Protokoll utskottssammanträde 2009/10:14 (Socialförsäkringsutskottets protokoll 2009/10:14)

RIKSDAGEN

SOCIALFÖRSÄKRINGSUTSKOTTET

PROTOKOLL	UTSKOTTSSAMMANTRÄDE 2009/10:14
DATUM	2009-12-08
TID	11.00-11.30 11.40-11.55
NÄRVARANDE	Se bilaga 1

§ 1	Protokollsjustering Justerades protokoll nr 2009/10:13.
§ 2	Fråga om utskottsinitiativ M-, c-, fp- och kd-ledamöterna lade fram förslag till utskottsinitiativ avseende ändringar i sjukförsäkringen, se bilaga 2. S-, v- och mp-ledamöterna presenterade ett tilläggsförslag. S-, v- och mp-ledamöterna begärde att ett antal myndigheter m.fl. skulle beredas tillfälle att lämna synpunkter på förslaget till utskottsinitiativ i bilaga 2. Utskottet beslutade att Försäkringskassan, Diskrimineringsombudsmannen samt Socialstyrelsen skulle bjudas in till ett utskottssammanträde för att lämna synpunkter på förslaget till utskottsinitiativ. I övrigt avslog utskottet begäran. S-, v- och mp-ledamöterna reserverade sig mot beslutet i sistnämnda del. Ärendet bordlades för fortsatt behandling.
§ 3	Tid för nästa sammanträde Beslutades att nästa sammanträde ska äga rum onsdagen den 9 december 2009 kl. 08.00.


Vid protokollet Justeras den 10 december 2009 Gunnar Axén

SOCIALFÖRSÄKRINGS-UTSKOTTET

NÄRVAROFÖRTECKNING

Bilaga 1

till protokoll

2009/10:14

§ 1-3

LEDAMÖTER

Gunnar Axén (m)

Veronica Palm (s)

Helena Rivière (m)

Ronny Olander (s)

Lars-Arne Staxäng (m)

Solveig Zander (c)

Siw Wittgren-Ahl (s)

Ulf Nilsson (fp)

Kurt Kvarnström (s)

Mats G Nilsson (m)

Göte Wahlström (s)

Lars Gustafsson (kd)

Mikael Cederbratt (m)

Kalle Larsson (v)

Matilda Ernkrans (s)

Fredrick Federley (c)

Gunvor G Ericson (mp)

SUPPLEANTER

Marianne Watz (m)

Jasenko Omanovic (s)

Christian Holm (m)

Magdalena Streijffert (s)

Marianne Kierkemann (m)

Stefan Tornberg (c)

Billy Gustafsson (s)

Barbro Westerholm (fp)

Lena Hallengren (s)

Jan Ericson (m)

Patrik Björck (s)

Emma Henriksson (kd)

Finn Bengtsson (m)

LiseLotte Olsson (v)

Ann-Christin Ahlberg (s)

Lennart Pettersson (c)

Thomas Nihlén (mp)

Emma Carlsson Löfdahl (fp)

Wiwi-Anne Johansson (v)

Bodil Ceballos (mp)

Caroline Helmersson-Olsson (s)

Eva Johnsson (kd)

Björn Lind (s) under Magdalena Streijffert (s) ledighet 090807-100215

N = Närvarande

x = ledamöter som deltagit i handläggningen

V = Votering

o = ledamöter som härutöver har varit närvarande

Bilaga 2

till protokoll

2009/10:14

Alliansledamöterna i Socialförsäkringsutskottet

2009-12-08

Förslag till utskottsinitiativ ang prövning av arbetsförmågan i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden samt rätten till fortsatt sjukpeng

Bakgrund

En ny sjukförsäkringsreform trädde i kraft den 1 juli 2008 (Prop. 2007/08:136). En rehabiliteringskedja infördes med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan. Under de första 90 dagarna i en sjukperiod ska Försäkringskassan bedöma om den försäkrade har arbetsförmåga att klara sitt vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren kan erbjuda. Från och med dag 91 i en sjukperiod ska Försäkringskassan även beakta om den försäkrade kan utföra något annat arbete hos arbetsgivaren. Från och med den 181 dagen i sjukperioden ska dessutom, om det inte finns särskilda skäl mot det, bedömas om den försäkrade kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden, om det inte finns särskilda skäl.

