Subsidiaritetsprövning av förslag till förordning om gemensamma bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet

Anf. 14 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Det är enbart vi som har en motivreservation, eftersom vi anser att man inte bör hylla det som sker i valutaunionen, det vill säga att man överför mer och mer ekonomisk makt till EMU-nivån, i form av både den så kallade sexpacken och den europeiska terminen. Tyvärr har såväl de borgerliga partierna som Socialdemokraterna och Miljöpartiet varit överens om att gå med på detta. Det är en enorm maktöverföring från svenska folket till den europeiska nivån. Det handlar om övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet. Det innebär att kommissionen vill ha möjlighet att ta del av de nationella staternas statsbudgetar, att se dem innan de fastställs i riksdagen, och ha rätten att komma med synpunkter och förslag till förändringar. Det är en enorm maktöverföring från den riksdag det gäller till den europeiska nivån. I utskottet finns det en enighet om att vi inte bör göra det här. Men jag har väldigt svårt att förstå skillnaden mellan att göra det här och att gå med på den så kallade sexpacken och den europeiska terminen, där det här förslaget också finns med, samt den så kallade europakten. Jag tycker att det åligger de partier som har sagt ja till de andra tre förslagen att förklara det i talarstolen här. Den nuvarande ekonomiska krisen i euroområdet beror inte på bristande budgetdisciplin utan är ett uttryck för valutaunionens inneboende svagheter och den finanskris vi går igenom. Krisens orsaker har däremot mycket tydliga politiska förtecken, i form av bristande ansvar för att ha låtit finanssektorn härja fritt, för att ha låtit inkomstskillnaderna kraftigt öka och för att ha bildat en valutaunion som aldrig någonsin tidigare har prövats. Nu visar sig de inneboende svagheterna i EMU mycket tydligt. Med en starkt decentraliserad finanspolitik, en penningpolitik som styrs utifrån de större ländernas behov, framför allt Tysklands förutsättningar, blir det alltmer tydligt att utan egen centralbank betalar invånarna i de länderna ett mycket högt pris. Utan möjlighet till en självständig valutapolitik har flera europeiska länder fått se sin konkurrenskraft urholkad till följd av skillnader i produktivitetstillväxt bland valutaunionens länder. Detta i sin tur har bidragit till stora underskott i bytesbalanserna och i de offentliga finanserna. Det framstår också allt tydligare att valutaunionen i sig kanske är den främsta förklaringen till att det tycks vara så svårt att bryta den nuvarande onda cirkeln. Det är sant att ett antal länder i eurozonen har betydande budgetunderskott och/eller stora statsskulder. Men det finns många andra länder - USA, Storbritannien och Japan - som har lika stora eller till och med större budgetunderskott och statsskulder utan att räntorna på deras statsobligationer har skjutit i höjden. Hur kommer detta sig? Financial Times skribent Martin Wolf ger oss ett väldigt kärnfullt och kraftfullt svar på den frågan: "It is the central bank, stupid." USA, Storbritannien och Japan har alla egna centralbanker som om alla andra åtgärder är uttömda kan agera som långivare i sista instans - instanser som brukar kallas lender of last resort. Länderna i euroområdet har inte en sådan sedelpress för finansiering, och det är självklart inte oproblematiskt. Framför allt riskerar en sådan politik att leda till ökad inflation. Men för marknadens aktörer innebär ändå vetskapen om att denna sista åtgärd står till buds att risken för statsbankrutt minskar. Det krävs därför inte lika hög ränta för att köpa statspapper av till exempel Japan och Storbritannien som av Spanien och Portugal. Med krisen som förtecken föreslås nu nedskärningar och sämre välfärd i de länder som drabbas av effekterna av en gemensam valuta. Regler införs också för att skattebetalarna ska finansiera de förluster som bankerna har dragit på sig, och den ekonomiska politiken centraliseras. Tvärtemot kommissionens analys hotar de åtstramningar som följer på ett striktare ramverk i själva verket den ekonomiska återhämtningen och riskerar att leda till permanent högre arbetslöshetsnivåer. Det var det som hände efter finanskrisen på 1930-talet. Det var det vi borde ha lärt oss av. Man bantar sig inte ur en ekonomisk kris på detta sätt. Man måste se till att folk har ett arbete. Man måste se till att folk har råd med det basala, som sjukvård, mat på bordet och hyra. Det är det man inte gör i dag. I skenet av den här krisen inför man en massiv åtstramningspolitik, alltså en tydlig högerpolitik. I kommissionens förslag till förordning finns regler om att utkast till budgetplaner ska lämnas in till kommissionen i övervakningssyfte innan de blir bindande och att kommissionen till och med kan begära att medlemsstaterna lämnar in ett reviderat utkast till budgetplan. Tänk er själva att någon annan ska fastställa vad Sveriges riksdag ska fatta för beslut, att de förslag vi har lagt fram här inte är rimliga att genomföra utan att ett antal tjänstemän på EU-nivå i så fall ska bestämma det! Vi tycker att det är helt rimligt att det inte ska vara så, men det är tydligen endast vi som tycker det. Annars hade inte ni i de andra partierna gått med på sexpacken. Ni hade inte gått med på den europeiska terminen. Och ni skulle definitivt inte vara med i europakten. Det är självklart att ett sådant här förslag strider mot subsidiaritetsprincipen. Det tycker också hela utskottet - just den här förordningen strider mot subsidiaritetsprincipen. Och sedan har ni sagt ja till två andra delar som innehåller exakt denna del, men de strider tydligen inte. Förklara det för mig om ni kan! Förklara varför den del som vi nu på fredag ska fatta beslut om i EU-nämnden, det vill säga europakten som också innehåller detta förslag, inte strider mot subsidiaritetsprincipen! För oss, herr talman, blir det alltmer klart att EMU är en politisk härdsmälta, en ohållbar lösning med oerhörda konsekvenser, där bankerna glatt mottar besked om att de slipper ta några förluster för de risker de orsakat, vilket också kommissionen har föreslagit, men däremot att målaren i Grekland, läraren i Italien och svetsaren i Spanien ska betala deras förluster - för det har också politikerna beslutat. Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation.

