Översyn av den europeiska grannskapspolitiken

Anf. 2 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till den reservation som Socialdemokraterna har tillsammans med Miljöpartiet och som fokuserar på Västsahara. Vi tycker att det är angeläget att ytterligare lyfta fram det geografiska området. Vi har grundinställningen att Västsahara borde erkännas. Det är en politik som ligger till grund för att vi tycker att det är viktigt att trycka på också i grannskapspolitiken. Vi ser gång på gång att Västsahara tenderar att tappas bort och inte finnas med i de diskussioner som förs inom EU. Man kläms mellan grannländerna. Den positiva utveckling vi vill se i Nordafrika måste omfatta alla människor. Även västsaharierna har rätt till frihet och en positiv utveckling och att leva i ett fritt land. Vi har också ett särskilt yttrande som trycker extra på jämställdhet och kvinnors situation. Vi socialdemokrater menar att vi måste lära av historiska misstag. Vi måste också se vad som är positivt. EU och Sverige har varit passiva i inledningen av revolutionerna och omvälvningarna i Nordafrika. Man ville vänta och se. När man väntar för att se vem som segrar och vem man vill fortsätta att samarbeta med utan att ta ställning för de demokratiska krafterna och demonstranterna försenas de insatser som vi har möjlighet att göra eftersom vi har etablerade demokratier. Vi har resurser, förmåga och institutioner. Mot den bakgrunden välkomnar vi naturligtvis det meddelande vi har att ta ställning till i dag. Jag känner fortfarande oro för att det inte kommer att leda till de aktiva åtgärder som vi vill se. Om vi ska hjälpa till och stödja starka civila samhällen ska vi använda resurser som finns i de europeiska och svenska starka samhällenas struktur. Det finns många organisationer som vill bidra, bygga kontakter och dela erfarenheter. Det skulle kunna innebära att vi fick säkerhet på andra plan så att vi kan stödja andra insatser. Där finns en fördröjning. Jag uttryckte i ett tidigt skede oro för att kvinnor i Libyen systematiskt skulle utsättas för sexuella övergrepp som en del av den konflikt vi såg och som en del av den dåvarande regimens övergrepp på civilbefolkningen. Det har konstaterats att det har förekommit. Vi vet inte omfattningen av det. Både EU och den svenska regeringen har varit på plats och fått information om det. Libyerna säger att man inte har kapacitet att arbeta med de frågorna och undrar om det finns någon som kan hjälpa till. Det finns de som kan hjälpa till, men hur finansierar vi den hjälpen? Det finns många insatser där vi på ett ganska enkelt sätt kan stödja och hjälpa till. Ett sådant stöd efterfrågas. Men det måste göras. Det finns ingen anledning att dröja med det och tala om 2012 och senare. Det behövs här och nu. Valet i Tunisien var väldigt positivt. Tunisierna deltog i stora mängder i valet; det var något färre när det gäller ungdomar. Man har kommit ett bra steg på väg. Man har valtal, man har öppnat parlamentet och man ser positivt på framtiden. Vi står inför val i Marocko. Där har skett en del förändringar utifrån reaktionerna på den arabiska våren. Det krävs naturligtvis långt fler reformer i Marocko. Men Marocko har liksom den palestinska myndigheten haft möjlighet att bli partner för demokrati med Europarådet. Europarådet är en organisation som kan understödja och samverka med EU för att stärka de mänskliga rättigheterna. Det måste vara en bas för EU:s arbete. Det måste vara stopp för double standard, att man säger en sak och agerar på ett annat sätt. Det har med rätta lett till en viss misstro från de nordafrikanska länderna. I de nordafrikanska länderna ser vi olika utveckling beroende på att länderna är olika. Man har olika grundförutsättningar. Det vi nu känner störst akut oro för är situationen i Syrien och i Egypten. Vi har fått information om att det är vapenvila på gång mellan demonstranter och militär. Det är ju ovant att tala om vapenvila i de här sammanhangen. När den första vågen av demonstranter kom ut på Tahrirtorget i Egypten gick det fredligt till. Även armén hanterade situationen på ett bra sätt. Man lade en god grund genom att finnas där tillsammans. Kristna, islamister, brödraskapet, unga och gamla - människor från hela det egyptiska samhället skapade tillsammans en fredlig revolution. Det var något fantastiskt att få vara med om för mig som stod på Tahrirtorget de aktuella dagarna. Därefter har man inte på samma sätt kunnat hantera situationen, förväntningarna och kraven. Armén måste lämna ifrån sig makten, och det måste bli ett civilt styre. Civila krafter har varit förbjudna. Kvinnoorganisationer har varit förbjudna under årtionden. Politiska partier har varit förbjudna. Man formar inte en politisk motkraft och en aktiv opposition på så kort tid. Det måste man ha respekt för. Nu ska valet äga rum. Det är ett första steg. Jag tror inte att det finns någon väg tillbaka. Det finns så mycket mer att göra. Det är viktigt att ha tryck på den egyptiska regimen och kräva att fängslade demonstranter släpps fria. När det gäller Syrien är det viktigt att vi stöder den process som Arabförbundet driver. Jag tycker att EU även här förlorade möjligheten att vara aktivare inledningsvis. Nu formar sig den syriska oppositionen. Flera av oss hade möjlighet att träffa dem på ett möte här i Stockholm. De var inbjudna för att kunna träffa varandra. Det följs upp av möten i till exempel Kairo. Att oppositionen formar en alternativ politik och ses som ett politiskt alternativ i Syrien är naturligtvis ett viktigt steg. Det ser fortfarande bekymmersamt ut när det gäller den nära framtiden i Syrien. Det finns flera frågetecken för den här regionen, och det finns positiva framsteg som vi alla har att noga följa. Förhoppningsvis ger detta yttrande oss möjlighet att driva på EU att vara tydligare i sina ställningstaganden. Vi välkomnar förslaget att förändra EU:s grannskapspolitik så att kraven på demokrati och mänskliga rättigheter i grannländerna ökar. På grund av dramatiken blir det mer fokus på grannländerna söder om Medelhavet, även om de östliga grannländerna också förtjänar uppmärksamhet. EU måste agera så att man visar att man står upp för de värderingar som utgör unionens fundament. Man måste ha en tydlig hållning i Västsaharakonflikten som rimmar bättre med unionens uttalande om vikten av demokrati och mänskliga rättigheter i Nordafrika. Det västsahariska folkets rättigheter måste försvaras. Om vi är tydliga kan vi få efterföljare. Jag välkomnar inte förändringen i Spanien, men det kan möjligen komma något positivt ut av det, nämligen att man lever upp till de vallöften man har givit om att föra en annan politik när det gäller Västsahara. Det återstår att se om man lever upp till det löftet. Fria och rättvisa val och politiska reformer måste stå i centrum för att utvecklingen ska kunna fortsätta i positiv riktning. Kvinnor måste ges en berättigad roll. Kvinnor har mindre makt i den privata sfären. De har mindre makt inom näringslivet, medierna, de politiska strukturerna och inom myndighetssfären. Om man stöder kvinnor och deras möjlighet att organisera sig kan man också driva på en förändring av de maktstrukturer som finns. Det räcker inte att sätta på sig nya kläder och ha nya bokstavskombinationer och komma tillbaka till makten. Vi måste också granska dem som EU framdeles väljer att samarbeta med. Jag tror att det finns anledning till varning här. Vi behöver fungerande rättsstater och konstitutioner för den sekulära staten. Den sekulära staten har alldeles för få ambassadörer. Jag vet att det lätt uppstår missuppfattningar i denna fråga, men vi har sett detta till exempel i Turkiet. I den delen har det visat sig ha en god effekt, och detta kan stå som modell. De är också geografiskt närmare än vi. Jag tror att den sekulära konstitutionen och sekulära stater är viktigt för att få en demokratisk utveckling för alla, både män och kvinnor. Jag vill understryka vikten av demokratiska institutioner och fria kvinnoorganisationer, fackliga organisationer och medier. Vi behöver också ha visum. Visumreglerna ska inte förändras. Vi vill kunna ha de utbyten som vi vill ha och som vi har goda erfarenheter av när det gäller de nu fria staterna. Jag tänker på Estland, som många av oss besökte 20 år efter befrielsen. Vi vet vilket engagemang det fanns. Det går inte att göra en kopia på det i dagens situation, men det finns erfarenheter att dra av vad det betyder när människor kommer samman. Men då krävs också att man rent praktiskt kan besöka varandra. I dag säger våra kommun- och landstingspolitiker: Vi skulle gärna vilja öppna ett samarbete, men det är så besvärligt med visum att det inte längre går att ha de här kontakterna! De praktiska frågorna, som visum är ett exempel på, behöver undanröjas.

Anf. 3 Bodil Ceballos (MP)

