själva strukturen och ändra utformningen så att säga men att det innehållsligt inte skulle göras några förändringar. Hur ser det arbetet ut? Är det någonting som på något sätt är konkret? Där anade jag mig till att det kanske fanns mer substans. Är det verkligen på det sättet att man tror att bara genom att förändra formen skulle ratificeringen underlättas?
Statsrådet Cecilia Malmström (fp): De bilaterala samtalen påbörjas i slutet av april och pågår under en tvåveckorsperiod ungefär. Inför det svenska bilaterala mötet kan vi naturligtvis med sekretariatet diskutera formerna för ett samtal med utskottet – naturligtvis också efteråt.
Kontakter med de andra länderna har skett informellt på det sätt som jag nämnde när det gäller betoningen av den parlamentariska förankringen. Det finns en liknande tradition till exempel i Danmark och Finland med EU-nämnd och liknande. Det är viktigt att man kan involvera parlamenten i god tid, så det får inte gå alltför snabbt på sommaren. Det är en fråga som vi diskuterat gemensamt. Sverige har sagt till det tyska ordförandeskapet att även om vi inte har ratificerat formellt – det är några länder som är i samma situation som Sverige och som inte har ratificerat formellt men som ändå har stått bakom och haft ett stort stöd för detta i sina respektive parlament – har vi ungefär samma åsikt, att vi ogärna vill riva upp sakinnehållet alltför mycket. Vi vill ha den balansen. Det är liksom det gemensamma som man har framfört.
I fråga om det skulle bli ytterligare sakfrågor att lägga till eller dra ifrån är vi ännu inte i det skedet. Där har det inte förekommit några diskussioner om något slags gemensam linje kring att väcka en ny fråga. Tillsammans med de andra länderna gör vi samma bedömning. Om man vill undvika att riva upp ska man själv också vara restriktiv med att föreslå tillägg och förändringar därför att då är det alltid någon annan som tar tillfället i akt att riva upp någonting som man kanske själv ogillar. Därför har vi varit väldigt restriktiva med det.
När det gäller strukturen på fördraget har det vuxit fram en diskussion om att, i stället för att ha ett konstitutionellt fördrag så som det var tänkt, göra de ändringar som finns och lägga dem till gällande fördrag. Därigenom skalar man bort dels en hel del symbolfrågor, dels en del som inte är nytt och som inte tillför någonting och koncentrerar sig på reella förändringar. Det är någonting som har mottagits positivt i Nederländerna. I Frankrike är det svårt att hitta en samtalspart, men man har i alla fall inte avvisat idén. Också i andra länder verkar det finnas en diskussion om att det här skulle kunna vara en rimlig väg att gå framåt – att göra en lite mindre ambitiös formförändring men att sakförändringarna inte minst i de institutionella delarna ligger kvar oförändrade från det förslag som antogs 2003.
Helene Petersson i Stockaryd (s): Jag vill spinna vidare på det sista som statsrådet pratade om, det här med att lägga en kloss till. Man säger att man bygger vidare på fördraget. Strävan förra gången var ju att man skulle få en helhet för att just öka tydligheten för medborgarna i Europa. Vad är det som gäller? Det var liksom lite svårt att hålla först det ena. Sedan kom det andra, och sedan kom det tredje.
Det är klart att man gör tydligt vad som är nytt och vad förändringen innebär. Men när det gäller att göra helheten tydlig undrar jag om statsrådet ser det här som en väg att göra det också. På något sätt känner jag att man ändå måste presentera hela paketet. De andra sakerna finns ju kvar. Man kan inte ta bara diskussionen om det som är nytt. Det finns ju fortfarande så mycket okunskap och oklarheter om vad som redan ligger. Det var det som var en fördel, tyckte jag, och som vi resonerade om här och som förra KUU stod bakom. Jag vet inte om ni från regeringens sida haft någon synpunkt på just den delen, på att man bygger så.
