TEÄARBETAEEFflRBUNDETS I SVERIGE STOCKHOLMSAFDELMGAR I. FL (Statens offentliga utredningar 1895:2)

YTTRANDEN

TEÄARBETAEEFflRBUNDETS I SVERIGE STOCKHOLMSAFDELMGAR I. FL.

ÖFVER

NYÅ ARBETAREFÖRSÄKRINGSKOMITÉNS FÖRSLAG

TILL

LAG ANGÅENDE FÖRSÄKRING FÖR BEREDANDE AF PENSION
VID VARAKTIG OFÖRMÅGA TILL ARBETE.

STOCKHOLM

K. Ii. BECKMANS BOKTRYCKERI
1895.

Till Kongl. Kommerskollegium.

Nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till pensionslag för de arbetande
klasserna bar af Träarbetareförbundets i Sverige Stockholmsafdelningar
behandlats på trenne möten, därvid antagits nedanstående utlåtande,
uti hvilket äfven Träarbetareförbundets andra kongress, bestående
af ombud för Sveriges samtliga träarbetareföreningar, instämt.

Nutidens produktionssätt och de däraf stegrade yrkesfarorna äro
förhållanden, som i hög grad bidragit till, att arbetareklassen under
senare tiden framskjutit skyddslagstiftningsfrågan på dagordningen uti
alla civiliserade kulturländer och att den ock väntar frågans snara lösning
uti sådan form, att den verkligen kan blifva till något egentligt
gagn för arbetareklassen.

De lagar, som här i landet hittills blifvit antagna, och de, som
genom Kungl. komitier blifvit utarbetade, äro af så liten och ringa
betydelse, att de för arbetareklassen äro till ringa eller ingen nytta,
och helt naturligt är, att så kommer att blifva, till dess arbetareklassen
själf får rätt att deltaga uti stiftandet af dessa lagar.

Då en försäkringsreform genomföres, bör den väl vara under en
sådan form, att den dels träffar alla dem, som äro i behof däraf, dels
så att den kan gifva eu möjlig utkomst för invaliden, men sådant synes
ej vara vederbörandes mening med 1893 års komitéförslag.

Däremot upptagas endast de, som äro anstälda hos arbetsgivare
mot aflöning, d. v. s. att arbetsaftalet eller sysselsättningens beskaffenhet
är af mera fast eller stadigvarande natur; sålunda, enligt komiténs
förslag, skulle endast omkring 704,000 personer från början blifva
inbegripna häri, hvilket antal sedan skulle stiga till 857,000, således
omkring 15 procent af befolkningen eller ungefär en fjärdedel mot hvad
som bort i förslaget upptagas, försåvidt det skulle träffa alla arbetare
och med dem jämförliga personer, som häraf vore i behof, såsom mindre
jordbrukare, torpare, lägenhetsinnehafvare och de många inom industrien
varande själfförsörjare samt den stora massan af daglönare, som
måste söka sin utkomst den ena dagen här och den andra dagen där.

Dessa skulle ock i betydlig grad ökas, ty om arbetsgifvarne skola
betala för sina arbetare, så blifver en helt naturlig följd däraf, att eu

allt större inskränkning uti den lefvande arbetskraften göres och maskinen,
så vidt möjligt, ersätter densamma, eller ock, att hvarje arbetsaftal
inskränkes till mindre än en vecka.

Med uti försäkringsplikten böra sålunda, enligt vår mening, inbegripas
alla arbetare och med dem jämförliga personer intill eu viss
inkomstgräns, t. ex. 1,600 å 1,800 kronor. Detta skulle naturligtvis
förändra hela pensionsafgiftssystemet och detta med rätta. Låt pensionsafgifterna
ingå till staten på den allmänna bevillningens väg, dock så,
att arbetsgifvarne måtte ansvara för de hos dem anstälda arbetarnes
afgifters erläggande.