Fru talman! Jag tycker om namnet på kommissionens meddelande. Det antyder att det skulle kunna bli ett totalt omtag i relationerna med våra grannar, och det är vad jag anser behövs. Ny respons på ett grannskap i förändring - namnet förpliktar och visar att det inte handlar om en återgång till tidigare sätt att hantera våra grannrelationer, utan det handlar om något nytt. EU ska enligt meddelandet lära av tidigare misstag och i stället inrikta sig på stöd till demokrati. Det är inte en dag för tidigt, även om demokrati och mänskliga rättigheter också tidigare har stått med som grund för relationerna - åtminstone i teorin. Värre har det varit i praktiken, vilket kommissionen också redovisar. Även utskottet resonerar i utlåtandet på s. 10 om vad som har skett i praktiken. Utskottet menar där att det finns anledning för EU att självkritiskt reflektera över den roll som unionen har spelat. Utskottet menar också att EU:s agerande gentemot de länder vars invånare nu har störtat diktatoriska regimer i alltför hög grad har fått styras utifrån kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen i stället för ett långsiktigt agerande i linje med de värderingar som EU grundas på och har till uppgift att sprida. Om EU i stället i sina relationer med länderna i Nordafrika hade främjat demokrati och mänskliga rättigheter skulle unionen ha stöttat verklig och hållbar stabilitet och utveckling. Det är lätt att vara efterklok. Men det är inte för sent att göra rätt den här gången. Fru talman! Miljöpartiet har vid många tillfällen här i kammaren tagit upp den dubbeltydiga relation vi och övriga EU-länder har till våra grannländer. Jag brukar kalla den omoralisk. Jag börjar känna mig som en riktig moraltant här i kammaren, men jag tycker faktiskt att det är omoraliskt att sälja vapen och övervakningsutrustning till diktaturer. Jag tycker att det är omoraliskt att i utbyte mot handelsavtal förmå länder som inte ens har undertecknat Genèvekonventionen att skriva under återtagandeavtal av flyktingar. Jag tycker att det är omoraliskt att köpa fiskerättigheter och överexploatera fattiga länders fiskevatten. Jag tycker att det är omoraliskt att tvinga på fattiga länder handelsavtal som de inte känner sig mogna att ingå etcetera, etcetera. Inte minst tycker jag att det är osedvanligt korkat av de länder som gör sig beroende av diktaturers oljeleveranser, vilket sedan kan leda till att det är så gott som omöjligt att få till sanktioner mot länderna i fråga när de går över styr, som till exempel i Syrien. EU-länderna har genom våra relationer till nu fallna diktatorer och diktatorer på fallrepet legitimerat diktatur, förtryck och fattigdom. Vi har inte stått på folkets sida utan på förtryckarnas. Vi har accepterat att demokratiska EU-ledare har gått på bordell med eller låtit sig bjudas på allehanda semestervistelser etcetera av diktatorer. Vi har till och med underlättat för diktatorerna att förtrycka sin egen befolkning genom att sälja lämplig utrustning. Vi har en hel del att skämmas över, så också Sverige. Fru talman! Hur bör då EU:s nya respons vara? Det är svårt att säga, och jag tror inte att kommissionens meddelande ger alla svar, även om det ser relativt bra ut när man läser igenom det. En del fattas dock helt, bland annat frågan om kvinnors roll för att bygga varaktig demokrati. Under den arabiska våren och nu också hösten har kvinnorna spelat en mycket viktig och aktiv roll, vilket har rönt stor internationell uppmärksamhet. I dag är det omöjligt att med någon som helst säkerhet uttala sig om hur utvecklingen i våra södra grannländer kommer att se ut och vilka relationer de nya makthavarna kommer att vilja ha med oss - det oavsett hur många meddelanden kommissionen skriver om våra framtida relationer. Det handlar ju inte bara om vad vi vill, att vi anser att våra relationer ska se ut på ett visst sätt och att vi kräver vissa saker för att ge annat i gengäld. Det handlar lika mycket, eller kanske mer, om vad för slags relation de nya makthavarna i våra grannländer kommer att vilja ha med oss. Det är inget som säger att det är vi som kommer att sätta dagordningen för alltid, som vi har vant oss vid. God grannsämja bygger på ömsesidighet och en känsla av att båda parter har något att vinna. Jag är därför övertygad om att EU måste tänka om från grunden och varken i det korta eller långa perspektivet bara ha EU-ländernas bästa för ögonen, som hittills. I ett längre perspektiv kommer EU-länderna och EU-medborgarna att förlora stort på att bibehålla en fortsatt storebrorsattityd gentemot våra grannar. För alla länder kring Medelhavet handlar det om att goda relationer med de närmaste grannarna ligger i allas intresse. Det innebär inte att EU inte ska förmedla de värden vi tror på och som vi menar är avgörande för att ha goda relationer med oss i EU-länderna. En fråga som absolut inte får kompromissas bort i utbyte mot oljeleveranser eller vapenförsäljning är respekten för kvinnors rättigheter och möjligheter att delta i beslutsfattande och uppbyggnaden av de nya rättssystemen. Om man ska tro utvärderingen av tidigare genomförd grannskapspolitik ser det nämligen ut som om demokrati och mänskliga rättigheter lätt har kunnat kompromissas bort hittills eller helt enkelt inte har prioriterats. Länderna i det södra grannskapet kommer att behöva hjälp under ett antal år framöver. Denna hjälp ska naturligtvis innehålla de grundläggande värden som EU-länderna står för, som demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Detta har också demonstranterna krävt. Men som sagt måste det hela utgå från att bygga partnerskap på lika villkor, till skillnad mot hur det sett ut hittills, och inte bara i teorin utan också i praktiken. Fru talman! De revolutioner vi sett har med undantag av Libyen skett i form av fredliga massdemonstrationer som - i kraft av det stora stöd de har fått - har tvingat makthavare att lämna makten. Det vi ser nu i den andra fasen av revolutionen är att andra än initiativtagarna till demonstrationerna har tagit kommandot över den politiska processen och att det inte alltid är särskilt uppskattat av demonstranterna. Det vi i EU har lärt av tidigare misstag är dock att inte lägga oss i människors fria val när "fel" parti vinner. Det är positivt. Tunisiernas rätt att välja sina egna företrädare kan vi inte lägga oss i. Det har vi tydligen fattat, och det är bra. När vi i väst lade oss i palestiniernas val av Hamas ledde det till en försämrad ekonomisk situation för palestinierna som grupp. Det visar med all tydlighet att man inte kan tänja på demokratins spelregler beroende på vad som är mest fördelaktigt för någon av parterna för tillfället. Ett parti som ställer upp i val måste man också kunna rösta på. Allt annat är otänkbart i en demokrati, som jag ser det. Jag undrar om vi har lärt oss också av andra misstag. Det verkar inte så när det gäller flyktingarna åtminstone. I stället har jag fått signaler om att frågan om att ta emot återvändande flyktingar har högsta prioritet i EU:s nuvarande diskussioner med de nya makthavarna. Oljeleveranser verkar också stå högt på dagordningen, oavsett hur demokratiska eller odemokratiska de nya makthavarna förmodas vara. Jag har inte fått några signaler om att en ny respons på ett grannskap i förändring alls är på gång i relationerna till de nya makthavarna i nuläget. I stället är det mer av detsamma. Å andra sidan är ju meddelandet bara ett meddelande än så länge. Men det är också nu som de nya relationerna ska börja byggas. Och det är nu vi ska göra rätt från början i stället för att vänta på att byråkratins kvarnar hinner i kapp verkligheten. Fru talman! Utlåtandet tar inte upp situationen i ett av våra grannländer som EU har ett fördjupat partnerskap med, det vill säga Marocko. Carina Hägg tog upp detta i sitt inlägg tidigare. Även om Marocko har kommit förhållandevis långt när det gäller till exempel jämställdhet, vilket vi naturligtvis ska gratulera Marocko till, innebär inte det att EU har anledning att acceptera ockupationen av Västsahara. EU gör i dag alldeles för lite, eller snarare ingenting, för att få ett slut på ockupationen av Västsahara. Miljöpartiet har därför tillsammans med Socialdemokraterna en reservation, som Carin Hägg nämnde, med ett tillägg om Västsahara eftersom frågan inte nämns i utlåtandet. Jag yrkar bifall till reservation 1. Miljöpartiet har också ett särskilt yttrande om Stockholmsprogrammet som vi inte tycker är en ny "respons på ett grannskap i förändring", snarare en gammal respons.

Julia Kronlid (SD)

Anf. 4 Julia Kronlid (SD)