Kenneth Forslund (s): Jag undrar dels om det finns några holländska reaktioner på den här förhandlingsansatsen, dels om det finns någon reflexion kring var vi kan vänta oss de största nötterna att knäcka i det här sammanhanget. Var har vi de största skiljaktigheterna mellan de medlemsstater som kanske inte är så imponerade av det fördragsförslag som ursprungligen ligger och oss som ändå tyckte att det var acceptabelt?
Ordföranden: Tiden står ju inte stilla. Det innebär att saker förskjuts. Statsrådet nämnde energi- och klimatfrågan. Det är väl en av de frågor där, tror jag, synen i alla fall i de flesta medlemsländerna har förskjutits något jämfört med konventet och med regeringskonferensen. Det finns kanske i dag en större vilja att se ett gemensamt agerande i de här frågorna. De är ju i dag i betydande utsträckning nationella. Bakom detta ligger framför allt kärnkraftsfrågan som väl var den fråga som spärrat av mycket av gemensamt agerande.
En annan sådan fråga som inte minst vi från Sverige har anledning att fundera över är krishanteringen. Jag tänker på tsunamin. Där beklagade vi ju gemensamt att en rad europeiska länder hade en oförmåga att gemensamt hantera frågor, vilket vi borde ha kunnat göra i betydligt större utsträckning. Jag undrar om man inte från regeringens sida bör fundera en smula på om det också där kan finnas anledning att ändå föra in ett nytt moment – just mot nämnda bakgrund. Det var ju inte bara vi som gjorde den erfarenheten utan också många andra länder.
En tredje sak, naturligtvis betydligt mer kontroversiell, är utrikespolitikens område där Storbritannien var det, kan man säga, långsammaste fartyget i konvojen och därmed angav hur långt man kunde gå. Möjligtvis, men här är jag mer osäker, kan det finnas anledning att också överväga detta. Det är väl för tidigt att nu så att säga slå fast det som en svensk position. Men det kan kanske vara klokt att inom regeringen fundera över och analysera just de här olika områdena så att man när man sedan kommer in i samtalen har ett bra underlag för att eventuellt föra in det. Det beror ju lite grann på hur processen sedan kommer att gå vidare. Om man, som statsrådet sade, har en strävan att behålla det är det klart att det kan vara oklokt att föra in nya moment, för då kommer andra med andra moment.
Å andra sidan tror jag att tidens tand gör att det är nästan omöjligt att helt och hållet låta allt förbli vid det gamla. Världen har ju en tendens att röra på sig.
En annan fråga som jag vill ta upp är frågan om de nationella parlamentens roll. En central fråga i detta fördragsförslag är ju den om att involvera de nationella parlamenten – dels stadgan för de nationella parlamenten, dels den tidsutdräkt som behövs för att ett nationellt parlament verkligen ska kunna vara med plus det självklara när det gäller en regeringskonferens eller en fördragsförändring, att det är en nationell fråga att ratificera det hela, det vill säga att det är riksdagen som ska ratificera i Sverige. Det gör att det är angeläget att påtala detta. Jag har sett en formulering från det konstitutionella utskottet i Europaparlamentet som andades ett slags föreställning om att vi kanske inte hinner med de nationella parlamenten om vi ska ha en snabb process.
Det tror jag verkligen är att bita sig i svansen. Det är viktigt att se till att de nationella parlamenten, såsom denna riksdag, fullt ut kan medverka. Som sagt: Det var en av idéerna med det konstitutionella fördraget.
Susanne Eberstein (s): Statsrådet sade på slutet någonting om att man skulle kunna tänka sig att arbeta bort symbolfrågor. Då undrar jag: Vilka symbolfrågor?
