Regeringens kunskap om diskriminering

Svar på skriftlig fråga 2019/20:1926 besvarad av Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)

Svar på frågorna 2019/20:1925, 2019/2020:1926 och 2019/2020:1937 av Ludvig Aspling (SD)
Strukturell rasism, regeringens kunskap om diskriminering och hatbrott

Ludvig Aspling har frågat mig om vilken grund det finns för statsministerns påstående att rasistiska strukturer och idéer är vanligt förekommande i Sverige och om jag kan redogöra för resultatet hittills av den nationella planen mot rasism och hatbrott, exempelvis med avseende på

kunskapsläget när det gäller omfattningen av domstolarnas användning av straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken och hur många av dessa brott som i så fall begicks inom ramen för verksamhet knuten till en rasistisk organisation

hur många personer som fällts för brottet olaga diskriminering, hur många som tilldömts diskrimineringsersättning i tvistemål, samt hur många av målsägandena/kärandena som var afrosvenskar

Ludvig Aspling undrar också om jag kan peka på någon vetenskaplig undersökning som bekräftar att sådan omedveten och därmed strukturell rasism är vanligt förekommande i Sverige.

Rasismen har ingen plats i Sverige. Trots det är den en del av vår historia och vår samtid. I Sverige tar sig rasismen olika uttryck, såsom hatbrott, diskriminering på arbets- eller bostadsmarknaden eller upplevelser av att behandlas sämre i kontakt med myndigheter.

Den nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen beslutade 2016 har bidragit till ett strategiskt, effektivt och samlat arbete på området. Insatserna inom ramen för planen har bidragit till att både brett och på ett riktat sätt motverka de olika formerna av rasism och liknande former av fientlighet och förbättrat förutsättningarna för myndigheters och det civila samhällets fortsatta insatser.

Arbetet har också bidragit till en ökad kunskap om hur rasismen i Sverige tar sig uttryck. De senaste åren har forskning, myndighetsrapporter och det civila samhället bidragit med sådan kunskap. Historiska övergrepp påverkar tex. livsvillkoren för våra nationella minoriteter än idag. Judar och romer ser sig tvingade att dölja sin identitet och samer i norra Sverige vittnar om rasism på lokal nivå. Muslimska kvinnor i slöja utsätts för förolämpningar och hot i butiker eller i kollektivtrafiken och afrosvenskar är i högre grad arbetslösa och hänvisade till lågstatus- och låglönearbeten jämfört med övriga befolkningen med motsvarande utbildningsnivå.

Liknande uppgifter om rasismens uttryck och konsekvenser får bl.a. stöd i EU:s senaste undersökning om minoriteter och diskriminering från 2017. Av rapporten Likvärdigt bemötande i myndigheter som togs fram på uppdrag av Forum för levande historia förra året framgår också att personer som riskerar att utsättas för rasism många gånger upplever sämre bemötande från myndigheter än andra grupper. Diskrimineringsombudsmannen uppger att diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är en av de vanligaste grunderna för anmälda ärenden.

Brottsförebyggande rådet publicerar vartannat år statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv. Vartannat år görs fördjupade studier av anmälningar gällande olika former av rasism. Enligt den senaste rapporten från 2019 utgjorde det främlingsfientliga/rasistiska motivet den största kategorin.

I sommar publicerade Center mot våldsbejakande extremism en ny kunskapsöversikt om vit maktmiljön i Sverige som visar på att antalet aktiviteter inom den miljön, med undantag av år 2019, har ökat de senaste åren.

Under 2020 har människor i många länder i världen protesterat mot uttryck för rasism i vår tid. Många av dem har egna erfarenheter av rasismen i vårt samhälle. Det är hög tid att ta dessa erfarenheter på allvar.

Stockholm den 25 augusti 2020

Åsa Lindhagen