Fru talman! Sverigedemokraterna är positivt inställda till ett mellanstatligt samarbete, till ett samarbete länder emellan. Dagens EU handlar dock inte längre om mellanstatligt samarbete, utan dagens EU går mot en överstatlig union som ska utvidgas med en övertro på att det går att förena och detaljstyra vitt skilda länder. Vi ser även kritiskt på den utveckling som finns inom EU:s grannskapspolitik, att genom olika partnerskapsavtal på flera sätt i praktiken utvidga Europeiska unionen utanför Europas gränser och med länder i Europa trots att kraven för medlemskap ännu inte uppfyllts. Sverigedemokraterna välkomnar att man i utskottet markerar vikten av tydliga villkor och av konditionalitet gällande arbetet i partnerländerna. Vi vill dock framhålla att villkoren för att ingå partnerskap för rörlighet och ekonomisk integration med tillgång till den fria marknaden måste skärpas ännu mer och bli tydligare. Vi menar att det inte räcker med ett samarbete efter att man ingått ett avtal, haft förhandlingar. Vi vill i stället se tydligare reformer och uppfyllda krav innan man börjar förhandla och ingå olika former av partnerskapsavtal bland annat på områden rörande demokrati, mänskliga rättigheter, en fungerande rättsstat, fungerande gränskontroller och säkerhet. Fru talman! Om det sedan i förlängningen av denna process ska finnas ett framtida medlemskap i unionen för länderna i öst menar vi att villkoren även här behöver tydliggöras och skärpas. Med tanke på situationen i dagsläget i flera av dessa länder är ett medlemskap inte möjligt eller lämpligt inom en överskådlig framtid. För att ta några exempel: Armenien har fått stark kritik från Human Rights Watch gällande pressfrihet och Azerbajdzjan för fängslande av journalister. I Vitryssland ser vi en oroande utveckling med fängslande av personer i oppositionen. Kommissionen säger i meddelandet om grannskapspolitiken att man har inlett förhandlingar med Ukraina gällande djupgående frihandelsavtal. Förhandlingar kommer att inledas med andra länder i öst så snart relevanta villkor är uppfyllda. Nu efter att presidenten i Ukraina nyligen satt sin främsta konkurrent, Julia Tymosjenko, i fängelse har dock EU uttalat att man nog inte kommer att slutföra förhandlingarna med Ukraina. Sverigedemokraterna hoppas att EU står fast vid detta. Jag måste ändå säga: Ja, det är så dags nu att sätta ned foten! I ett meddelande från Utrikesdepartementet för några år sedan gällande mänskliga rättigheter i Ukraina framkom omfattande brister i Ukrainas rättssystem - med risk för mutor och starka politiska påtryckningar på domstolsväsendet. Detta kan omöjligen ha varit okänt för EU när man påbörjade förhandlingarna med Ukraina. Samtidigt tar kommissionen i meddelandet om grannskapspolitiken upp att djupgående frihandelsavtal är aktuella först när deltagande länder nått en tillräcklig nivå av tillförlitlighet i rättsväsendet. Man kan fråga sig om EU anser att mutor och politiska påtryckningar på domstolsväsendet är en tillräckligt tillförlitlig nivå av rättsväsendet. Tydligen utgör det inga hinder för att inleda förhandlingar. Sverigedemokraterna anser att detta är ett exempel på att en del villkor i grannskapspolitiken mer är tomma ord än praktisk handling. Här måste en förbättring ske. Vi menar även att nya kandidatländers ekonomiska standard inte i alltför stor utsträckning negativt bör avvika i förhållande till det befintliga EU-snittet - detta för att undvika nya omfattande eurokriser. Fru talman! Vid Europeiska rådets möten har det framkommit att det är viktigt att redovisa och öppet diskutera de problem som också finns i och med en ökad rörlighet i grannskapet och att det är viktigt att också i fortsättningen vidta verksamma åtgärder för att bekämpa människohandel och olaglig migration. Även om det i sig kan vara positivt med ökad rörlighet så att till exempel studenter, forskare och affärsmän kan resa mellan länderna menar Sverigedemokraterna att det för att det ska fungera med partnerskap för rörlighet och ytterligare visaliberaliseringar behövs höga krav på länderna att vidta åtgärder för att förhindra olaglig migration, kontrollera gränserna, garantera dokumentsäkerhet samt bekämpa organiserad brottslighet och människohandel. Vi ser positivt på att EU-kommissionen lyfter fram vikten av samarbete i dessa frågor och har en ambition att hjälpa länderna i de olika frågorna. Men vi menar att det bör finnas en högre ambition från länderna själva innan avtal ingås. Utan en garanti för att dessa krav verkligen efterlevs ser vi en risk för att problemen och det mänskliga lidande som de innebär kommer att öka ännu mer om ytterligare partnerskap för rörlighet och visaliberaliseringar genomförs, till exempel med Egypten, Tunisien och Marocko, vilket nu är på tal. Vi menar att gränskontrollerna är till för att stoppa just människohandel, människosmuggling, drog- och vapeninförsel samt annan organiserad brottslighet. Ingen skulle väl försvara gränskontroller och visumkrav om enda syftet med dessa var att förstöra för ärliga människors resande och för ett positivt utbyte mellan länder. Från våra motståndare har vi tidigare fått höra att vi, bara för att vi inte är okritiskt inställda till öppna gränser i Europa och i grannskapet, vill bygga upp stora murar mot omvärlden och förhindra människor att resa, studera, arbeta och bedriva handel med andra länder. Detta är naturligtvis inte riktigt. Vi menar bara att ett positivt utbyte mellan länder inte är avhängigt den europeiska unionen och dess grannskapspolitik. I så fall skulle ju alla världens länder behöva ingå i Schengen, i EU eller i dess partnerskap - detta för att kunna möjliggöra ett positivt utbyte mellan våra länder utan stora murar oss emellan. Fru talman! Gällande stöd till det civila samhället, vilket tas upp i utlåtandet, instämmer Sverigedemokraterna med utskottet om att det i många fall är viktigt att stödja aktörer i det civila samhället för att gynna en demokratisk utveckling. Vi ställer oss dock skeptiska till att dela ut stöd direkt till politiska partier och anser att man i högre grad bör se till riskerna som finns i detta. Hur behjärtansvärt det i det enskilda fallet än kan tänkas vara tycker jag ändå att man ska se till risken för politisk snedvridning, det vill säga att vissa partier och grupper kommer att kunna erhålla stöd men inte andra. Vi anser att det kan vara känsligt med den typen av påverkan på det enskilda grannskapslandets interna politiska liv. Det kan även delegitimera en trovärdig opposition och få dem som finns där att uppfattas som utländska marionetter. Sverigedemokraterna anser det vara bättre att stödja ett land genom att dela med sig av verktyg för att kunna bygga upp en demokrati med fria, rättvisa val och ett demokratiskt system. För att lite grann förstå vad jag menar skulle jag vilja ta ett hypotetiskt exempel. I kommissionens meddelande om grannskapspolitiken kan vi läsa att stöd till politiska partier ska finnas för att underlätta framväxten av demokratiska politiska partier som företräder ett brett spektrum av åsikter och synsätt som finns i samhället så att de kan konkurrera om makten och allmänhetens stöd. Läget är särskilt akut i länder där förtryckande regimer fortsätter att hämma pluralism och mångfald. Vi säger här att ett annat land skulle anse att Sverigedemokraterna passar in i beskrivningen av ett parti som vill företräda ett brett spektrum av åsikter och synsätt som finns hos människor i samhället och som vill konkurrera om makten och allmänhetens stöd - detta samtidigt som det finns makthavare som vill hämma pluralism och mångfald av åsikter och därför försöker försvåra för detta parti att verka. Skulle det då vara rätt att det här landet gick in och till exempel understödde Sverigedemokraternas hela valkampanj därför att någon anser att vi är den enda verkliga oppositionen? Jag vet inte riktigt om andra partier i denna kammare i dag skulle tycka det. Det skulle vara välkommet, men jag anser inte att det i det fallet skulle vara demokratiskt riktigt då det rimligen bör vara de partier som har störst stöd från befolkningen i landet som ska få det största finansiella stödet. Att sedan politiska partier och rörelser med egna medel vill stötta sina åsiktsfränder över gränserna är en helt annan sak; det har vi inget emot. Fru talman! I utlåtandet välkomnar utskottet även att Europarådet tagit en rad initiativ för att främja förbindelser med arabiska grannländer och därmed främja de värden som ligger till grund för Europarådet. Under 2011 har Marocko och Palestina beviljats status som partner för demokrati i Europarådet. Som jag tidigare framhållit vill vi se en tydlig konditionalitet med genomförda reformer och uppfyllda villkor innan olika former av avtal ingås, och denna linje vill vi vidhålla även i detta sammanhang. För att främja de värden som ligger till grund för Europarådet hade vi hellre sett att de krav Europarådet har på fria och rättvisa val, avskaffande av dödsstraff, upphörande med våldshandlingar, avståndstagande från terrorism och erkännande av Israels rätt att existera hade varit uppfyllda innan Palestina beviljades status som partner för demokrati i Europarådet. De som beviljas partnerskap i Europarådet bör också vara erkända fungerande stater med ett styre som har kontroll över sitt territorium, vilket inte är fallet i Palestina i dag. I detta sammanhang tycker jag också att det är viktigt att påminna om den tydlighet som finns i Europarådet gällande avståndstagande från dödsstraff och att Vitryssland inte är aktuellt som medlem i Europarådet, mycket på grund av dess dödsstraff. Europarådet bör då vara konsekvent i sina krav även för partner utanför Europa, vilket också borde gälla Marocko, som fortfarande inte har avskaffat dödsstraffet. När det nationella rådet i Palestina och Marocko nu ändå har beviljats partnerskap i Europarådet är vår starka förhoppning att det kommer att leda till en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter och att de krav som har ställts på länderna verkligen följs upp efter två år som överenskommet. Det är viktigt att Europarådet också är konsekvent när det gäller ett fortsatt beviljande av partnerskap, så att inte uppställda krav än en gång blir tomma ord. Jag yrkar återigen bifall till vår reservation nr 2.

Julia Kronlid (SD)

Anf. 4 Julia Kronlid (SD)

Hans Linde (V)

Anf. 5 Hans Linde (V)

Fru talman! Det är nu snart ett år sedan den unge mannen Mohammed Bouazizi gick ned till centrum i den tunisiska staden Sidi Bouzid och tände eld på sig själv, driven av ilska och frustration över de trakasserier som var en del av den tunisiska diktaturens vardag. Han var uppenbarligen inte ensam om att bära på dessa känslor. Under det senaste året har människor runt om i Mellanöstern och Nordafrika med stort mod och med risk för sina liv trotsat regionens diktatorer och auktoritära regimer för att kämpa för sina mest grundläggande rättigheter: rätten att få uttrycka sin åsikt, rätten att organisera sig, rätten att välja sina företrädare i demokratiska val och även rätten att få ett arbete och leva ett värdigt liv utan diskriminering. Vi vet så klart ännu inte vad den så kallade arabiska våren kommer att sluta någonstans, men det är min övertygelse att vi, när vi ser tillbaka på 2011, kommer att se tillbaka på detta år som ett år som förändrade såväl mänsklighetens historia som vardagen för miljoner människor. I dag tävlar EU:s ledare och många ledamöter av denna riksdag om vem som kan stödja demonstranterna i Nordafrika och Mellanöstern mest och med högst rop. Faktum är dock att de folkliga revolterna i Nordafrika och Mellanöstern inte bara synliggjort att de gamla auktoritära regimerna saknade folkligt stöd - de har också satt fingret på EU:s dubbelmoral i relationen till regionen. Samma politiker som i dag hyllar demonstranterna i Nordafrika och Mellanöstern har utan tvekan exporterat vapen till Saudi-Arabien och Egypten. Samma politiker har inte tvekat att åka till Libyen, sätta sig i Muammar Gaddafis tält och fördjupa de ekonomiska förbindelserna. Samma politiker har heller aldrig tvekat att äta älg med den syriska diktaturen i Arvfurstens palats här i Stockholm. Att folket i Nordafrika och Mellanöstern har gjort uppror och i flera fall också segrat har inte skett tack vare västvärlden - det har skett trots västvärldens långvariga och omfattande samarbete med regionens förtryckarregimer. Vi har nu på morgonen fått ytterligare exempel på just detta, då SVT avslöjar att regimen i Syrien i detta nu använder sig av mobilsystem från svenska Ericsson för att övervaka sina egna medborgare och söka upp oppositionella som gömt sig. Vi kunde höra på nyheterna i morse hur företrädare för den syriska oppositionen beskrev hur oppositionella i Syrien i detta nu försvinner och torteras på grund av svensk teknologi. Ansvaret för detta vilar så klart på Ericsson själva, som har producerat systemen och exporterat dem till Syrien. Men ansvaret vilar också på den borgerliga regeringen, som öppet har fördjupat det ekonomiska och handelspolitiska samarbetet med regimen i Syrien. Låt mig ge några exempel på regeringens arbete på detta område sedan den tillträdde 2006. Mellan 2006 och 2010 gav statliga Exportkreditnämnden 139 miljoner kronor i exportkrediter till svenska företag för att de skulle investera och etablera sig i just diktaturens Syrien. 2009 ledde handelsminister Ewa Björling en näringslivsdelegation till Syrien. I denna delegation ingick också Ericsson. Vi behöver bara gå tillbaka till den 7 mars. Då satt Syriens vice premiärminister här i Stockholm, i Arvfurstens palats, och åt älg till lunch tillsammans med Ewa Björling för att diskutera hur man skulle kunna fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och diktaturen i Syrien. När jag i våras lyfte denna fråga i riksdagen och ställde en konkret fråga till handelsminister Ewa Björling om Sveriges handelspolitiska förbindelser med Syrien svarade hon så här: "Det pågår ju en våg av reformer i hela den delen av världen, och jag hoppas att även Syrien kommer att inkluderas i dessa. Utan våra svenska och västerländska företags och vår närvaro hade det inte varit möjligt över huvud taget." Det är alltså Ewa Björlings mening att det är tack vare Ericsson som folket i Syrien nu reser sig. Hyckleriet blir inte tydligare än så här. Samma borgerliga regering som nu uttalar sig och kritiserar regimen i Syrien har aktivt bidragit till att ge regimen verktyg för att förtrycka sin egen befolkning och förfölja oppositionella. Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta åt att Sverige i dag har en handelsminister som hävdar att revolten i Syrien sker tack vare svenska Ericsson, när det är precis tvärtom. Fru talman! Nu är det ju inte bara när det kommer till övervakningssystem som samarbetet har varit omfattande - detsamma gäller också migrationspolitiken. Så sent som för ett år sedan framförhandlades ett ramavtal mellan EU och Libyen om migration, trots att Libyen inte har skrivit under FN:s flyktingkonvention. Gaddafi lovades 60 miljoner euro för att stärka kontrollen av Libyens land- och sjögränser och för att samarbeta med EU:s gränskontrollmyndighet Frontex. Sverige var aktivt drivande bakom detta avtal. Under det svenska ordförandeskapet 2009 skrev migrationsminister Tobias Billström tillsammans med EU-kommissionens viceordförande till regimen i Libyen och vädjade om avtalsförhandlingar kring migrationskontroll. EU-kommissionär Cecilia Malmström mötte så sent som den 15 februari i år Libyens inrikesminister för att komma överens om de praktiska förutsättningarna för att sjösätta ett utökat samarbete runt migration med den libyska diktaturen. I EU:s arbete med att förhindra människor att komma till vår kontinent och söka asyl på flykt undan krig och förföljelser har de gamla diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern varit nära allierade. Vi ser också konsekvenserna. Från den 1 januari 1993 fram till och med den 8 april 2011 dog 15 181 människor när de försökte korsa Medelhavet, ta sig till Europa och söka asyl i vår del av världen. 15 181 kvinnor, män och barn har fått betala med sina liv för EU:s flyktingpolitik. Sedan läser vi Sverigedemokraternas särskilda yttrande att vi måste stärka gränskontrollen. Det är så att man baxnar. Fru talman! Det kanske tydligaste exemplet på EU:s dubbelmoral i relationerna till diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern är dock den omfattande vapenexporten från ett flertal medlemsländer. 2004 avvecklade EU sitt vapenembargo mot Libyen. Under de senaste fem åren har EU:s medlemsstater exporterat vapen till Libyen för upp till 8 miljarder kronor. En rad EU-länder har aktivt bidragit till att beväpna den gamla regimen under Muammar Gaddafi. Italien sålde helikoptrar, och Frankrike uppgraderade Mirage-stridsflygplan. Det är någonting man kanske ska påminna sig om när man förfasar sig över att de libyska stridsflygplanen sattes in mot fredliga demonstranter. Sverige har visserligen inte exporterat några vapen till Libyen de senaste åren, men vi kan knappast vara stolta på detta område. Det faktiska värdet av Sveriges vapenexport till regionen har ökat från 120 miljoner kronor 2009 till 1 112 miljoner kronor under 2010. Sverige lyckades alltså under 2010 att närmast tiodubbla den svenska vapenexporten till Nordafrika och Mellanöstern. Sverige exporterade vapen till Bahrain, Egypten, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Kuwait, Oman och Saudiarabien under 2010, och denna vapenexport har fortsatt under 2011. Man beviljar i år nya avtal med Saudiarabien - samma diktatur som både förtrycker sin egen befolkning och det senaste året även gått in militärt i Bahrain för att slå ned det folkliga upproret där. Fru talman! Kommissionens meddelande Ny respons på ett grannskap i förändring syftar till att formulera EU:s relationer till en region i förändring. Detta hade så klart varit ett utmärkt tillfälle att göra upp med de misstag man har gjort och ompröva EU:s relationer till Nordafrika och Mellanöstern. Men vid sidan av mindre justeringar ser vi tydligt i meddelandet att det totalt saknas politisk vilja att göra några större förändringar. Även efter kommissionens meddelande kommer det ju att vara möjligt att exportera vapen till diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern. Det kommer att vara fortsatt möjligt att fortsätta med en migrationspolitik som kostat tusentals människor livet och som grundas i samarbete med förtryckarstater. Ewa Björling kommer även efter kommissionens meddelande att kunna fortsätta sin diktaturturné i Mellanöstern och Nordafrika på jakt efter nya marknader för det svenska näringslivet. Det finns en rad områden där vi från Vänsterpartiet ser att EU:s grannskapspolitik måste omprövas i grunden om unionen verkligen ska bli en kraft för demokrati och mänskliga rättigheter i regionen. Vi måste stödja demokratiska folkrörelser, i synnerhet fackförenings- och kvinnorörelser. I relationerna med de länder där demokratin faktiskt skulle ha kunnat segra, åtminstone delvis, är det helt avgörande att befolkningen nu själv får sätta sin agenda, fatta sina beslut och göra sina vägval. Men i relationerna till de länder där diktaturer fortfarande styr och där folket fortfarande protesterar är det nu helt avgörande att alla ekonomiska och politiska relationer kopplas till tydliga krav på reformer, demokrati och mänskliga rättigheter. Vapenexporten till diktaturer måste upphöra, och de diktaturer som klänger sig fast vid makten måste mötas av skarpare sanktioner. Relationerna till ockupationsmakterna Marocko och Israel måste i grunden omprövas för att unionen ska kunna ge sitt tydliga stöd till en folkomröstning om Västsaharas framtid och en tvåstatslösning i Mellanöstern. Ett eventuellt framtida samarbete med regeringarna i Nordafrika och Mellanöstern gällande migrationsfrågor måste ta sin utgångspunkt i Genèvekonventionen och den grundläggande mänskliga rättigheten att få söka asyl. Jag vill därmed yrka bifall till reservation 3 från Vänsterpartiet.