Anf. 15 Bo Bernhardsson (S)

Herr talman! Det här ärendet är ett i en, som det tycks, aldrig sinande rad av ärenden om den ekonomiska krisen i eurozonen, om hur den ska mötas och hur framtida kriser ska kunna förebyggas. I dag i kammaren handlar det om konkreta åtgärder för att, som det heter, stärka den ekonomiska samordningen och övervakningen inom eurozonen. Lagförslaget är en förlängning av den så kallade sexpacken, sex europeiska lagförslag med nämnda syfte. Jag vill först och främst säga att den europeiska krisen inte primärt har orsakats av dålig budgetdisciplin. Den började, för att travestera Mikael Wiehe, som en skakning på övre däck. I USA som i Europa var det så det började. Det började i den privata, illa reglerade finanssektorn, på finansmarknaderna och i bankerna, där risktagandet hade kopplats loss från ansvarstagandet, som vi tidigare har hört. Det började faktiskt med en våldsam övertro på den fria marknadens välfärdsbringande egenskaper. För den övertron har naturligtvis politiker jorden runt ett stort ansvar. Finanskrisen slog rakt in i staternas budgetar, in i välfärdssektorn och i enskilda hushåll. Väldiga kostnader och risker vältrades över från banksektorn och finanssektorn till medborgarna på Island, på Irland, i Europa och i USA. Det är tur att de som vill skylla på dålig budgetdisciplin har Grekland att ta till som bevismaterial. När det är sagt måste det också sägas - då vänder jag mig i någon mening speciellt till Ulla Andersson - att det är helt nödvändigt att ha ordning på sina finanser. Det behövs för att vi - som en känd tidigare socialdemokratisk statsminister och finansminister sade under den svenska krisen - ska slippa tigga och be flinande finansvalpar om att de ska låna ut sina pengar. Det är också så, Ulla Andersson, att de länder som har valt euron som valuta - vi har inte gjort det - faktiskt har beställt ökad samordning och övervakning av sina finanser. Så är det. Det är nödvändigt för att eurozonen ska fungera. Vi har valt att inte gå med. Men skulle inte eurozonen fungera drabbar det oss. Det är också nödvändigt med inte bara övervakning utan också ett kraftfullt omfördelningssystem inom unionen, med ökad solidaritet mellan länderna. Det räcker självklart inte med bara åtstramningspolitik. Det här lagförslaget om stärkt ekonomisk styrning rör omedelbart endast euroländerna. Men Sverige är en del av Europa. Vi kommer att påverkas av de beslut som tas i eurozonen. Vi har därför ett intresse av att ha synpunkter på vad som sker där, även om vi har valt att stå utanför. Vi är en del av den inre marknaden. Vi är en del av Europa. Vi - då talar jag om oss socialdemokrater och den svenska arbetarrörelsen - är en del av den europeiska arbetarrörelsen. Europeiska löntagares och medborgares glädjeämnen och utmaningar är också våra. Glädjeämnena är våra, och bekymren är också våra. Det kan inte heller uteslutas, även om det inte är särskilt sannolikt, att vi en dag kan komma att bli medlemmar i valutaunionen. Vi har dessutom, för att tala politiskt fikonspråk, fått ärendet för subsidiaritetsprövning. Vi har att ta ställning. Vad är det då, herr talman, som gör att vi socialdemokrater menar att förslaget strider mot närhetsprincipen? Det har varit uppe tidigare. Vi menar att förslaget alldeles i onödan inkräktar på medlemsländernas och de nationella parlamentens suveräna befogenheter när det gäller budget och budgetprocess. Det är en sak att länderna har åtagit sig att