Tibet och säkerhetsrådet

Skriftlig fråga 1997/98:642 av Pohanka, Ragnhild (mp)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
1998-04-09
Anmäld
1998-04-14
Besvarad
1998-04-22

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

Fråga 1997/98:642 av Ragnhild Pohanka (mp) till utrikesministern om Tibet och säkerhetsrådet

Just nu hungerstrejkar sex tibetaner i centrala New Delhi och har sedan den 10 mars inte intagit någon föda. Deras krav är att FN skall återuppta Tibetfrågan; de vill att FN skall uppta förhandlingar med Kinas regering och den tibetanska exilregeringen, att en speciell FN-rapportör för Tibet utses och att en folkomröstning om Tibets status företas i enlighet med Internationella Juristkommissionens rekommendationer.

Tibet debatterades i generalförsamlingen 1959, 1961 och 1965, vilket ledde till resolutioner om bl.a. självbestämmande för tibetanerna.

Med anledning av detta vill jag fråga:

Avser utrikesministern att i säkerhetsrådet agera för att Tibetfrågan åter kommer upp på agendan?

 

Svar på skriftlig fråga 1997/98:642 besvarad av , ()

Svar på fråga 1997/98:642 om Tibet och säkerhetsrådet och 643 om hungerstrejkande tibetaner
    Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén

Med anledning av den hungerstrejk som sex exiltibetaner inlett i New Delhi har Ragnhild Pohanka frågat mig om Sverige avser att agera för att tillmötesgå de hungerstrejkandes krav och föra upp frågan om Tibet i olika sammanhang i FN. Ragnhild Pohanka frågar dessutom särskilt om regeringen avser att agera för att frågan om Tibet skall föras upp på agendan i FN:s säkerhetsråd.

Jag delar Ragnhild Pohankas oro över de hungerstrejkande tibetanerna och har sympati för deras önskan att förbättra situationen för sina landsmän. I kontakter med kinesiska företrädare har jag själv vid flera tillfällen framfört den oro över situationen i Tibet som delas av många svenskar.

Vad avser frågan om att föra upp Tibet på säkerhetsrådets dagordning måste vi konstatera att den kinesiska regeringens inställning inte gör det möjligt att på ett meningsfullt sätt behandla frågan om Tibet där. Som bekant omfattar säkerhetsrådets mandat frågor om internationell fred och säkerhet. Trots omfattande kränkningar i Tibet av de mänskliga rättigheterna kan situationen där inte heller sägas utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet. Frågan om Tibet bör därför behandlas i andra och för sitt syfte mer lämpade sammanhang.

Frågan om Kinas behandling av de mänskliga rättigheterna i Tibet är ett viktigt inslag i den dialog om mänskliga rättigheter som vi bedriver med Kina såväl inom ramen för EU som nationellt. Vi har nu gemensamt inom EU beslutat att pröva möjligheterna till den aktiva dialog som Kina inbjuder till. Det innebär bl.a. att söka engagera Kina alltmer i det internationella arbetet för de mänskliga rättigheterna inom FN. Kina har t.ex. undertecknat och utfäst sig att snarast ratificera konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Därmed skapas också ökade möjligheter för att stärka den tibetanska befolkningens kulturella rättigheter. Kina har även inbjudit FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, Mary Robinson, att besöka landet. Jag hoppas naturligtvis att även Tibet inkluderas i besöket. FN:s arbetsgrupp för godtyckliga arresteringar genomförde hösten 1997 ett besök i Tibet. Regelmässigt besöker också representanter för EU-länder Tibet. Sådana kontakter innebär att det internationella samfundets insyn i Tibet ökar. Det är genom dessa kontakter och det internationella arbetet för de mänskliga rättigheterna som fokus riktas på situationen i Tibet och konkreta åtaganden kan möjliggöras för att det internationella regelverket på sikt skall vinna insteg också i Tibet.

Inom ramen för en aktiv dialog med Kina kommer vi att fortsätta kritisera de allvarliga kränkningar som sker i fråga om det tibetanska folkets religiösa och kulturella rättigheter så länge som missförhållandena består.

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.