Anf. 6 Walburga Habsburg Douglas (M)

Fru talman! Utrikesutskottet lägger i dag fram sitt utlåtande om EU:s grannskapspolitik, med vilket vi vill besvara kommissionens meddelande Ny respons på ett grannskap i förändring . Med detta utlåtande, som genom händelserna runt Medelhavet har blivit väldigt aktuellt, besvarar vi, liksom de andra parlamenten i EU:s medlemsländer och Europaparlamentet, ett meddelande från den höga representanten för EU:s utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Vi arbetar hårt för att våra prioriteringar och värderingar ska få genomslag inom unionen. Vi ska vara med och ta ansvar för EU, den fortsatta utvidgningen och händelserna i vårt grannskap. Grannskapspolitiken som instrument infördes visserligen först 2004 men har sedan dess blivit den övergripande mekanismen för två olika delar, nämligen den sydliga delen som omfattar länderna runt Medelhavet - den så kallade Barcelonaprocessen som har pågått sedan drygt 15 år - och den östra delen som kallas för det östliga partnerskapet. Det grundades 2009 och omfattar sex länder som tills järnridån föll utgjorde en del av Sovjetunionen. Östliga partnerskapet grundades på initiativ av Sverige och Polen och ligger oss därför väldigt varmt om hjärtat. Den europeiska grannskapspolitiken ska organisera vårt samarbete bättre i syfte att förstärka demokratin i länderna och vårt ekonomiska stöd till länderna i vår närhet. Just nu är det södra samarbetet med länderna runt Medelhavet mycket omtalat i och med händelserna i Nordafrika och den arabiska världen. I några länder har genomgripande förändringar börjat ta fart. Tunisien har gått till val, och Marocko ska gå till val i morgon. Egypten ska hålla val inom några dagar. Visst betyder det inte att allt nu är i ordning; det är bara ett första steg mot en demokrati. Här har vi i EU en stor uppgift att hjälpa till när länderna börjar bygga upp sina institutioner och inte minst när de nu ska skriva sina författningar. Det är angeläget att frågor som mänskliga rättigheter men även kvinnornas ställning och jämställdhet ska finnas med i författningarna så att länderna verkligen kan bli partnerländer för oss och ha samma värdegrund som vi. Även stödet för det civila samhället behöver byggas ut mer. Utbytet mellan länderna som omfattas av grannskapet och oss ska bli lättare genom viseringsförenklingar och utbytesprogram för studenter, affärsmän och forskare. Fru talman! Idén med det östliga partnerskapet är att knyta länderna närmare till oss. Detta ska så småningom omfattas av en kommande EU-utvidgning mot detta håll. Här har man bestämt sig för att arbeta med stabiliserings- och associeringsavtal och omfattande frihandelsavtal som ska göra samarbetet lättare. Detta faktum är det som är den största skillnaden mellan östra och södra grannskapet. Riksdagen har alltid varit av den uppfattningen att länder som ligger i Europa och uppfyller Köpenhamnskriterierna på sikt ska kunna bli medlemmar i EU. I dessa ingår de sex länderna i Östeuropa och södra Kaukasus i allra högsta grad. Dessa ambitiösa partnerskap - som ju nu ska bli ännu mer ambitiösa - har hittills inte varit helt friktionsfria. Nu ska det dock bli en förändring i detta genom att EU utformar en förenklad och sammanhållen ram för grannskapspolitiken. Den nya strategin har färre och tydligare prioriteringar och innefattar exaktare riktmärken. Partnerskapspolitiken förväntas inte bli enkelriktad från EU till grannländerna. Länderna som omfattas måste själva också driva på reformer och svara mot förväntningarna. Man kan sammanfatta detta more for more - less for less , vilket innebär att de som anstränger sig mer, blir aktivare och är beredda till reformer också blir bättre försedda med samarbete, utbyte och bilaterala program. Detta är ett uttryck för EU:s soft power, eller attraktionskraft, som kan göra verklig skillnad. Länderna som ser sin framtid i det europeiska enandet är beredda att hålla en högre reformtakt. Som exempel kan man här nämna Moldavien som har lyckats bli av med det kommunistiska styret och drivit landet åt ett positivt håll. Partilandskapet håller på att stabiliseras och parlamentet har börjat arbeta, även om man ännu inte har lyckats välja en president. Allt detta har skett mot bakgrunden av att man inte vill förlora tid på vägen till Europa. Visserligen finns det fortfarande mycket att göra. Den olösta konflikten runt utbrytarprovinsen Transnistrien, som styrs av en kommunistisk regering under Igor Smirnov, gör inte arbetet lättare, men man kan skönja en bättre framtid. Kanske blir Moldavien en framgångshistoria i Östra partnerskapet. Vem skulle ha trott det för ett år sedan? Detsamma gäller Georgien, som har lyft sig självt igen efter det ryska angreppskriget 2008 och har lyckats reformera bland annat polis- och rättsväsendet. Man har också mycket framgångsrikt bekämpat korruption. Där måste vi svara med ännu mer hjälp och samarbete. Samtidigt är det viktigt att man inte glömmer att det särskilt i de sistnämnda länderna finns en stor säkerhetspolitisk utmaning genom de utdragna konflikterna inom gränserna, så kallade frozen conflicts, som alltid även belastar relationerna med grannländerna. Här har EU beslutat att inom grannskapspolitiken förstärka det politiska och säkerhetspolitiska samarbetet med partnerländerna så att säkerhetsproblematiken blir mindre, allt detta som en del i uppbyggnaden av effektivare regionala partnerskap och det bilaterala samarbetet mellan EU och de 16 länder som ingår i grannskapspolitiken. Förstärkning av de mänskliga rättigheterna och demokratisering är ledord i den nya grannskapspolitiken, liksom ekonomiskt samarbete. Vi får nämligen inte glömma att länderna inte bara får ses som en belastning utan även kan utgöra framtida marknader och samarbetspartner för oss. För att verkligen få möjlighet till en så genomgripande reform av grannskapspolitiken och starkare politisk styrning behövs budgetära medel. Vi i utrikesutskottet säger att detta bör finansieras genom kostnadseffektivitet och en återhållsam budgetpolitik. I linje med bra budgetdisciplin ser vi det som naturligt att man omfördelar budgeten snarare än ökar den. Men i längden är vårt koncept med en lyckad grannskaps- och utvidgningspolitik när det gäller länderna runt Svarta havet och längs Rysslands gräns säkert det vinnande kortet för en mer framgångsrik politik för hela Europa. Därmed yrkar jag att utlåtandet läggs till handlingarna och yrkar avslag på alla reservationer.