Däremot torde det väl icke vara rimligt, att endast arbetare och
arbetsgivare som sådana ensamma skulle bära försäkringen utan något
vidare från öfriga samhällsmedlemmar. Enligt komiténs beräkningar
skulle de 704,000 och framdeles 857,000 personerna, som upptagas uti
försäkringsplikten, årligen erlägga 5,867,000 kronor och lika mycket
erläggas från arbetsgifvarne, hvilket sammanlagdt gör 11,734,000 kronor.
Och skulle fattigvårdssumman årligen minskas med 3,600,000 eller omkring
40 procent. Uti utgörandet af de öfriga 60 procenten till fattigvårdstungan
skulle ändock såväl de försäkrade arbetarne, hvilka genom
pensionsafgiftens erläggande betalt till sin fattigvård, om de komma i
åtnjutande af någon, som arbetsgifvarne'' få betala härtill två gånger,
men det skulle helt naturligt minska bevillningen för våra stora jordägare,
som utarrendera sina egendomar, ämbetsmannen och förmögenhetspersoner
i öfrigt, som ej drifva rörelse med försäkringspliktigt anstälda
arbetare.

Alltså: till denna stora pensionsfrågas lösning må vi anse det vara
hela samhällets plikt att bidraga på den allmänna bevillningens väg.

Komitén säger, att »detta skulle vara ett allt för stort medgifvande
åt socialismen». Men den vägen måste det allt gå, för att förr eller
senare erhålla en pensionslag, och må man ej tro, att arbetsgifvareklassen
på andra vilkor går in på en försäkringsplikt, som man sangvinisk
nog vill pålägga dem, för så vidt ej hela bördan under en eller
annan form vältras öfver på arbetarne.

I fråga om gränsen för pensionsberättigande utan inträdd invaliditet
i vanlig mening, torde böra framhållas orimligheten af att sätta
denna gräns till uppnådda 70 års ålder. Komitén synes stödja sig på
beräkningar, hvilka skulle visa, att 62V2 procent af de försäkringspliktige
uppnår och öfverskrider 70 år, men dessa beräkningars trovärdighet
måste i det längsta betviflas.

1884 års komités undersökningar visa nämligen, att för samtliga
civilstånd sgrupper medelåldern var 29 år. Detta torde visa, att åldersgränsen
bör ställas till högst uppnådda 60 år, för såvidt pensionen
skall träffa en lefvande ålderdomsinvalid. Rätt till pensions erhållande

för de uti statens och kommunens tjänst anstälde inträder nu vid 60
å 65 år.

Och huru olika ställer det sig icke för industriarbetaren emot tjänstemannen!
Komiténs förslag- om pensions uteblifvande vid uppsåtligt förorsakad
invaliditet torde tåla vid åtskillig jämkning. Många personer
kunde eljest på ganska lösa grunder bli frånbända pension. Det torde
väl för öfrigt ligga uti sakens natur, att ingen vill väl själf sitt olycksfall
och lemlästande; men väl är det tydligt, att industriarbetaren vet, att
då han inträder uti ett hälsofarligt yrke, särskild! i maskinindustrien, kan
han när som helst lemlästas. Och det har ofta inträffat, att dessa olycksfall,
som äro att hänföra till värkliga yrkesfaror, rubricerats som själfförvållade.

Försäkringen skall ju vara för att försäkra arbetskraften och arbetskraften
är ju skadad, då olycksfall inträffat. Och därför borde, synes
det oss, allt tal om själfförvållad invaliditet ur förslaget utgå.

Vid bestämmandet af pensionernas och pensionsafgifternas storlek
har komitén föreslagit de försäkringspliktiges indelning i tro pensionsklasser,
de två första bestående af manliga och den tredje af kvinliga
kassamedlemmar, med gränsen mellan klasserna beroende på den af dem
innehafvande inkomst pr kalendervecka.

Skola emellertid de försäkrade klassificeras, hvarför då icke lägga
eu uppgifven årsinkomst till grund och således få försäkringen att gälla
alla intill 16 å 1800 kronors inkomst, med en delning på två klasser
och gränsen mellan klasserna dragen vid 800 kronors inkomst. Det
är väl t. ex. ej mer än rätt, att en kvinna, som har högre inkomst än
800 kronor, äfven må ha samma rätt och plikt som en manlig medlem,
om det än låter sig tänkas, att flertalet kvinliga kassamedlemmar skulle
komma att tillhöra andra klassen. I fråga om pensionsafgifternas erläggande
måste den grundsatsen göras gällande, att de försäkringspliktige
tvingas bidraga, till försäkringen med en afgift, som ej må blifva allt
för betungande för dem. Komitén har utgått från den synpunkten, att.
allt arbete i industrier och näringar är något, som angår endast arbetsgivare
och arbetstagare, och att samhället eller staten ej har härmed
att skaffa i annan män, än att staten genom sin lagstiftning bestämmer
bördans läggande på den ena eller andra medborgareklassen.