leva upp till stabilitets- och tillväxtpakten och att länder som hamnar i stora obalanser måste rätta till dessa obalanser för sin egen skull och faktiskt också för oss andra. Den samordningen är nödvändig. Men det innebär inte att det är vare sig nödvändigt eller rimligt att kommissionen ges befogenheter att överpröva de nationella parlamentens bedömningar eller val av åtgärder under själva budgetprocessen, och det innebär inte att vi ska acceptera förhandsgranskning och att man beställer nya budgetförslag under processens gång. Detta, Ulla Andersson, är ingen enkel avvägning. Det är det faktiskt inte, givet att euroländerna har valt att ha en gemensam valuta och att länder med stora obalanser också för vår skull måste rätta till de obalanserna. Som det heter i en finsk kommentar till förslaget: "Varje enskilt medlemsland ska ordna den nationella budgetplaneringen med beaktande av de egna omständigheterna och förutsättningarna, även om det samtidigt bör vara möjligt att diskutera på europeisk nivå om beredningarna lever upp till stabilitets- och tillväxtpaktens förpliktelser. . Medlemsländer ska hur som helst inte kunna tvingas till att utarbeta någon ny budgetproposition." Precis så svårt är det. Det är inte så enkelt att vi kan säga: inga krav, ingen samordning. Det finns faktiskt en eurozon. Även i andra länder än Finland har man haft invändningar, till exempel i Frankrike. Det är lite kul, höll jag på att säga, att även länder som hårt driver kravet på samordning sätter upp någon sorts gräns: Hit men inte längre, nu räcker det faktiskt, för det är inte nödvändigt att ge sig så långt in i budgetprocesserna. Herr talman! Nu säger jag det igen: Det är nödvändigt att ett land har ordning på sina statsfinanser. Den som är i för stor skuld är inte fri, för att göra om Göran Perssons berömda uttalande något. Så är det. Man måste faktiskt ha ordning på grejerna, i varje fall i det långa perspektivet, så att inte marknaderna, givet att de är som de är, slår till och skadar ekonomierna. Samtidigt är det viktigt att säga - då vänder jag mig till den andra sidan - att den högerpolitik som nu härskar i Europa och som helt domineras av ensidiga krav på åtstramning och budgetdisciplin riskerar att sänka Europa. Det enda som växer i dagens Europa är faktiskt massarbetslösheten, klyftorna och det sociala eländet. Högerpolitiken tror jag håller på att armera en politisk bomb som i värsta fall kan hota hela det viktiga samarbetsprojekt som heter EU. Det ligger väl långt borta, men i dag ser vi faktiskt hur reaktionära stämningar breder ut sig därför att människor känner sig överkörda, illa behandlade och utsatta. I vartenda dokument - jag tvingas läsa dem allihop, höll jag på att säga - som nu kommer från de europeiska toppmötena, rådsmötena och andra överläggningar betonas i de inledande artighetsfraserna i dokumentet behovet av jobb, tillväxt och konkurrenskraft. Men i varje dokument lyser åtgärderna för att skapa detta med sin frånvaro. Det handlar nästan enbart om budgetdisciplin. Och Europa sjunker faktiskt längre och längre ned i något som liknar recession. Precis så svårt är det. Europa behöver ordning och reda i ländernas ekonomi, på finansmarknaderna och i banksektorn. Men Europa behöver framför allt en politik för jobb och välfärd. Det är det allra viktigaste. Det går inte - nu tittar jag på allihop - att välja enbart det ena. Man måste faktiskt klara - som det står i Lunds universitets valspråk - bådadera.

