Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

vattenprivatiseringar

Skriftlig fråga 2002/03:856 av Fridolin, Gustav (mp)

Frågan är besvarad

Händelser

Anmäld
2003-04-29
Inlämnad
2003-04-29
Besvarad
2003-05-08
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar anmält
2003-05-08

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 29 april

Fråga 2002/03:856

 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Jan O Karlsson om vattenprivatiseringar

Statsrådet Jan O Karlsson har till media uttalat att Sverige förespråkar att vattentillgångar inte ska privatiseras eller kommersialiseras. Till detta har också sagts att det inte får förekomma att biståndsgivare och utvecklingsbanker idkar påtryckningar för en privatisering av vattensektorn. Det låter bra, men jag befarar att det finns anledning att ifrågasätta sanningshalten i påståendena.

Det finns mången vittnesbörd från organisationer i länder i Syd om hur framför allt Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, varit starka pådrivare för att till exempel distribution av vatten i städer lagts ut på privata aktörer, inte sällan till något av de europeiskägda transnationella bolagen. Bara under år 2000 fanns olika typer av privatiseringsprocesser inskrivna i minst 6 avtal mellan IMF och olika u-länder. Eftersom goda relationer med IMF är ett kriterium för både utvecklingslån och bistånd så är ländernas politiska svängrum ganska begränsat om man inte vill genomföra reformen.

Jag kommer till statsrådet också ställa en fråga om två konkreta fall, Ghana och Nicaragua.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Jan O Karlsson om Sverige genom den nordisk/baltiska styrelserepresentanten i Världsbanken och IMF opponerat sig mot privatiseringsprocesser i vattensektorn?

Svar på skriftlig fråga 2002/03:856 besvarad av Jan O Karlsson

den 8 maj

Svar på frågorna 2002/03:856 om vattenprivatiseringar och 857 om vattenprivatisering i Ghana och Nicaragua

Statsrådet Jan O Karlsson

Gustav Fridolin har frågat mig hur Sverige genom den nordisk-baltiska stolen i Världsbankens och IMF:s styrelser har agerat i några ärenden som rör privatiseringsprocesser i vattensektorn.

Jag vill inledningsvis poängtera att det är viktigt att skilja på privatiseringar av vattenförsörjning och privatisering av vattenresurser, det vill säga vattentillgångar. Sverige har varit och fortsätter vara stark motståndare till privatisering av vattenresurser.

Gustav Fridolins frågor verkar främst handla om privatisering av vattenförsörjning, eller mer specifikt om distribution av vatten som har lagts ut på privata företag. Sveriges syn på denna fråga är klar och tydlig. Utgångspunkten är att när det finns behov av samlade lösningar, till exempel i tätortsbebyggelse, är det det allmännas uppgift att säkerställa användarnas tillgång till effektiv vattenförsörjning och avlopp. Allmänna anläggningar bör därför ägas av kommuner eller bolag med kommunal anknytning. Om det ska vara ett alternativ att involvera den privata sektorn är en förutsättning att myndigheten i fråga kan fungera som en kompetent upphandlare, och att myndigheten har upprättat och bibehåller kontrollen över det regelverk som ska omfatta verksamheten. Myndigheten kan under sådana förhållanden ställa krav på pristak, subventionssystem, distributionstäckning @ och inte minst tillse att fattiga människor omfattas av överenskommelsen på ett tillfredsställande sätt.

Sverige anser att full kostnadstäckning, kostnadseffektivitet och prisreformer inom vattensektorn är viktiga. Detta ska gälla oavsett om vattenförsörjningen sker i offentlig eller privat regi, eller en kombination därav. Om de fulla kostnaderna för distribution och rening ska täckas, samt hänsyn tas till den vattenknapphet som råder i många länder, kommer det generellt att innebära högre vattenpriser. Privatisering kan vara en möjlighet att åstadkomma en förbättrad kostnadseffektivitet i de fall där statliga bolag inte förmår erbjuda en acceptabel servicegrad. En annan positiv aspekt av privatisering är att det möjliggör ökad tillgång på riskvilligt kapital, vilket i dessa sammanhang ofta är en knapp resurs.

Världsbanken och IMF arbetar med enskilda länder för att stödja dem i processen att ta fram de lösningar som passar dem bäst. De har inga generella krav på privatisering av vattenförsörjning. Då privatisering av vattenförsörjning i ett enskilt land behandlas i Världsbankens och IMF:s styrelser görs från svensk sida en bedömning från fall till fall. Stor vikt läggs vid att kompetens finns hos upphandlande myndighet, liksom att nationell policy, lagstiftning och regelverk tas fram för att definiera ansvar, skyldigheter och roller mellan det offentliga, investerare och användare. Inom ramarna för denna process är det särskilt viktigt att fattiga människors tillgång till vatten av god kvalitet till ett rimligt pris säkerställs, till exempel genom prisdifferentiering och subventionering. I de fall som under 2000-talet behandlats i Världsbankens och IMF:s styrelser har Sverige ansett att detta skett i tillfredsställande omfattning.

Sverige har inte anledning att i Världsbankens eller IMF:s styrelse ha synpunkter på ett enskilt lands beslut att privatisera en sektor eller ej. I linje med principen om nationellt ägarskap är det det enskilda landets utvecklingsstrategier, och där gjorda prioriteringar, som ska ligga till grund för stöd.

Gustav Fridolin ställer också en specifik fråga om hur Sverige ställt sig till förslagen om vattenprivatiseringar i Ghana och Nicaragua. I den bakgrundsbild som målas upp i samband med denna fråga är både fonden och banken "pådrivande". Gustav Fridolin tycks även mena att Världsbanken i Ghana ska ha agerat fel när man krävde en kvartalsvis justering av användaravgifterna. Här går uppenbarligen uppfattningar isär. Min uppfattning är att en inflationsbaserad justering av användaravgifterna med syfte att uppnå kostnadstäckning är en ansvarsfull handling. Huruvida banken eller fonden har agerat pådrivande för vissa lösningar är mycket svårt att veta i efterhand. Man kan inte utesluta att bankens eller fondens personal i enstaka fall har gått för långt i sin rådgivande kapacitet. Jag har dock från mina källor inte fått några indikationer på att så har varit fallet i vare sig Ghana eller Nicaragua.

Från svensk sida kräver vi givetvis att Världsbankens och IMF:s personal agerar ansvarsfullt och ger råd som tar erforderlig hänsyn till såväl det enskilda landets och dess befolknings utvecklingsbehov som sunda ekonomiska principer. I de fall där vi har fått anledning att tro att så inte har skett har vi tagit upp detta direkt med relevanta personer på IMF och Världsbanken. Detta kommer vi att fortsätta att göra.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.