Mittuniversitets lokalisering och framtida utveckling

Svar på skriftlig fråga 2016/17:1405 besvarad av Statsrådet Helene Hellmark Knutsson (S)

Dnr U2017/02346/UH

Utbildningsdepartementet

Ministern för högre utbildning och forskning

Till riksdagen

Svar på fråga 2016/17:1405 av Per Åsling (C) Mittuniversitetets lokalisering och framtida utveckling

Per Åsling har frågat mig hur jag ser på Mittuniversitetets lokalisering och på hur verksamheten bör vara fördelad mellan de båda campusorterna Östersund och Sundsvall.

Den svenska modellens goda möjligheter för människor att utbilda sig oavsett inkomst, bostadsort och bakgrund har historiskt lagt grunden till vårt välstånd och vår konkurrenskraft och gett människor ökad frihet. En viktig del av regeringens politik är att det ska vara möjligt att kunna studera vidare, byta karriär och bilda sig under hela livet och i hela landet.

Lika tillgång till utbildning är en demokratisk rättighet. Alla ska ges lika möjligheter att gå vidare till högskoleutbildning oavsett bakgrund. Det är därför av största vikt att motverka skillnader i tillgång till utbildning mellan människor med olika bakgrund, men också att säkerställa att utbildning finns tillgänglig i hela landet, t.ex. via olika former av distansutbildning. Det är också viktigt att de resurser som ges till högskoleutbildning verkligen används i syfte att erbjuda de utbildningar som studenterna och arbetsmarknaden efterfrågar.

Högskoleutbildning har funnits i Östersund sedan början av 1970-talet då socialhögskolan inrättades vilken sedan omvandlades till Högskolan i Östersund i samband med 1977 års högskolereform. Genom åren har det inom utbildning och forskning byggts upp ett nära samarbete med det lokala och regionala näringslivet. En bärande tanke med högskolereformen var ökad tillgänglighet och en breddad rekrytering till högre utbildning i hela landet. Den tanken kvarstår.

Sedan Mitthögskolan, numera Mittuniversitetet, inrättades har högskolelandskapet genomgått flera förändringar. Nuvarande styrningsprinciper infördes 1993 genom propositionerna Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (prop. 1992/93:1) och Högre utbildning för ökad kompetens (prop. 1992/93:169). De statliga universiteten och högskolorna har sedan dess långtgående möjligheter att själva bestämma hur resurser ska användas, vilket utbildningsutbud som ska finnas vid ett lärosäte och var verksamheten ska lokaliseras. Principen att statliga universitet och högskolor själva ansvarar för utbildningsutbudet, både i fråga om vilka utbildningar som ska ges och hur dessa ska utformas, har införts för att utbildningarna då har bedömts kunna nå högre kvalitet. Regeringen har nu gett en särskild utredare i uppdrag att göra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och resurstilldelning. I utredarens uppdrag ingår att föreslå hur ansvaret för dimensioneringen av utbildningsutbudet ska fördelas mellan regeringen och lärosätena för att säkerställa kompetensförsörjningen och andra samhällsbehov.

Regeringen har ett samlat ansvar för de effekter enskilda myndighetsbeslut får för staten som helhet. Ett universitets eller en högskolas lokaliseringsort är därför en fråga, som bland annat måste utgå från nationella behov, strategier och prioriteringar. Myndigheterna har i regel själva fattat beslut om sin lokalisering, men det är viktigt att statliga universitet och högskolor för en god dialog med det omgivandet samhälle och sin uppdragsgivare, regeringen, om stora förändringar som påverkar lärosätet.

Stockholm den 2 juni 2017

Helene Hellmark Knutsson