Enskilda avlopp
Svar på skriftlig fråga 2020/21:1837 besvarad av Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)
- Start
- Svar på skriftlig fråga är ännu inte publicerad
Svar på fråga 2020/21:1837 av Nina Lundström (L)
Enskilda avlopp
Nina Lundström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att kommunernas ansvar för bevisbördan ska tydliggöras samt att kommunernas roll som myndighet ses över för att stärka fastighetsägarnas roll i miljöarbetet.
Regeringen har uppmärksammat att en ökad flexibilitet kan vara önskvärt när det gäller kommunernas skyldighet att ordna vattentjänster enligt 6 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster. Samtidigt är det viktigt att alternativ till allmänna vattentjänster uppfyller kraven på skydd för människors hälsa och miljön.
Regeringen gav i maj 2017 en särskild utredare i uppdrag att se över kommunens skyldighet att ordna allmänna va-tjänster. Utredningen har i sitt betänkande Vägar till hållbara vattentjänster (SOU 2018:34) föreslagit att vid bedömningen av behovet av allmänna vattentjänster ska kommunen kunna beakta alternativ till allmänt va. Enligt utredningen ger detta kommunen en större flexibilitet för enskilda lösningar. Utredningen har också lagt förslag som avser att stärka fastighetsägarnas roll i kommunens planering av vatten och avlopp.
Regeringen anser att det ska vara lätt för en enskild att göra rätt. För detta krävs korrekt information om lämplig va-lösning utifrån lokala förutsättningar. Utredningen föreslår också en uppsättning andra insatser, bl.a. framtagande av förbättrade kunskapsunderlag, kompetensutveckling, utveckling av tillsynsvägledningen samt att se över möjligheterna till att ge stöd till kommunerna för va-rådgivning.
Betänkandet har remitterats och regeringen bereder för närvarande förslagen. En proposition avses läggas fram till riksdagen under 2021.
Frågeställaren menar att det kan finnas anledning att överväga om kommunen ska ha rollen som myndighet som både underkänner en anläggning och sedan godkänner den. Som alternativ föreslås att någon annan myndighet än kommunen godkänner avloppsanordningen. Regeringen anser inte att det finns ett behov av att skilja på rollerna då kommunernas beslut kan överklagas, både när det gäller tillstånd och tillsyn.
Vad gäller frågan som handlar om när kommunen som tillsynsmyndighet enligt miljöbalken kan meddela förelägganden eller förbud som riktar sig till verksamhetsutövare för enskilda avlopp följer det av 26 kap. 9 § miljöbalken att en tillsynsmyndighet, i det enskilda fallet, får besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av miljöbalken ska följas. Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Det framgår av 2 kap. 3 § miljöbalken att alla som bedriver en verksamhet ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Enligt 2 kap. 7 § miljöbalken gäller kraven på skyddsåtgärder bara i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Det innebär att de krav som ställs i förelägganden måste vara motiverade från miljö- eller hälsosynpunkt och att en skälighetsavvägning också ska göras. Vad detta innebär i det enskilda fallet måste avgöras från fall till fall. Regeringen avser inte att se över lagstiftningen i detta avseende.
Stockholm den 10 mars 2021
Per Bolund