Anf. 16 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Det är roligt att få ta replik på Bo Bernhardsson. Vi stod på samma sida i EMU-folkomröstningen, och det finns nog en del här i kammaren som skulle tacka oss för det arbete vi gjorde då och svenska folket för att man röstade nej. Jag tror att vi bägge är glada över att vi inte är med i det så kallade eurosamarbetet. Den form av valutaunion man har valt har visat sig vara helt oprövad, och den har också visat sig vara rätt ohållbar. Jag är fullt medveten om att man behöver samordna sina insatser. Jag är fullt medveten om att man egentligen skulle behöva bygga om hela valutaunionen från början för att få åtminstone någon form av hållbarhet i den. De insatser som man nu föreslår tror jag inte kommer att rädda valutaunionen. Men det är precis som Bo Bernhardsson säger: Man har infört detta genom demokratiskt fattade beslut i de länder som deltar, och självklart har de rätten att för egen del fatta de beslut de anser sig behöva för att komma ur situationen. Sedan gör jag bedömningen att de inte är tillräckliga, framför allt inte när man också låter folket få bära de stora konsekvenserna av det hela medan de som har bidragit till krisen faktiskt går skadefria. Bo Bernhardsson och jag är också väldigt överens om att det behövs sunda statsfinanser. Det är en självklarhet. Annars är man ute på väldigt svag is, och det ska man inte utsätta en stat eller dess folk för. Det finns dock en sak som jag fortfarande inte riktigt får att gå ihop, Bo Bernhardsson. Jag är väldigt glad över att ni säger nej till budgetkontrollen och att EU ska ha rätt att ha synpunkter på Sveriges budgetförslag, men samtidigt har ni sagt ja till det i sexpacken och i den europeiska terminen. Det är detta jag inte riktigt får att gå ihop. Vad är skillnaden? I europakten, som jag förstår att ni kommer att säga nej till, är också en del av det här förslaget med. Jag får det inte att gå ihop. Varför ett nej nu när ni säger ja till sexpacken, som det ju också finns en del högerpolitik i när det gäller pensioner, lönepåverkan och så vidare? Kan du förklara detta för mig?

Anf. 17 Bo Bernhardsson (S)

Herr talman! Jag tror att jag kan förklara detta genom att upprepa vad jag sade. Det här är inte en alldeles enkel avvägning. Det är uppenbart att det krävs en ökad samordning. Har man valt att vara med i eurosamarbetet, vilket 17 länder har gjort, är det fullständigt nödvändigt att man också på något sätt låter finanspolitiken samordnas på europeisk nivå. Samtidigt är det klart att även de länderna har ett intresse av att inte i onödan lämna bort makt till Bryssel. Det innebär till exempel att så exakta åtgärder som dem vi nu talar om inte är rimliga. Vi behöver inte gå så långt, och det är inte rimligt att gå så långt. Det är naturligtvis ingen enkel avvägning hur långt man ska gå. Det är också en avvägning för oss som land, som har sagt att vi inte vill gå med i eurozonen. Hur långt ska vi lägga oss i den lagstiftning som rör enbart euroländer? Det är bara att uppriktigt säga att det inte är en alldeles enkel uppgift. Det är klart att man kan säga att detta bara gäller euroländer och att vi därför inte ska bry oss, men man kan också säga - vilket jag nu har gjort här i talarstolen - att hur det än är kommer vi att påverkas av de beslut som fattas i eurozonen, och därför måste vi tillåta oss att faktiskt ha åsikter om det som sker. Där kanske vi måste lyfta vår profil. Gör man fel i eurozonen kommer det att drabba oss.