Anf. 7 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag tror att vi socialdemokrater och majoriteten delar synen att det är viktigt att vi står upp mot dem som känner utvidgningströtthet, tycker att det räcker och vänder sig in mot EU. Det är viktigt att vi står upp för att vi ska fortsätta processen med att utvidga EU och ser vikten av hur det påverkar de länder som finns utanför. Det borde också gälla Nordafrika. När jag läser dokument och talar med folk både i Bryssel och här i Stockholm kan jag känna oro för att man egentligen menar att vi ska exkludera de andra länderna utmed den nordafrikanska kusten. Det är Egypten och Tunisien vi egentligen ska samarbeta med, sedan finns de andra också. Jag känner en mycket stor oro för att vi inte har det perspektivet att vi på olika sätt, beroende på hur utvecklingen går, ska ha ett fördjupat samarbete med länderna generellt. Det måste vara ambitionen, men det måste också understödjas av en politisk vilja och inte bara av ett recenserande. I det perspektivet har jag också med mig Västsahara. Västsahara kan inte exkluderas och hänskjutas till att enbart vara en EU-fråga. Jag vill fråga vilken syn majoriteten har på de här länderna. Ska vi ha en minimalistisk linje eller ska vi vara öppna för att samverka brett, inklusive med Västsahara?

Anf. 8 Walburga Habsburg Douglas (M)

Fru talman! Vi ska självfallet samarbeta med de länder som är med i grannskapet och även med andra, men det här meddelandet handlar mest om de 16 länder som ingår i grannskapspolitiken. Jag tror inte att man gör skillnad mellan det ena och det andra landet där. Vi har sagt att det östra partnerskapet gäller för de länder som ligger i Europa och som har det europeiska perspektivet. De andra får detsamma som det östra partnerskapet. Den enda skillnaden är att de inte har medlemskapsperspektiv till Europeiska unionen. Västsahara är inte ett land som ingår i grannskapspolitiken. Grunden till detta är att det i dag inte finns folkrättsliga grunder att erkänna Västsahara som en självständig stat. Men vi får se vad som händer nu när det är val i Marocko i morgon. Vi debatterade detta i utskottet i dag också. Det har hänt någonting även i Spanien. Vi får se vad som händer. Vi vill ge vårt fulla stöd till den FN-ledda fredsprocessen som försöker hitta en långsiktig och stabil lösning för båda parter, men i dag pratar vi om de 16 länderna som ingår i grannskapspolitiken.

Anf. 9 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag tolkar det så att det finns en öppning för att föra en aktivare politik när det gäller Västsahara. Jag vill också bestämt säga att de folkrättsliga grunderna finns där. Vi ska stödja FN-processen när det gäller Västsahara, men vi stöder kanske den processen effektivast genom att också ha en aktiv och medveten politik från Europas sida. Jag kan känna en liten vag positionsförändring när det gäller Moderaternas syn på Turkiet. Det finns en ökad tveksamhet. Det ser man i inläggen här, i skriftliga frågor och i olika debatter i olika sammanhang. Jag vill ställa en kontrollfråga. Är det någon förändring på gång i majoritetens syn på Turkiet som ett ansökarland? Alla vet att det finns mycket kvar för Turkiet att göra för att leva upp till de krav som EU ställer. Jag vill förvissa mig om att det inte finns någon glidning i synen i Turkietpolitiken.

Anf. 10 Walburga Habsburg Douglas (M)

Fru talman! Jag tror att jag kan lugna Carina Hägg. Vi här i Sverige har alltid talat om det europeiska perspektivet för länderna i östra Europa och Turkiet. Det har ofta varit ett skäl till vissa friktioner med andra EU-medlemsländer att vi är så positiva till Turkiets medlemskap. Jag tror inte att Carina Hägg behöver skönja något problem i denna fråga.

Hans Linde (V)

Anf. 11 Hans Linde (V)

Fru talman! Den senaste tiden har det talats mycket om att vi ska lära av våra misstag när det gäller EU:s och Sveriges relationer till Nordafrika och Mellanöstern. Men frågan är när vi ska börja lära av misstagen och sjösätta de nya lärdomarna. Vi ser hur våldet i Syrien har eskalerat under en väldigt lång tid. Det är vanliga människor som går ut på gatorna för att protestera fredligt som betalar priset. Amnesty International pratar om att så många som 3 000 syrier har försvunnit. Har man försvunnit i Syrien de senaste månaderna har man inte gått vilse på en skogspromenad. Då är man med största sannolikhet inte i livet längre. Tyvärr tyder också mycket på att siffrorna är ännu högre än så. Vi vet samtidigt att tusentals, kanske tiotusentals, syrier just nu sitter fängslade under vidriga förhållanden. EU har agerat väldigt senfärdigt när det gäller Syrien. Det satt långt inne att få till stånd sanktioner mot Syrien, framför allt därför att länder som Italien stretade emot eftersom de hade starka ekonomiska intressen och oljeintressen i Syrien. Men nu finns det vissa sanktioner på plats. Jag tycker att det är välkommet att vi får signaler om att ett paket med skarpare sanktioner mot Syrien nu är på väg. Sanktionerna mot Syrien behöver skruvas åt. Det handlar om att fler personer får sina konton frysta, att fler beläggs med reseförbud och att man fryser fler av regimens konton. Man bör också se över om det finns andra områden där vi kan införa sanktioner. Nu är det ett lysande tillfälle att lära av misstagen och sätta frågan om demokrati och mänskliga rättigheter högst upp på dagordningen före våra kommersiella intressen. Ett av de områden som har diskuterats i EU är att införa sanktioner gällande it och kommunikationsutrustning, just sådan utrustning som Ericsson har exporterat till Syrien för att man ska kunna övervaka sin egen befolkning. Min fråga till Walburga Habsburg Douglas är: Hur ser Moderaterna på ytterligare sanktioner? Är Moderaterna beredda att stödja ytterligare sanktioner när det gäller it och kommunikationsutrustning till Syrien?

Anf. 12 Walburga Habsburg Douglas (M)

Fru talman! Först och främst vill jag säga att jag tycker att det här meddelandet andas att man vill arbeta och göra största möjliga insats för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Vi tycker att det är mycket viktigt att ha en kommunikation med länderna. Sanktioner som helt skär av länderna är inte alltid det riktiga målet. Jag tror själv att det är viktigt att se vilka sanktioner vi kan införa gemensamt med EU. Vi får se hur långt vi kan komma med sanktionerna mot Syrien när vi har Foreign Affairs Council i Bryssel nästa vecka. Vi har sett att förändringar håller på att ske. Du säger med rätta att situationen för de mänskliga rättigheterna just nu är förfärlig. Därför tror jag att det är mycket bra att vi försöker få en majoritet för att man stramar åt sanktionspaketet mot Syrien.

Hans Linde (V)

Anf. 13 Hans Linde (V)

Fru talman! Det var ett litet eko från de gamla moderaterna vi hörde från den tid då man också motsatte sig sanktioner mot apartheidstyret i Sydafrika. Moderata samlingspartiet borde kanske också lära sig någonting av sin historia. Jag måste erkänna att jag inte är speciellt imponerad eller intresserad av dokument som andas olika saker. När vi ser människor försvinna i Syrien och när vi ser människor dödas varje dag i Syrien behövs det inte dokument som andas olika saker. Då behövs det praktiskt politik. Vi vet att den syriska regimen använder svensk teknologi för att leta upp oppositionella som gömmer sig runt om i Syrien. De för bort dem, torterar dem och mördar dem. Då är frågan: Ska det vara möjligt för Ericsson att fortsätta att exportera den teknologin? Ja eller nej! För mig som vänsterpartist är svaret självklart. Vi måste gå in med tydliga sanktioner. Det ska inte vara möjligt för Ericsson att förse regimen i Syrien med den typen av teknologi framöver. Här skulle jag önska ett tydligt besked från Moderaterna. Vill man att Ericsson framöver ska kunna fortsätta att exportera den typen av teknologi, som bidrar till förtrycket? Är man beredd att sätta verktygen i händerna på regimen eller är man beredd att införa sanktioner på detta område?

Anf. 14 Walburga Habsburg Douglas (M)

Fru talman! Vi har sagt att våra utrikesministrar nästa onsdag ska tala om Syrien, och vi fick i morse en föredragning av företrädare för det svenska Utrikesdepartementet som berättade för oss hur sanktionerna ser ut. Nu skulle jag kunna göra det lätt för mig och säga att varje land gör som det vill, men faktum är att vi måste försöka få samstämmighet bland EU:s 27 länder. Där tycker jag att den svenska regeringen agerar helt rätt.

Anf. 15 Ismail Kamil (FP)

Fru talman! Den europeiska grannskapspolitiken har utvecklats positivt under de senaste åren, och det är bra. Europeiska unionen gynnas långsiktigt av att vara omgiven av demokratier och stabila grannar. Genom att EU kan erbjuda grannländerna stöd vad gäller politiska och ekonomiska reformer kan fred och säkerhet stärkas. Den europeiska grannskapspolitiken måste grunda sig på ett ömsesidigt ansvarstagande baserat på partnerskap, inte på påbud. Syftet måste vara stöd till uppbyggnaden av demokrati, stimulans av hållbar ekonomisk och social utveckling samt en sammanhållen ram och uppbyggnad av effektiva regionala partnerskap. Det gäller att vidta nödvändiga åtgärder som stärker samarbetet och demokratiutvecklingen, bland annat genom stöd till det civila samhället, främjande av mediefrihet, åstadkommande av lösningar av pågående konflikter samt intagande av gemensamma ståndpunkter med dessa länder när det gäller säkerhet och andra viktiga frågor. Fru talman! Sverige måste ha en mer aktiv roll i EU och inte bara ansluta sig till EU-linjen när den är färdig. Vi ska vara först på banan och inte ha sena ståndpunkter, när alla andra länder redan har bestämt sig. Vi måste ha större fokus på jämställdhet, speciellt med tanke på kvinnornas ställning i dessa länder. Därför är det viktigt att kvinnor deltar i uppbyggnaden av demokratiska och fredliga samhällen. Fokus på religionsfrihet måste prioriteras, inte minst efter det som hänt kristna i Egypten efter diktatorns fall. Rätt att utöva sina religiösa ceremonier utan att utsättas för diskriminering eller förföljelse ska garanteras i grundlagen. Mer fokus måste läggas på demokrati och MR-aspekter, speciellt i förhållandet majoriteten-minoriteter. Respekten för etniska grupper måste i dessa länder skyddas i respektive lands konstitution. Sverige måste tydligt ta på sig rollen som det land som är på folkets sida, som vill hjälpa till och påskynda demokratiska och ekonomiska reformer. Fru talman! Den arabiska våren har hittills resulterat i att tre diktaturregimer fallit - Tunisien, Egypten och Libyen - och folken i Syrien och Jemen fortsätter med sina protester. Förhoppningarna är stora att dessa två diktaturer inom kort också kommer att falla. I nästa fas, efter demokrativågen i Mellanöstern och Nordafrika, är det strategiskt viktigt att fria val hålls och nya konstitutioner skrivs. Här kan Sverige spela en stor roll genom goda kontakter och det goda rykte Sverige har. Nu gäller det att forma en europeisk grannskapspolitik utifrån människors lika värde, respekt för mänskliga rättigheter och nationsbyggande på demokratisk och jämställd grund. Europeiska unionen måste lära sig av sina tidigare misstag och bygga upp och vidmakthålla starka relationer byggda på gemensamma värderingar med grannarna. Fru talman! Från utrikesutskottets sida anser vi att det nu är dags att förstärka den politiska dialogen. Det är totalt 11 000 miljoner euro i EU:s långsiktiga budget, den för perioden 2007-2013. Att endast 300 miljoner, mindre än 3 procent, avsätts från mekanismen för gott styre är inte rimligt. Folkpartiet anser att kopplingen måste vara starkare än den hittills har varit. Utformningen av stödet och storleken på det måste tydligt påverkas av om partnerlandet gör framsteg eller inte när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

