dnr Ju2001/3331/L2

Svar på skriftlig fråga 2000/01:234 besvarad av näringsminister Björn Rosengren

den 8 maj

Svar på fråga 2000/01:234 om dnr Ju2001/3331/L2

Justitieministern

Helena Bargholtz har frågat mig om jag är beredd att göra en översyn av de svenska lagreglerna om hindersprövning för en utländsk medborgare som vill ingå äktenskap i Sverige och vid den översynen noggrant pröva en ändring av de svenska reglerna som innebär att när äktenskap skall ingås inför svensk myndighet hindersprövning i första hand skall ske enligt svensk lag.

Lena Ek har frågat vilka åtgärder jag kommer att vidta för att ändra den internationellt privaträttsliga lagstiftningen på detta område.

Tuve Skånberg har frågat vad jag avser att göra för att ändra reglerna så att en person inte skall tvingas ändra sin religiösa tillhörighet för att kunna gifta sig.

Frågorna har ställts mot bakgrund av att det i media har rapporterats att en skattemyndighet med tillämpning av utländsk rätt funnit att det förelåg hinder för en muslimsk kvinna att gifta sig med en kristen man.

Jag väljer att svara på frågorna samtidigt.

I en situation där det finns anknytning till flera länder, t.ex. när en person är medborgare i ett land men har hemvist i ett annat, måste det ofta avgöras vilket lands lag som skall tillämpas. Utgångspunkten är då att det lands lag skall tillämpas som personen har starkast anknytning till. Tidigare har det, både i Sverige och i andra länder, ansetts att man normalt har starkast anknytning till det land som man är medborgare i.

Det är mot denna bakgrund man skall se de svenska bestämmelserna om vilket lands lag som skall tillämpas när det gäller en persons rätt att ingå äktenskap. Enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skall rätten att ingå äktenskap i Sverige som huvudregel prövas enligt lagen i det land där personen är medborgare. En prövning av om det finns några hinder mot att ingå äktenskapet skall alltså ske enligt medborgarskapslandets lag. De äktenskapshinder som finns i den utländska lagen skall normalt tillämpas i Sverige vid hindersprövningen.

Men detta gäller inte utan inskränkningar. En utländsk medborgare som sedan minst två år har hemvist i Sverige kan enligt 1904 års lag få sin rätt att ingå äktenskap prövad enligt svensk lag. Om han eller hon inte har haft hemvist här i minst två år, kan regeringen under vissa förutsättningar förordna att svensk lag skall tillämpas. Och en bestämmelse i den utländska lagen skall aldrig tillämpas om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen. Om det är uppenbart i strid med svensk rättsuppfattning och stötande att vid en hindersprövning tillämpa ett utländskt äktenskapshinder, skall detta alltså inte tillämpas. Den bedömningen ankommer i första hand på den skattemyndighet som ansvarar för hindersprövningen. Skattemyndighetens beslut om hindersprövning får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Det finns sålunda inskränkningar för när utländska äktenskapshinder skall tillämpas i Sverige. Men jag anser ändå att det kan ifrågasättas om det i dag fortfarande är befogat att som huvudregel knyta valet av vilket lands lag som skall tillämpas till personens medborgarskap. Det är möjligt att det nu är rimligare att t.ex. se mera till i vilket land personerna faktiskt bor.

Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande en översyn av de svenska lagvalsreglerna vid hindersprövning, och den situation som frågeställarna har pekat på kommer att beaktas i den översynen.