Anf. 18 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Visst är det en avvägning från de länder som har valt att gå med i EMU-samarbetet. Men vi har ju valt att inte vara med. Därför har jag rätt svårt att förstå varför vi ska ansluta oss till exempelvis sexpacken och - detta säger jag till de borgerliga ledamöterna - europakten. Vi har haft en folkomröstning som har sagt att vi inte vill överföra mer ekonomisk makt till valutaunionen, och det är därför vi har röstat nej. Sexpacken, som också innehåller det här förslaget, innehåller också delar om att man ska ändra pensionssystemen, att den offentliga sektorn ska hålla tillbaka sin löneutveckling och så vidare. Jag har lite svårt att förstå vad det är som blir bättre i och med att Sverige ansluter sig till ett sådant förslag. Jag är väldigt villig att samarbeta med andra länder och att vara en röst i den internationella debatten för att pressa ned arbetslösheten, ta ett stort socialt ansvar, utjämna de ekonomiska skillnaderna och se till att banksektorn faktiskt får bära sina förluster. Men detta betyder inte att man behöver ansluta sig till sådant som sexpacken eller, som borgerligheten vill, till europakten. Nu säger ni i Socialdemokraterna nej till det här. Det är jag väldigt glad över. Jag är också glad över att få höra diskussionen, för jag tror att det bidrar till att vi förstår varandra bättre i debatten. Jag har dock svårt att förstå varför ni drar gränsen just här. Ni har kommit fram till att ni inte vill vara med i europakten, men ni sade ja till sexpacken och terminen, och där finns ju också det här förslaget med. Det är detta som blir krångligt i min hjärna. Det kanske inte alls är krångligt i Bo Bernhardssons hjärna, men jag tycker fortfarande inte att du har förklarat det hela. Du säger att det är en avvägning. Varför gör man en avvägning där man faktiskt ansluter sig till något som innebär sänkta pensioner och en sämre löneutveckling i offentlig sektor? Varför säger man inte nej även där?

Anf. 19 Bo Bernhardsson (S)

Herr talman! Nej, detta är inte krångligt i min hjärna, av väldigt enkla skäl. Jag tror faktiskt att Ulla Andersson blandar ihop detta. Av de sex lagförslagen är det inte alla som berör oss. Till exempel sådant som rör sanktioner gäller bara euroländerna. Hade det stått i något lagförslag som gäller oss att vi ska sänka pensioner eller löner - men så står det inte - hade vi naturligtvis inte ställt upp på det. Lagförslagen är allmänna till sin karaktär när det gäller att man måste leva upp till tillväxt- och stabilitetspakten. Det tycker vi att man måste. I bland annat Euro plus-pakten fanns det i de första förslagen ganska tydliga skrivningar om att man skulle pressa ned löner och ingripa i lönesättningen för offentliganställda. Det var mycket högerpolitik i det förslaget. Sedan vaskades en del bort, men man kan tänka sig att intentionerna ändå finns där. Men detta gällde Europluspakten, och där gick vi inte med. Vi gick inte med på att Sverige skulle ansluta sig till den. Om det hade varit som Ulla Andersson säger och att sådant hade funnits med i sexpacken hade vi aldrig gett klartecken. Nu finns det nog inget sådant - det måste Ulla Andersson visa för mig i så fall. En del av det som ingår rör över huvud taget inte oss. Detta med vad vi ska lägga oss i när det inte rör oss är inte heller en alldeles enkel avvägning. Allt är inte enkelt i Europa.