Anf. 16 Bodil Ceballos (MP)

Fru talman! Man kan inte låta bli att tänka på att diskussionen för ett år sedan var en helt annan. Då talade vi inte om att lära av tidigare misstag. Vi var några partier som tog upp den dubbeltydiga relation som vi har med våra länder i grannskapet, men de allra flesta talade bara om ökad frihandel och fler avtal, aldrig om den skada vi gjort genom att stötta diktatorerna. Det talade vi inte om för ett år sedan. Nu har vi en helt ny situation, och det gläder mig att höra Ismail Kamil säga att vi ska lära av tidigare misstag. Det gläder mig också att höra att Ismail anser att vi ska ha en mer aktiv roll i EU och att vi ska vara det land som står på folkets sida. Den bild jag har av hur vi fungerar i EU-samarbetet är att vi väldigt mycket väntar in. Vi driver säkerligen vissa frågor. Jag känner mig rätt övertygad om att Carl Bildt har frågor som han driver starkt, likaså de andra ministrarna, men det handlar mycket om att vi ska vänta in och låta lady Ashton vara den som för vår talan. Och då tar det väldigt lång tid innan man kommer till skott. Hur ser du, Ismail Kamil, på möjligheten att vi som land kan bryta den trenden? Hur ska vi bli den starka rösten igen? Jag antar att vi inte enbart ska vara en stark röst i EU utan också vara det land som står på folkets sida generellt, att vi ska vara en röst i världen.

Anf. 17 Ismail Kamil (FP)

Fru talman! Jag tror inte, Bodil, att det är någon nyhet att Folkpartiet sedan många år tillbaka krävt, både när det gäller biståndspolitiken och stöd och avtal, att det ska kopplas till demokrati och demokratirörelser i världen. Det är alltså inte något som vi nyligen antagit som politik. Jag och många andra i Folkpartiet har jobbat med dessa frågor under 10, 15, 20 år. Det är viktigt att vi kan agera tillsammans i Europeiska unionen. Det har varit Sveriges politik under många år, från 90-talet och framåt - vi kan ju inte gå längre tillbaka i tiden - att man helt enkelt har väntat. Jag tycker att det med tanke på Sveriges rykte utomlands och med tanke på Sveriges aktiva roll i många andra frågor är dags för Sverige att ta på sig ledartröjan. Vi från Folkpartiets sida kommer att göra allt för att Sverige ska ha den rollen.

Anf. 18 Bodil Ceballos (MP)

Fru talman! Det låter mycket bra, och jag hoppas att ni också gör det, Ismail Kamil. Såsom det ser ut i dag får jag från gröna politiker i andra länder, som jag har mycket kontakt med, höra att de förväntat sig mycket mer av Sverige, att Sverige skulle vara mycket mer drivande i olika frågor än vad vår regering är. Då är det bra om ni tar den rollen i regeringen och driver de frågor som jag vet att ni drivit också tidigare. Det har varit en obalans. Det står att vi ska arbeta för mänskliga rättigheter, demokrati och allt sådant redan i våra relationer till de andra länderna. Men vi ska också ha åtgärder för frihandel, vapenexport och alla möjliga saker. Allt finns med i våra relationer. Men det som man har arbetat mest med är frihandelsfrågorna. Frågorna om mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokrati är sådant som man inte har gjort särskilt mycket åt. Det räcker inte att saker och ting finns i vackra dokument om man inte använder dem i verkligheten. Där tror jag att ni bör vara i frontlinjen, också i er egen regering. Ni här i riksdagen har också någonting att säga till om, tycker jag. Ni får kanske ta era regeringsmedlemmar i örat om de inte gör som ni tycker. Du pratade om nästa fas och att det är strategiskt viktigt hur vi arbetar framöver. Det var det jag också ville ta upp i mitt tidigare inlägg. Det handlar om vad det är för ny relation vi har. Vi kan inte bara vänta in att lady Ashton och allihop är överens om hur vi ska göra nu, för det kommer att ta tid. Vi måste göra rätt redan från början. Det är strategiskt viktigt att tänka långsiktigt, inte bara inom den närmaste perioden. Jag skulle också vilja höra om du har några ytterligare idéer om hur nästa fas ska se ut och hurdan strategin bör vara.

Anf. 19 Ismail Kamil (FP)

Fru talman! Det är en jätteviktig fråga som Bodil tar upp. Jag har medvetet tagit upp den även i mitt anförande. Den svenska regeringen är också mycket aktiv på den punkten. Man har kommit fram till att Sverige måste ta den aktiva rollen. Det gäller till exempel religionsfriheten som en viktig del. Jag nämnde de kristna i Egypten, som har blivit attackerade. I Tunisien har en del händelser ägt rum. Jag tror att det är oerhört viktigt. Jag är fullt medveten om det och vet också att den svenska regeringen funderat i de termerna att man vill ta en mer aktiv roll i påbyggnadsfasen, fasen efter den här första delen, när rörelserna har ägt rum och det kommit nya konstitutioner och nya grundlagar. Sverige kan vara aktivt och hjälpa till. Redan från början ska det vara rätt. Vi ska inte vänta tills de har formats. Då blir det mycket svårare att ändra eller påverka. Det är mycket viktigt att Sverige så fort som möjligt och så tydligt som möjligt tar den rollen i samarbetet inom Europeiska unionen för att komma fram till de resultat som är bra för folket. Därför har jag tagit upp att vi ska lära oss av de gamla misstagen. Det här med inre angelägenheter, som en gång i tiden varit politiken för många europeiska länder och även för Sverige, den delen är förbi nu. Man måste aktivt koppla samman stödet och samarbetet med demokratifrågor, kvinnofrågor, miljöfrågor och många andra frågor.

Anf. 20 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag vet att en partikamrat till Ismail Kamil, Cecilia Malmström, har varit i en del av de här länderna. Hon var också i Libyen under Gaddafitiden och försökte diskutera och teckna avtal om flyktingsituationen. Nu när jag var i Tunisien senast fanns det missnöje där. Man upplever att EU vill betala för att inte få flyktingar men inte har det breda engagemanget. Bilden av att vi inget har lärt, att vi vill betala för att det inte ska komma flyktingar hit, att vi inte har ett flyktingperspektiv och att vi inte ens har konventionerna i fokus får inte sprida sig. Jag tycker att det är djupt allvarligt. Det finns intresse av att höra hur Folkpartiet ser på de här frågorna. Vi har tidigare här i dag diskuterat vikten av en visumförändring som gör att det blir lätt för dem som är boende i till exempel de nordafrikanska länderna att ha ett utbyte och komma till Europa för studier eller kontakter exempelvis med kommunpolitiker och på många olika sätt. Sedan finns det grupper som sitter fast därför att de var på väg någonstans eller kanske var gästarbetare. De var inte medborgare. Vi har en stor grupp som sitter i Tunisien i dag. Man vet inte vart de ska ta vägen. Hur ser man från majoriteten på hur man ska kunna lösa de här frågorna? Är det kvotflyktingar? Ska de sändas tillbaka till exempelvis Eritrea? Detta är något som vi måste lösa tillsammans. Många förväntar sig att det kanske inte ska anses vara rimligt att de länder som har fångat upp detta och varit värdländer under en väldigt kaotisk tid ensamma ska kunna hantera denna situation. Där vill jag gärna höra hur Folkpartiet har tänkt. Hur menar man när man pratar om jämställdhet? Jag ser inte att man understöder den med de här instrumenten, tvärtom. Jämställdheten förpassas oftast till biståndspolitiken. Där minskar de här delarna. Vilken är Folkpartiets politik?

Anf. 21 Ismail Kamil (FP)

Fru talman! Carina nämner Cecilia Malmström. Carina vet lika väl som jag att Cecilia som kommissionär under de senaste månaderna har gjort allt för att harmonisera och samordna det europeiska flyktingmottagandet så att det inte ska behöva hända att människor drabbas eller dör i havet som i dag. Hon jobbar parallellt med att dels ta kontakt med de här länderna för att man ska säkerställa att de flyktingarna blir kvar, dels trycka på många europeiska länder för att man ska kunna ta emot flyktingar med lite mer ansvar och så vidare. Folkpartiet har i de här frågorna varit mycket tydligt. Det är därför vi tar upp detta. Kommer demokratin till de här länderna, till grannländerna, kommer det inte att finnas skäl för att folk ska fly från sina länder och komma hit. När det gäller jämställdhet och kvinnofrågor är det däremot långt kvar. Därför är det viktigt - jag sade det till Bodil också - att vi just nu är i fas två, när vi börjar vara aktiva från Sveriges håll och tar kontakt med dem, så att vi bygger grunderna redan från början på rätt sätt.

Anf. 22 Carina Hägg (S)

Fru talman! Då konstaterar jag att Folkpartiet och jag nog inte riktigt har samma bild av hur läget är. Jag tror inte att det är så förnöjsamt. Jag möter en annan bild. Det är oerhört viktigt att inte bara säga att vi har lärt utan att Europa verkligen har lärt, gör på ett annat sätt i dag och inte har dubbla standarder. Vi får väl återkomma och följa upp det. Jämställdhet är en fråga som jag är medveten om att Folkpartiet lyfter upp. Men när jag tittar på den konkreta politiken sedan man gick ut på Tahrirtorget och från att man började i Tunisien måste jag säga att vi också måste se till kvinnornas situation. Kvinnorna var inte bara delaktiga. De var ibland de första. I Libyen var kvinnorna de första ute på gatorna. Men det är inte de första som får stöd och uppmärksamhet. Än i dag har man inte sagt att man ska ge stöd och se hur man kan hjälpa de kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld och övergrepp som en del av det som ICC har pekat på kan vara krigsbrott. Det finns många sådana punkter. Vi behöver stödja kvinnors möjligheter att fritt organisera sig och bygga upp organisationer för att vara delaktiga. Det är viktigt hur vi komponerar våra delegationer och på vilket sätt vi bjuder in människor. Det finns otroligt mycket att göra. Vi har inte utsett en ambassadör för 1325. Det är ett gammalt löfte från regeringen. Den är fortfarande inte tillsatt. Vi vet inte hur det går med en ny handlingsplan. På punkt efter punkt kan vi se att det verbala inte följs upp med de basala åtgärderna. Titta på SRHR-frågorna, där vi har byggt upp en kompetens! Trots det verbala stödet faller stödet över tiden. Det krävs att man också gör insatser. Jag har förväntningar på att Folkpartiet skulle kunna vara en motkraft till den moderata politiken, men dess värre har jag inte sett det, inte heller i talarstolen i dag.

