åtalsunderlåtelse

Svar på skriftlig fråga 2001/02:260 besvarad av justitieminister Thomas Bodström

den 29 november

Svar på fråga 2001/02:260 om åtalsunderlåtelse

Justitieminister Thomas Bodström

Sonja Fransson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att förändra rättegångsbalkens regler om åtalsunderlåtelse i syfte att öka förtroendet för rättsväsendet och ge tydligare signaler till brottslingar om att det inte lönar sig att begå brott.

Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse utgör ett undantag från principen om den absoluta åtalsplikten, dvs. att en åklagare är skyldig att väcka åtal så snart åklagaren på objektiva grunder kan emotse att den misstänkte kommer att bli fälld för brottet.

Rättegångsbalken tar upp i den del som här är av intresse, fyra olika grunder för åtalsunderlåtelse. Den första avser bötesbrott, den andra fall när påföljden kan förväntas bli villkorlig dom, den tredje s.k. konkurrensfall och den sista fall då psykiatrisk eller annan vård kommer till stånd. Som en gemensam och begränsande förutsättning för åtalsunderlåtelse i samtliga dessa fall gäller att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte får åsidosättas genom att åtal underlåts. De två förstnämnda grunderna tar i första hand sikte på engångsföreteelser. Åtalsunderlåtelser på dessa grunder liksom den sistnämnda, är jämfört med konkurrensfallen mycket få.

Sonja Fransson säger sig uppfatta reglerna som ett "rabattsystem". Jag tar i det följande därför för givet att hon åsyftar konkurrensfallen. I dessa fall får åtalsunderlåtelse meddelas om den som är misstänkt för ett visst brott, har gjort sig skyldig till annan brottslighet och det utöver påföljden för den sistnämnda brottsligheten inte krävs någon ytterligare påföljd. Ett typexempel är att någon dömts för ett allvarligt brott, varefter det upptäcks att han före domen begått ett i sammanhanget mindre allvarligt brott. Om det då kan konstateras, att den utdömda påföljden är tillräcklig för all brottslighet, kan åtal underlåtas för det nyupptäckta brottet.

Ytterligare brottslighet medför således inte straffskärpning med automatik. Skälet härtill är att varje brott i sig inte medför en påföljd som så att säga adderas till den övriga påföljden. Det är i stället en samlad reaktion på hela brottsligheten som ska utdömas. I annat fall skulle oproportionerliga effekter kunna uppstå. En person som gjort sig skyldig till en serie stölder skulle exempelvis kunna dömas till ett väsentligt strängare straff än en person som gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt våldsbrott. Det är detta synsätt som ligger bakom reglerna om åtalsunderlåtelse i konkurrensfall.

Jag har i andra sammanhang framhållit att det är en högt prioriterad fråga för regeringen att korta ned handläggningstiderna hos rättsväsendets myndigheter. Härigenom kommer samhällets reaktion på brottet att följa så snart som möjligt efter att brottet begåtts. Detta motverkar i sin tur vad som ligger i Sonja Franssons fråga, nämligen att gärningsmannen hinner begå ytterligare brott innan dom faller.

Låt mig avslutningsvis peka på att Åklagarutredningen år 1992 utvärderade det nuvarande systemet med åtalsunderlåtelser utan att föreslå någon lagändring (SOU 1992:61, del A, s. 168 ff). Jag ser inte några skäl av tyngd som motiverar ett förändrat ställningstagande i dag.

Jag kommer därför inte vidta några åtgärder av det slag Sonja Fransson efterfrågat, men kommer även fortsättningsvis att hålla ett vakande öga på rättsområdet.