Anf. 20 Staffan Anger (M)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till finansutskottets utlåtande FiU33. Europa har stora ekonomiska problem. Underskottet i statsbudgeterna växer i ett flertal länder och skulderna ökar i förhållande till BNP. Länder som Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien fortsätter att öka sina underskott i statsbudgeten. Till och med Frankrike har fått sin kreditvärdering sänkt nyligen. Länder i södra Europa har bytt sina regeringar och försöker nu genom åtgärdsplaner få stopp på underskottet i budgeten och stoppa ökningen av skulderna, vilket är absolut nödvändigt. Sverige är tillsammans med Estland det enda land inom EU som har ett överskott i sin statsbudget. Sverige lärde sig mycket efter vår kris i början av 90-talet. Ny budgetlag infördes tillsammans med en rad andra åtgärder som har varit lyckosamma för Sverige under de senaste åren. Vår statsskuld i förhållande till BNP har gått ned från 45 procent år 2006 till dagens 35 procent, och vi fortsätter ha ett överskott även under 2012. I Europa ökar skuldbergen, och snart är snittet på skuldbergen i förhållande till bruttonationalprodukten på väg mot 100 procent. Som svensk kan man vara stolt över hur regeringen och främst finansminister Anders Borg och hans team skött den ekonomiska politiken i Sverige. Herr talman! Regeringen välkomnar också kommissionens förslag till euroländerna vad gäller hårdare och tuffare finansiell planering. Den föreslagna förordningen kompletterar ytterligare bestämmelser i stabilitets- och tillväxtpakten och skärper övervakningen av budgetdisciplinen i euroländerna, vilket verkligen är behövligt. De olika euroländerna påverkar givetvis starkt varandra. Också Sverige får problem när eurostaternas budgetar ska saneras. Exporten till Europa från Sverige kommer att gå ned. Då 70 procent av vår export går till EU och exporten är 54 procent av vår bnp kommer Sverige onekligen att påverkas, och det kan bli ganska allvarligt. För Sveriges del gäller det att förhandla fram en lösning där vi får delta och påverka Europasamarbetet så mycket som möjligt. Vi anser dock att det är riksdagen som beslutar om statens budget, både utgifter och inkomster, och att budgeten först ska presenteras för riksdagen. Vi värnar om den nationella kompetensen i finanspolitiken. Naturligtvis är en bra kommunikation viktig mellan Sverige och EU-kommissionen, och svensk budget kan i enlighet med kommissionens önskemål presenteras för kommissionen senast den 15 oktober. Herr talman! Vi håller också med om att euroländer med stora underskott bör övervakas ännu närmare så att underskottet kan korrigeras helt eller delvis genom olika åtgärder. Vi får nu se hur de fortsatta förhandlingarna mellan Sverige och EU går. Alliansregeringen vill vara med i denna finansiella pakt så mycket som möjligt för att kunna påverka beslut. Vi stöder till stor del finanspakten som EU-kommissionen föreslår. Det är en nödvändighet också för Sverige att Europa får ordning på ekonomin. Vi är som alla vet ett mycket exportberoende land. Även om vi har ordning på ekonomin blir det besvärligt när Europa är nedkört. Till detta kommer problemet med ekonomin i USA. Det är bra att vi i Sverige har resurser att ta av efter att ha hållit ekonomin i balans. Alliansen har dock gemensamt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort ett motiverat yttrande från Sveriges riksdag där vi fastslår att det är riksdagen som beslutar om statens budget, både utgifter och inkomster. Det är en nationell angelägenhet. Herr talman! Vi håller tummarna för att våra förhandlingar går väl i Bryssel så att Sverige får vara med i EU-kretsen så mycket som möjligt och sitta med i förhandlingar vid olika sammankomster i de flesta sammanhang. Vi får se hur förhandlingarna har gått den sista veckan. Mer information kommer på EU-nämnden i morgon, och sedan får vi se vad resultatet blir nästa vecka när statsministrarna möts.

Anf. 21 Bo Bernhardsson (S)

Herr talman! Jag är glad att vi är överens i utskottet om att värna den svenska budgetprocessen och vår suveränitet på området; det är utmärkt. När finansminister Borg var i utskottet och vi hade överläggning berättade han att regeringen inte tyckte att detta stred mot subsidiaritetsprincipen, men ett enigt utskott slår fast att det gör det, att det går för långt. Det är bra. Det är viktigt att ha ordning och reda i finanserna. Här är Staffan Anger och jag överens. Det är dock ingen tillräcklig politik. Om man bara sjösätter den typen av åtgärder riskerar man att cementera massarbetslösheten och förvärra Europas problem. Det är många ekonomer överens med mig och många andra om. Hur ser Staffan Anger på den obalans som finns i det politiska projektet inom eurozonen och Europa där man ständigt påpekar att länderna måste disciplinera sig men inte har några som helst kraftfulla förslag för att skapa sysselsättning och bygga upp välfärden och konkurrenskraften för att få tillväxt i ekonomin? Det är ganska dystert att ta del av det som sker i Europa och kommentarerna till det. Hur ser Staffan Anger på detta? Finns det en obalans, och räcker det med disciplin?