Att arbetsgifvarne skola, på sätt komitén föreslagit, bidraga med
lika stort belopp, som den försäkringspliktige, detta kommer endast att
innebära, att hela bördan faller på de försäkringspliktige. Ty det håller
ej streck, hvad komitén räknat ut, att återvärkningarne af försäkringen
komma att förnimmas i stegrade varupriser, utan fastmer kommer
försäkringen att kännas efter i sänkta löner; det blir således väsentligen
arbetareklassen, som får bära försäkringsbördan.

Då denna försäkringsfråga nu erhållit ett nytt och möjligen mera
antagligt uppslag, har man haft grundade skäl vänta, det komitén skulle

hafva betraktat denna fråga såsom en hela samhället vidkommande angelägenhet
och att alla samhällsmedlemar skulle befunnits skyldiga att,
jämte de försäkringspliktiges afgifter, åtaga sig bevillning för att tillförsäkra
hela arbetareklassen en invaliditetspension, som i möjligaste
mån kan skydda för nöd och allt för stora umbäranden. Så har dock
ej blifvit fallet.

Komitén synes anse frågan vara af mera privat natur för arbetareocli
arbetsgifvareklassen. Staten lämnar uti en del fall hela lönen uti
pension till statens tjänstemän och betjänte; ingen torde förneka, att
arbetarnes uppgift och värksamhet äro för samhället af lika stor betydelse
som ämbetsmannens, men då arbetskraften sviker dem, då anser
sig samhället ej skyldigt att träda emellan.

Storleken af den årliga pensionen skall, enligt komiténs förslag,
rättas efter det antal veckoafgifter, som de försäkringspliktige erlagt,
och har den försäkringspliktige ej erlagt minst 260 veckoafgifter, då
han blir ålderdomsinvalid, så erhålles ej någon pension.

Det kan dock lätt tänkas, att en stor del af den lösa befolkningen
ej kunnat erlägga det stadgade minimiantalet afgifter och följaktligen
blifva de utbslutna, som i själfva verket bäst vore i behof af pension.

Men vidare: Om en industriarbetare, eller med en sådan, jämförlig
person, antages inträda i försäkringen vid 18 års ålder och kvarstår
intill sitt 30:de år, och således i 12 år eller 624 veckor tillhört kassans
första pensionsklass, och sedan själf under ett 20-tal år blir arbetsgivare
eller själfförsörjare samt då träffas af olycksfall eller blir arbetsoförmögen,
bär han på grund af sitt 12 års medlemskap rätt till en
årlig pension af 112 kronor. Har han därjämte gift sig med en tjänarinna,
som varit försäkringspliktig i minst 260 veckor och således vid
inträffande arbetsoförmåga erhåller 55 kronor eller efter 40 års medlemskap
i kassan 90 kronor, så erhålla dessa makar årligen inalles 167
kronor i förra fallet och i senare fallet 202 kronor; för en jordbruksarbetarefamilj
kan näppeligen pensionen uppgå i något fall till 200
kronor, medan den i de flesta fall stannar vid 118 kronor.

Kan det nu anses möjligt för två personer att utan anlitande af
fattigvården draga sig fram härpå? Nej, det låter sig icke göra. Man
kunde hafva skäl att fordra, det den lägsta pensionen åtminstone uppgänga
till medelkostnaden för full fattigförsörjning.

Låt oss jämföra fattigvårdssiffror med försäkrings siffror!

Enligt 1884 års komités beräkningar utgjorde för 1885 i rundt tal
fullt försörjda fattighjon i riket 55,000 personer, med en medelkostnad
af 90 kr. för en hvar.