Bakgrunden till införandet av fasta tidpunkter för arbetsförmågebedömningen var att den steg- för stegmodell som tillämpades före den l juli 2008 inte hade åstadkommit den renodling av sjukförsäkringen som var avsikten när steg- för stegmodellen infördes. I stället för att pröva arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden i enlighet med steg- för stegmodellens intentioner hade allt fokus lagts på individens förmåga att återgå till det arbete individen var sjukskriven från. Detta resulterade i att även personer som hade förmåga att försörja sig genom ett annat arbete på arbetsmarknaden fick sjukpenning eller sjukersättning, eftersom denna förmåga inte hade beaktats och tagits till vara. Sjukfrånvaron i Sverige kom att kännetecknas av mycket långa sjukperioder och i internationell jämförelse mycket hög sjukfrånvaro.

Genom införandet av rehabiliteringskedjan gavs individen möjlighet att bryta en lång sjukskrivning och med hjälp av Arbetsförmedlingen få stöd till ett nytt arbete.

Sjukförsäkringsreformen innebär även att den tid under vilken en person kan få sjukpenning begränsades till 364 dagar. Därefter kan sjukpenning beviljas efter ansökan ytterligare 550 dagar. Om det finns synnerliga skäl, till exempel om en försäkrad lider av en mycket allvarlig sjukdom kan sjukpenning beviljas utan någon tidsbegränsning.

Gällande regler

I bedömningen av en försäkrads arbetsförmåga ska det från och med den 181 dagen i en sjukperiod beaktas om den försäkrade har arbetsförmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. Syftet med bestämmelsen är att ta tillvara den försäkrades arbetsförmåga och att råda bot på den passiva sjukskrivningsprocess som tidigare fanns.

För att undvika att människor i onödan hänvisas till Arbetsförmedlingen kan prövningen av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden skjutas upp om det finns särskilda skäl för detta, dock längst till dag 364 i en sjukpenningperiod.

För att särskilda skäl ska kunna tillämpas krävs stor sannolikhet för att den försäkrade kan återgå i arbete hos den egna arbetsgivaren i samma omfattning som tidigare inom 365 dagar i sjukperioden. Denna bedömning måste också vara välgrundad. Som exempel på när så kan vara fallet angavs i förarbetena att den försäkrade väntar på en operation eller nyligen genomgått en sådan som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet med stor sannolikhet leder till att arbetsförmågan återställs. Likaså kan särskilda skäl bli aktuella om den försäkrade har påbörjat en arbetslivsinriktad rehabilitering eller påbörjat en partiell återgång till arbete. Särskilda skäl kan även tillämpas i de fall där det med utgångspunkt från de försäkringsmedicinska beslutsstöd som Socialstyrelsen har utarbetat kan förväntas att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren inom viss tid.

Bedömning av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden

Förslag: En försäkrads förmåga att från och med dag 181 i en sjukperiod försörja sig genom annat förvärvsarbete än hos den försäkrades arbetsgivare ska inte beaktas om det kan anses som oskäligt.

Förslaget ska träda i kraft och tillämpas från och med den xx.

Skälen för förslaget: Syftet med de särskilda skäl som i dag finns för att skjuta upp prövningen mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar i en sjukperiod är att en sådan prövning inte ska behöva ske i situationer då detta skulle få orimliga konsekvenser för den försäkrade. Det har nu uppmärksammats att det finns fler situationer än de som angavs i propositionen när det skulle vara oskäligt att dra in den försäkrades sjukpenning med hänsyn till att arbetsförmåga i större utsträckning finns i annat arbete än hos den ordinarie arbetsgivaren. Det finns därför ett antal situationer då prövningen mot hela arbetsmarknaden bör kunna skjutas upp från dag 181 och framöver, dvs. även efter dag 365. Nedan anges några exempel på sådana situationer. Det kan givetvis inte uteslutas att ytterligare situationer av liknande karaktär finns. För att ge Försäkringskassan möjlighet att även i dessa fall kunna skjuta upp prövningen mot hela arbetsmarknaden bör det därför anges i 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring att så kan ske när det skulle kunna anses som oskäligt att göra en sådan prövning.

