Skolundervisningen i svenska

Svar på skriftlig fråga 1996/97:138 besvarad av Statsrådet Ylva Johansson

den 11 december

Svar på fråga 1996/97:138

Statsrådet Ylva Johansson

Carina Moberg har frågat mig vilka åtgärder som är planerade för att
förhindra att ungdomar går genom utbildningssystemet utan att nå till-
fredsställande kunskaper i svenska. Frågeställaren hänvisar bl.a. till en
skola i Huddinge där inga elever klarade målen i årskurs 5 i svenska.

Inledningsvis vill jag redogöra för gällande regler vad gäller äm-
nesprov.

Den nya läroplanen, Lpo 94, och de nya kursplanerna infördes fr.o.m.
läsåret 1995/96 för årskurserna 1-7.

Enligt grundskoleförordningen skall ämnesprov i svenska, engelska
och matematik användas i slutet av årskurs 9 för att bedöma elevernas

kunskapsutveckling och som stöd för betygssättning. Ämnesprov i samma
ämnen erbjuds i slutet av årsurs 5 för att bedöma elevernas kunskapsut-
veckling. Statens skolverk fastställer ämnesproven och meddelar närmare
föreskrifter om dem.

De ämnesprov som erbjöds i årskurs 5 vårterminen 1996 var de första
i sitt slag. Lärare och elever hade haft drygt ett halvår på sig att anpassa
undervisningen och arbeta mot de nya målen.

Enligt Skolverket är de nya proven för årskurs 5 inte prov i traditio-
nell mening med svar som antingen bedöms som riktiga eller felaktiga.
Resultaten betygssätts inte. De skall snarare ge läraren hjälp att göra en
allsidig bedömning av elevernas kunskaper och utveckling jämfört med
målen för årskurs 5, både i fråga om att läsa, skriva och tala. Läraren får
underlag för insatser så att eleverna kan förbättra sina kunskaper.

Skolans viktigaste ansvar är att se till att alla elever får de kunskaper
som krävs för att klara sig i samhället. De finns formulerade i kursplaner-
nas kravnivå. Det är skolan och ytterst skolhuvudmannen som har ett
resultatansvar. De nationella proven i årskurs 5 är till för att ge skolan
underlag för behovet av förstärkta insatser.

Det kommer nu rapporter från utvärderingar som tyder på att den ge-
nomsnittliga eleven klarar sig bra men vi ser också oroande tendenser till
att de barn jag brukar kalla ”gråzonsbarn”, de barn som behöver extra
stöd för att klara sig väl i skolan, får det allt svårare.

Det är ett allvarligt problem att vi ännu inte har en skola utan förlora-
re. Fortfarande finns det barn och ungdomar som lämnar skolan med
otillräckliga kunskaper. Det är en tragedi för dem som drabbas och ett
oerhört slöseri för samhället. Därför har Skolverket fått i uppdrag att bl.a.
utvärdera hur kommunerna fördelar resurser till elever med särskilda
behov. Skolverket skall också analysera de hinder som kan finnas för
skolor att leva upp till sitt ansvar för elever med behov av särskilt stöd.

Jag ser med stor oro på utvecklingen i vissa invandrartäta områden,
där det är få elever med svenska som modersmål. I dessa områden skapas
en språkmiljö i och utanför skolan, som ger få naturliga tillfällen att an-
vända det svenska språket. Det skapar särskilda svårigheter när det gäller
att utveckla goda kunskaper i svenska. Skolan ensam kan inte lösa detta,
men det är viktigt att skolan gör allt vad den kan för att stödja invandrar-
elevers språkutveckling. I budgetpropositionen för år 1997 har regeringen
föreslagit att 5 miljoner kronor anvisas för att ge extra stöd i svenska
språket för elever i invandrartäta områden.

Jag vill slutligen erinra om att regeringen för budgetåret 1995/96 av-
satt 125 miljoner kronor för särskilda insatser i invandrartäta områden.
Åtta kommuner har tilldelats bidrag. Syftet med insatserna är bl.a. att öka
de vardagliga kontaktytorna mellan invandrare och övriga svenskar för att
underlätta inlärning i svenska språket. 1 budgetpropositionen för 1997 har
regeringen föreslagit ytterligare 125 miljoner kronor för insatser i invand-
rartäta områden.