Statsrådet Cecilia Malmström: Tack så mycket för frågorna! Jag ska försöka förtydliga. Tanken med hela den process som föregick konventet var egentligen tvåfaldig: Precis som Berit Andnor och andra har varit inne på skulle man ha ett enklare fördrag som skulle kunna läsas från början till slut – att det skulle vara tydligare och mer transparent å ena sidan. Å andra sidan skulle man göra en del faktiska reformer som skulle förenkla beslutsfattandet, öka tydligheten, förstärka de nationella parlamentens roll och definiera maktbefogenheterna mellan institutionerna och mellan EU och medlemsländerna på ett tydligare sätt och ytterligare sätta medborgarna i centrum.
Jag menar att många av de här faktiska reformerna lyckades man genomföra med konventsprocessen och det fördrag som antogs. Samtidigt som man fick en bok, ett fördrag, blev det otydligt på det sättet att det var otydligt vilka förändringar som faktiskt var förändringar och vilka som inte var det. Väldigt mycket i det konstitutionella fördraget är ju en återanvändning av det gamla, med lite omskrivningar och omflyttningar. Det fanns alltså en osäkerhet.
Detta var ganska närvarande både i den franska folkomröstningsdebatten och i den eftervalsdebatt som varit i Frankrike. Det var oklart vad som egentligen var förändringar gentemot Romfördragen och de andra fördrag som lagts på. Det framstod som att det var så väldigt mycket nytt. Men egentligen var 80 procent återanvänt, gammalt. Den biten skulle man kunna komma till rätta med. Den verkar stödjas av Frankrike och Nederländerna och av andra länder – att man inte har ambitionen att ha en bok från 1 § till 250 § som är helt ny utan att man bevarar de faktiska förändringar som demokratiserar, öppnar och förtydligar fast man lägger det som en traditionell fördragsändring så som vi tidigare har gjort och så som riksdagen har varit involverad i de processerna.
Man förlorar lite grann på gungorna men tar igen det på karusellen. Det kan man naturligtvis diskutera, men tydlighet i förändringarna blir det då. Då skulle en förutsättning vara att det inte blir omförhandlingar, utan man lyfter in allt det nya och lägger det ovanpå. De gamla paragraferna tar man bort och tydliggör detta i fördragsprocessen.
När det gäller nötter som finns att knäcka är jag inte riktigt säker på att jag förstod frågan. Men Torbjörn får väl återkomma. Det handlar om dels Frankrike, dels Nederländerna. Nederländerna är i en fas där man tillsammans med sitt nationella parlament och olika experter håller på att formulera en holländsk position. Beträffande Frankrike avvaktar vi naturligtvis valet.
Processen är känslig inrikespolitiskt i Polen och Tjeckien, av lite olika skäl.
Polen har varit missnöjt med förändringarna sedan Nicefördraget och känner väl att landet inte riktigt fick den behandling som det hade hoppats på. I Tjeckien är det en spänd situation mellan de olika inrikespolitiska parterna som är lite svårare att sätta fingret på men som tar sig uttryck i en allmän skepsis till processen. I Storbritannien finns som sagt svårigheter, dels av inrikespolitiska skäl i kampen mellan de två stora partierna, där oppositionspartiet leder i opinionsundersökningarna, dels inför det maktskifte som ska vara i Labourpartiet där den nye inte riktigt har formulerat hur han ser på processen. Där kan vi förvänta oss att en del kommer upp.
När det gäller energi- och klimatfrågorna är det precis som ordföranden säger. Det är frågor som har kommit att växa fram under åren. Det har flutit en del vatten under broarna, och frågor som rör klimat och energi har verkligen kommit att dominera alla länders agendor på många sätt – både på EU-nivå och på nationell nivå. Det känns naturligt att kanske EU också i sitt fördrag visar större ambitioner som motsvarar de faktiska politiska ambitioner som vi har sett växa fram inte minst inför Lissabonmötet och de åtaganden som EU har tagit på sig, nämligen att vara en global spelare som ligger i framkant. Detta verkar inte vara särskilt kontroversiellt, utan alla länder tycker att det är rimligt. Hur man exakt formulerar detta är naturligtvis en politisk fråga men också en juridisk fråga. Där finns inget konkret förslag att ta ställning till ännu. Men frågan kommer in.