Anf. 23 Ismail Kamil (FP)

Fru talman! Jag delar inte din uppfattning, Carina. Folkpartiet har gjort mycket i dessa frågor. Vår minister Nyamko Sabuni har åstadkommit mycket i de här frågorna, även här i Sverige, som tyvärr de tidigare socialdemokratiska regeringarna har misslyckats med. Men även i Europa, den sydliga delen av Mellanöstern och andra länder har vi från Folkpartiets sida under alla våra kontakter gjort allt för att stärka de här frågorna. Självklart måste vi prioritera dessa frågor, precis som många andra frågor. Men just jämställdhetsfrågorna och synen på kvinnorna är helt annorlunda. Därför är det nu beträffande de 16 länder som grannskapspolitiken gäller viktigt att vi lyfter fram de här frågorna extra, både kvinnofrågor och jämställdhetsfrågor men också frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet och många andra frågor. Jag tror att det är en lång väg kvar att gå, men det gäller att vara aktiv och beslutsam från början. Det kommer i alla fall Folkpartiet att vara. Det kan jag garantera.

Anf. 24 Fredrick Federley (C)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i utlåtandet och avslag på de reservationer som finns. Jag måste också säga att det är väldigt välkommet att läsa texten i utlåtandet. Bodil Ceballos från Miljöpartiet tog upp mycket av det som är kärnan i utlåtandet. Det handlar om ett uppvaknande i EU där man inser att man inte har skött de här frågorna på ett korrekt och riktigt sätt tidigare. I utlåtandet hänvisar man bland annat till artikel 21:1 i Lissabonfördraget, som reglerar hur EU:s grannskapspolitik ska hanteras. Det blir ganska tydligt hur man kapitalt har misslyckats med detta. Jag tror att det är något mycket allvarligt som ligger till grund för det. Man har sett på en del av våra grannländer, framför allt i Nordafrika och Mellanöstern, som om de har varit länder som inte har varit kapabla att resa sig och kräva demokrati. Man har sett det som att de inte har haft samma längtan till frihet, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet som vi har haft i Europa. Detta perspektiv är ganska allvarligt. För ett år sedan var det nästan ingen i denna kammare, inklusive jag själv, som faktiskt hade vågat tro att vi i dag skulle stå och diskutera hur man kan säkerställa en demokratisk utveckling i de nordafrikanska länderna. För ett år sedan trodde de flesta av oss att det fortsatt skulle vara diktaturregimer som skulle styra. Vi kunde inte se tecken på att folket skulle resa sig. Nu har man vågat göra det. Resningen har skördat många offer, och en hel del mod har investerats av människor som har vågat ställa sig upp mot förtryckarregimer. Men resningen i sig kanske har varit det enkla - när gnistan väl är tänd är det lätt att få i gång en brand. Det svåra är nu att bygga demokratiska stater, och ingen av oss ska inbilla sig att vi är annat än långt ifrån färdiga med detta. Därför är det viktigt att man från utskottet är tydlig med att kritisera hur man tidigare har skött grannskapspolitiken. Det är också tydligt att man har haft ett centralistiskt perspektiv från EU:s sida, som har kommit att handla mycket om regimerna i de här länderna. Man har valt att utveckla handelsförbindelser, vilket på ett sätt kan vara bra för att det stärker ekonomin och kan ge en grogrund för oppositionella krafter att växa fram, men handelsförbindelserna kan också ha varit något som har bidragit till att regimerna har kunnat hålla sig kvar vid makten betydligt längre än de annars hade kunnat göra. Det är också tydligt att man från EU:s sida egentligen totalt har misslyckats med det som är grunden i ett demokratibygge: att stärka kvinnorättsorganisationer, hbtq-rörelser och yttrandefrihetsrörelser och att stärka människors möjlighet att organisera sig. Det är lätt att prata om detta i ett land som Sverige, som har en lång tradition - 100-150 år - av fri organiseringsrätt. Vi är vana att ha en stor flora av partier och en bred och utbredd press som har stått fri från centralmaktens påverkan. Det är lätt att tro att vårt demokratiska system utan vidare är överförbart på andra länder. Här måste saker och ting byggas från grunden. Där borde mycket av EU:s fokus samlas framöver. Samtidigt är det viktigt att man inte glömmer vikten av inbyggda belöningssystem. Jag tror att en del i problematiken tidigare har varit att man inte har haft värden som mänskliga rättigheter, demokrati, fri organisering, mäns och kvinnors lika rätt och värde och så vidare som grundparametrar i förhållande till de här regimerna, utan man har valt att förhandla med dem nästan som om man bedömt att folken där inte har denna längtan. I dag bör vi fokusera på att lägga in de parametrarna i EU:s grannskapspolitik för att kunna stärka rätt typ av framväxande krafter. Med rätt typ av krafter menar jag inte att centerpartistiska partier ska ta över dessa länder, men jag menar att länder som bygger på demokratisk grund, alla människors lika rätt och värde, respekt för de mänskliga rättigheterna och yttrandefrihet ska belönas genom att vi har en betydligt generösare och öppnare attityd emot dem. Vi kan också se hur vissa länder inom Europeiska unionen, framför allt kring Medelhavet, har haft starka intressen, både ekonomiska och politiska, av att upprätthålla en del av de här regimerna. I migrationsdebatterna här i kammaren har jag själv många gånger kritiserat det avtal som Italien ganska nyligen - det är knappt två år sedan - slöt med Libyen för att Libyen skulle bromsa migrationen till Europeiska unionen, så att Italien inte skulle få fler migranter. På så sätt har vissa politiska ledare i Europa kommit att understödja regimer av förtryckande karaktär runt om i Medelhavsområdet. Det är egentligen synd att det ska behöva gå så långt som att folken reser sig innan Europeiska unionen vaknar. Vi ska komma ihåg att det är snart ett år sedan det började, och det är först nu som Europeiska unionen agerar. Jag tillhör dem som är starka vänner av det europeiska samarbetet. Jag har full respekt för att det ibland tar mycket lång tid att samordna oss när vi har många olika viljor. Samtidigt är det ett misstag när de länder som kanske har de största möjligheterna att agera och verka i demokratisk riktning har tagit så lång tid på sig. Det är inget annat än ett svek mot våra vänner som har samlat mod och rest sig mot dessa krafter. Samtidigt är det en ganska komplicerad bild man får i debatten här. Jag ska apostrofera några av mina kolleger som varit uppe tidigare i debatten här. Jag tycker att Carina Hägg från Socialdemokraterna har en lite förenklad bild av svårigheterna. Hon menade i sitt inlägg att Sverige har varit saktfärdigt att agera och att stödja den ena eller andra kraften. Jag tror att man ska vara varsam här. Sverige ska inte ha några intressen av vilka politiska krafter som växer fram. Däremot kan vi stödja generella principer om organisering, demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Men det skulle ha varit oerhört problematiskt om till exempel den svenska regeringen och riksdagen hade ställt sig helhjärtat bakom den libyska oppositionen, som ju inte heller har ett klanderfritt agerande. Den som lyssnade på morgonnyheterna i dag kunde höra att man nu har börjat granska hur de många gånger modiga rebellerna i Libyen också har utfört en hel del dåd som vi aldrig kan stå bakom. I en blodig konflikt hade risken varit att Sveriges riksdag hade ställt sig bakom en hel del övergrepp som vi aldrig hade kunnat försvara. Vi måste ha det i åtanke. Carina Hägg menade också att vi från Sveriges sida var väldigt sena att agera när det gällde till exempel Libyen. Jag vill minnas den aktuella debatt vi hade om Libyenfrågan här. Då kunde Socialdemokraterna inte leverera besked om vilka insatser man var beredd att ställa upp på. Det försinkar ju också möjligheten för regeringen att fatta beslut. När det kommer till viktiga internationella insatser anser inte jag eller regeringen att vi bara ska plöja på för att få en majoritet, utan det är viktigt att ha med oss så många partier som möjligt, så att vi kan säga att en stor bredd av Sveriges riksdag står bakom detta. Det handlar om svenska soldater som ska agera och om svenska resurser. Det kan komma att kosta liv, och det kommer att kosta oerhört mycket pengar. Då är det viktigt att man har en politisk förankring som är ännu bredare än en egen majoritetsregering. Jag hade tänkt argumentera lite med Hans Linde också, men han var tyvärr tvungen att avvika, så jag avstår från det. Jag kan bara avrunda med att säga att jag ser fram emot att utskottet fortsätter att agera i den tydliga riktning som man nu har valt. Jag är också övertygad om att utrikesminister Carl Bildt kommer att fortsätta följa den linjen, så att vi kan få den tydliga och lite mer aktivistiska hållning som finns i utskottet. Det är sällan som utskotten är så tydliga i kritiken av det som har varit som man faktiskt har varit här. Jag ser fram emot att det inte bara blir fina ord, som i Lissabonfördraget, utan att det nu i grannskapspolitiken konkretiseras och leder till konkreta åtgärder.

Anf. 25 Bodil Ceballos (MP)

Fru talman! Jag tyckte om det där med "aktivistiska". Det är bra om vi kan vara lite aktivistiska, så att inte bara vi i utskottet utan också regeringen i EU-samarbetet kan vara lite aktivistisk och driva frågor själva. Det gör ju de stora länderna. De väntar inte in lady Ashton för att tala om vad de tycker, men det gör vi. Jag tror att Sverige skulle må bra av att visa omvärlden att vi också har en egen röst, inte minst med tanke på det goda rykte som vi faktiskt har runt om i världen. Där börjar man nu fundera över vart Sverige tog vägen. Var är Sveriges röst? Men det var egentligen inte detta jag skulle fråga dig, Fredrick Federley, om utan om Västsahara och folkrätten och de glidningar som jag upplever är på gång när det gäller synen på om Marocko ockuperar eller inte. Det är en självklarhet folkrättsligt att Marocko ockuperar Västsahara. Det är ingen som har ifrågasatt det tidigare. Men nu under senaste åren har jag vid ett antal tillfällen i spansk press märkt av glidningar i detta. Den nuvarande spanske utrikesministern menar att egentligen är inte Västsahara ockuperat av Marocko. Detta är någonting helt nytt. Det spanska konservativa partiet som nu vann makten med stor majoritet har gått till val på att stärka Västsahara. I EU-samarbetet är det ändå Sverige som allra mest har stött Västsahara. Jag ser det som ett gyllene tillfälle för Sverige att skapa allianser med de spanska ministrarna när det gäller Västsahara. Jag är inte lika säker på att de vill vara emot fiskeavtalet, eftersom Spanien är det land som har allra mest båtar. Men om de ska ha en Västsaharapolitik värd namnet bör de också stötta det. Där har ni en uppgift.

