veterinärvården
Skriftlig fråga 1998/99:102 av Hagström, Caroline (kd)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-11-26
- Anmäld
- 1998-11-30
- Besvarad
- 1998-12-02
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 26 november
Den 1 juli 1995 infördes en ny distriktsveterinärorganisation i Sverige. Statens jordbruksverk blev huvudman för den nya organisationen vars syfte i första hand var att svara för en rikstäckande och dygnetrunttäckande djursjukvård för landets animalieproduktion. Trots att organisationen krymptes med ca 100 veterinärer förblev anslaget till DVO oförändrat ca 80 miljoner. Sedan den nya DVO trädde i kraft har dock Jordbruksverket och dess veterinärer och veterinärstationer i ökad omfattning gett sig in på den tidigare av privatpraktiserande veterinärer dominerade hälso- och sjukvårdsmarknaden för smådjur och sporthästar (husdjur). I många fall har den av staten subventionerade DVO använt sig av kraftigt sänkta arvoden för att kunna slå sig in på denna marknad. Småföretagsdelegationen konstaterar i sitt betänkande (SOU 1998:94) "som särskilt allvarligt att staten använder skattemedel för att konkurrera om djurhälso- och djursjukvård för sällskapsdjur och ridhästar där statligt engagemang inte borde förekomma, allra minst på orter där fungerande privat vård redan finns. Det är olämpligt att Jordbruksverket i egenskap av kontrollerande myndighet bedriver affärsverksamhet vad avser djursjukvård och därmed konkurrerar med de veterinärer man skrivit författningar för och bedriver tillsyn över". Utredningen konstaterar också att verkets myndighetsutövning skiljs från affärsverksamheten på ett tydligt sätt och att högre krav måste ställas på kostnadsredovisningen av DVO-verksamheten i syfte att hindra att statliga medel används i den konkurrensutsatta verksamheten.
Mot denna bakgrund vill jag fråga näringsministern om han avser att ta några initiativ för att komma till rätta med det beskrivna problemet.
Svar på skriftlig fråga 1998/99:102 besvarad av Jordbruksminister Margareta Winberg
- Jordbruksminister Margareta Winberg
den 2 december
Caroline Hagström har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ för att få till stånd en oberoende utredning av den nya distriktsveterinärorganisationen och Statens jordbruksverks sätt att bedriva verksamheten. Caroline Hagström har också ställt frågor beträffande distriktsveterinärorganisationen till näringsministern. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på båda frågorna.
Efter ett beslut av riksdagen genomfördes den 1 juli 1995 en omorganisation av den statliga distriktsveterinärverksamheten. Syftet med omorganisationen var främst att minska statens kostnader genom att effektivisera verksamheten, men även att göra verksamheten mera tidsenlig med avseende på organisationens uppbyggnad, distriktsveterinärernas anställningsform och ersättning, uppbörd av arvoden m.m. Genom införande av veterinärstationer skulle bl.a. jour- och vikarieverksamheten effektiviseras samtidigt som veterinärernas arbetssituation skulle förbättras. Omorganisationen var även nödvändig för att på ett praktiskt och rimligt sätt se till så att de sociala avgifterna på veterinärernas arvoden blir erlagda, vilket inte skett i den tidigare organisationsformen. Jordbruksverket kvarstod som huvudman för verksamheten även efter omorganisationen. Den nya organisationen av distriktsveterinärverksamheten innebar att det statliga anslaget över budgeten kunde sänkas med ca 10 miljoner kronor per år. Till detta kommer att 35-40 miljoner kronor per år levereras in till staten i form av sociala avgifter på utförda veterinäruppdrag. Dessa avgifter hade alltså tidigare inte betalats in, vilket även uppmärksammats av Riksskatteverket och Riksrevisionsverket.
Efter de förändringar som genomfördes den 1 juli 1995 valde ca 100 distriktsveterinärer, företrädesvis i djurtäta områden med goda förtjänstmöjligheter, att fortsätta sin veterinära praktik i privat regi. Detta fick till följd att den statliga distriktsveterinärverksamheten numera inte är rikstäckande. I sådana djurtäta områden där en fungerande jourverksamhet uppehålls av privata veterinärer, har Jordbruksverket inte funnit anledning att mot de privata veterinärernas intressen etablera en statlig distriktsveterinärverksamhet.