Däremot är energipolitiken sådan att varje land fortfarande bestämmer om sin energimix nationellt. Det kommer att så förbli, enligt min bedömning. Ordföranden nämnde att kärnkraftsfrågan är känslig i vissa länder. Det är nog ingenting som flyttas upp på EU-nivå. Men en ökad samordning sker ju oavsett hur fördraget utvecklas där.
När det gäller utrikespolitiken och tredje pelaren fanns en del reformer till ett förenklat beslutsfattande och ökad involvering av både de nationella parlamenten och Europaparlamentet. Det skulle vara ett majoritetsbeslut som skulle förenkla och effektivisera. Jag vet att riksdagen har välkomnat detta, och vi vill ogärna ändra på detta utan i stället slå vakt om dessa reformer.
De nationella parlamentens roll är en av de stora fördelarna med det fördrag som ligger. Det ligger fast inom ramen för det institutionella kapitlet. Det vill vi absolut bevara. Jag har inte sett exakt den formulering som ordföranden hänvisar till i Europaparlamentets uttalande, men jag tror att de flesta länder är angelägna om att bevara detta. Jag tror inte att någon har velat ta upp den punkten till diskussion. Det kan man nog vara lugn för.
Sedan var det symbolfrågorna. Det finns en del skrivningar i texten, Susanne Eberstein, om EU:s flagga, hymn och motto. De tillför inte något substantiellt i ändringar men väcker en del irritation i en del länder. Jag har sett från en del tidigare diskussioner i riksdagen att det väl inte var någon från denna kammare som kände någon enorm entusiasm över den typen av formuleringar. Om de försvinner kanske det inte är något som vi bör sörja för mycket över.
Max Andersson (mp): Det låter bra att symbolerna ska försvinna från texten. Det är en utveckling som jag välkomnar.
Men jag är lite orolig för förändringar när konstitutionen ska antas och skrivas in i Romfördraget och Maastrichtfördraget. Jag tror att det kan komma att bli förändringar när man förflyttar text från konstitutionen till fördragen. Det är lätt hänt att det blir förändringar. Exempelvis kan det bli förändringar i skillnaden mellan första och tredje pelaren. Jag tycker att man måste vara uppmärksam på den punkten, och jag undrar hur diskussionen har gått på den fronten.
Det vore bra om man kunde förstärka de nationella parlamentens roll ytterligare i jämförelse med vad som står i det konstitutionella fördraget. Det är kanske möjligt att få till stånd en förbättring på den punkten. Gult kort skulle kunna göras starkare än vad som står.
Hur ser situationen ut med det förslag som kom fram åtminstone under valkampanjen i Holland om att stärka skyddet mot att EG-domstolen fattar en mängd självsvåldiga beslut som förändrar tolkningen av de fördrag som gäller? Är det något förslag som har diskuterats under den process som har varit?
Pernilla Zethraeus (v): Den verkligt substantiella förändringen jämfört med de tidigare fördragen är väl egentligen frågan om en utrikesminister och därmed att bygga vidare på utrikes- och säkerhetspolitiken. Med anledning av det vill jag fråga vad regeringen har för tankegångar när det gäller samråd och diskussion bland folk. Det finns redan lite sura kommentarer här och där i medierna om pratet om öppenhet och liknande men att de nu återigen påbörjas en sluten process. Risken är att det återigen blir en traditionell fördragsprocess med regeringskonferens och liknande och förhandlingar bakom lyckta dörrar. Vad har Sveriges regering för tankegångar inför den fortsatta processen under den ganska långa period som detta kommer att diskuteras? Först är det under det tyska ordförandeskapet, så småningom i en regeringskonferens och sedan i folkomröstningprocedurer och ratificeringsprocesser i olika länder. Hur vill Sveriges regering öka dialogen med Sveriges medborgare om dessa nyheter, förändringar och knäckfrågor när det gäller ett nytt fördrag?