En allvarlig sjukdom innebär i flertalet fall att arbetsförmågan är helt nedsatt. Även vid allvarliga sjukdomar är det emellertid inte ovanligt att den försäkrade har viss arbetsförmåga kvar och kan arbeta viss del. I vissa fall skulle den försäkrade åtminstone för en tid kunna arbeta i större omfattning om han eller hon hade haft ett annat arbete. Det är dock inte rimligt vare sig utifrån den försäkrades eller samhällets perspektiv att begära att en försäkrad ska lämna sin anställning eller begära tjänstledigt för att söka annat arbete i de fall då det bedöms att arbetsförmågan successivt kommer att försämras och den försäkrade skulle få svårigheter att på sikt klara även annat arbete. Motsatsen kan givetvis också gälla. En försäkrad med en allvarlig sjukdom kan periodvis få ökad arbetsförmåga och skulle då kunna ha bättre möjligheter att klara annat arbete. Inte heller i en sådan situation är det rimligt att kräva av den försäkrade att han eller hon ska söka ett nytt arbete, såvida inte den ökade arbetsförmågan bedöms vara bestående.

Det bör också vara möjligt att begränsa prövningen till befintligt arbete om den försäkrade får medicinsk behandling i syfte att förebygga en allvarlig sjukdom eller om arbetsförmågan är tillfälligt nedsatt som en följd av denna behandling. Detta kan t. ex. vara fallet då en försäkrad har haft en allvarlig tumörsjukdom, men där ytterligare behandling krävs för att minska risken för ett återinsjuknande.

I samband med olyckor och vissa sjukdomar, t.ex. stroke, kan en försäkrad drabbas av funktionshinder med betydande konsekvenser för arbetsförmågan. Det kan t.ex. gälla omfattande brännskador, förlamningar, förlust av en kroppsdel eller förmågan att se eller att tala eller liknande funktionshinder. Rehabilitering kan ta lång tid i anspråk. Prövningen mot hela arbetsmarknaden bör därför i dessa fall kunna skjutas upp så länge rehabilitering pågår i enlighet med en av Försäkringskassan godkänd plan i syfte att återställa den försäkrades arbetsförmåga. När nu nämnd rehabilitering inte kan förväntas förbättra den försäkrades förmåga att utföra arbete hos sin arbetsgivare bör en prövning göras i förhållande till hela arbetsmarknaden. Skulle ett annat arbete vara lämpligare för den försäkrade med hänsyn till dennes funktionshinder bör den försäkrade få stöd via Arbetsförmedlingen för att få ett sådant arbete.

Även vid vissa progressiva sjukdomar där arbetsförmågan successivt avtar, t. ex vid vissa fall av multipel scleros, kan den försäkrade under en begränsad tid ha större arbetsförmåga i ett annat arbete än det den försäkrade har. För att hänsyn ska tas till att den försäkrade har större arbetsförmåga i annat arbete ska det bedömas att denna arbetsförmåga kan anses vara bestående, dvs. inte bara vara av övergående natur.

Förslaget föreslås träda i kraft den xx och tillämpas från och med xxx. En försäkrad som tidigare inte bedömts ha rätt till sjukpenning på grund av att arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden anses föreligga bör på nytt kunna ansöka om sjukpenning från och med att de föreslagna reglerna har börjat tillämpas.

Fortsatt sjukpenning i vissa fall

Förslag: För en försäkrad som är arbetsoförmögen till följd av en allvarlig sjukdom ska sjukpenning kunna lämnas efter ansökan av den försäkrade, trots att sådan sjukpenning redan har lämnats för 364 dagar under ramtiden. Förslaget ska träda i kraft den 1 januari 2010.

Förslag: Sjukpenning kan med gällande regler betalas ut maximalt för 364 dagar inom en ramtid av 450 dagar. Om det finns synnerliga skäl kan dock den försäkrade – efter ansökan – beviljas sjukpenning för fler dagar. Någon gräns för hur länge en försäkrad kan uppbära sjukpenning på grund av synnerliga skäl finns inte. I förarbetena beskrevs vad som bör betraktas som synnerliga skäl. Det angavs att synnerliga skäl endast bör omfatta personer som är arbetsoförmögna på grund av mycket allvarliga sjukdomar. Som exempel på sådana sjukdomar nämndes vissa tumörsjukdomar, neurologiska sjukdomar så som ALS eller om den försäkrade väntar på transplantation av ett vitalt organ.