Anf. 26 Fredrick Federley (C)

Fru talman! Tack för frågan, Bodil Ceballos! Det råder ingen tvekan om att Centerpartiet anser att det bör vara ett fritt och demokratiskt Västsahara som vi nu går till mötes. Däremot anser vi inte att det är Europeiska unionen som ska stå för erkännandet. Det betyder dock inte att Europeiska unionen ska förhålla sig neutral till ockupationen som vi anser finns där. I Centerpartiet har vi försökt att göra vad vi kan. Vi har politiska kanaler och har också försökt agera som parti och folkrörelse där vi har samarbete via Centerpartiets internationella stiftelse i Västsahara i demokratiprojekt och kvinnoprojekt. Vi har nästan varje mandatperiod delegationer som åker ned och träffar både politiska företrädare för västsaharierna men också för organisationer för mänskliga rättigheter på plats. Det handlar också om att skapa den kunskap som behövs. Detta är ett otroligt fattigt område där det behöver byggas otroligt mycket framöver. Det kommer också att bli en stor diskussion. Den dagen Västsahara förhoppningsvis blir fritt och demokratiskt har vi otroligt mycket vi behöver göra från både svensk sida och EU:s sida för att bygga upp det till en stabil demokrati med en fungerande och stark ekonomi. Där är fiskeavtalen en stor del i detta. Det är inga hemligheter. Det kommer att utgöra en av de viktigaste grunderna för Västsahara. Det sluts i dag avtal som utan tvekan går att kritisera. Man tar egentligen ockuperade folks fiskerättigheter och överlåter dem på någon annan. Det har framförts kritik från olika håll. Men det är återigen 27 länder som fattar beslut om detta. Kritik har framförts, och från Centerpartiets sida är vi beredda att fortsätta att göra det.

Anf. 27 Bodil Ceballos (MP)

Fru talman! Det jag menar är att det i det här laget är oerhört viktigt att se till att glidningen av definitionen av ockupation eller ej inte tillåts glida vidare utan att man sätter stopp för den. Det är Spanien och Frankrike som lite gått i bräschen för glidningen därför att man har egna intressen i området. Där är det väldigt viktigt att Sverige står emot. I det här läget finns det lite större chans, eftersom Spanien är på väg tillbaka till den politik det en gång hade i Västsaharafrågan. Anledningen till att EU har gått med på fiskeavtalen är att det finns klausuler som menar att det också måste komma västsaharierna till del etcetera. Nu håller man på och bygger och bygger i huvudstaden Al-Ayun. Det är ett sätt för Marocko att visa EU att det kommer västsaharierna till del. Men man talar inte om vem som ska bo där, och vad det är till för. Man talar inte om den stora invasion som har varit av marockaner till Västsahara. Det sätter hela systemet ur spel. Det är en olaglig åtgärd från ett ockuperande land att flytta en massa nybyggare dit. Det sker som vi vet också i många andra länder. Det händer en massa saker. Men jag menar att det mer är någon form av lurendrejeri eller ett spel för kulisserna för att visa EU: Vi gör faktiskt detta. På samma sätt är det vissa västsaharier som får del av fiskeavtalen, etcetera. Är man regimtrogen kan man få del av dem. Det är väldigt viktigt att vi står fast vid vår linje och försöker sprida vår linje till övriga. Ockupation är inte okej.

Anf. 28 Fredrick Federley (C)

Fru talman! Jag ska inte gå i polemik med Bodil Ceballos eftersom jag är av samma uppfattning. Men jag kan göra en anknytning som kanske kan förklara lite av problematiken. Bodil var i sin första replik inne på möjligheten att kunna agera mer själv. Den är helt klart lite större om man är en större och starkare kraft i Europa. Så är det helt enkelt. Man får ständigt göra avvägningar. Är det så att vi ska försöka agera själva här? Risken är då att vi från de andras sida har fulat ut oss på en rad andra områden. Det är ganska många gånger, särskilt om man som jag sitter i EU-nämnden, som man skulle vilja skrika lite högre och kasta papperen bakom sig. Å andra sidan är risken om man börjar bli för aktivistisk att de andra slutar lyssna till en. I dag befinner vi oss i ett läge där vi har Europas öra tack vare flera år av att ha ägnat oss åt att vara en del av Europas kärna. Den balansen får man alltid gå. Men det måste definitivt finnas ett bortre stopp där vi säger: Sverige kan inte acceptera mer, och här säger vi absolut nej. Vi ska försöka tillhöra Europas kärna av den enkla anledningen att om vi får de stora jättarna att lyssna till oss och känna respekt för oss är det bättre än att de stänger oss ute. Då har vi skapat ett problem som gör att vi aldrig får igenom vår politik. Men i övrigt är det ett stort grönt ljus till Bodil Ceballos i replikerna.

Anf. 29 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag hoppas att den ovana som har spridit sig att försöka skriva om historien inte sprider sig till Centerpartiet. Jag noterade att beskrivningarna inte stämde. Jag vill påminna om att så sent som tisdagen och onsdagen före den fredliga revolutionen i Egypten var den svenska regeringen tillsammans med europeiska regeringar beredda att sända Catherine Ashton till Kairo. På fredagen skulle hon ha stått och skakat hand med Mubarak. Det var den politiska meningen. Det var inte Europas regeringar som ändrade på förhållningssättet. Det var demonstranterna på Tahrirtorget som gjorde det. Gång efter gång har Europa tagit fel initiativ och gjort fel ställningstagande och begått vad jag sammantaget vill kalla historiska misstag. Det måste vi lära oss av. Det måste regeringen ta ansvar för. Det inkluderar även regeringspartierna. Jag har en annan mer konkret fråga. Jag tog för ett bra tag sedan upp en fråga utifrån lärdomarna i Iran och situationen för oppositionen där när det gäller telekommunikation. Något initiativ skulle vi kunna ta från svensk sida. Det vore rimligt att Sveriges handelsminister inte bara främjade svenska företag i olika länder inklusive i diktaturer utan också tog ett initiativ. Hur ska vi använda telekommunikationen? Finns det möjligheter till frivillig överenskommelse som vi har talat om på mineralsidan och som vi har sett när det gäller diamantsidan? Kan vi överföra det tänket? Å ena sidan säger vi att det är jättebra att oppositionen använder sig av telekommunikation och att vi ska stödja och driva på att den ska kunna använda sig av den. Man ska kunna använda Twitter och Facebook. Å andra sidan tar vi inget initiativ för att göra den vägen så säker som möjligt. Vi kan driva in människor i det så att de försätts i en farlig situation, något som vi har debatterat tidigare här i kammaren. De blir fängslade, förföljda och torterade. Det måste finnas en helhetssyn på detta. Här har regeringen vägrat att ta upp de frågorna. Har Fredrick Federley en annan åsikt?

Anf. 30 Fredrick Federley (C)

Fru talman! Tack för frågorna, Carina Hägg! Jag avser inte på något sätt att skriva om historien, och det avser inte heller Centerpartiet att göra. Därför kan vi också påminna om de två dagarna innan fredagen när upproret började i Kairo. Jag kan inte minnas att Carina Hägg eller Socialdemokraterna krävde att man inte skulle ha relationer med Egyptens ledning över huvud taget. Jag minns socialdemokratiska utrikesministrar från Sten Andersson och framåt. Jag kan inte minnas någon som har krävt att man inte ska träffa länders företrädare när de är diktaturer. Men jag välkomnar den nya socialdemokratiska linjen som säger att man inte ska umgås i varma rum med diktaturer. Jag kan bara välkomna den nya politiska linjen. Centerpartiet delar den uppfattningen. Det kommer i FN-sammanhang och i en rad andra sammanhang att vara så att vi tvingas att sitta vid samma bord med människor vi föraktar. Men det är också så att vi måste kunna föra en dialog där. Jag tror inte heller att folken som är förtryckta är betjänta av en total isolering. Här får man ständigt gå en balansgång där det säkerligen historiskt har blivit och framöver kommer att bli en del fel. Men man måste vara medveten om att det inte är någonting nytt att man har träffat företrädare för länder som på ren svenska har varit diktaturer. Det måste vi komma ihåg. Det vore en historieförfalskning om man menade någonting annat. När det kommer till export av produkter är det betydligt mer komplicerat än vad jag tror Carina Hägg vill göra gällande. Jag skulle därför vilja fråga: Menar Socialdemokraterna och Carina Hägg att Ericsson ska beläggas med exportförbud? Menar man i så fall att det ska gälla i hela världen eller bara från produktionsanläggningar i Sverige? Frågan är inte på något sätt löjlig eller irrelevant. Den visar på problematiken och att risken är att företagen flyttar ut. Jag anser att Ericsson har ett stort moraliskt ansvar i detta sammanhang. Däremot kan jag tycka att det inte är upp till regeringen att reglera det enskilda företaget Ericsson.

Anf. 31 Carina Hägg (S)

Fru talman! Den första delen gällde synpunkter som vi framförde i ett tidigt skede, och det var ett av skälen till att jag som representant för Socialdemokraterna åkte till Egypten. Jag åkte dit för att visa att vi hade en annan ståndpunkt. Vi stödde demonstranterna. Vi stöder fredliga krav på demokratiutveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Tar vi detta ansvar och stöder dem ökar vi också möjligheterna för att dessa krafter, när det sker en omvälvning eller en revolution, får utrymme. Att stå passiv betyder också att man ger större utrymme för de krafter som kanske har en annan agenda och som inte riktigt har formulerat sig i dessa frågor. Det handlar alltså inte om att inte ta ställning. Det handlar om att ta ställning. Där menar jag att regeringen har sviktat. När jag talar om det som jag har kallat rättvis kommunikation har jag inte talat om att Sveriges regering ska gå in och reglera eller att vi kanske ska tala om förbud i första hand. Jag menar att man måste ha en helhetssyn på vad man gör. Vi kan inte driva en politik som medvetet försätter människor i fara utan att de själva är medvetna om det. Man kan mycket väl inventera företag i denna sektor, föra en diskussion och driva på. Kan man göra en sektorsöverenskommelse? Hur kan man jobba tillsammans? Hur kan man skapa en rättvis kommunikation? Man behöver alltså inte spetsa till det utan dra lärdom av det som vi har sett och förklara för kommunikationssektorn att det långsiktigt faktiskt också ligger i deras intresse att ha förtroende i dessa frågor. Sedan vet vi att det är av stort värde för oss personligen som är engagerade i olika samhällsrörelser och politiska partier, men också för näringslivet, att i denna värld kunna använda mobiltelefoner och internet. Det är en tillgång, men vi måste våga se att det kan finnas problem och också våga ta initiativ och inte skjuta allt som inte är strikta handelsfrågor åt sidan.