Svenskt stöd via banker till Somalia

Svar på skriftlig fråga 2018/19:380 besvarad av Statsrådet Per Bolund (MP)

Fi2019/00875/B

Finansdepartementet

Finansmarknads- och bostadsministern

biträdande finansministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2018/19:380 av Anders Österberg (S) Svenskt stöd via banker till Somalia

Anders Österberg har frågat mig om vad jag har för uppfattning om den uppkomna situationen att svenska banker i allt större utsträckning avslutar konton med koppling till det informella överföringssystemet hawala, och hur jag kan agera med anledning av detta.

Till att börja med delar jag Anders Östbergs uppfattning att det är en självklarhet att Sverige ska verka för att alla typer av penningtvätt och finansiering av terrorism bekämpas. Detta har länge varit ett prioriterat område för regeringen. Jag upplever också att det finns en bred politisk enighet i dessa frågor.

Den svenska regleringen på området bygger på globala standarder och präglas av ett riskbaserat synsätt. Om risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med en viss kundrelation bedöms som hög är banken skyldig att vidta skärpta åtgärder för att motverka den förhöjda risken. Så kan fallet exempelvis vara när kundrelationen innefattar omfattande transaktioner till s.k. högrisktredjeländer, t.ex. via hawala-nätverk. I de fall banken trots dessa skärpta åtgärder inte får tillräcklig kännedom om kunden för att på ett tillfredställande sätt kunna hantera denna risk är banken skyldig att avsluta kundrelationen. Detta är ett grundläggande krav i såväl det svenska som det globala regelverket. Alla som vill tillhandahålla penningöverföringar via hawala måste därför naturligtvis göra sitt yttersta för att förse bankerna med den information de behöver och visa att alla risker kan hanteras.

Avsikten med regelverket är inte att banker och andra verksamhetsutövare regelmässigt ska avsluta affärsförbindelser och vägra upprätta nya med hänvisning till att den risk för penningtvätt eller terrorismfinansiering som affärsrelationen innebär inte går att hantera. Detta beteende, som ofta benämns de-risking, är inte förenligt vare sig med det riskbaserade synsättet som regelverket kräver eller en effektiv bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. Att så är fallet har lyfts fram inte minst av den internationella organisationen FATF (Financial Action Task Force) som under senare år i olika sammanhang framhållit att de-risking inte är i linje med de globala standarderna. FATF har även publicerat ett flertal vägledande dokument om hur banker och andra verksamhetsutövare bör agera för att förbättra situationen.

Regeringen är just nu i färd med att genomföra EU:s femte penningtvättsdirektiv, som bl.a. innehåller ytterligare bestämmelser om hur bankerna ska agera i affärsförbindelser eller transaktioner som involverar högrisktredjeländer. Inom ramen för detta arbete har regeringen under hösten remitterat en promemoria som bl.a. behandlar förekomsten av de-risking i ett större perspektiv och hur denna företeelse inte ska behöva förekomma i banker som tillämpar en sofistikerad riskhanteringsprocess. Min förhoppning är att bankerna och övriga verksamhetsutövare tar till sig detta budskap. Detta har jag också för avsikt att framhålla i mina fortlöpande kontakter med branschen.

Stockholm den 20 mars 2019

Per Bolund