Utskottet anser att bestämmelsen om de synnerliga skälen har fått en alltför restriktiv utformning. Exempelvis kan fortsatt sjukpenning inte alltid beviljas trots att den försäkrade är arbetsoförmögen på grund av en elakartad tumörsjukdom. Reglerna behöver därför förtydligas. Det föreslås således att för en försäkrad som är arbetsoförmögen till följd av en allvarlig sjukdom får sjukpenning lämnas trots att sådan sjukpenning redan har lämnats för 364 dagar under ramtiden. Exempel på alvarliga sjukdomar är elakartade tumörsjukdomar och andra likartade sjukdomar.

En försäkrad som önskar göra anspråk på fortsatt sjukpenning måste, liksom tidigare, ansöka om detta hos Försäkringskassan.

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2010

Gunnar Axén (m) Helena Rivière (m)

Lars-Arne Staxäng (m) Mats G Nilsson (m)

Mikael Cederbratt (m) Solveig Zander (c)

Fredrick Federley (c) Ulf Nilsson (fp)

Lars Gustafsson (kd)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4, 7 och 10 a §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:45

Föreslagen lydelse

3 kap. 4 §

För dagar i en sjukperiod gäller, om inte annat följer av 10–10 b §§,

1. att sjukpenning inte lämnas för den första dagen,

2. att hel sjukpenning för de därpå följande 364 dagarna utgör för dag 80 procent av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365,

3. att hel sjukpenning för de därpå följande 550 dagarna utgör 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten delad med 365, och

4. att sjukpenning för de därpå följande dagarna inte lämnas.

Sjukpenningen avrundas till närmaste hela krontal. Till den del den försäkrade är arbetslös lämnas dock hel sjukpenning enligt 7 § med högst 486 kronor.

Sjukpenning enligt första stycket 2 får inte lämnas om den försäkrade redan har fått sådan sjukpenning för sammanlagt 364 dagar under en ramtid som omfattar de 450 närmast föregående dagarna. Har den försäkrade under denna ramtid fått sjukpenning enligt första stycket 3 eller 7 b §, ersättning för merutgifter enligt 7 a § eller rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §, ska dagar med sådan ersättning likställas med dagar med sjukpenning enligt första stycket 2. Detta gäller även tretton dagar under sådan sjuklöneperiod som avses i sjunde stycket. Om det finns synnerliga skäl får sjukpenning enligt första stycket 2 lämnas efter ansökan av den försäkrade, trots att sådan sjukpenning redan har lämnats för 364 dagar under ramtiden.

Sjukpenning enligt första stycket 2 får inte lämnas om den försäkrade redan har fått sådan sjukpenning för sammanlagt 364 dagar under en ramtid som omfattar de 450 närmast föregående dagarna. Har den försäkrade under denna ramtid fått sjukpenning enligt första stycket 3 eller 7 b §, ersättning för merutgifter enligt 7 a § eller rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §, ska dagar med sådan ersättning likställas med dagar med sjukpenning enligt första stycket 2. Detta gäller även tretton dagar under sådan sjuklöneperiod som avses i sjunde stycket. Om den försäkrade har en allvarlig sjukdom får sjukpenning enligt första stycket 2 lämnas efter ansökan av den försäkrade, trots att sådan sjukpenning redan har lämnats för 364 dagar under ramtiden.

Om sjukpenning enligt första stycket 2 inte kan lämnas, får sjukpenning enligt första stycket 3 lämnas efter skriftlig ansökan av den försäkrade. Detta gäller även för dagar i en ny sjukperiod under förutsättning att sjukpenning för maximalt antal dagar inte redan har lämnats. Om sjukperioden föranleds av en godkänd arbetsskada enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring får sjukpenning enligt första stycket 3 lämnas för ytterligare dagar.

Sjukpenning för ytterligare dagar enligt första stycket 3 får även lämnas

1. när den försäkrade vårdas intagen på sjukhus eller på grund av sjukdom får omfattande vård utan att vara intagen på sjukhus,

2. när den försäkrade på grund av sjukdom har fått en sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig att den försäkrade inte kan tillgodogöra sig information, eller

3. när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom.

Sjukpenning enligt femte stycket 1 och 3 lämnas efter ansökan av den försäkrade.

Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 § eller har rätt till sjukpenning enligt 7 b § eller rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §. Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt kapitlet i omedelbar anslutning till en sjuklöneperiod enligt lagen (1991:1047) om sjuklön, ska sjukperioden enligt denna lag anses omfatta också sjuklöneperioden.