Distriktsveterinärorganisationen är främst avpassad för att tillgodose behovet av sjuk- och hälsovård hos djur inom animalieproduktionen och hos hästar som används inom jord- och skogsbruket. De statliga distriktsveterinärerna har emellertid en lång tradition av arbete även med sällskapsdjur och sporthästar. Enligt de föreskrifter som gäller är distriktsveterinärerna dessutom skyldiga att utöva djursjukvård för samtliga husdjur om djurskyddsskäl föreligger eller där annan veterinärvård inte kan anvisas. Att distriktsveterinärerna till viss del arbetar med sällskapsdjur och sporthästar är alltså inte någon ny situation. I de regioner där distriktsveterinärorganisationen verkar upprätthålls en dygnetruntservice för såväl lantbrukets djur som för sällskapsdjur. För att en arbetsstyrka skall kunna dimensioneras, både vad gäller antal veterinärer och veterinärernas kompetens, med hänsyn till jourverksamheten krävs på många orter en breddning av kundunderlaget. Att de statliga veterinärerna helt skulle avstå från att behandla sällskapsdjur på andra tider än under jourtid är orimligt mot bakgrund av skyldigheten att upprätthålla veterinärkompetens inklusive utrustning och mediciner för jourverksamheten. Avsikten med distriktsveterinärorganisationen är givetvis dock inte att konkurrera ut de privatpraktiserande veterinärerna och ytterst få distriktsveterinärer konkurrerar med mera avancerad praktik på sällskapsdjur. Jag anser också att den jourverksamhet som distriktsveterinärerna upprätthåller kan vara till fördel för i synnerhet mindre privata kliniker som inte har möjlighet att upprätthålla en sådan service.
Distriktsveterinärernas andel av sjukvården av sällskapsdjur beräknas för närvarande utgöra mindre än 10 % av hela marknaden och omfattningen bedöms ligga på samma nivå som tidigare. Omfattningen av distriktsveterinärernas förrättningar i fråga om sällskapsdjur skiljer sig emellertid mycket åt i olika delar av landet, från att utgöra en liten andel i djurtätare områden som t.ex. Sjöbo till att utgöra mer än 90 % av förrättningarna i ett djurglest område som Gällivare. Den totala marknaden för sjukvård på sällskapsdjur har emellertid ökat under senare år, vilket även har medfört att denna gren av distriktsveterinärernas verksamhet totalt sett har ökat.
Enligt förordningen (1998:415) med instruktioner för Statens jordbruksverk är verket chefsmyndighet för landets distriktsveterinärer. Av regleringsbrevet framgår att Jordbruksverket genom distriktsveterinärorganisationen skall tillhandahålla en kostnadseffektiv djursjukvård och förebyggande djurhälsovård samt även utföra s.k. officiella uppdrag inom ramen för Sveriges EU-medlemskap. Distriktsveterinärverksamheten bedrivs i dag på 90 % av landets yta och utövar djursjukvård beträffande ca 60 % av de animalieproducerande djuren medan merparten av resterande del av jordbrukets djur återfinns i mera djurtäta områden och behandlas av privata veterinärer. Den statliga distriktsveterinärorganisationen täcker alltså in och möjliggör djurhållning, såväl i fråga om animalieproducerande djur som sällskapsdjur och sporthästar, även i djurglesa områden där det inte finns ekonomiska förutsättningar för privat verksamhet. Samtidigt verkar den statliga organisationen för närvarande inte i flera djurtäta områden där det av ekonomiska skäl är intressant att bedriva privat verksamhet. Förbrukningen av det statliga anslaget sker till övervägande del i landets norra delar. Ytterligare medel skulle behöva tillskjutas om distriktsveterinärernas möjligheter att behandla även sällskapsdjur och sporthästar togs bort.
I september 1997 inrättades, på inrådan av en extern utredare, en särskild distriktsveterinärenhet i Jordbruksverket. Enheten inrättades för att på ett effektivt sätt administrera och driva distriktsveterinärverksamheten, men även för att skilja på Jordbruksverkets myndighetsutövande uppgifter, för vilka djuravdelningen inom verket svarar, och det mera operativa ansvaret för den statliga veterinära fältverksamheten. Inrättandet av distriktsveterinärenheten har inneburit att verkets olika roller har klargjorts och skilts åt.
Efter omorganisationen uppvisade distriktsveterinärverksamheten under de första åren ett verksamhetsunderskott. Under budgetåret 1997 reducerades emellertid utgifterna samtidigt som intäkterna ökade och jag kan nu konstatera att verksamheten är i ekonomisk balans. Även prognoserna för budgetåret 1998 tyder på ett positivt ekonomiskt utfall. Min uppfattning är att distriktsveterinärorganisationen nu är på rätt väg och utvecklas i en positiv riktning. Detta gäller förutom den ekonomiska utvecklingen även den kunskapsuppbyggnad i fråga om t.ex. veterinärmedicinsk, administrativ och IT-kompetens som för närvarande sker inom organisationen. Ett databaserat inrapporteringssystem kommer att bli en viktig faktor i kampen mot onödig antibiotikaanvändning. Mot bakgrund av det goda ekonomiska resultatet anser jag att det nu dessutom finns möjligheter att reducera det statliga anslaget för verksamheten och jag kommer att ta initiativ till detta i kommande budgetdiskussioner. Jag anser följaktligen att det för närvarande inte finns någon anledning att på nytt se över och utvärdera distriktsveterinärorganisationen eller Jordbruksverkets sätt att bedriva verksamheten.
Intressenter
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.