Jag har en fundering till om tankegångarna som ibland har hörts om att skriva in religionen i ett nytt fördrag, det vill säga att kristendomen skulle utgöra ett europeiskt grundfundament. Jag ser det som en mycket kontroversiell fråga. Det har varit få kommentarer om den frågan från Sveriges regering. Jag är nyfiken på var man står i den frågan.
Ordföranden: Jag har två påpekanden. Det ena gäller att de nationella parlamentens roll inte ska tas bort. Riksdagens man i EU, Bengt Ohlsson, har refererat att det var under själva processen, det Pernilla Zethraeus just nämnde, som de nationella parlamentens roll därmed skulle bli mindre än förutsett – enligt Europaparlamentets konstitutionella utskott.
Det andra påpekandet gäller tsunamin, det vill säga krishantering utanför EU självt. Där finns en beredskap att klarare slå fast en EU-roll. Riksdagen lämnade ett yttrande till en grönbok om konsulära frågor. Där förstärktes riksdagens syn på att det är saker vi kan göra tillsammans. Om det uppstår en flodvåg i Thailand, och det finns en massa européer där, behöver inte var och en för sig hantera frågan utan man kan försöka samordna. I ett sådant läge kanske Sverige skulle ha blivit en ledande nation eftersom vi var så många – även om vi var lite sena. Det vore klokt att börja arbeta på att få in det elementet.
Statsrådet Cecilia Malmström (fp): Först ber jag om ursäkt att jag kallade Kenneth Forslund för Torbjörn. Det var inte meningen. Det är tidigt på morgonen.
Först ställde Max Andersson en fråga. Det är klart att det finns en armé av jurister som håller på att titta på teknikaliteterna. Varje kommatecken som ska förändras i ett fördrag ska ju godkännas av Europeiska rådet. Jag är helt övertygad om att det sitter 27 regeringsrepresentanter som noga bevakar att det inte sker några substantiella förändringar när det gäller politikens innehåll om en sådan överföring sker. Vi kan vara lugna på den punkten.
Sedan var det frågan om de nationella parlamentens roll. Jag var tidigare inne på att vi ogärna ser att man över huvud taget öppnar det institutionella avsnittet. Där finns de nationella parlamentens roll. Man kan förorda åsikten att inte röra det kapitlet just därför att om alla länder har sina käpphästar, den frågan går bra men inte den frågan, kan det bli lite grann av hela havet stormar, man släpper ut anden ur flaskan. Då kan det bli lite hur som helst. Jag är inte säker på att det skulle vara till fördel för mindre länder, som ändå har fått en hyfsad representation.
Skulle det utvecklas så – jag bedömer det inte som särskilt sannolikt – att man trots allt väljer att öppna det institutionella kapitlet ska naturligtvis Sverige vara lika aktivt som alla andra länder att förbättra det som vi tycker inte är tillräckligt bra eller att få bort något annat. Då är det en fråga som kan återkomma. Jag är ovillig att företräda en åsikt och säga att vi inte vill öppna det kapitlet utan endast en viss fråga. Men om det skulle bli en sådan situation får vi återkomma. Alla länder vill undvika det.
EG-domstolens roll har tydligen diskuterats i Nederländerna. Det är ingen fråga jag känner till. Vad jag vet har den inte diskuterats.
Sedan var det frågan om fördragsprocessen. Om det blir en regeringskonferens snart, i sommar eller under hösten, kommer det att bli en traditionell regeringskonferens på det sätt som det har varit tidigare. De är slutna på det sättet att de förhandlas av regeringarnas representanter. Sedan är det en viss närvaro av Europaparlamentet och en del andra. Flera länder har en tradition av och är bundna av, naturligtvis, att ha en förankring i sina nationella parlament. Vi har varit tydliga med att framföra att vi måste ha gott om tid att förankra detta. Men jag har vid flera tillfällen framfört här och på andra ställen att jag hoppas att riksdagens ledamöter, inte minst det här utskottet, har en beredskap att det kan komma att gå fort, att vi kan behöva mötas med kort varsel. Naturligtvis ska det gå i helt laga ordning.
