Demonstrationer i Kuba
Svar på skriftlig fråga 2025/26:941 besvarad av Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Svar på fråga 2025/26:941 Demonstrationer i Kuba
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Svar på fråga 2025/26:941 av Markus Wiechel (SD)
Demonstrationer i Kuba
Markus Wiechel har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att ge moraliskt och praktiskt stöd till de protesterande kubanerna och verka för ett kraftigt ökat internationellt stöd till oppositionen i landet.
Regeringen har under lång tid framfört kritik till den kubanska regimen för bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i landet. Regeringen har vid upprepade tillfällen betonat att regimen behöver genomföra demokratiska reformer, inte minst genom att tillåta fria val. Den kubanska regimen har även vid flera tillfällen uppmanats att omedelbart och villkorslöst frige alla politiska fångar.
Nyligen beslutade regeringen om en ny biståndsstrategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Kuba, där Sida ges i uppdrag att bidra till att stärka organisationer, aktörer och nätverk som på olika sätt verkar för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Sverige är också ett av få länder som under lång tid stöttat en utveckling mot marknadsekonomi och privat företagsamhet i Kuba.
Regeringen har inom EU och i andra internationella sammanhang framhållit att demokrati och mänskliga rättigheter måste genomsyra dialogen med Kuba och att den kubanska statens repressiva behandling av oliktänkande måste få ett slut. Detta syftar till att öka medvetenheten om situationen på Kuba och tydliggöra det internationella stödet för en demokratisk utveckling mot ett Kuba där den demokratiska oppositionen kan verka fritt.
Stockholm den 17 juli 2026
Maria Malmer Stenergard
Skriftlig fråga 2025/26:941 av Markus Wiechel (SD) (Besvarad 2026-07-17)
Fråga 2025/26:941 Demonstrationer i Kuba
av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Under 2026 har det kubanska folkets missnöje med den kommunistiska regimen exploderat i omfattning och intensitet. Efter mer än 60 år av diktatoriskt styre, ekonomiskt vanstyre och systematiskt förtryck har kubaner runt om på ön äntligen sagt ifrån på allvar. De spontana protesterna har blivit allt vanligare och mer utbredda, inte minst i huvudstaden Havanna men också i städer som Morón, Santiago de Cuba, Matanzas och i flera andra provinser. Invånarna går ut på gatorna och utför kastrullprotester (cacerolazos) nattetid, arrangerar marscher och riktar sin vrede direkt mot symboler för regimen, däribland lokala kommunistpartikontor som i vissa fall har stormats och satts i brand.
Det är uppenbart att det kubanska folket har lessnat fullständigt på regimen och det förtryck som hållit dem fångna i generation efter generation. De har fått nog av löftena som aldrig infrias, av en elit som lever i överflöd medan vanligt folk tvingas stå i timmar i kö för bristfälliga ransoner samt av ett system som krossar varje försök till frihet och individuellt ansvar. De långvariga och ofta totala strömavbrotten, som ibland sträcker sig över flera dygn i rad, den akuta bristen på mat, rent dricksvatten, mediciner och bränsle är bara de mest påtagliga symtomen på en mycket djupare kris. Kubanerna protesterar inte främst mot externa faktorer utan mot den egna regimens misslyckande, korruption och brutala kontroll över samhället. På gatorna hörs tydliga rop som ”Ned med Canel!”, ”Frihet!” och ”Ned med kommunismen!”.
Regimen under Miguel Díaz-Canel svarar på detta legitima missnöje med sin väl beprövade metod: hård repression, massgripanden, hot mot demonstranter och deras familjer, systematisk övervakning samt försök att tysta alla oberoende röster. Människorättsorganisationer rapporterar om att både vuxna och minderåriga gripits, att politiska fångar hålls inspärrade under usla förhållanden och att säkerhetsstyrkorna använder allt grövre metoder för att slå ned oron. Detta är inte en tillfällig kris utan en direkt följd av ett diktatoriskt system som under lång tid har prioriterat sin egen makt framför folkets grundläggande behov och rättigheter.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard:
Avser ministern att vidta några åtgärder för att ge moraliskt och praktiskt stöd till de protesterande kubanerna och verka för ett kraftigt ökat internationellt stöd till oppositionen i landet?