Om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod avslutats ska bestämmelserna i första stycket samt 10 a § tillämpas som om den senare sjukperioden utgör en fortsättning på den tidigare sjukperioden.

Om den försäkrade gått miste om sjukpenning till följd av bestämmelserna i första stycket 1 eller 10 a § första stycket 1 för sammanlagt tio dagar under de senaste tolv månaderna utges sjukpenning för dag som avses i första stycket 1 enligt vad som anges i första stycket 2 eller 3. Till den del den försäkrade är arbetslös utges dock hel sjukpenning enligt 7 § med högst 486 kronor.

Vid tillämpningen av denna paragraf gäller att sjukpenning inte lämnas till en försäkrad under de tre kalendermånader som infaller efter utgången av en period med sjukersättning eller aktivitetsersättning. Detta gäller dock endast till den del nedsättningen av arbetsförmågan svarar mot den nedsättning för vilken sjukersättning eller aktivitetsersättning har lämnats. Sjukpenning kan dock alltid lämnas med stöd av bestämmelserna i tredje stycket fjärde meningen, fjärde stycket tredje meningen eller femte stycket.

7 §

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.

Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges en fjärdedels sjukpenning.

Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, ska hans eller hennes arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande mån den dagen.

Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 90 dagar ska det även beaktas om den försäkrade kan försörja sig efter en omplacering till annat arbete hos arbetsgivaren.

Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom, om det inte finns särskilda skäl mot det, beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.

Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar ska det alltid beaktas om den försäkrade har sådan förmåga som anges i femte stycket.

Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga så att han eller hon kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. En sådan förmåga ska dock inte beaktas om det finns särskilda skäl mot det eller om det på annat sätt kan anses oskäligt.

Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar ska det alltid beaktas om den försäkrade har sådan förmåga som anges i femte stycket första meningen, om det inte kan anses oskäligt.

I de fall den försäkrade är i behov av någon åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap., ska bedömningen enligt tredje–sjätte styckena göras med beaktande av den försäkrades arbetsförmåga efter en sådan åtgärd.

När det beräknas hur lång tid den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga enligt tredje–sjätte styckena ska dagar i sjukperioder läggas samman, om den försäkrade

1. har förvärvsarbetat under en period om mindre än 90 dagar mellan sjukperioderna, eller

2. inte har förvärvsarbetat alls mellan sjukperioderna.

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt fjärde–sjätte styckena ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete.

Vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning för tid under vilken han eller hon annars skulle ha uppburit föräldrapenning, ska arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning som den försäkrades förmåga att vårda barnet är nedsatt på grund av sjukdomen.

Om den försäkrade uppbär sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt denna lag eller särskild efterlevandepension enligt lagen (2000:462) om införande av lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn eller livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, ska vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans eller hennes arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete som ligger till grund för den sjukersättning, aktivitetsersättning, pension eller livränta som utges.

För en försäkrad som förvärvsarbetar med stöd av 16 a kap. 2 § ska nedsättningen av arbetsförmågan, om det inte går att avgöra under vilken tid och till vilket förvärvsarbete nedsättningen är hänförlig, i första hand anses hänförlig till sådant förvärvsarbete som avses i 16 a kap. 2 §.

För en försäkrad som förvärvsarbetar med stöd av bestämmelserna i 16 a kap. 2 § ska bedömningen enligt elfte stycket alltid göras som om sjukersättning och livränta utges med oavkortade belopp.

För en försäkrad som på grund av sjukdom är frånvarande från ett arbetsmarknadspolitiskt program ska vid bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att delta i programmet.

För en försäkrad som på grund av sjukdom har lämnat ett arbetsmarknadspolitiskt program, och som har formell möjlighet att återinträda i ett sådant program, ska vid bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan även beaktas den försäkrades förmåga att delta i ett sådant program.

10 a §

Om den försäkrades sjukpenning i fall som avses i 10 § svarar mot sjukpenninggrundande inkomst av enbart anställning, gäller för dagar i sjukperioden som den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte hade varit sjuk

1. att sjukpenning inte lämnas för den första dagen,

2. att hel sjukpenning för de därpå följande 364 dagarna utgör 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten och beräknas enligt sjätte och sjunde styckena,

3. att hel sjukpenning för de därpå följande 550 dagarna utgör 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten och beräknas enligt sjätte och sjunde styckena, och

4. att sjukpenning för de därpå följande dagarna inte lämnas.