Anf. 22 Staffan Anger (M)

Herr talman! När patienten är allvarligt sjuk måste han opereras snabbt, annars blir det värre. Det är bara att konstatera att vi är där nu. Det är mycket märkligt att den engelska regeringen fram till 2006 hade överskott i sina finanser, men när Brown blev premiärminister sjönk man långt ned med enorma underskott. Nu försöker man ta tag i det och rätta till det. Gör vi inte det blir det etter värre. Jag är stor Europavän; jag tror på Europa. Framför allt tror jag att det är viktigt att Europa i en internationell global konkurrens håller ihop och sanerar finanserna snabbt. Ni som har varit i Kina vet hur otroligt fort det går när det gäller teknisk överföring, utveckling och utbildning. Det handlar om 1,3 miljarder människor. Ska vi klara en tillväxt i Europa måste vi jobba snabbt och göra konsekvensneddragningar i budgeten men ändå satsa EU-pengar på tillväxt i vissa segment. Det fanns också med i Lissabonfördraget, som jag tycker är bra och som jag har uppfattat att Bo Bernhardsson också gillar. Vi ska inte bara dra ned utan vissa segment kommer att få ha kvar sin tillväxt och sina resurser.

Anf. 23 Bo Bernhardsson (S)

Herr talman! I dag, eller möjligen i går, uttalade IMF, som ju inte hör till vänstern i vare sig Europa eller världen, att det finns risk för att det som sker i Europa drar ned världsekonomin och att det blir recession i världsekonomin, trots att det finns ekonomier som är väldigt starka. Det är IMF:s betyg på den högerpolitik som nu sjösätts och där det är en väldig slagsida. Det är nästan enbart disciplin och ytterst lite om tillväxtpolitik, konkurrenskraft och ökad sysselsättning. Om patienten är sjuk måste man sätta in mediciner eller operera, som Staffan Anger säger. Det är dock rätt dumt att operera bort armarna eller andra vitala kroppsdelar så att patienten inte kan försörja sig.

Anf. 24 Staffan Anger (M)

Herr talman! Det är inte bara i Europa det är kris. Den som hörde president Obamas tal i natt blev inte gladare. Där sades att underskotten kommer att öka även om man höjer skatterna - vilket i och för sig är bra för höginkomsttagarna i USA. Men det fanns ingen skuldsanering i USA heller, och det påverkar oss också. IMF är ett organ som fungerar väl. Man är beredd att sätta in pengar. Det nya kontot, ESM, kommer att ha ungefär 500 miljarder euro, och det finns resurser att handha detta. Men nu är det en statsledningsfråga. Har man kraft att göra detta? Grekland och Italien gör rätt och sätter till specialister. Portugals och Spaniens regeringar har åkt ut. Alla är övertygade om att detta måste göras. Det blir en svacka, men den kan bli begränsad under förutsättning att man gör något. Detta innebär dock inte att man inte gör något på andra områden. När det gäller forskning och utveckling finns det en fin budget och planering för EU att fortsätta inom vissa områden för att kunna konkurrera på världsmarknaden.

Anf. 25 Ulla Andersson (V)

Herr talman! När Staffan Anger skulle börja operera tänkte jag: Om han ändå valde rätt patient! Staffan Anger låter målaren i Grekland, förskolläraren i Italien eller sjuksköterskan i Portugal stå för förlusterna. Det är de som drabbas av hemlöshet och arbetslöshet. Det är de som inte får sjukvård eller missbrukarvård. Vi ser hur en stor social oro sprider sig i Europa. Massarbetslösheten kommer att få stora konsekvenser. Det kan inte vara meningen att vi ska bidra ännu mer till det. Det borde vara rimligt att det som har orsakat krisen åtgärdas. Det var ju inte så att Spanien, Portugal och Irland hade stora problem med sina statsbudgetar. Det fick de när de gick in och räddade sina banker. En stor finansiell spekulation i samklang med den valutaunion som EMU utgör har bidragit till krisen. Det är väl det som man först och främst borde åtgärda. Men visst finns det stater som också har andra problem som man borde ta tag i. Något som är tydligt och som inte bara Vänsterpartiet utan till och med Internationella valutafonden säger är att det är nyliberal högerpolitik som har bidragit till det här eländet. Man har låtit marknaden klara sig själv. Man har alltid trott att marknaden ska lösa allt. Man har avreglerat, och vi har haft kraftigt ökade inkomstskillnader i USA och Tyskland och tyvärr också i Sverige. Det leder till ökad finansiell spekulation. En liten grupp människor får väldigt mycket pengar och vill ha avsättning för dem. Det är svårt att förstå Staffan Angers och Moderaternas linje. Man vill på olika sätt ansluta Sverige till den europeiska valutaunionen. Det vill man göra i europakten. Här i dag går utskottsmajoriteten emot sin egen regering. Jag skulle vilja höra Staffan Anger förklara det.