Fördelen med konventsprocessen var att den var öppnare. Den involverade en mängd olika representanter från de nationella parlamenten och det civila samhället. Det var en intressant övning. Man kanske kan göra den igen. Men som läget är nu ser jag inga förutsättningar att ha en ny konventsprocess. Då ska man börja om från början, och det har gått för kort tid. Det här får bli en regeringskonferens. Vi får försöka involvera medborgarna så mycket som det är möjligt så fort det finns något att förhandla om. Det gäller dels naturligtvis riksdagen och det här utskottets ledamöter, dels debatter i kammaren och runt omkring. Jag hoppas att vi alla kan vara delaktiga i att föra ut detta till medborgarna i så stor utsträckning som det är möjligt.
Pernilla Zethraeus frågade om religionen. Jag tror att det har kommit två eller tre skriftliga frågor från riksdagen. De har alla besvarats på samma sätt, nämligen att regeringen inte företräder den linjen att detta ska skrivas in. Vad jag förstår är det bara ett fåtal länder som gör det, och de kommer inte att driva frågan till sin spets. Jag tror att vi kan vara lugna på den punkten också.
När det gäller tsunamin och krishanteringen är det en fråga, som herr ordföranden säger, som har diskuterats ända sedan den fruktansvärda katastrofen. Hur EU:s krishantering ska förbättras finns hela tiden med i diskussionen. Det finns ett antal förslag, bland annat från Frankrike, dock inte än så länge i den konstitutionella processen utan som en politisk diskussion som finns vid sidan om. Jag bedömer att det kan vara en del komplikationer att föra in det i fördraget, men det finns hela tiden med som en politisk diskussion. Vi får möjligen anledning att återkomma. Jag hoppas att det var alla frågor.
Ordföranden: Kristendomens roll fanns med i preambeln. Det blir väl ingen preambel om momenten ska föras in i de existerande fördragen. Därmed försvinner frågan. Det var inte i själva fördraget utan i en preambel som diskussionen gällde i den delen.
Statsrådet Cecilia Malmström (fp): Någon form av preambel blir det alldeles säkert. Frågan fanns också med i diskussionen om Berlindeklarationen. Där fanns några som lyfte fram frågan, men det fanns absolut ingen majoritet för detta. Jag bedömer att det inte kommer att skrivas in i en preambel såsom läget är i dag.
Urban Ahlin (s): Jag har en kort fråga. Du säger att detta blir något att förhandla om. Hela upplägget är ju egentligen att det inte ska bli någonting att förhandla om. Vi ska vara ärliga mot varandra här. Tanken är ju att Tyskland ska få ett mandat att snacka med alla och sedan komma med ett paket som ska vara klart. Det blir en grannlaga uppgift att se hur förhandlingen ska gå till och hur det svenska parlamentet ska bli involverat. I alla fall tror jag att upplägget är sådant.
Därför vill jag få detta säkert på pränt: När det gäller att man ska föra in Köpenhamnskriterierna i fördraget, lyfta ut rättighetsstadgan och en del andra saker – har svenska regeringen verkligen inte sagt något alls till Tyskland i dessa frågor? Har man bara passat? Har svenska regeringen gett några signaler när det gäller till exempel Köpenhamnskriterierna och rättighetsstadgan?
Statsrådet Cecilia Malmström (fp): Det kommer att bli en förhandling. Det kommer att bli förenklingar i form. Det kommer antagligen att bli någon form av tillägg och en del som tas bort. Men hela upplägget är att det tyska ordförandeskapet vill känna att man har ett ganska tryggt mandat innan de slutgiltiga förhandlingarna börjar. Då ska spelplanen vara ganska klar.
