Tillgång till skyddade boenden i hela landet

Skriftlig fråga 2025/26:951 av Helena Vilhelmsson (C)

till Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)

Lagen om tillståndsplikt för att driva skyddade boenden har nu varit i kraft i två år. Tidigt kom signaler på att implementeringen inte riktigt gick i den riktning vi önskade. 

Oseriösa aktörer har kunnat nekas möjlighet att driva boenden, men landets kvinnojourer slog tidigt larm om att tillståndsplikten slog fel. Lagstiftningen drabbar många ideella jourer som har drivit skyddade boende i decennier med god kvalitet och i god samverkan med kommuner. Konsekvensen har blivit att många skyddade boenden tvingats stänga, och tillgängligheten till skydd för våldsutsatta kvinnor har minskat, i större utsträckning på landsbygden och utanför storstäder. 

Trots dessa tämligen uppenbara signaler har regeringen inte velat ta omtag i frågan. Regeringen har konsekvent sagt nej till att tillfälligt frysa tillståndsgivningen eller på andra sätt rätta till det som gått fel. Regeringen har hänvisat till Statskontorets utvärdering av lagen, som ska komma i slutet av 2027. 

Under tiden fortsätter skyddade boenden att slå igen, men våldet mot kvinnor minskar inte. 

I början av sommaren kom Statskontorets delrapport gällande utvärderingen. Det var en sorglig läsning. Några av slutsatserna var följande: 

Färre vuxna och barn söker och erbjuds insatsen skyddat boende trots att inget tyder på att våldet har minskat. 

De nya kraven för att få tillstånd har bidragit till att stänga ute oseriösa aktörer från att bedriva skyddat boende. Samtidigt ser Statskontoret en tendens till att skyddade boenden läggs ned, inte på grund av otillräcklig kvalitet utan på grund av osäkert rättsläge gällande alkoholförbud i skyddade boenden, otydliga krav om lokaler med mera. 

Sammantaget har antalet skyddade boenden nästan halverats.

Min fråga till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall är:

Vad ämnar ministern och regeringen göra åt slutsatserna i delrapporten från Statskontoret, och hur ska ministern och regeringen garantera att det finns ett fullgott skydd för utsatta kvinnor i hela landet?