Sjukpenning enligt första stycket 2 får inte lämnas om den försäkrade redan har fått sådan sjukpenning för sammanlagt 364 dagar under en ramtid som omfattar de 450 närmast föregående dagarna. Har den försäkrade under denna ramtid fått sjukpenning enligt första stycket 3 eller 7 b §, ersättning för merutgifter enligt 7 a § eller rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §, ska dagar med sådan ersättning likställas med dagar med sjukpenning enligt första stycket 2. Om det finns synnerliga skäl får sjukpenning enligt första stycket 2 lämnas efter ansökan av den försäkrade, trots att sådan sjukpenning redan har lämnats för 364 dagar under ramtiden.

Sjukpenning enligt första stycket 2 får inte lämnas om den försäkrade redan har fått sådan sjukpenning för sammanlagt 364 dagar under en ramtid som omfattar de 450 närmast föregående dagarna. Har den försäkrade under denna ramtid fått sjukpenning enligt första stycket 3 eller 7 b §, ersättning för merutgifter enligt 7 a § eller rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §, ska dagar med sådan ersättning likställas med dagar med sjukpenning enligt första stycket 2. Om den försäkrade har en allvarlig sjukdom får sjukpenning enligt första stycket 2 lämnas efter ansökan av den försäkrade, trots att sådan sjukpenning redan har lämnats för 364 dagar under ramtiden.

Sjukpenning för ytterligare dagar enligt första stycket 3 får även lämnas

1. när den försäkrade vårdas intagen på sjukhus eller på grund av sjukdom får omfattande vård utan att vara intagen på sjukhus,

3. när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom.

Sjukpenning enligt fjärde stycket 1 och 3 lämnas efter ansökan av den försäkrade.

Ska sjukpenning utges för endast en dag ska till grund för beräkningen läggas det tal som erhålls när angiven procentandel av den sjukpenninggrundande inkomsten delas med årsarbetstiden. Talet avrundas till närmaste hela krontal. Det multipliceras därefter med antalet timmar av ordinarie arbetstid eller däremot svarande normal arbetstid. Produkten utgör hel sjukpenning för dagen.

Ska sjukpenning utges för mer än en dag med samma procentandel ska, vid beräkning av sjukpenning för dessa dagar, det tal som erhållits enligt sjätte stycket andra meningen multipliceras med det sammanlagda antalet timmar av ordinarie arbetstid eller däremot svarande normal arbetstid som belöper på dagarna. Det tal som därvid erhålls delas med antalet dagar med sjukpenning. Kvoten utgör beloppet av hel sjukpenning för dag. Ska sjukpenning utges efter olika grader av nedsatt arbetsförmåga sammanläggs dock de timmar som avser samma grad för sig. Sjukpenning beräknas för varje sådan period för sig.

Om antalet timmar eller det sammanlagda antalet timmar enligt sjätte och sjunde styckena inte uppgår till ett helt timtal ska avrundning ske till närmaste hela timtal, varvid halv timme avrundas uppåt. Sjukpenning avrundas till närmaste hela krontal.

Om den försäkrade gått miste om sjukpenning till följd av bestämmelserna i första stycket 1 eller 4 § första stycket 1 för sammanlagt tio dagar under de senaste tolv månaderna, utges sjukpenning för dag som avses i första stycket 1 enligt vad som anges i första stycket 2 eller 3 och beräknas enligt sjätte och sjunde styckena.

Vid tillämpningen av denna paragraf gäller att sjukpenning inte lämnas till en försäkrad under de tre kalendermånader som infaller närmast efter utgången av en period med sjukersättning eller aktivitetsersättning. Detta gäller dock endast till den del nedsättningen av arbetsförmågan svarar mot den nedsättning för vilken sjukersättning eller aktivitetsersättning har lämnats. Sjukpenning kan dock alltid lämnas med stöd av bestämmelserna i andra stycket tredje meningen, tredje stycket tredje meningen eller fjärde stycket.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddelar föreskrifter om schablonberäkning av ordinarie arbetstid och däremot svarande normal arbetstid.

1. Denna lag träder i kraft den xx januari 2010, men tillämpas för tid från och med den 1 januari 2010.

Protokoll utskottssammanträde 2009/10:14

Utskottens och EU-nämndens protokoll