svenskars säkerhet utomlands

Svar på skriftlig fråga 2004/05:748 besvarad av

den 28 januari

Svar på fråga 2004/05:748 om svenskars säkerhet utomlands

Utrikesminister Laila Freivalds

Ulla Hoffmann har frågat mig om jag avser att göra översynen av svenska medborgares säkerhet utomlands så allmän att den exempelvis även inkluderar svenska medborgares säkerhet i främmande länders fängelser.

Ulla Hoffmanns fråga har sin bakgrund i det tragiska beskedet att den svenske medborgaren Ogbachristos Kifleyesus har avlidit och det faktum att det i Eritrea fortfarande finns en fängslad svensk medborgare, Dawit Isaac.

I anledning av dessa två fall vill jag gärna kortfattat redogöra för vilka regler som gäller beträffande det sätt på vilket Sverige kan bistå svenska medborgare som blivit frihetsberövade utomlands.

Enligt 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser är staterna skyldiga att, när en utländsk medborgare frihetsberövats, underrätta hans eller hennes konsulat om personen själv begär detta. En stat är skyldig att underrätta en frihetsberövad om denna rättighet. Våra ambassader och konsulat ska se till att landet där de är verksamma och dess myndigheter respekterar denna skyldighet.

En svensk utlandsmyndighet ska så snabbt som möjligt underrätta Utrikesdepartementets konsulära enhet när den får reda på att en svensk medborgare på något sätt har frihetsberövats. Utlandsmyndigheten ska sedan se till att den så fort som möjligt får tillfälle att besöka den som frihetsberövats. Rätten till besök följer också av den nämnda Wienkonventionen. Syftet med besöket är inte bara att ambassaden eller konsulatet ska få relevanta uppgifter i ärendet direkt från personen själv utan också att konsuln ska kunna förvissa sig om att den frihetsberövade svenske medborgaren inte utsätts för något otillbörligt fysiskt eller psykiskt lidande.

En ambassad eller ett konsulat ska därefter se till att en frihetsberövad får regelbundna besök av en svensk tjänsteman vid ambassaden eller konsulatet eller av någon annan lämplig person. Ofta kan de här besöken ske i samråd med till exempel en svensk präst som är verksam i landet.

Skulle det vid ett besök hos en frihetsberövad svensk utomlands visa sig att fängelseförhållandena ger anledning till kritik, finns det i huvudsak två handlingslinjer. Från svensk sida kan vi antingen själva eller tillsammans med övriga EU-länder ta initiativ till en diplomatisk framställning. Det andra är att vi kan föreslå att förhållandena tas upp till diskussion inom EU-ländernas konsulära rådsarbetsgrupp COCON i Bryssel.

I fall av dubbelt medborgarskap har det traditionellt varit så, att denna rätt inte gäller om personen behöver hjälp i en av de stater han är medborgare i. Folkrätten på detta område är dock under utveckling. I dag anses det inte längre finnas något hinder mot att utöva diplomatiskt skydd i fall av dubbelt medborgarskap, om rätten utövas av en stat som personen är medborgare i och dessutom har starkast anknytning till. Denna utveckling skulle innebära ökade möjligheter till att utöva diplomatiskt skydd, och är en utveckling Sverige verkar för.

Sammanfattningsvis kan konstateras att svenska ambassader och konsulat ska se till att svenska medborgare som av någon anledning blivit frihetsberövade i ett annat land får en behandling som står i överensstämmelse med allmänt vedertagna normer.

Enligt min mening är de regler och riktlinjer för vilka jag ovan redogjort sådana att de normalt tillgodoser svenska medborgares berättigade krav på säkerhet i främmande länders fängelser. Samtidigt verkar vi från svensk sida för att våra förutsättningar att agera även i fall av dubbelt medborgarskap ska öka.