våldtäktsbrott
Skriftlig fråga 1999/2000:790 av Lundberg, Inger (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2000-04-06
- Anmäld
- 2000-04-11
- Besvarad
- 2000-04-12
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 1999/2000:790
av Inger Lundberg (s) till justitieminister Laila Freivalds om våldtäktsbrottÅklagaren i det riksbekanta s.k. Rissnefallet har ansett sig nödsakad att begränsa brottsrubriceringen mot de åtalade pojkarna till "grovt sexuellt utnyttjande". Bakgrunden sägs vara att flickan inte var i stånd att göra tydligt motstånd mot pojkarna. Om detta är en tolkning, som stämmer med lagens förarbeten är det uppseendeväckande och lagen måste ändras.
Det finns alla skäl att se med största allvar på att unga pojkar @ ibland i grupp @ begår grymma övergrepp mot flickor. Våld mot kvinnor och våldtäkter hör till samhällets allvarligaste brott. För både pojkarnas och flickornas skull är det nödvändigt att samhället är tydligt och står för den allmänna rättsuppfattningen vad gäller våldtäktsbrott. Brottet blir inte mindre allvarligt för att en flicka av olika skäl är ur stånd att ta ansvar för sig själv.
Jag vill fråga justitieministern om hon med anledning av debatten om det s.k. Rissnefallet är beredd att förtydliga lagstiftningen beträffande våldtäktsbrott.
Svar på skriftlig fråga 1999/2000:790 besvarad av justitieminister Laila Freivalds
Svar på fråga 1999/2000:790 om våldtäktsbrott
Justitieminister Laila Freivalds
Inger Lundberg har frågat mig om jag med anledning av debatten om det s.k. Rissnefallet är beredd att förtydliga lagstiftningen beträffande våldtäktsbrott.
Jag vill inledningsvis slå fast att jag som statsråd inte kan kommentera det enskilda fall som nu är aktuellt i debatten och som ska prövas av domstol. En annan sak är dock den fråga som debatten gäller, nämligen gränsdragningen mellan våldtäkt och, i första hand, sexuellt utnyttjande. Debatten i den frågan är ingalunda ny. Jag vill här hänvisa till debatten om det s.k. Södertäljefallet (NJA 1997 s. 538).
För att någon ska kunna dömas för våldtäkt krävs i dag att gärningsmannen använt sig av våld eller hot, som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, eller att gärningsmannen försatt brottsoffret i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Om gärningsmannen däremot inte har använt sig av våld eller hot eller försatt brottsoffret i ett sådant tillstånd utan i stället otillbörligen utnyttjar att personen befinner sig i ett hjälplöst tillstånd benämns brottet sexuellt utnyttjande.
Har gärningsmannen i ett sådant fall som det sist nämnda visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt, är brottsrubriceringen grovt sexuellt utnyttjande och gärningen kan föranleda fängelse i upp till sex år. När straffmaximum år 1994 höjdes från fyra till sex års fängelse motiverades det med att det finns förfaranden där straffvärdet bör jämföras med våldtäkt. Som exempel nämndes sexuellt utnyttjande under särskilt utstuderade eller integritetskränkande former, som t.ex. då någon mycket ung självförvållat drogad person utnyttjas av flera personer samtidigt eller då gärningen är avsedd att förnedra offret. Jag vill påpeka att grovt sexuellt utnyttjande alltså är ett mycket allvarligt brott.
Kärnan i debatten är nu om vi även fortsättningsvis ska göra denna åtskillnad och kalla ett allvarligt sexuellt övergrepp för våldtäkt när våld eller hot används och för sexuellt utnyttjande när förövaren inte behöver använda sig av våld eller hot utan i stället kan dra fördel av att brottsoffret, på grund av berusning eller andra omständigheter, befinner sig i en så hjälplös situation att något våld eller hot inte är nödvändigt. I den senare situationen kan offret vara helt ur stånd att försvara sig eller kanske ens uttrycka en vilja.
Regeringen gav sommaren 1998 en parlamentariskt sammansatt kommitté (1998 års Sexualbrottskommitté, Ju 1998:03) i uppdrag att göra en total översyn av bestämmelserna om sexualbrott. Skyddet för den sexuella integriteten ska göras så heltäckande som möjligt. Regeringen har i direktiven till kommittén framhållit vikten av att i lagtexten använda ord och uttryck som på ett riktigt sätt beskriver vad som skett. Kommittén har i uppdrag bl.a. att utreda om det nuvarande kravet på tvång (våld eller hot) för vissa sexualbrott bör tas bort och om fokusering i stället bör ske på bristande samtycke. Om det inte bedöms som lämpligt att helt ta bort kravet på tvång för våldtäkt ska kommittén i stället utreda vilken grad av tvång som bör krävas för de olika sexualbrotten. Utredningen ska också undersöka domstolarnas straffmätning och bedömning av straffvärdet i mål om sexualbrott och presentera de åtgärder den anser är nödvändiga.
Jag vill inte föregripa resultatet av kommitténs arbete, men dess förslag kan naturligtvis komma att få stor betydelse för prövningen av sådana fall, där flera män eller pojkar utnyttjar, oftast mycket unga, flickor. Jag delar helt Inger Lundbergs uppfattning att vi måste se med största allvar på detta slags brottslighet. För att något nyansera debatten och den rädsla den säkert väcker hos många flickor vill jag dock påpeka att gruppvåldtäkt lyckligtvis är ett mycket ovanligt brott och att trenden faktiskt tycks vara att antalet anmälda sådana brott har minskat under 1990-talet. Brottens allvar gör det dock mycket viktigt att noga diskutera vilka möjligheter vi har att förebygga dem och hantera dem när de begås.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.