Urban Ahlin och andra har varit med ett tag och vet att mycket kan förändras mellan det att mandatet läggs fast och att regeringskonferensen verkligen avslutas. Men upplägget är förstås att man ska vara så överens som möjligt. Den här frågan har dragits i långbänk i ganska många år nu, och det finns en känsla av att man behöver komma till rätta med en del av förändringarna, inte minst för utvidgningens skull. Man ska kunna gå vidare. Det tar mycket kraft och energi av EU-samarbetet att denna fråga inte är löst.
När det gäller stadgan har Sverige redan på ett tidigt stadium framför att vi gärna ser att den finns med. Den tillför något till detta och förstärker medborgarnas roll. Det jag nämnde var att det har kommit förslag från en del länder, bland andra Nederländerna, om att man kanske borde göra den till ett annex. Jag vill vara helt ärlig mot utskottet och säga att detta är sådant som diskuteras. Sedan får vi återkomma när vi vet om denna fråga verkligen kommer att finnas på bordet. Detta har varit vår linje.
Just Köpenhamnskriterierna har vi inte tagit upp, men vi har varit mycket tydliga med vår syn på utvidgningen och så vidare. Det här är en fråga som har diskuterats i den interna nederländska debatten. Det har inte förts fram som ett egentligt förslag. Vi har inte bemött frågan eftersom den inte har ställts till oss.
Låt mig ge ordet till Nicola Clase, som har deltagit i samtalen.
Statssekreterare Nicola Clase: Man kan tänka sig att detta kommer upp på allvar vid de bilaterala överläggningarna den 3 maj. Problemet med de olika tillägg som det surras om är att de aldrig är skarpa förslag förrän vi sitter där vid bordet. Jag skulle inte bli förvånad om man den 3 maj kommer att fråga oss: Hur ställer ni er till detta? Då måste det finnas en mycket tydlig position från svensk sida, och den måste vi ha samrått med er om. Inför det mötet måste vi ha samrått.
Som statsrådet har redogjort för har vi nu en bra bild av vad det är för frågor som flyter runt. Notera att de inte är så många. Så här långt handlar det mest om att dra ifrån saker.
Men vi ska samla ihop allt som vi hör att det surras om, så att vi är väl förberedda inför mötet den 3 maj.
Urban Ahlin (s): Jag undrade bara vad du menade. Nicola säger att vi behöver ha ett sammanträda före den 3 maj, så att det blir ett ordentligt saksamråd här när vi vet lite mera. Det är jättebra.
Ingvar Svensson (kd): Min fråga är kanske närmast retorisk. Om man lägger rättighetsstadgan som ett annex i stället för ett kapitel så påverkar det väl inte den juridiska betydelsen av stadgan?
Statsrådet Cecilia Malmström (fp): Stadgan för grundläggande rättigheter antogs ju som en politisk deklaration tidigare. Den har i dag en politisk status och inte en formell juridisk status. Man har sett att EG-domstolen vid tre tillfällen har hänvisat till den i sina domar. Den har alltså en praktisk betydelse även om den inte har formell juridisk status. Den har så att säga satt sig, men formellt har den ingen juridisk status än.
Man kan lösa detta genom att göra någon hänvisning till den eller något liknande. Detta är också en fråga som diskuteras. Den kanske kommer upp den 3 maj, och vi får återkomma när vi ser hur förslaget ser ut.
Ingvar Svensson (kd): Vad jag menade var att frågan om den är ett annex eller ett särskilt kapitel väl inte påverkar den juridiska statusen. I dag har till exempel de protokoll som finns i anslutning till fördragen juridisk genomslagskraft. Är det inte så?
Statsrådet Cecilia Malmström (fp): Ja, i så fall blir det så. Absolut.
Ordföranden: Tack för det. Vi noterar att vi sannolikt kommer att behöva ha ett saksamråd inför samtalen den 3 maj. Därmed är vi klara med punkten 1 på föredragningslistan.