Uppföljning av biståndet

Skriftlig fråga 2024/25:117 av Olle Thorell (S)

till Statsrådet Benjamin Dousa (M)

Riksrevisionens rapport om Sveriges internationella bistånd understryker tydligt att det finns brister i uppföljningen av biståndsmedel. Uppföljningen är avgörande för att säkerställa att medlen används på ett effektivt sätt och når sina mål. Rapporten framhåller att det i flera fall saknas enhetliga system för att kontinuerligt följa upp hur insatserna implementeras och vilka resultat de ger. Detta är särskilt oroande med tanke på att Sverige har åtagit sig att verka för långsiktiga och hållbara utvecklingsmål genom sitt bistånd. När uppföljningen brister riskerar vi att förlora värdefull information om vilka insatser som är mest effektiva och vilka som behöver förbättras.

Vidare pekar rapporten på att bristen på en tydlig och enhetlig struktur för uppföljningen kan leda till otydlighet i hur biståndsmedel används. Det är inte ovanligt att uppföljningen fokuserar på kortsiktiga resultat, vilket riskerar att försvaga biståndets långsiktiga effekter. För oss socialdemokrater är det centralt att varje biståndskrona används på ett ändamålsenligt sätt och att biståndet bidrar till verkliga förändringar i mottagarländerna. Vi har under tidigare regeringar lagt stor vikt vid att skapa robusta uppföljningsmekanismer och säkerställa att biståndet följer de internationella standarder som krävs för långsiktig hållbarhet.

Riksrevisionens rapport pekar dock på att den nuvarande regeringens ansträngningar inte har varit tillräckliga för att adressera dessa brister. Det framgår tydligt att många biståndsprogram fortfarande saknar nödvändiga uppföljningsmekanismer, vilket i sin tur riskerar att minska deras effektivitet och trovärdighet. Detta är särskilt problematiskt i en tid då det internationella biståndet står inför ökade utmaningar och när varje felsteg kan leda till förlorade möjligheter för mottagarländerna.

Regeringen har ett ansvar att ta krafttag för att åtgärda dessa brister och säkerställa att uppföljningen av biståndet är tillräckligt robust för att möta dagens krav. Om inte dessa förbättringar genomförs riskerar vi att urholka det förtroende som Sverige åtnjuter som en världsledande biståndsgivare.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Benjamin Dousa:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta i sin tjänsteutövning för att säkerställa att Sveriges bistånd följs upp och utvärderas på ett sätt som garanterar långsiktig effekt och resultat?