Genom försäkringen åter komma afgifterna från dem, som i annat
fall skulle ligga fattigvården till last, att med 4 millioner årligen minska
fattigvårdskostnaden. Denna uppgick 1885 till 9 mill. kr. och 1890 till
loft mill. kr. Den befinner sig således i ständigt stigande och vid så
oroväckande utsigter måste man slutligen taga itu med den kinkiga
frågan. Det bör naturligtvis ligga öfverklassen om hjertat att få nedbringad
en utgiftspost, som hotar att svälla ut så betydligt.

Sammanställer man nu de pensionsafgifter, som af de försäkringspligtige
och arbetsgivaree enligt förslaget skola erläggas, och hvilka
beräknas utgöra under första året af försäkringens tillvaro kr. 9V2 millioner
och efter 15 års förlopp 10% millioner, med hela fattigvårdskostnadssumman
10% mill., så måste man erkänna, att det är bra uträknadt
för att i sinom tid få hela fattigvårdsbördan lagd på arbetareklassen
själf. Så mycket mer som pensionen ej är mer än full fattigvård.
Detta erkänner också komitén själ!’, men anser likvisst, att det är ett
afsevärdt bidrag till en familjs underhåll.

I fråga om statens pensionering af de tjänstemän och betjänte,
som med afseende på lönevilkor äro jämförliga med dem, hvilka komiténs
förslag egentligen afser, ställa sig siffrorna på följande sätt:

Lön

Folkskolelärare och lärarinnor .. 700—1,000 kr.

Järnvägs betjäning ........................ 600 —1,000 »

Postbetjäning ................................ 600—1,200 )>

Tullbetjäning ................................. 600—1,200 »

Kronojägare.................................... 500— 700 »

Vakten vid civila värk ............... 800—1,400 »

Underofficerare ............................ 500—1,200 »

Pension

450—600 kr.
500—900 »
500 »
500—600 »
375—450 »
500—900 »
360—870 »

De finnas äfven, som hafva mindre pensionsförmåner, såsom lärare och
lärarinnor vid småskolorna med numera bestämda belopp mellan 70 och
150 kr., men det är dock att märka, att i de flesta fall erlägges ej
någon pensionsafgift för erhållande af dessa pensioner.

För pensioner till enkor inom ofvannämnda kategorier erläggas
olika årsbidrag, vexlande mellan 14 och 50 kronor och erhålles i enkepension
mellan 67 och 200 kronor årligen.

Jämför man de här omnämnda utgående lägsta pensionsbeloppen,
som uppgå till 366 å 375 kronor, med det komitén föreslagit efter 52
års medlemskap, eller det högsta någon kan erhålla i första pensionsklassen
kr. 320, så torde man utan öfverdrift kunna säga: att 300 kronors
årlig pension vid full invaliditet, oafsedt tiden, är densamma, som
motsvarar det mest trängande behofvet för försäkringspliktige i första
pensionsklassen vid erläggande af en veckoafgift af 20 öre eller pr år
kronor 10: 40.

För andra pensionsklassen, hvilken skulle komma att omfatta en
del af jordbruksarbetarne samt de mera lösa stadsarbetarne och kvinnorna,
borde minsta pensionen fastställas till 150 kronor, med en försäkringsafgift
af 10 öre i veckan eller med en årsafgift af kr. 5: 20.
Därigenom skulle en arbetsoförmögen från första klassen samt en försäkringspliktig
kvinna tillsammans erhålla 450 kr. årligen samt tvänne
arbetsoförmögne, tillhörande andra klassen, tillsammans 300 kronor.

Då slutligen en stor del af den mera lösa befolkningen säkerligen
ej kan erlägga ens den här omförmälda lilla pensionsafgiften, hade man
väntat, att komitén i likhet med 1884 års komité föreslagit, det afgift.
erna för denna kategori af försäkringstagare likviderats af kommunerna.