Anf. 26 Staffan Anger (M)

Herr talman! Om vi inte gör något och bara låter detta fortsätta, vad tror du händer då, Ulla Andersson? Om man inte hade tillsatt nya regeringar i skuldländerna Grekland och Italien hade det naturligtvis inte gått. Det är som med företag och privatekonomi: Man måste se till att få balans. Man vill naturligtvis skapa en balans som skadar den enskilda medborgaren så lite som möjligt. Det försöker man göra nu. Man krafsar ihop alla resurser man har i Europa och inom IMF för att få pengar och klara den här svåra situationen. Alla regeringar försöker naturligtvis se till att det blir rättvist. Jag är ingen vän av stora banker. Det är klart att bankerna ska ta sina förluster. Det är vi överens om i Sverige. Om det händer något med de svenska bankerna är det aktieägarna som ska ta det först. Nu förhandlar bankerna med grekerna om nedskrivningar av fordringar. Det är klart att de får ta de smällarna också. Jag håller med om att vi måste se till att ha regler för att styra spekulationer i banksystemet. Det är på väg, men inte helt klart. När det gäller Sverige kan jag bara konstatera att vi är överens. Budgeten ska tas i Sveriges riksdag. Så har det varit och så kommer det att bli. När det gäller sexpacken är vi överens om att kollektivavtal är en sak för den svenska fackföreningsrörelsen och de svenska arbetsgivarna att diskutera. Det ska man inte göra i Bryssel. Jag är helt överens med Ulla Andersson om det. Men det innebär inte att vi inte kan acceptera de andra delarna. Anders Borg har varit nere och förhandlat om bland annat gränserna till euron. Det är naturligtvis viktigt, men frågan om euron beslutas också av dig och mig som medborgare i Sverige. Det är vi som beslutar om huruvida vi ska gå med eller inte, även om det finns en del juridiska småsaker att ta hänsyn till. Det är ganska stabilt och bra. Vi tar inte med de två sakerna. Vi förhandlar nytt. Vi ser till att vi får vara med vid bordet och påverka. Det är jätteviktigt.

Anf. 27 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Staffan Anger tycker tydligen att det är helt okej att sitta med vid ett bord där han inte får rösta och där han kanske inte ens får sitta med mer än en gång per år. Då är det helt okej att gå emot folkomröstningen och tycka att man ska skriva in att Sverige ansluter sig till europakten. Jag har svårt att få det att gå ihop, Staffan Anger. I europakten ska man ju också granska ländernas budgetar, något som du nu ska rösta nej till. Jag tycker att det är en billig utförsäljning av svenskt självbestämmande att sitta med vid ett bord, eventuellt en gång per år. Till skillnad mot privata företag, som Staffan Ander tar upp, är Italien en demokrati. Man går till val, och man röstar fram den regering och den riksdag man vill ha. Det gör mig väldigt orolig att man så enkelt kan avsätta en folkvald regering och tillsätta tjänstemän. Det skapar en oroskänsla i mig och jag undrar vart det ska bära hän. Jag tror inte att medicinen i ett sådant läge kan vara att fatta beslut ovanför människors huvuden. Vi ser hur det rör sig på gator och torg i land efter land. Man är orolig för sitt arbete, man är orolig för att få sänkt lön och man är orolig för att inte kunna leva på sin pension. Människor får lämna sina bostäder, och människor får inte ens medicin och sjukvård. Man fattar beslut ovanför dessa människors huvuden och inför en åtstramningspolitik som inte alls kommer till rätta med problemen, och man låter bankerna gå skadeslösa. Det är bara när det gäller de grekiska bankernas statspapper som man till en liten del ska få stå för förlusterna. Allt annat ska man slippa. Det har man uttalat. Jag har inte hört att Sverige har protesterat mot det. Sverige ska dessutom vara med och finansiera bankernas förluster genom de lån man tänker stoppa in i IMF. ECB ger ut lån till bankerna till 1 procents ränta som de i sin tur kan låna ut i Italien och Portugal till kanske 7, 10 eller 14 procents ränta i stället för att man låter bankerna ta sina förluster och låta skattebetalarnas pengar gå till att skapa arbete. I detta anförande instämde Lena Olsson (V).