På grund af de här ofvan motiverade anmärkningar mot komiténs
förslag, får Träarbetareförbundets Stockholmsafdelningar samt Träarbetarekongressen
hemställa om följande ändringar uti lagförslaget,, på
hvilka dessa hänsyfta:

Att såsom försäkringspliktige böra anses alla, som hafva en årsinkomst
intill 1,800 kronor, häri måtte inräknas andel i vinst och naturaförmåner
;

Att försäkringen bör omfatta alla från 18 års ålder;

Att försäkringen bör bereda pension vid varaktig oförmåga till
arbete äfvensom åt försäkrade medlemmars minderåriga barn;

Att varaktig oförmåga till arbete anses vara för handen, då någon
befinnes i följd af ålderdoms-, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte eller annan olyckshändelse, som ställer den försäkrade ur
stånd, att genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter,
vidare sig försörja eller fyllt 60 år;

Att de försäkrade indelas uti två klasser, hvilka omfatta: första
klassen medlemmar, utan afseende på kön, hvilkas årsinkomst är från
800 kr. till 1,800 kr., andra klassen, manliga och kvinliga medlemmar,
som hafva eu inkomst intill 800 kr. pr år;

Att för hvarje kalendervecka erlägges en så kallad peusionsafgift,
inom första klassen 20 öre och i andra klassen 10 öre. För dem, som
uti denna pensionsklass sin peusionsafgift ej förmår erlägga, eller äro
utan fast anställning, eller arbetslösa, åligger det kommunerna att inbetala; Att

pensionens årliga belopp vid fullständig oförmåga till arbete
måtte blifva i första klassen 300 kronor, i andra 150 kronor. Då försäkrad
medlem aflider, bör pensionen utgå med 30 kronor för år för
hvart och ett af dennes minderåriga barn, intill dess det fyllt 15 år;

Att det måtte åligga arbetsgivare!! att, då aflöning utbetalas till
arbetstagare, som enligt denna lag skall försäkras, anskaffa pensionsmärken
och ombesörja, att de varda till behörigt belopp i arbetstagarens
pensionsbok infästade samt genom lämplig påteckning makulerade;

Att kostnaden för i denna lag stadgad försäkring bestrides dels
genom de försäkrades pensionsafgifter och dels genom upptagande af
en särskild försäkringsskatt, för bevillning af fast egendom samt af
kapital eller arbete öfver 1,800 kronors årsinkomst; samt

Att i samband härmed själfdeklarationsprincipen måtte blifva lagstadgad,
så att en hvar måtte blifva vid laga straff skyldig att uppgifva
sin verkliga inkomst till beskattning.

Stockholm den 20 maj 1894.

För Träarbetareförbundets i Sverige Stockholmsafdelningar:

R. HANSEN,

G. ALFR. PETTERSSON,

Ordförande.

Sekreterare.

För Träarbetareförbundets i Sverige andra kongress:

K. A. KÅLLGREN,

AUG. LORANG

Ordförande.

Sekreterare.

Utdrag ur protokollet öfver Kemi sk-tekniska arbetarnes sammanträde
den 2 Juni 1894.

§ 3-

Beslöts att instämma i det utlåtande, som i skrifvelse till Kommerskollegium
inlemnats af Träarbetareförbundet, och som afser uttalande
i arbetareförsäkringsfrågan. Dessutom beslöts att hos Kommerskollegium
anhålla, att om möjligt är, nämde skrifvelse jemte detta protokollsutdrag
måtte få åtfölja Kommerskollegiums sammandrag af utlåtanden i ofvanstående
försäkringsfråga till Kongl. Maj:t.

Dessutom vill fackföreningen beklaga, att tiden för dessa utlåtandens
inlemnande till Kommerskollegium icke allmänt varit känd.

Stockholm den C Juni 1894.

C. F. LÖFSTEDT, N. F. W. ANDERSSON,''

Ordförande. Sekreterare.

Utdrag ur protokollet öfver Svenska Skoarbetareförbundets
Stockholmsafdelnings sammanträde den 4 Juni 1894.

Å ofvannämda sammanträde behandlades Nya Arbetareförsäkringskomiténs
förslag till Pensionslag för de arbetande klasserna. Och beslöt
afdelningen att instämma uti det uttalande, Träarbetareförbundets
Stoekholmsafdelning gjort öfver ofvannämnda förslag.

Stockholm den 10 Juni 1894.

A Svenska Skoarbetareförbundets Stockliolmsafdelnings vägnar:

J. A. HÖGLUND, P. J. CARLSSON,

Ordförande. Sekreterare.